Bestämmelserna i ABL om tvångslikvidation syftar till att ge varningssignaler i krissituationer. Reglerna tycks vara svåra att tillämpa i praktiken. Och BFN har gjort en enkät som belyser deras tillämpning.
Konkurserna är många och bolagens borgenärer åsamkas stora förluster. Skulle effekterna av dem kunna lindras eller kanske till och med undvikas, om företagen på ett tidigare stadium tog konsekvenserna av en ogynnsam resultatutveckling? Bestämmelserna i 13 Kap 2 § aktiebolagslagen, ABL, beträffande tvångslikvidation syftar till att ge varningssignaler i krissituationer.
Bokföringsnämnden (BFN) har uppmärksammat att bestämmelserna i ABL ger anledning till många förfrågningar och tycks vara svåra att tillämpa i praktiken. Regler behandlar bl a värderingsfrågor som uppkommer under ett ifrågasatt krav på likvidation. BFN har vänt sig till några erfarna personer i näringslivet och universitetsvärlden, som på olika sätt har regelbunden kontakt med bestämmelserna för att få deras uppfattning om reglernas tillämplighet i praktiken. Resultaten har sammanställts i en intern promemoria inom BFN, från vilken författarna hämtat materialet till denna artikel.
Helt kort kan slutsatsen av de erhållna svaren sägas vara att något behov av anvisningar om värderingsreglerna från BFNs sida inte anses finnas. Däremot har många framhållit behovet av information om reglerna och deras tillämpning. Denna artikel har som mål att i viss utsträckning täcka ett sådant informationsbehov. I artikeln beskrivs gällande regler och praxis med utgångspunkt från lämnade synpunkter i BFNs enkät samt ges ett konkret exempel på en kontrollbalansräkning.
REGELVERK
Aktiebolag är en företagsform utan personligt ansvar för delägarna. Skulle verksamheten gå med förlust så att det insatta kapitalet inte räcker till för att betala bolagets förpliktelser, kan ändå ingen kräva ytterligare insatser av delägarna. Samtidigt som detta är en förmån för den som bedriver ett riskfyllt projekt i aktiebolagsform, uppkommer problem för lagstiftaren som måste se till att det går att få stopp på ett aktiebolag som, så att säga, kommit ur kurs. Det måste finnas beslutskraftiga intressenter i bolaget som ser till att i tid stoppa verksamheten så att borgenärerna inte i onödan kommer till skada. Beslutskraft av det här slaget stimuleras genom ansvarsregler. Dessa bör så entydigt som möjligt ange den situation när åtgärder måste vidtas. Reglerna skall också klarlägga det ansvar som uppkommer för den som underlåter att vidta lagstadgade åtgärder. Att ställa upp kriterier som visar ett förlustföretags situation kan tekniskt ske från två utgångspunkter. Antingen så att likviditet och andra finansiella resurser tas som utgångspunkt, eller genom att krav uppställs på riskkapital av viss storlek i förhållande till något lämpligt mått. I Sverige tillämpas båda kriterierna, medan andra länders skyddsmekanism vanligen bygger på enbart det första kriteriet.
Reglerna om likviditeten finns i konkurslagen (KL), nämligen bestämmelserna om obestånd (Konkurslagen 1921:225). Med obestånd avses att gäldenären inte rätteligen kan betala sina skulder och att denna oförmåga ej är endast tillfällig. Det är alltså tillåtet att ha skulder som är större än tillgångarna, men om de förfallna skulderna är större än betalningsförmågan (de disponibla tillgångarna) eller om de förfallotidpunkter som finns för skulderna i förhållande till när tillgångarna kan förväntas kunna användas att betala skulderna är sådan att betalningsförmågan inte finns, då är man på obestånd. Obestånd är därför ett dynamiskt begrepp och det är ofta svårt – även i efterhand – att klarlägga när den exakta tidpunkten för obestånd har inträtt. Kring obeståndsregeln finns uppbyggt ett antal bestämmelser som behandlar gäldenärens och borgenärens åtgärder före, under och efter ett konkursutbrott. Även ansvarsregler ingår häri.
