Civilekonom Marika Markland ingår i den arbetsgrupp för information om den nya korruptionslagstiftningen som bildats av Näringslivets Delegation för Marknadsrätt. Hon redogör här för de nya bestämmelserna.

UR BROTTSBALKEN

17 kap

7 § Den som till arbetstagare eller annan som avses i 20 kap 2 § lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning för tjänsteutövningen, dömes för bestickning till böter eller fängelse i högst två år.

17 § Har bestickning skett i förhållande till någon som ej är arbetstagare hos staten eller hos kommun och som ej omfattas av 20 kap 2 § andra stycket 1 – 4, må åklagare väcka åtal endast om brottet angives till åtal av arbets- eller uppdragsgivaren till den för bestickningen utsatte eller om åtal är påkallat från allmän synpunkt.

20 kap

2 § Arbetstagare som mottager, låter åt sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning, dömes för mutbrott till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om arbetstagaren begått gärningen innan han erhöll anställningen eller efter det han slutat densamma. Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst sex år.

Vad i första stycket sägs om arbetstagare äger motsvarande tillämpning på

  1. ledamot av styrelse, verk, nämnd, kommitté eller annan sådan myndighet som hör till staten eller till kommun,

  2. den som utövar uppdrag som är reglerat i författning,

  3. krigsman eller annan som fullgör lagstadgad tjänsteplikt,

  4. den som utan att inneha anställning eller uppdrag som nu har sagts utövar myndighet och

  5. den som i annat fall än som avses i 1 – 4 på grund av förtroendeställning såsom syssloman eller eljest fått att för annan sköta rättslig eller ekonomisk angelägenhet eller öva tillsyn å skötseln av sådan angelägenhet.

Med kommun likställes annan allmän inrättning som avses i 1 kap 1 § 2 eller 3 lagen (1976:600) om offentlig anställning.

5 § Åklagare må, utan hinder av vad eljest må vara stadgat, åtala brott varigenom arbetstagare hos staten eller hos kommun eller annan som avses i 2 § andra stycket 1 – 4 har åsidosatt vad honom åligger i utövningen av anställningen eller uppdraget.

Utan hinder av vad i första stycket sägs skall dock gälla

  1. vad i denna balk stadgas att åtal ej må ske utan förordnande av regeringen eller den regeringen har bemyndigat och

  2. vad i annan lag eller författning är föreskrivet om åtal för gärning, för vilken straff är stadgat allenast om den förövas av innehavare av anställning eller uppdrag som sägs i första stycket.

Har mutbrott begåtts av någon som ej omfattas av första stycket, må åklagare väcka åtal endast om brottet angives till åtal av arbets- eller uppdragsgivaren eller om åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Är ej för visst fall annat stadgat, må åklagare åtala brott mot sådan tystnadsplikt som gäller till förmån för enskild målsägande endast om denne anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Om åtal för brott som i utövningen av tjänsten eller uppdraget begåtts av riksdagsledamot, statsråd, justitieråd, regeringsråd eller innehavare av tjänst eller uppdrag hos riksdagen eller dess organ gälla särskilda bestämmelser.

ÄLDRE RÄTT

Med korruption menas vanligen ett medel att otillbörligt påverka en arbets- eller uppdragstagare i dennes utövande av sitt arbete. Denna påverkan utövas av någon annan än den påverkades arbets- eller uppdragsgivare.

Sverige har sedan länge haft lagar mot korruption. För den offentliga sektorn finns i brottsbalken ansvarsregler både beträffande den passiva korruptionen – tagande av muta eller av annan otillbörlig belöning (20 kap) – och den aktiva – bestickning (17 kap). När det gäller den privata sektorn innehåller lagen om illojal konkurrens ansvarsbestämmelser om tagande och lämnande av muta inom näringsverksamhet. Inom den privata sektorn har dock bestämmelserna begränsats till anställda som arbetar med inköpsverksamhet och liknande. Lagen om illojal konkurrens stadgar ansvar endast för korruption vid avtal om inköp av varor eller utförande av arbete eller tagande av försäkring för arbetsgivarens räkning.

