Det bör noteras att EU ännu inte har godkänt standarden för tillämpning av företag som tillämpar IFRS-förordningen. EFRAG har publicerat utkast till godkännande (”endorsement”) den 30 september 2020. Det saknas fortfarande en officiell svensk översättning av standarden.

Se ändringsföreskriften FFFS 2020:24 med tillhörande beslutspromemoria.

Se IAS 8 Redovisningsprinciper, ändringar i uppskattningar och bedömningar samt fel paragraf 10.

Den svenska försäkringsbranschen förbereder sig nu inför förstagångs­tillämpningen av IFRS 17 Försäkringsavtal. I det arbetet har ett antal frågeställningar aktualiserats avseende tillämpningen av standarden på den del av försäkringsrörelsen som benämns unit-linkedavtal. Eftersom uttrycklig och entydig vägledning för hur standarden ska tillämpas på sådana avtal i hög grad saknas redogör Henrik Persson i denna artikel för vad som kan vara god redovisningssed på området. Han hoppas i artikeln kunna ge vägledning för tillämpning på sådana avtal som är vanligt förekommande i olika varianter i Sverige på unit-linkedmarknaden.

Den svenska försäkringsbranschen förbereder sig nu inför förstagångstillämpningen av IFRS 17 Försäkringsavtal.1 Finansinspektionen beslutade i oktober 2020 om nya koncernredovisningsregler för försäkringsföretag i Sverige och utifrån det går att dra slutsatsen att försäkringsföretag som tecknar unit-linkedavtal kommer beröras i stor utsträckning eftersom de ofta är dotterbolag till noterade företag, och därför behöver rapportera enligt IFRS för koncernredovisningsändamål.2 Förhoppningen med den här artikeln är att bidra till redovisningsprinciper som leder till relevant och tillförlitlig information för användarna av de finansiella rapporterna där principerna tillämpas.3

Artikeln inleds med en beskrivning över hur unit-linkedavtal är utformade och den nuvarande redovisningspraxisen i Sverige för sådana avtal, som underlag för förståelsen för vilka omständigheter som får implikationer på en framtida tillämpning av IFRS 17. Därefter berörs tre frågeställningar som har identifierats ha stor bäring för hur avtalen ska redovisas och värderas.

Bakgrund om unit-linkedavtal

I Sverige är det vanligt att pensionsåtaganden tryggas genom fondförsäkringsavtal hos livförsäkringsföretag, där värdet på utfästelsen knyts till värdet på ett underliggande fondandelsinnehav (”unit-linkedavtal”), för vilket försäkringstagaren, snarare än försäkringsgivaren (livförsäkringsföretaget), står hela den finansiella risken. Dessa avtal är i praktiken pensionssparprodukter, där ett fondförmögenhetsvärde byggs upp under en sparandefas. Vanligtvis kombineras själva sparandet i ett sammansatt avtal med en eller flera riskförsäkringskomponenter, såsom för dödsfall och långvarig sjukdom, där en total premie betalas som omfattar både sparande- och riskförsäkringskomponenterna. De tillhörande riskförsäkringskomponenterna kan den anställde i viss utsträckning välja till eller ta bort när avtalet ingås eller under löptiden. I enlighet med vad Transition Resource Group (”TRG”)4 kommunicerade efter sitt möte i september 2018 är utgångpunkten i denna artikel att det är den anställde som är försäkringstagaren ur ett IFRS 17-perspektiv, baserat på ett antagande om att det är han eller hon som kan utnyttja avtalsenliga valmöjligheter (optioner), står de finansiella riskerna som är förknippade med avtalet och erhåller förmånerna som betalas ut. I vissa fall har dock arbetsgivaren rätt att utforma hela eller delar av riskförsäkringsskyddet.

Under sparandefasen betalar försäkringstagaren eller dennes arbetsgivare5 in regelbundna premier, som betraktas som engångspremier i serie snarare än delbetalningar av en tidsbestämd premie. Denna fas upphör vid det som inträffar först av pensionering, dödsfall, återköp eller flytt av avtalet till annan försäkringsgivare. Vid försäkringstagarens pensionering (”tidpunkt z”) upphör inbetalningen av premier, en utbetalningsfas inleds och sparandet börjar successivt avvecklas, antingen över en bestämd tidsperiod eller tills vidare, livsvarigt, som en annuitet.