Bestämmelserna om likvidation i ABL är däremot mera statiska. De förutsätter – om syftet skulle vara att hålla borgenärerna skadelösa – att varje bolag har ett aktiekapital som är så stort att det motsvarar behovet av riskkapital under den tid som det kan ta att avveckla ett bolag. ABLs bestämmelser om riskkapitalets storlek är emellertid endast uttryckta på så sätt att varje aktiebolag skall ha ett aktiekapital som uppgår till minst 50.000:–. Vidare finns regler om avsättning till reservfond och att vid beslut om utdelning etc bolagets ställning, likviditet, konsolidering etc skall beaktas. I övrigt saknar ABL bestämmelser som ställer upp ett visst kapitalkrav för verksamheten.
KONTROLLSTATIONER
För att få stopp på förlustbolag har lagstiftaren sålunda inte nöjt sig med konkurslagens bestämmelser om obestånd utan speciella bestämmelser finns i ABL om likvidation av aktiebolag. Vi syftar på bestämmelsen i 13 kap 2 § som reglerar styrelsens uppgift att hålla uppsikt över riskkapitalets utveckling och vid behov inkalla bolagsstämman för beslut om åtgärder.
2 § Det åligger styrelsen att ofördröjligen upprätta en särskild balansräkning så snart det finns skäl att anta att bolagets eget kapital understiger en tredjedel av det registrerade aktiekapitalet.
Det finns olika tidpunkter (behandlas ytterligare nedan) för sådana beslut. Om det efter utnyttjad respittid skulle konstateras att bolagets egna kapital inte uppgår till 50 % av aktiekapitalet, så skall bolaget tvångslikvideras. Skulle styrelsen inte iaktta de uppställda kraven, blir styrelsen personligt ansvarig för de skulder som uppkommit efter den tidpunkt när styrelsen borde vidtagit åtgärder. Härigenom har lagstiftaren försökt se till att styrelsen hela tiden skall ha ett intresse av att bevaka riskkapitalets utveckling. Dessa regler i ABL har inte någon som helst anknytning till konkurslagens bestämmelser om obestånd. Frågan om vilka regler som först blir aktuella, KLs om obestånd eller ABLs om likvidation, kan inte besvaras generellt utan får bedömas utifrån sammansättningen av tillgångar och skulder och riskkapitalets storlek i förhållande till skulderna i det enskilda fallet.
Vid styrelsens prövning av likvidationsbestämmelserna gäller att vissa korrigeringar av de ordinarie räkenskaperna får göras. Utgångspunkten för prövningen (och ev korrigeringar) är fortsatt verksamhet för bolaget (going concern) se dock nedan om ekonomisk grund. Två huvudtyper av korrigering förekommer nämligen.
att tillgångar som skrivs av får ses över beträffande avskrivningsplanen, varigenom ”för höga” avskrivningar i tidigare skede kan återföras och förbättra riskkapitalet
att alla tillgångar får värderas efter nettoförsäljningsvärdet om detta kan antas ge ett högre värde än värderingen i de ordinarie räkenskaperna.
Någon prövning av ”slaktvärdet” och beaktande av t ex uppsägningslöner är det inte fråga om. Man brukar tala om att det är en likvidationsbalansräkning som upprättas vid denna kontroll av bolagets ”verkliga” ekonomiska ställning. Eftersom det dock inte är aktuellt att likvidera bolaget utan fråga om kontroll av om likvidationsbehov föreligger må man hellre tala om kontrollbalansräkning: ett uttryck som numera används av yrkesfolk för att beskriva situationen.
STYRELSENS DILEMMA – DAGS FÖR STÄMMOBESLUT?
Om styrelsen efter korrigering av tillgångsvärdena skulle konstatera att riskkapitalet är tillräckligt stort i förhållande till lagens minimikrav, kan verksamheten drivas vidare utan hot om likvidation. Denna prövning sker sålunda utan samordning med KL. Skulle däremot fortfarande så stor del av riskkapitalet vara förbrukat att styrelsen är skyldig inkalla bolagsstämma kan alternativa överväganden göras:
Är ordinarie stämma nära förestående får denna behandla frågan eller
Måste styrelsen kalla till extra stämma?