Av stor betydelse är emellertid också särskilda bestämmelser avseende sådana personer, bl a revisorer och advokater som är auktoriserade eller godkända för sin yrkesutövning och som yrkesmässigt utför uppdrag åt allmänheten. Förordningen om auktorisation och godkännande av revisorer (1976:825) stadgar i 23 § att auktorisation eller godkännande skall upphävas av Kommerskollegium, om revisor uppsåtligen gör orätt i sin verksamhet eller på annat sätt förfar oredligt. I de regler för god revisorssed som fastställts av Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR anges bl a att ledamot skall utöva sitt yrke med självständighet och objektivitet och att han därför vid ett uppdrag alltid måste vara oberoende i sina ställningstaganden. Det anges vidare att beroendeförhållande skall anses föreligga exempelvis om ledamoten eller dennes byrå under tid då uppdragsförhållande till klient råder mottagit sådan gåva som icke kan betraktas som normal minnes- eller hedersgåva. Enligt Sveriges Advokatsamfunds stadgar kan disciplinärt ingripande göras mot advokat som inte iakttar god advokatsed. Enligt de av samfundets styrelse antagna vägledande reglerna om god advokatsed får advokat inte utan klientens samtycke av annan än klienten betinga sig, låta åt sig utlova eller motta gottgörelse utöver det arvode som klienten eller annan på dennes vägnar har att erlägga.

Inom den privata sektorn finns vidare normsystem som organisationer inom olika branscher och yrkesgrupper utarbetat i självsanerande syfte.

NY LAGSTIFTNING

Den 1 januari 1978 träder nya lagregler om mutor och bestickning i kraft (Lag om ändring i brottsbalken SFS 1977:103). De nya reglerna, som framgår av särskild ruta på sidan 14, innebär framför allt att bestämmelser om mutor och bestickning samordnas inom den privata och den offentliga sektorn och utsträcks att gälla fler personer. Denna vidgning beror inte på att en ökad korruption konstaterats utan till stor del på principiella synpunkter på en samordning av mut- och bestickningsansvaret inom den offentliga och den privata sektorn. I mutansvarskommitténs betänkanden (SOU 1974:37) framhålls, dels att det allmänna i allt högre grad kommit att inrikta sin verksamhet på andra uppgifter och funktioner än myndighetsutövande, dels att det under senare år varit en påtaglig strävan att anpassa de offentliga anställningsförhållandena till förhållandena på den privata arbetsmarknaden. Också i propositionen (prop 1975/76:176) uttalas att den omständigheten att i stor utsträckning likartade arbetsuppgifter och anställningsförhållanden numera föreligger inom samhällets privata och offentliga sektorer talar för att alla anställda bör utföra sina arbetsuppgifter under samma principiella ansvar. Justitieutskottet instämmer i detta (Ju U 1976/77:17) och framhåller också att det allmänna intresse att förhindra korruption som motiverat införande av mut- och bestickningsansvar inom den offentliga sektorn också finns inom den enskilda sektorn. Utskottet anser att det är nödvändigt att vid införande av sådan samordnad korruptionslagstiftning betona den särställning som tillkommer verksamhet som innebär myndighetsutövning.

UTVIDGAD PERSONKRETS

I korruptionssituationen finns åtminstone två parter, nämligen givaren – bestickaren – och mottagaren – muttagaren. Den sistnämnde är arbetstagare eller uppdragstagare, dvs agerar för annans räkning. Bestickaren är annan än muttagarens arbets- eller uppdragsgivare.

Vem som helst kan göra sig skyldig till bestickning. Det är mottagarens ställning som avgör om agerandet är straffbart.

Mutansvaret har utsträckts till att omfatta samtliga anställda – i offentlig såväl som enskild tjänst – oberoende av tjänsteställning och oberoende av om den anställde är tjänsteman eller ej. Med arbetstagare avses här den som är arbetstagare i civilrättslig mening. Detta innebär att inte bara personer i ”beslutsfattande” ställning i ett företag omfattas av mutansvar utan också personer som endast utövar osjälvständig verksamhet. Även VD har mutansvar utom i de fall VD är självständig företagare och alltså inte agerar för annans räkning. Det har ingen betydelse, om det gäller anställning i näringsverksamhet eller ej.