I ett unit-linked avtal betalas ofta en gemensam premie för sparkomponenten och riskförsäkringskomponenterna, där de senare faktureras ”inom premieutrymmet”, vilket innebär att premien för sparkomponenten blir en residual mellan den totala premien och premien för riskförsäkringskomponenterna. Ifrån denna sparkomponent tas olika administrativa avgifter ut; det kan vara fasta avgifter, en premieavgift (som en andel av premien) och kapitalavgifter (som en andel av sparkapitalet), för att täcka försäkringsföretagets driftskostnader. Försäkringsgivarna har normalt en avtalad rätt att justera riskpremierna för riskförsäkringskomponenterna och administrationsavgifterna för sparkomponenten vid förutbestämda tidpunkter, men gör i praktiken detta ofta på årlig eller månatlig basis, för enkelhets skull. Vid dessa tidpunkter kan försäkringsgivarna omvärdera de risker som de utställda försäkringarna exponerar dem för och prissätta om riskförsäkringspremierna utifrån denna omvärdering.

Transition Resource Group för IFRS 17 var ett forum i IASBs regi som syftade till att diskutera tillämpningsfrågor samt identifiera behov av ytterligare förtydliganden, utbildningsmaterial eller vägledning inför implementering av standarden. Totalt hölls fyra TRG-möten mellan februari 2018 och april 2019. Se https://cdn.ifrs.org/-/media/feature/meetings/2018/september/trg-insurance/trg-for-ic-meeting-summary-september-2018.pdf, punkt 28 – 30 för detaljer.

I tjänstepensionsavtal är det oftast arbetsgivaren som är försäkringstagare medan den anställde är den försäkrade eller förmånstagaren.

Riskförsäkringskomponenter i unit-linkedavtal

Livförsäkringsföretagen i Sverige erbjuder ett omfattande utbud av unit-linkedavtal, i en mängd olika varianter av tillhörande riskförsäkringskomponenter, valmöjligheter och garantier, varav kan nämnas:

  • Premiebefrielse: vid långvarig sjukdom eller nedsatt arbetsförmåga betalar försäkringsgivaren sparpremien åt försäkringstagaren, för att undvika att sparandet avbryts eller att försäkringen sägs upp på grund av obetald premie.

  • Återbetalningsskydd: eventuella efterlevande till försäkringstagaren erhåller hela det ackumulerade sparkapitalet i unit-linkedavtalet i händelse av dödsfall under sparandefasen eller utbetalningsfasen. Sparkapitalet utbetalas under en fördefinierad tidsperiod.

  • Livsfallsskydd (om återbetalningsskydd saknas): i händelse av att den försäkrade överlever en viss fördefinierad tidpunkt (pensionering) är denne berättigad till andelar av tillgängligt sparkapital från andra försäkringstagare inom samma riskgrupp som inte överlever. Detta görs i form av tilldelning av ytterligare fondandelar (arvsvinster) enligt bolagens dödlighetsantaganden. Omvänt, om försäkringstagaren dör innan försäkringen upphör, delas dennes ackumulerade sparkapital mellan övriga försäkrade i form av ytterligare fondandelar till dem.

Den nuvarande redovisningen av unit-linkedavtal

Det nuvarande ramverket för finansiell rapportering6 tillämpar de svenska livförsäkringsföretagen på ett sätt som innebär att sparkomponenten (”depositionsdelen” i IFRS 4) i de sammansatta unit-linkedavtalen redovisas separat från riskförsäkringskomponenterna i dem, vilket är tillåtet under vissa förutsättningar enligt uppdelningsreglerna (”un-bundling”) i IFRS 4 Försäkringsavtal. Det vill säga, sparkomponenten i ett avtal redovisas i enligt med IAS 39/IFRS 9, medan riskförsäkringskomponenterna redovisas enligt IFRS 4 och de kompletterande nationella reglerna i lag (1995:1560) om årsredovisning för försäkringsföretag och Finansinspektionens föreskrifter. En gemensam redovisning av riskförsäkrings- och sparkomponenterna i ett kombinerat avtal har enligt den nuvarande praxisen inte ansetts spegla den ekonomiska substansen i avtalet.

Enligt reglerna i IFRS 4 p 10 är försäkringsgivare tvungna att separera sparkomponenten och redovisa den skilt från försäkringskomponenten om den kan värderas separat (det vill säga utan att ta hänsyn till försäkringsdelen), och om försäkringsgivarens redovisningsprinciper inte i övrigt kräver att den redovisar alla förpliktelser och rättigheter som uppkommer ur sparkomponenten. Uppdelning är tillåten, men inte nödvändig, om försäkringsgivaren kan värdera sparkomponenten separat, men dess redovisningsprinciper kräver att den redovisar alla förpliktelser och rättigheter som uppkommer ur sparkomponenten, oavsett värderingsgrunden som används för dessa rättigheter och förpliktelser. Uppdelning är uttryckligen förbjuden om en försäkringsgivare inte kan värdera sparkomponenten separat från försäkringskomponenten.