Visar balansräkningen att så är fallet, skall styrelsen snarast möjligt till bolagsstämma hänskjuta fråga om bolaget skall träda i likvidation.
Effekterna av beslut vid en ordinarie eller extra stämma kan bli olika. Om det är en ordinarie bolagsstämma som behandlar frågan om fortsatta åtgärder, får bolaget respit i något år, men om frågan behandlas vid en extra stämma kan utvecklingen avvaktas och åtgärder uppskjutas kanske ett kvartal till ett halvår. Skillnaden i tid som finns till förfogande för styrelsen och delägarna för att avvakta utvecklingen och/eller vidtaga olika åtgärder kan alltså bli ganska stor. ABL innehåller inte heller i detta avseende några direkta bestämmelser som kopplar bolagets situation till KLs regler om obestånd. Det slutliga avgörandet om tvångslikvidation eller ej skall fattas på nästa ordinarie bolagsstämma (13 kap 2 § tredje meningen).
Godkänns ej på ordinarie bolagsstämma under nästföljande räkenskapsår balansräkning avseende ställningen vid tiden för stämman som utvisar att det egna kapitalet uppgår till hälften av det registrerade aktiekapitalet, skall styrelsen, om ej bolagsstämman beslutar att bolaget skall träda i likvidation, hos rätten ansöka att bolaget försätts i likvidation.
Anvisningarna för styrelseledamöterna finns i 13 kap 2 § fjärde stycket och är delvis mycket tydliga.
Underlåter styrelseledamöterna att fullgöra vad som åligger dem enligt första stycket, svarar de och andra som med vetskap härom handlar på bolagets vägnar solidariskt för bolagets uppkommande förbindelser. Sådant ansvar inträder även för DeLägare som, när likvidationsplikt föreligger enligt första stycket tredje meningen, med vetskap härom deltar i beslut att fortsätta bolagets verksamhet. Den ansvarighet som det nu är fråga om gäller dock ej för förbindelser som uppkommer sedan likvidationsfrågan hänskjutits till rättens prövning eller sedan en balansräkning, som utvisar att bolagets eget kapital uppgår till hälften av det registrerade aktiekapitalet, blivit granskad av revisorerna och godkänd av bolagsstämma.
Det kan också vara av intresse att jämföra med reglerna om styrelsens åligganden på detta område i ekonomiska föreningar. Lagen för dessa säger (24 § andra stycket): ”När på grund av inträffade förluster eller eljest anledning föreligger till antagande, att föreningens ställning kommer att utvisa fortgående försämring, så att föreningens skulder icke bliva täckta av tillgångarna, åligger det styrelsen att ofördröjligen till stämmans prövning hänskjuta frågan om föreningen skall träda i likvidation.”
VAD TYCKTE DE TILLFRÅGADE
Ger ABL tillräckliga varningssignaler?
Så långt de regler som rör riskkapitalets utveckling och kravet på olika åtgärder. Bland de personer som BFN tillfrågat om reglerna i ABL om kontrollbalansräkning varierar åsikterna om reglernas ändamålsenlighet från att reglerna borde finnas kvar men skärpas, till att reglerna är utan betydelse. Som exempel på det senare hävdas att man i konkurssituationer och dylikt aldrig tar upp frågan om styrelsen iakttagit ABLs regler om tvångslikvidation. De värderingsregler som ingår i de aktuella bestämmelserna tycker flertalet är av mindre intresse. Man menar att om ett förlustföretag har anledning att pröva frågan om tvångslikvidation finns det nästan alltid möjligheter i praktiken att utforma den prövningen så att de kritiska beslutspunkterna kan passeras utan problem.
Det blir vanligen direkt KLs obeståndsbestämmelser som blir tillämpliga på ett företag i kris. Det anses med andra ord vara alltför enkelt att med olika formella beslut iaktta ABLs regler utan att kärnfrågan om riskkapitalet räcker till för fortsatt verksamhet, ställs på sin spets. En utveckling och ett förtydligande av de värderingsregler som finns kring kontrollbalansräkningen skulle därför inte på något avgörande sätt göra att prövningen av förutsättningarna för fortsatt verksamhet blir mer realistisk.