Mutansvaret omfattar också vissa, i lagen uppräknade uppdragstagare. Hit hör bl a kategorin ledamot av styrelse, verk, nämnd eller annan sådan myndighet som hör till staten eller till kommun samt den som utövar uppdrag som är reglerat i författning. I enlighet härmed omfattar ansvaret inom det offentliga området t ex riksdagsmän, ledamöter av styrelse för länsstyrelse, ledamöter av styrelse för ämbetsverk, landstingsledamöter, kommunfullmäktige, styrelseledamöter i affärsdrivande verk, nämndemän, innehavare av författningsreglerade statliga eller kommunala uppdrag bl a av konkursdomaren enligt konkurslagen förordnad ombudsman. Inom det privata området hör till nämnda kategori bl a s k halvofficiella uppdragstagare till vilka räknas sådana personer som är att anse som uppdragstagare hos privata rättssubjekt eller som visserligen förordnats av offentlig myndighet men får anses företräda främst enskilda intressen, t ex den enligt konkurslagen förordnade interimsförvaltaren, den slutligt utsedde konkursförvaltaren, skiljeman enligt lagen om skiljemän. Vidare omfattas ett stort antal uppdrag inom associationsrätten av mutansvaret, t ex styrelseledamöter och revisorer i aktiebolag.

Den som i övrigt på grund av förtroendeställning som syssloman eller eljest fått att för annan sköta rättslig eller ekonomisk angelägenhet eller öva tillsyn över sådan angelägenhet omfattas också av mutansvaret. Till denna kategori räknas bl a revisorer, advokater, mäklare, fastighetsförvaltare, kommissionärer. Det förutsätts inte någon begränsning på uppdragsgivarsidan. Huvudmannen kan alltså vara det allmänna eller enskild fysisk eller juridisk person.

Materiella uppdrag, till vilka entreprenadavtal och andra arbetsbeting hänförs, saknar enligt propositionen utpräglad förtroendekaraktär och uppdragstagaren anses närmast som en självständig motpart till uppdragsgivaren. Detta gäller, även om en entreprenör vid fullgörandet av sitt uppdrag anlitar underentreprenör och oavsett att sådana entreprenader ofta avser betydande belopp för huvudmannen. Mutansvar kommer därför inte ifråga, när det gäller materiella uppdrag.

Beträffande immateriella uppdrag kan enligt propositionen större tvekan råda. Hit räknas bl a den som sysslar med rådgivning eller annan konsultation i juridiska, tekniska och ekonomiska frågor, den som åtar sig att utföra en värdering av något slag, den som åtar sig granskning eller kontroll. I propositionen säger sig departementschefen inte vara beredd att förorda en utvidgning av mutansvaret att omfatta även andra uppdragstagare än dem som kan underkastas ansvar för trolöshet mot huvudman. Departementschefen påpekar dock att konsulter oftast får ett mutansvar. Om exempelvis en kommun anlitar en ingenjörsfirma för att utvärdera inkomna anbud på en utlyst entreprenad och råda kommunen vid valet av entreprenör, så omfattas den på ingenjörsfirman som är ansvarig för fullgörandet av detta uppdrag av mutansvar.

BESTICKNINGSTRANSAKTION

Som tidigare nämnts finns i korruptionssituationen åtminstone två gärningsmän – bestickaren och muttagaren. Var och en av dessa kan vara initiativtagare.

Bestickningsbrottet kan enligt lagen indelas i tre nivåer – utlova, erbjuda eller lämna muta eller annan otillbörlig belöning. För att bestickningsbrottet skall anses fullbordat, är det tillräckligt att en av nivåerna föreligger.

För att de båda förstnämnda nivåerna skall anses föreligga räcker det att löftet resp erbjudandet framförts genom gester eller åtbörder. Bestickaren är initiativtagare i båda fallen och kan straffas även om löftet resp erbjudandet omedelbart avvisas.

Den sista nivån, överlämnandet, kan föreligga utan föregående löfte eller erbjudande. Överlämnandet kan ha fullbordats, innan mottagaren tagit emot mutan. Så kan t ex fallet vara vid postbefordran. När det gäller överlämnande av muta kan initiativet ha tagits antingen av bestickaren eller muttagaren.

MUTTRANSAKTIONEN

Också mutbrottet kan enligt lagen indelas i tre nivåer – låta åt sig utlova, begära eller mottaga muta eller annan otillbörlig belöning. Det är tillräckligt att en av nivåerna föreligger, för att mutbrott skall anses föreligga. För straffbarhet saknar det vidare betydelse, om förmånen kommer muttagaren själv till godo. Även förmåner som med muttagarens goda minne lämnas till t ex hans make eller annan närstående kan vara straffbara.