Lag (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag, IFRS 4 Försäkringsavtal, RFR 2 Redovisning för juridiska personer och Finansinspektionens föreskrifter om årsredovisning i försäkringsföretag (FFFS 2019:23).

Frågeställningar rörande IFRS 17 och unit-linkedavtal

Tre frågeställningar har identifierats avseende hur IFRS 17 ska tillämpas på unit-linkedavtal:

  1. reglerna för uppdelning av spar- och försäkringskomponenter,

  2. i vilken utsträckning försäkringsrisk överförs från försäkringstagaren till försäkringsgivaren och

  3. reglerna för fastställande av kontraktsgränserna och täckningsperiod.

Frågeställningarna kan var för sig och tillsammans få vittgående konsekvenser för livförsäkringsföretagens finansiella rapportering vid tillämpning av den nya standarden. Svaren ges utifrån en avvägning mellan vägledning för så många avtal som möjligt och tillräckligt detaljerade vägledningar beaktande specifika omständigheter och avtalsvillkor.

Uppdelning av sparkomponenten och riskförsäkringskomponenter som ingår i unit-linkedavtal (”un-bundling”)

Den första och mest grundläggande frågeställningen rör huruvida riskförsäkringskomponenter kan separeras och redovisas skilda från sparkomponenten i ett sammansatt avtal. Enligt en framtida tillämpning av IFRS 17 p 11(b) och den tillhörande vägledningen i B31 och 32 ska en sparkomponent separeras från försäkringskomponenter om, och endast om, sparkomponenten

  • är distinkt, med vilket menas att sparkomponenten och riskförsäkringskomponenterna inte i hög grad är inbördes relaterade (”highly inter-related”) och

  • säljs, eller skulle kunna säljas, separat på samma försäkringsmarknad.

Sparkomponenten och försäkringskomponenten anses i hög grad inbördes relaterade om försäkringsgivaren inte kan värdera den ena komponenten utan att beakta den andra eller om försäkringstagaren inte kan åtnjuta förmånerna av en komponent i avtalet utan den andra. Komponenterna anses inte vara distinkta, om värdet på en komponent i avtalet förändras när värdet på den andra komponenten förändras eller, om komponenten i avtalet förfaller eller upphör, så leder det till att den andra komponenten också förfaller eller upphör samtidigt. Uppdelningsreglerna som introduceras i IFRS 17 kan mycket väl föranleda en ändring i den nuvarande redovisningen, framförallt i de fall att ingen skulle köpa endast riskförsäkringskomponenterna – särskilt premiebefrielsekomponenter – utan den tillhörande sparkomponenten; sådana riskförsäkringskomponenter är ofrånkomligen vidhäftade en sparkomponent hänförligt till pensionssparandet7.

Det är värt att notera att TRG på mötet i september 2018 också konstaterade att inkluderandet av en premiebefrielsekomponent i ett sammansatt avtal med en sparkomponent innebär att det blir ett försäkringsavtal (se punkt 27 (c) (i).

1.1. Samspelet mellan komponenterna i ett sammansatt unit-linkedavtal

I ett sammansatt unit-linkedavtal är karaktären på de finansiella riskerna i sparkomponenten helt oberoende av försäkringsriskerna i riskförsäkringskomponenterna. Det innebär att komponenterna exponerar försäkringsgivaren för helt olika påverkan på de framtida kassaflödena i avtalen. Riskförsäkringskomponenter säljs, prissätts och hanteras separat av försäkringsgivarna; det är endast för att underlätta administrationen av ett sammansatt försäkringsskydd åt den anställde som riskförsäkringskomponenterna erbjuds i ett avtal tillsammans med en sparkomponent. Den sammansatta produkten har utformats för att åstadkomma en kommersiell effekt i form av ett kontinuerligt sparande åt försäkringstagaren (den anställde) som inte avbryts i händelse av olika försäkringsfall, såsom långvarig sjukdom, och som tillhandahåller ett skydd för efterlevande förmånstagare vid dödsfall. Som en integrerad del i detta kontinuerliga sparande knyts därför ett antal riskförsäkringskomponenter som enligt vedertagen praxis också ingår i det sammansatta skydd som arbetsgivare ofta erbjuder som en del av ersättningarna till de anställda.