Styrelsens bedömning – dåligt skydd för borgenärerna?
En faktor som framhålls i svaren till nämnden är att styrelsen fortfarande har handlingsfrihet när krissignalen enligt ABLs bestämmelser uppträder. Styrelsen får alltså en chans att vidta åtgärder, vilket den inte har om obestånd inträder. Baksidan av detta förhållande påpekas av en annan som svarat på nämndens förfrågan, nämligen att styrelsens respektive bolagsstämmans överväganden i de olika etapperna sker utan något som helst skydd mot fordringsägarna. Eftersom förfarandet enligt ABL inte förenas med betalningsinställelse, har varje fordringsägare i princip möjlighet att på egen hand vidta åtgärder som gynnar hans intressen och det uppges ha hänt i enstaka fall att enskild borgenär i utpressningssyfte hotat med åtgärder gentemot styrelsen enligt reglerna om tvångslikvidation.
Flera tillfrågade pekar på möjligheten att engagera revisorer, som skulle avge yttrande, för att öka realismen i värderingarna i en kontrollbalansräkning.
En annan synpunkt är att ABLs regler blivit formalregler som gynnar fåmansbolagen, där styrelsen behärskar bolagsstämman. Med en enkel handling, ett protokoll från en extra bolagsstämma, kan styrelsen avbörda sig allt ansvar enligt 13 kap ABL fram till en bolagsstämma långt senare medan ett hänskjutande till en extra bolagsstämma i en större aktieägarkrets kan skapa betydande problem utan egentlig orsak, bara för att styrelsen är rädd för det strikta ansvaret.
KONTROLLBALANSRÄKNINGENS INNEHÅLL
Ekonomisk grund för justering av tillgångsvärden?
Frågan om under vilka förutsättningar man över huvud taget har rätt att tillämpa möjligheten att korrigera bokförda värden enligt de speciella värderingsreglerna i 13 kap ABL diskuterades i enkätsvaren. I propositionen till ABL sägs att reglerna skall förhindra att ett bolag tvingas i likvidation i fall då det har dolda reserver av sådan storlek att det i verkligheten inte föreligger ekonomisk grund för tvångslikvidation. Det uttalandet kan tolkas på motsatt sätt och då innebära att ekonomisk grund skulle vara en förutsättning för att tillämpa de särskilda värderingsreglerna.
Om man funderar på begreppet ekonomisk grund och vad det kan innebära, skulle en tolkning kunna vara att företagsekonomiska förutsättningar skall föreligga för den fortsatta verksamheten, t ex beträffande likviditet, lönsamma produkter, kunder etc. Med en sådan tolkning skulle begreppet kunna anses sammanfalla med going concern. BFN har dock inte fått sådana svar som pekar på att going concern skulle anses vara en förutsättning för att värdekorrigeringar skall få göras.
Nedskrivning av tillgångar inte nödvändig!
Nedvärderingar behandlas inte i samband med bestämmelserna om tvångslikvidation i ABL, trots att ett bolag i kris sannolikt kan få ut mindre ur sina resurser vid avyttring av produkter och anläggningar än bokförda värdet. Man kunde därför förvänta sig att nedvärderingsbehov skulle föreligga.
Några speciella redovisningsbestämmelser om nedvärderingar finns emellertid inte i reglerna om tvångslikvidation. Frågan diskuteras över huvud taget inte i förarbetena till värderingsbestämmelsen. Man kan emellertid anta att bokföringslagens normala regler om värdering enligt lägsta värdets princip för omsättningstillgångar respektive nedskrivning med erforderliga engångsbelopp för anläggningstillgångar, skall tillämpas.
Reaktivering av tillgångar avvisas
Möjligheten att ta upp tillgångar som inte framgått av tidigare balansräkningar avvisas av många av de tillfrågade. Det finns stor skepsis till att medge ”reaktivering” av tidigare aktiverade poster som skrivits ned – trots att det teoretiskt är en justering av avskrivningsplanen – eller att ta upp poster som över huvud taget inte tidigare redovisats i balansräkning, men som i ett senare läge ändå skulle kunna anses vara balansgilla. Sådana möjligheter avvisas bestämt.