Med uttrycket ”låta åt sig utlova” menas att bestickaren och den bestuckne ömsesidigt överenskommit att en otillbörlig förmån skall utgå. Det räcker att den bestuckne stillatigande accepterar löftet. Både bestickaren och den bestuckne är straffbara. För att den bestuckne skall undgå ansvar, krävs att han avböjer ett löfte eller erbjudande om muta.

Den andra nivån innebär att muttagaren begär en muta. Det räcker att denna begäran framförs genom gester eller åtbörder, för att den andra nivån skall anses föreligga. Muttagaren är här initiativtagare – trots att mutbrottet ofta kallas ”passiv korruption” – och är straffbar, även i det fall begäran omedelbart avvisas.

Den sista nivån, mottagandet, kan föreligga utan att ha föregåtts av de förstnämnda nivåerna. Initiativet kan i detta fall ha tagits antingen av bestickaren eller muttagaren. Båda är straffbara. För att mutan skall anses mottagen är det dock inte tillräckligt att den kommit mottagaren tillhanda, t ex genom posten. En förutsättning för mottagarens ansvar är att mottagaren känner till att förmånen kommit i hans besittning. Mottagaren skall, för att undgå straffansvar, omedelbart lämna tillbaka mutan eller uppmana bestickaren att ta tillbaka mutan. Denna situation kan naturligtvis vara mycket besvärlig för mottagaren med tanke på framtida kontakter med bestickaren.

FÖR TJÄNSTEUTÖVNING

För att förmånen skall medföra straffansvar, kräver lagen att den lämnas, utlovas, erbjuds eller mottas eller begärs för arbetstagarens/uppdragstagarens tjänsteutövning. Ett samband mellan förmånen och tjänsteutövningen skall alltså finnas. På grund av svårigheterna att bevisa avsikten med resp effekterna av förmånen, krävs däremot inte att ett orsakssamband påvisas. Förmånen behöver inte avse pliktstridigt handlande. Den kanske endast är avsedd att påskynda en i och för sig korrekt behandling av ett ärende eller att tacka för snabb behandling eller helt enkelt att skapa en angenäm förhandlingsatmosfär. Det är inte heller nödvändigt, att förmånen haft någon effekt på tjänsteutövningen eller att huvudmannen lidit skada. Vad som krävs för straffansvar är ett objektivt samband mellan förmånen och arbetstagarens/uppdragstagarens tjänsteutövning. För att ett sådant objektivt samband skall anses föreligga är det tillräckligt att bestickaren och den bestuckne har eller har haft eller kan antas få kontakt med varandra i tjänsten. Den åtgärd på vilken mutan kan antas vara inriktad behöver inte slutligen ankomma på den mutade. Det är tillräckligt att den mutade i sin tjänst kan utöva inflytande på åtgärden och därmed indirekt verka i bestickarens intresse. Den mutade kan alltså vara föredragande till en beslutsfattare eller över huvud taget person som sysslar med att bereda beslutsunderlag, t ex teknikern som skall använda den apparatur som inköpschefen skall köpa.

Uttrycket ”för tjänsteutövning” förutsätter inte att mottagaren av förmånen innehar befattningen ifråga vid tidpunkten för bestickningstransaktionen/muttransaktionen, även om detta vanligen är fallet. Lagens bestämmelser omfattar även det fall att mottagaren får förmånen, innan han tillträder befattningen eller efter tjänsteutövningen eller efter det att han avgått från befattningen.

Även om ovan angivna tjänstesamband föreligger mellan bestickaren och den bestuckne, behöver det inte vara fråga om en muttransaktion. Vid sidan av tjänstesambandet kan det nämligen föreligga annat samband mellan parterna, t ex om parterna känner varandra personligen utanför tjänsten eller om förmånen utgör ersättning för uppdrag som mottagaren åtagit sig utom tjänsten. I dessa fall kan det vara svårt att fastställa vilket samband med förmånen som föreligger.

OTILLBÖRLIGHETEN

Brottsmedlet vid korruption betecknas enligt lagen ”muta eller annan otillbörlig belöning”. När det kortare uttrycket ”muta” används i denna artikel, avses härmed det längre uttrycket. Det förutsätts i regel att mutan har ett ekonomiskt värde. Hit hör bl a pengar, presenter, representation, inköpsrabatter, lån, välavlönade uppdrag t ex som styrelseledamot.