Flytt eller återköp av den underliggande sparkomponenten före tidpunkten z innebär normalt att de tillhörande riskförsäkringskomponenterna upphör samtidigt8. Däremot upphör riskförsäkringskomponenter såsom sjukförsäkring och premiebefrielse i händelse av fribrevsläggning, eller inträde i utbetalningsfasen, medan sparkomponenten finns kvar.

Ovan beskrivna omständigheter är starka indikatorer på att försäkringstagaren inte kan åtnjuta förmånerna i den ena komponenten i avsaknad av den andra (till exempel att försäkringstagaren inte kan åtnjuta försäkringsförmånerna i premiebefrielseförsäkringen i avsaknad av en tillhörande sparkomponent) och att komponenterna i övrigt inte är distinkta. Spar- och riskförsäkringskomponenterna bör i sådana fall därför ses som ömsesidigt beroende, vilket innebär att hela det sammansatta avtalet ska redovisas enligt IFRS 17, utan någon uppdelning. Dock kan det finnas omständigheter och villkor i de enskilda avtalen som gör att spar- och riskförsäkringskomponenter kan anses vara distinkta och som därför motiverar en fortsatt uppdelning.

Se IFRS 17 B32 (b) om vad som kännetecknar komponenter som är ömsesidigt beroende.

2. Överföring av väsentlig försäkringsrisk

Frågan gäller en enkel, men vanligt förekommande produkt, med en sparkomponent till vilken man kan välja, eller välja bort ett återbetalningsskydd och om produkten innebär att en väsentlig försäkringsrisk (livsfallsrisk) överförs från försäkringstagaren till försäkringsgivaren. De som väljer bort återbetalningsskyddet är berättigade till tilldelning av arvsvinster, medan de som väljer till det inte blir tilldelade några arvsvinster9. En sådan sammansatt produkt, bestående av en sparkomponent, med en tillhörande riskförsäkringskomponent i form av livsfallsrisk under sparande- och utbetalningsfaserna, väcker frågan huruvida riskförsäkringskomponenten överför en så pass betydande försäkringsrisk (i det här fallet långlevnadsrisk) att produkten ska definieras som ett försäkringsavtal10.

Arvsvinster utgår dock på svansrisksumman under utbetalningsfasen på livslånga avtal med återbetalningsskydd som omfattar den fasen.

Avtal som är exponerade för livsfallskydd är avtal utan återbetalningsskydd (men som berättigar till arvsvinster) och avtal med livslångt återbetalningsskydd under utbetalningsfasen.

2.1. Definitionen på betydande försäkringsrisk

En försäkringsrisk är betydande om – och endast om – en försäkrad händelse skulle föranleda försäkringsgivaren att betala ytterligare belopp som är väsentliga i något scenario, förutom i sådana scenarier som saknar kommersiell substans (d v s utan märkbar effekt på det finansiella i transaktionen). Om ett försäkringsfall skulle medföra väsentliga ytterligare betalningar i ett scenario med kommersiell substans, skulle förutsättningarna i detta fall vara uppfyllda även om det skulle vara extremt osannolikt att den försäkrade händelsen inträffar. Dessutom överför ett avtal betydande försäkringsrisk endast om det finns ett scenario med kommersiella substans i vilket försäkringsgivaren riskerar en förlust. De ytterligare betalningarna avser nuvärdet av de tillkommande belopp som skulle betalas i händelse av att försäkringsfall inträffar. Det är upp till försäkringsföretagen att bedöma graden av väsentlighet i försäkringsrisker som överförs, på kontraktsnivå. Av detta följer att en försäkringsrisk kan vara väsentlig, även om sannolikheten för en väsentlig förlust för en portfölj eller grupp av kontrakt är minimal.

En grundläggande förutsättning för att det ska vara fråga om ett försäkringsavtal är att försäkringstagaren ska vara exponerad mot en risk, i detta fall risken att han eller hon dör, redan innan avtal tecknas; den får inte skapas genom ingåendet av försäkringsavtalet11. Dessutom måste försäkringstagaren riskera att drabbas av en förlust (som försäkringsgivaren ska kompensera för) på grund av ett försäkringsfall under försäkringsperioden. Att försäkringstagaren inte riskerar att lida en förlust (som försäkringsgivaren ska kompensera för) innan avtal tecknas är inte relevant för den bedömningen, utan det handlar om att förlusten kan uppkomma under tiden de omfattas av försäkringsskyddet.