Exempel på värdekorrigerad kontrollbalansräkning visas i figur 1. Det må påpekas att ett underlag som motiverar slutsatserna om värderingskorrigeringarna givetvis skall finnas. Som ett särskilt led i prövningen bör ingå överväganden om bolagets likviditet.
Figur 1 Exempel på kontrollbalansräkning
Bolagets preliminära balansräkning per 1982-04-30 visar följande:
Likvida medel | 20 |
Kundfordringar | 590 |
Lager | 310 |
920 | |
Maskiner och inventarier | 520 |
Byggnader | |
2.020 | |
Korta skulder | |
Checkräkningskredit | 350 |
Lån | |
1.400 | |
Aktiekapital | 100 |
Reservfond | 20 |
Balanserad vinst | (10) |
Periodens förlust | |
STÄLLDA PANTER | |
Företagsinteckning | 1.000 |
Pantbrev fastighet | 1.500 |
ANSVARSFÖRBINDELSER | 500 |
VD hävdar att: | |
bolaget har följande dolda reserver: | |
Lagrets verkliga värde | + 100 |
Maskinparkens nyanskaffningsvärde (bokfört värde är anskaffningsvärde ./. avskrivning enligt plan 10 %) | + 150 |
Fastigheten har byggts med lokaliseringspengar. Nyanskaffningsvärdet är större än bokfört värde (bokfört värde är nettoanskaffningsvärde ./. avskrivningar enligt plan 5 %) | + 500 |
Styrelsens bedömning av värdet av dolda reserver enligt 13 kap ABL | |
Lager ökas med | + 100 |
Maskiner/inv ökas med | + 50 |
Byggnader ökas med | + 100 |
Summa tilläggsvärden å tillgångar |
Prövning av likvidationsskyldighet enligt 13 kap 2 § ABL
Registrerat aktiekapital: | 100 | |
1/3 härav | 34 | |
Behållet eget kapital enligt ordinarie räkenskaper | + 30 | |
Tillägg för värdejustering enligt ovan | ||
Skillnad |
Slutsats: Likvidationsskyldighet föreligger ej eftersom eget kapital efter tillägg för omvärdering är större än 1/3 av det registrerade aktiekapitalet.
KOPPLINGEN LIKVIDATION – OBESTÅND
I informationshänseende ansåg flertalet av de tillfrågade att bestämmelserna i ABL och KL är oklara för många av dem som berörs. Det finns sålunda ett klart behov att informera om de redan nu gällande bestämmelserna utan att för den skull utveckla dem vidare. Det anses också finnas en klar risk för att styrelser iakttar ABLs regler om prövning av den fortsatta verksamheten, men glömmer att även reglerna om obestånd enligt KL kan behöva beaktas samtidigt. Om ett företag får sina första signaler om hur allvarliga förluster man har genom ABLs regler, t ex till följd av att företaget har stora långfristiga krediter som inte förfallit och därför har gott om likvida medel för de kortfristiga skulderna, kan bolagets styrelse komma att pröva tvångslikvidationsfrågan och eventuellt inkalla bolagsstämma för dess beslut om vidare åtgärder utan att reglerna om obestånd beaktats och behandlats. Om uppfattningen att bolagsstyrelsens bestämmelser är riktig, finns en uppenbar risk att man fortsätter en verksamhet som förbrukar medel utan motsvarande nytta.
Det gavs uttryck för uppfattningen att man bör utreda möjligheterna till en samordning mellan reglerna om tvångslikvidation i ABL med konkurslagens regler. Med bakgrund av undersökningsresultaten är BFN f n inte beredd föreslå några ytterligare åtgärder för att ge bättre effekt åt ABLs likvidationsregler. Man följer utvecklingen och söker fånga upp erfarenheterna av praxis.
Boris Carlsson, kanslichef, Bokföringsnämnden
Claes Holmberg, auktoriserad revisor, Öhrlings Revisionsbyrå AB