Innebörden av begreppet ”otillbörligt” är av central betydelse för tillämpningen av straffbestämmelserna i 17 kap 7 § och 20 kap 2 § BrB. Varken lagtexten eller förarbetena ger klart besked. Mutansvarskommittén avstod från att göra något försök till legaldefinition av otillbörlighetsbegreppet med hänvisning till att den närmare bestämningen av detta begrepp är beroende av sed och allmän uppfattning och inte låter sig inskrivas i lagtext. Enligt departementschefens uttalande i propositionen måste tanken på en legaldefinition av otillbörlighetsbegreppet avvisas med hänsyn till att de mutansvariga arbetar under så skiftande förhållanden. Vad som är otillbörligt måste enligt departementschefen bestämmas på grundval av en samlad bedömning av alla för det enskilda fallet betydelsefulla omständigheter. I departementschefens uttalande framhålls, att varje transaktion är otillbörlig som objektivt sett är ägnad att påverka den anställdes/uppdragstagarens tjänsteutövning.

Enligt justitieutskottet saknas, när det gäller den enskilda sektorn, skäl att straffbelägga företeelser som kan ses som ett naturligt led i vedertagna umgängesformer inom näringslivet eller inom någon viss bransch därav, t ex förmåner av reklam- och representationskaraktär, vilkas syften får anses legitima och som i allmänhet bör accepteras. Sådana förmåner bör enligt utskottet som regel inte betecknas som otillbörliga, om de inte är inriktade på ett pliktstridigt handlande från arbetstagarens/uppdragstagarens sida. Utskottet understryker dock samtidigt att enbart det förhållandet att en förmån omfattas av allmän sedvänja eller accepterad kutym inte gör förmånen tillbörlig.

Avgörande för otillbörlighetsbegreppet bör enligt justitieutskottet i första hand vara syftet med straffbudet, dvs de intressen som straffbudet avser att skydda måste skjutas i förgrunden. Med hänsyn till det traditionellt starka skyddsintresse som är förenat med myndighetsutövande verksamhet intar personer som utövar sådan verksamhet en särställning. Det är därför enligt utskottet naturligt att otillbörlighetsbegreppet får en vidare innebörd, när verksamheten innefattar myndighetsutövning, än när så inte är fallet.

Inom den enskilda sektorn är enligt utskottet av grundläggande betydelse arbets- eller uppdragsgivarens intresse av att arbetstagaren/uppdragstagaren fullgör sina åligganden utan ovidkommande hänsyn samt det från allmän synpunkt angelägna intresset av fri och sund konkurrens inom handel och näringsliv. Transaktioner, som objektivt sett är ägnade att skada dessa intressen, bör enligt utskottet anses otillbörliga.

ANALYSSCHEMA

Inom Institutet mot mutor har utarbetats ett analysschema för bestämning av gränsen mellan tillbörlig gåva/annan förmån och muta/otillbörlig belöning. I detta schema anges följande fyra grupper av bedömningskriterier:

  1. Själva förmånens beskaffenhet och värde

  2. Besticknings-/mutsituationen

  3. Mottagarens ställning

  4. Särskilda förhållanden som kan modifiera bedömningen

Utöver vad som tidigare anförts kan nedanstående kommentarer göras om dessa kriterier.

Själva förmånens beskaffenhet och värde

Som tidigare nämnts kan många olika slag av förmåner komma att bli betraktade som muta. I förarbetena till lagen understryks att stor vikt skall läggas vid förmånens ekonomiska värde för mottagaren. Departementschefen har dock avstått från att ange bestämda värdegränser. Sådana gränser skulle lätt kunna leda till vad som kunde uppfattas som officiellt sanktionerade drickspenningsystem och göra det omöjligt att ta hänsyn till att behovet av integritetsskydd kan variera mellan olika tjänster. Departementschefen uttalar i fråga om arten och värdet av tillåtliga förmåner av representationskaraktär att viss vägledning kan hämtas från vad som enligt Riksskatteverkets anvisningar gäller som avdragsgilla representationskostnader. Justitieutskottet framhåller dock att dessa anvisningar har helt andra syften än de straffrättsliga reglerna och att anvisningarnas betydelse för bedömning av straffansvaret torde inskränka sig till de allmänna upplysningar som de kan ge rörande vad som får anses normalt på området. Enligt utskottet kan anvisningarna inte användas när det gäller att dra gränsen mellan straffbara och straffria beteenden.