Se IFRS 17 B11 om kravet på att försäkringsgivaren måste acceptera att överta en försäkringsrisk från försäkringstagaren, som denne var exponerad för redan innan avtalet ingicks och B18 – 19 om att försäkringsfall måste kunna medföra minst ett scenario där försäkringsgivaren betalar försäkringsersättningar som är väsentliga, för att det ska vara fråga om ett försäkringsavtal.

2.2 Vari ligger försäkringsrisken i ett sammansatt spar- och riskförsäkringskomponentavtal?

Villkoren för livsfallsrisk anger att i händelse av den försäkrades dödsfall före förfall (tidpunkten z) tillfaller dennes sparkapital försäkringsgivaren, som i sin tur fördelar det i form av arvsvinster till överlevande försäkringstagare inom samma riskgrupp enligt förutbestämda tariffer12. Dock fördelas inte sparkapitalet från avlidna till överlevande krona-för-krona utan enligt de förutbestämda tarifferna som har beräknats utifrån antaganden om förväntad dödlighetsintensitet inom gruppen. Försäkringsgivarna kan normalt omvärdera och prissätta om tarifferna regelbundet. Tilldelade arvsvinster krediteras försäkringstagarnas sparkonton i form av ytterligare fondandelar, både under sparandefasen och under utbetalningsfasen. Syftet med arvsvinster är att kunna betala ut livslånga pensioner, genom att på ett systematiskt och beräknat sätt fördela ut försäkringskapital till dem som överlever baserat på ett antagande om dödlighet, vilket finansieras med kapitalet från dem som avlider.

Arvsvinster tilldelas enligt fastställda tariffer som beräknats utifrån förväntningar om dödlighet i olika åldrar och kön; antingen per individ, riskklass eller på portföljnivå. Varje individ erhåller dock en individuell dödlighet baserat på deras ålder och kön. Enligt avtalsvillkoren kan försäkringsgivaren som regel ändra tariffen efter eget gottfinnande och när som helst (beaktat eventuella kommersiella begränsningar), men detta görs ofta med regelbundna intervall (till exempel en gång per år). Försäkringsgivarna strävar ofta efter att löpande kalibrera tarifferna så att det blir ett ”nollsummespel”, med tillägg för en liten riskmarginal för att fånga osäkerheten som är kopplad till dödligheten eller täcka bolagets kapitalkostnader. Vid bestämmande av tariffen beaktar försäkringsgivaren risken för hur många försäkrade i varje ålderskategori och för respektive kön som överlever tidpunkten z. Försäkringsgivaren har som regel en avtalad rätt att ändra tariffen för långlevnadsrisken på produktnivå, snarare än på avtalsnivå. Under sparandefasen motsvarar tariffen för långlevnadsrisk i normalfallet mellan ett par promille och ett par procent av det ackumulerade sparkapitalet.

Detta avser avtal utan återbetalningsskydd. För livslånga avtal med återbetalningsskydd under utbetalningsfasen fortsätter betalningarna under en viss period till de efterlevande förmånstagarna. Den så kallade svansrisksumman frigörs emellertid direkt till försäkringsgivaren.

2.3. Försäkringsfall

Ett försäkringsfall uppkommer alltså om försäkringstagaren överlever avtalets gräns, vilket för den här produkten innebär att försäkringsgivaren, utöver det ackumulerade sparkapitalet, måste betala ut arvsvinster till den försäkrade. Arvsvinster tilldelas mellan försäkringstagarna inom avtalsgruppen, oavsett hur många som faktiskt dör varje period. Försäkringsgivaren måste alltså tilldela försäkringsförmåner i form av arvsvinster enligt tarifferna, oavsett om någon dör under perioden, även i de fall de inte har kunnat inhämta sparkapital från de avlidna i samma utsträckning. Teoretiskt sett skulle, om inte en enda person skulle dö inom en avtalsgrupp, och därmed inget pensionskapital alls inflyta till försäkringsgivaren, försäkringsgivaren få stå för samtliga kostnader för arvsvinsterna.

2.4. Bedömning av försäkringsrisken

Det ovan beskrivna sammansatta avtalet kan alltså överföra en väsentlig försäkringsrisk från försäkringstagaren till försäkringsgivaren: om en försäkrad överlever tidpunkten z kommer ersättningsbeloppet som ska betalas ut till denne (återbetalning av den egna sparkomponenten som ett tidsbestämt belopp, eller en annuitet, samt ackumulerade arvsvinster) att vara väsentligt högre än vad som betalas ut i händelse av att försäkringsfall inte inträffar (det vill säga den försäkrade dör innan tidpunkten z, då ju inget utbetalas), eftersom hela det ackumulerade sparkapitalet i så fall tillfaller försäkringsgivaren. Därför kan kriterierna i IFRS 17 B19 och B2113 anses som uppfyllda: fram till och med försäkringen förfaller finns det ett scenario med kommersiell substans, som exponerar försäkringsgivaren för en förlust (att mindre sparkapital från avlidna inhämtas än förväntat medan arvsvinster betalas ut enligt tarifferna). Ställningstagandet till om kriterierna ifråga är uppfyllda måste dock göras utifrån respektive avtalsgrupp och vid vilken tidpunkt försäkringsföretaget har möjlighet att omvärdera risken för dödsfall inom den gruppen och justera tarifferna utifrån det. Det kan också vara så att risken för dödsfall och utbetalning av arvsvinster är mycket låg, eller rentav försumbar, för försäkrade som är yngre eller medelålders, medan desto högre för försäkrade som har uppnått hög ålder. I de fallen blir det en bedömningsfråga om avtalen innehåller en väsentlig försäkringsrisk eller inte, beroende på hur länge redan fastställda arvsvinster behöver tillföras innan försäkringsföretaget har rätt att ändra dessa och arvsvinsternas storlek beroende på ålder.

B19 och B21 anger att ett avtal anses överföra väsentlig försäkringsrisk från försäkringsgivaren till försäkringstagaren endast om det finns ett scenario med kommersiell innebörd som innebär att det finns en risk att försäkringsgivaren drabbas av en förlust i form av betalningar av försäkringsersättningar. Dessa tillkommande betalningar fastställs som nuvärdet av de tillkommande belopp som betalas i händelse av att försäkringsfall inträffar jämfört med om försäkringsfall inte inträffar.

2.5. Avtal med återbetalningsskydd men utan rätt till arvsvinster

I detta fall utgick vi ifrån en sparprodukt utan återbetalningsskydd men som berättigade till arvsvinster; ett avtal med 100 % återbetalningsskydd, men utan rätt till arvsvinster, behöver dock inte vara ett försäkringsavtal (såvida det inte finns riskförsäkringskomponenter kopplade till det som ska redovisas tillsammans med sparkomponenten), eftersom ett sådant avtal inte skulle exponera försäkringsgivaren för ett scenario, där försäkringsgivaren skulle betala ett högre försäkringsbelopp om försäkringsfall inträffar än om försäkringsfall inte inträffar.

3. Kontraktsgränser, täckningsperioder, redovisning och värdering

En viktig frågeställning rör unit-linkedavtal där försäkringstagaren betalar månatliga premier för en sparkomponent, med en tillhörande, årligt förnybar, riskförsäkringskomponent. Det kan till exempel vara en dödsfallsrisk som ger eventuella efterlevande en förutbestämd andel av, eller hela, det underliggande fondvärdet i händelse av förmånstagarens död. Under förutsättning att avtalet ska redovisas som ett enda, sammansatt försäkringsavtal och att väsentlig försäkringsrisk överförs (så att avtalet ska redovisas enligt IFRS 17) uppkommer fråga om det är möjligt att fastställa en årlig bortre kontraktsgräns, trots att den tillhörande sparkomponenten fortsätter att löpa tills vidare, och i så fall hur lång täckningsperioden är. Den bortre kontraktsgränsen måste fastställas för att avgöra vilka framtida kassaflöden som ska beaktas i värderingen av avtalet, och täckningsperioden avgör bland annat över vilken period som vinstmarginalen (”contractual service margin”) i avtalet ska tjänas in.

3.1. Fastställande av den bortre kontraktsgränsen

Enligt IFRS 17 p 34 ska den bortre kontraktsgränsen i ett försäkringsavtal fastställas till den tidpunkt då försäkringsgivaren kan omvärdera riskerna för exponeringen mot den enskilde försäkringstagaren och, som en följd av det, har en avtalad rätt att ändra premien eller förmånerna på ett sätt som fullt ut reflekterar dessa risker eller vid den tidpunkt då försäkringsgivarens skyldigheter att tillhandhålla försäkringsavtalstjänster (”insurance contract services”) upphör. För en identifierad portfölj av avtal ska gränsen sättas vid den tidpunkt då försäkringsgivaren kan omvärdera riskerna för exponeringen i portföljen och som en följd av det, har en avtalad rätt att ändra premien eller förmånerna på ett sätt som fullt ut reflekterar dessa risker, under förutsättning att premierna inte har satts med beaktande av riskexponeringar efter denna tidpunkt14.