Förmåner som faller inom ramen för vanlig artighet och uppmärksamhet i umgänget människor emellan – t ex blomsteruppvaktning i samband med högtidsdagar och sjukdom – är enligt departementschefen givetvis i allmänhet att anse som tillbörliga. Om förmånerna utgörs av kapitalvaror eller annan dyrbarare egendom bör det, för att kravet på tillbörlighet skall anses uppfyllt, föreligga ett djupare vänskapsförhållande mellan givare och mottagare som inte enbart grundas på förbindelser i tjänsten. Olika värdegränser har i diskussionen framförts av olika personer. I fråga om särskilt integritetskänsliga eller särskilt mutkänsliga personer bör större återhållsamhet iakttas, när det gäller t ex uppvaktningar och representation, än ifråga om andra personer.

Studieresor, kurser o dyl kan ibland betraktas som otillbörliga, t ex i de fall de är maskerade nöjesresor. Att förmånen har ett omedelbart samband med och ingår som ett naturligt och nyttigt led i mottagarens tjänsteutövning är en omständighet som normalt gör förmånen tillbörlig, under förutsättning att dess syfte är helt legitimt. I detta hänseende får man ställa strängare krav när det gäller offentlig verksamhet. Att en funktionär inom den sektorn bjuds på en studieresa omfattande mer än någon dag torde enligt departementschefen mera sällan kunna anses som tillbörligt.

Besticknings-/mutsituationen

Ju mer specifik inriktning förmånen har på viss person eller viss grupp av personer, desto större är sannolikheten att förmånen skall betraktas som otillbörlig.

Traditionellt ges en muta i det fördolda. Om en förmån ges öppet, med full insyn även från konkurrenterna på marknaden, är sannolikheten liten för att förmånen skall anses som muta.

Mottagarens ställning

Myndighetsutövande personer inom den offentliga sektorn är mer integritetskänsliga än andra personer. Också andra personer med handläggande uppgifter inom den offentliga sektorn torde komma att betraktas som mer integritetskänsliga än de inom den privata sektorn. Även inom den privata sektorn kan en del vara mer integritetskänsliga än andra. Revisorer kan antas ha en mycket känslig ställning.

Mottagare kan också vara olika påverkbara, mutkänsliga, t ex beroende på mottagarens ekonomiska situation.

Särskilda förhållanden som kan modifiera bedömningen

Enbart den omständigheten att arbetstagaren/uppdragstagaren mottar förmånen med sin huvudmans vetskap eller samtycke kan inte göra handlingen rättsenlig såvitt gäller den offentliga sektorn. När det gäller den privata sektorn anser departementschefen inte att en regel, som innebär att huvudmannens samtycke alltid skall leda till frihet från ansvar, är väl förenlig med den nya lagstiftningens syften. Bestämmelserna avser inte endast att tillgodose huvudmannens intresse av lojal pliktutövning utan i än högre grad att skydda allmänheten mot korruptionens skadeverkningar. Det är enligt departementschefen emellertid samtidigt klart att det förhållandet att förmånen erbjuds eller mottas med huvudmannens vetskap eller samtycke i många fall bör få den konsekvensen att handlingen rimligen inte skall kunna leda till lagföring och straff. En särskild åtalsregel har därför införts för den privata sektorn – en regel som innebär att åklagaren får väcka åtal mot arbets- eller uppdragstagare endast i fall då arbets- eller uppdragsgivaren anger brottet till åtal eller när åtal finnes påkallat från allmän synpunkt.

FÖRBINDELSER MED UTLANDET

Beträffande utomlands begångna korruptionsbrott har mutansvarskommittén inte föreslagit ändringar i gällande rätt. Detta innebär att sådana brott – med vissa i 2 kap 3 § BrB nämnda undantag – kan beivras i Sverige endast i den mån de är straffbara också enligt gärningsortens lag. Departementschefen har ingen erinran mot detta och framhåller att det inte torde finnas skäl för svenska myndigheter att ingripa mot en utom riket begången gärning som inte riktar sig mot svenskt intresse och som inte anses brottslig i det land där den begåtts. Vid lagföring av utomlands begångna bestickningsbrott kan man inte heller bortse från den praxis som utvecklats i det främmande landet. Hänsyn därtill får tas vid bedömningen av om handlingen i fråga är otillbörlig. Departementschefen framhåller dock att Sverige självfallet bör stödja internationella strävanden som syftar till att motverka korruption i alla former.

Justitieutskottet understryker också att, beträffande svenska företags affärsförbindelser med utlandet, det även måste beaktas att synen på det tillbörliga i att lämna gåvor i samband med affärer växlar starkt från land till land och att det i tillämpningen givetvis inte kan bortses från den praxis som utvecklats i det främmande landet. Utskottet understryker dock att enbart det förhållandet att en förmån omfattas av allmän sedvänja eller accepterad kutym inom eller utom landet inte gör förmånen tillbörlig.

Om en utländsk medborgare besticker en svensk arbetstagare/uppdragstagare i Sverige, kan både utlänningen och svensken dömas i Sverige. Om en svensk mutar en utländsk arbetstagare/uppdragstagare i Sverige, kan både svensken och utlänningen (med vissa undantag för t ex sådana med diplomatisk immunitet) dömas i Sverige. När utländska arbetstagare/uppdragstagare besöker Sverige, t ex för att köpa varor från svenskt företag, kan det dock tänkas att gränserna för vad som anses tillbörligt blir något vidare. De i Riksskatteverkets anvisningar om avdragsgilla representationskostnader fastställda prisramarna får överskridas i de fall då representationen riktas mot en i utlandet bosatt person, som besöker Sverige i egenskap av representant för ett stort utländskt företag. På motsvarande sätt kan tillbörlighetsgränserna tänkas utsträckta, dock inte hur långt som helst. Praxis i gästens hemland bör alltså beaktas. Bakom detta ligger frågan om svenska företags möjligheter att konkurrera i utlandet.

ÅTAL

Bestickning och mutbrott rörande arbetstagare hos staten eller hos kommun eller annan som avses i 20 kap 2 § stycke 1 – 4 får åtalas av allmän åklagare. Om bestickning och mutbrott rör arbets- eller uppdragstagare inom den privata sektorn, får åklagaren väcka åtal endast i de fall då arbets- eller uppdragsgivaren anger brottet till åtal eller när åtal finnes påkallat från allmän synpunkt.

STRAFF

Straffet för bestickning är böter eller fängelse i högst två år. Straffet för mutbrott är detsamma, utom då brottet är grovt i vilket fall det kan dömas till fängelse i högst sex år. Enligt justitieutskottet bör de högsta straffsatserna anses förbehållna korruptionsförfaranden i samband med myndighetsutövning eller annan viktig offentlig verksamhet.

I praktiken torde negativ publicitet i massmedia i samband med uppdagade bestickningar och mutbrott få mycket stor betydelse.

MARKNADSFÖRINGSLAGEN

Generalklausulen i 2 § marknadsföringslagen lyder: ”Företager näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet reklamåtgärd eller annan handling, som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare, kan marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta därmed eller att företaga annan liknande handling. Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar samt var och en som i övrigt väsentligt har bidragit till handlingen.”

Marknadsdomstolens praxis har visat att domstolen anser att en marknadsföringsåtgärd som skulle kunna få bestickningsliknande verkan bör betraktas som otillbörlig enligt marknadsföringslagen. Det s k ASBA-fallet, som nyligen avgjorts av marknadsdomstolen, tyder på en relativt sträng praxis.

Marknadsföringslagens regler omfattar även den självständiga företagaren till skillnad från korruptionslagstiftningen. Vidare kan ingripanden enligt marknadsföringslagen ske utan att arbets-/uppdragsgivaren agerat. Som en följd härav kan vissa åtgärder, som inte är straffbara enligt korruptionslagstiftningen, tas upp inför Marknadsdomstolen.

Det bör också framhållas att påföljdssystemen är utformade på olika sätt i de båda lagarna. Brottsbalken stadgar straff för redan begångna brott. Marknadsföringslagen inriktar sig på att förhindra framtida upprepningar av vissa åtgärder.

Marika Markland, civilekonom