För kollektivavtalade tjänstepensioner som tryggas med unit-linked avtal finns det skillnader i hur länge riskpremierna är låsta och hur lång tid i förväg försäkringsgivaren måste meddela förestående ändringar. För individuella tjänstepensionsavtal sätter försäkringsgivarna ofta de administrativa avgifterna för sparkomponenterna med ett långt perspektiv, för att säkerställa att de täcker omkostnaderna på sikt. Tarifferna för arvsvinster sätts ofta, men inte alltid, utifrån riskexponeringar för en lite längre period, som beaktar långsiktiga dödlighetstrender eller dylikt, för att undvika alltför frekventa justeringar. Däremot är det inte en utjämnad tariff över avtalets förväntade längd utan en åldersberoende tariff som sätts utifrån den faktiska åldern på de försäkrade. Sådana omständigheter måste beaktas när man fastställer vid vilken tidpunkt man har rätt att omvärdera sina riskexponeringar och utifrån det justera premier och förmåner.

Frågan blir sålunda var den bortre kontraktsgränsen ska sättas: vid antingen tidpunkten a), när den årliga riskförsäkringskomponenten förnyas (kort kontraktsgräns), eller b), när sparkomponenten förväntas upphöra, på grund av slututbetalning, återköp, dödsfall eller flytt (lång kontraktsgräns).

Se IFRS 17 p 34 b(ii).

3.2. En lång eller kort kontraktsgräns?

Man skulle kunna se ett kombinerat avtal, med en sparkomponent som löper tills vidare och med en årlig förnybar riskförsäkringskomponent, som en serie på varandra följande avtal som ska redovisas som en enda sammanhängande enhet, eftersom den övergripande kommersiella effekten som avses åstadkommas är ett ackumulerat pensions- eller sparkapital under den försäkrades arbetsliv genom ett kontinuerligt, regelbundet investerande av inbetalda premier. Den försäkrades och försäkringsgivarens rättigheter och skyldigheter i denna sammansatta avtalsserie är oupplösligt knutna till de underliggande fondandelarna. Med ett sådant synsätt skulle de förväntade framtida kassaflödena, både från sparkomponenten och riskförsäkringskomponenterna, fram till den tidpunkt som förväntas inträffa först av slutbetalning, återköp, dödsfall eller flytt av det sparade kapitalet till annat försäkringsföretag därför ingå i den initiala värderingen av avtalet.

Dock kan försäkringsgivaren för ett sådant kombinerat avtal som regel omvärdera försäkringsrisken och prissätta om den vid tidpunkten för de årliga förnyelserna. Därför ska den bortre kontraktsgränsen för det kombinerade avtalet sättas vid den första årliga förnyelsen av riskförsäkringskomponenten. Som en följd av detta ska försäkringsgivaren endast inkludera förväntade kassaflöden från spar- och riskförsäkringskomponenterna fram till den första årliga förnyelsen i värderingen av försäkringsskulden. Detta förutsätter dock att avgifterna för investerings- och förvaltningstjänster gällande sparkomponenten också kan justeras av försäkringsgivaren under denna ettårsperiod – om dessa avgifter är fasta enligt avtalet under en längre period än ett år, ska kontraktsgränsen sättas vid denna senare tidpunkt då avgifterna kan ändras, baserat på en förnyad riskbedömning.

3.3. Efterföljande redovisning och värdering

En tillhörande fråga – givet att avtalen är att anse som kortfristiga – är hur de ska redovisas när tidpunkten för den bortre kontraktsgränsen infaller. En tolkning är att de fortsätter att redovisas i balansräkningen tills samtliga försäkringsåtaganden har utslocknat eller levererats, alla försäkringsavtalstjänster har utförts (inklusive förvaltningen av sparkapitalet) och hela vinstmarginalen har tjänats in. Efterföljande sparpremier och riskförsäkringskomponenter fram till den därpå nästkommande kontraktsgränsen redovisas som nya avtal. En sådan redovisning skulle dock medföra att ett mycket stort antal avtal, som till sin natur egentligen är ett enda, redovisas samtidigt, vilket kommer att skapa en mycket stor administrativ börda. En alternativ tolkning är, att om försäkringstagaren förnyar avtalet vid den årliga förnyelsetidpunkten, så rullas det ackumulerade sparkapitalet vidare till nästa period, med en ny riskförsäkringskomponent vidhäftad, som tillsammans bildar ett nytt, sammansatt avtal. Det tidigare redovisade avtalet upphör alltså att redovisas (”derecognition”), och ett nytt sammansatt avtal redovisas i stället, med det ackumulerade sparkapitalet och en ny, årligt förnybar, riskförsäkringskomponent. Denna redovisningsprincip skulle vara väsentligt mindre resurskrävande att administrera, och kanske bättre spegla den ekonomiska substansen i avtalet, men är förmodligen svårare att förena med reglerna för upphörande av redovisning av försäkringsavtal enligt IFRS 1715. Dock bör den kunna accepteras, under förutsättning att den resulterar i en redovisning och värdering som är identisk, eller snarlik, den som den första tolkningen skulle resultera i.

Enligt IFRS 17 p 74 ska ett försäkringsavtal upphöra att redovisas när – och endast när – det löper ut (det vill säga när de avtalsenliga åtagandena har utförts eller upphör att gälla) eller förändras till sin grundläggande karaktär på så sätt som beskrivs i paragraf 72.

3.4. Täckningsperioden

Täckningsperioden är den period under vilken företaget tillhandahåller försäkringsavtalstjänster som är hänförliga till alla de premier som erhålls inom kontraktsgränserna. För ett sammansatt avtal avser det såväl tillhandahållandet av försäkringsskydd för försäkrade händelser som genereringen av avkastning på och förvaltningen av de underliggande investeringskomponenterna å försäkringstagarens vägnar (”investment-related services”).

Enligt den omarbetade IFRS 17-standarden (Bilaga A) sammanfaller inte alltid kontraktsgränsen med försäkringens täckningsperiod; det kan vara så att försäkringsföretag ska tillhandahålla förvaltningstjänster av sparkapital från premier som har inbetalats inom kontraktsgränsen under en efterföljande period, som kan vara betydande. I detta fall ger riskförsäkringskomponenten försäkringsskydd ett år i taget, medan sparkomponenten löper vidare till den tidpunkt som inträffar först av pensionering, återköp, dödsfall och flytt. Täckningsperioden för sparkomponenten inkluderar samtliga investerings- och förvaltningstjänster som förväntas tillhandahållas fram till pensioneringen och därefter under utbetalningsfasen16. Denna period är sannolikt avsevärt längre än det årliga försäkringsskydd som riskförsäkringskomponenten ger och sträcker sig bortom den bortre kontraktsgränsen.

Enligt Appendix A till IFRS 17 omfattar täckningsperioden den period under vilket försäkringsföretaget tillhandahåller försäkringsavtalstjänster avseende samtliga premier i avtalet, både spar- och riskpremier.

Avslutning

Avslutningsvis kan sägas att det är sannolikt att IFRS 17 kommer att medföra en ändring i hur avtal sammansatta av en sparkomponent och en eller flera riskförsäkringskomponenter ska redovisas i Sverige. Det är därför nödvändigt att ta ställning i dessa frågor i god tid, beaktande den återstående förberedelsetiden inför förstagångstillämpningen räkenskapsår som börjar 1 januari 2023 och den omräkning av jämförelsetal och öppningsbalanser som standarden föreskriver. Ställningstagandena i artikeln kan sammanfattas enligt följande:

  • Sparkomponenterna kommer att redovisas tillsammans med riskförsäkringskomponenterna som ett sammansatt avtal i större utsträckning än idag, eftersom un-bundlingreglerna är annorlunda beskaffade i IFRS 17 än de i IFRS 4.

  • Förekomsten av arvsvinster, som är en kompensation till försäkringstagaren för risken att sparkapitalet tillfaller försäkringsgivaren i händelse av dödsfall och som utgår till överlevande i sammansatta avtal, innebär normalt att en väsentlig långlevnadsrisk överförs från försäkringstagaren till försäkringsgivaren.

  • För avtal med 100 procent återbetalningsskydd (och sålunda utan arvsvinster), överförs dock normalt ingen försäkringsrisk (såvida det inte finns några ytterligare riskförsäkringskomponenter eller garantier i avtalet).

  • Den bortre kontraktsgränsen sätts vid den tidigaste tidpunkt då både de finansiella riskerna och försäkringsriskerna för en portfölj av avtal kan omvärderas och prissättas om, under förutsättning att inga riskexponeringar efter denna tidpunkt beaktas vid omprissättningen. Den bör därför bli relativt kort.

  • En förenklad redovisningsprincip bör kunna tillämpas för avtal med kort kontraktsgräns för att underlätta den administrativa bördan, under förutsättning att den inte resulterar i ett väsentligt annorlunda resultat.

Henrik Persson, auktoriserad revisor och redovisningsspecialist på Deloitte.