När skall dröjsmålsränta betalas? Avgörande är hur avtalet mellan borgenär och gäldenär ser ut. Är förfallodagarna i förväg bestämda, eller ej? Löper fordringen med ränta då den förfaller, eller ej? Bengt Lindberg i Modern Kreditberedning går i denna artikel igenom hur olika kategorier av fordringar påverkar betalningen av dröjsmålsräntor.
Huvudregeln i svensk rätt är att avtalsfrihet råder beträffande förfallodag, räntesats och den tid, under vilken ränta utgår. Om man bortser från de fall, då ogiltighetsgrund enligt avtalslagen föreligger – svek, oskälighet etc – förfaller därför fordran till betalning vid denna tidpunkt och utgår ränta med den räntesats och under den tidsrymd, som parterna träffat avtal om.
Huvudregeln vållar i normalfallet endast avtalstolkningsproblem. Omständigheterna i de enskilda fallen – bevisbörderegler, handelsbruk, sedvänjor, parternas agerande mm – har härvid betydelse. Inom ramen för föreliggande framställning saknas dock möjlighet att närmare behandla dessa frågor.
Var anges räntevillkor?
I detta sammanhang bör klargöras att räntevillkor, som endast angivits i faktura, normalt sett ej utgör avtalsinnehåll. För att ränta skall anses avtalad krävs nämligen att gäldenären innan, eller senast i samband med att fordringsförhållandet uppstod, accepterat/godkänt att ränta utgår. Att borgenären i en faktura, som närmast skall ses som en anmaning att betala, anger att ränta utgår påverkar därför ej avtalsinnehållet.
Har borgenären på ordersedel angivit, eller väl synligt i butiken anslagit, att ränta utgår vid fakturaförsäljning blir situationen dock en annan. I dylika fall torde man anse att gäldenären accepterat/godkänt borgenärens räntevillkor om han köper mot faktura och ej opponerar sig mot räntan. Ett gränsfall vars tillämpning allmänt praktiseras av Kreditmannaföreningens medlemsföretag är att sådan information i fakturan påverkar senare köp och leveranser om gäldenären inte opponerat sig mot räntevillkoren i den tidigare fakturan.
Räntelagen
Av ovanstående, mycket kortfattade redogörelse torde framgå att situationen ofta är den, att parterna inte träffat avtal om ränta. Räntelagens utfyllande bestämmelser blir då gällande dem emellan.
I räntelagen (2 §) stadgas att ränta på fordran ej utgår för tid innan fordran är förfallen till betalning. Förfallodagen inträffar då borgenären anmanar gäldenären att betala, såvida parterna ej träffat annan överenskommelse.
Räntan för tiden före förfallodagen förutsätter således, att parterna träffat särskilt avtal härom. Så sker regelmässigt vid lånetransaktioner; borgenären och gäldenären har i reversen angivit vilken räntesats, som skall tillämpas fram till dess lånebeloppet – reversen – förfaller till betalning.
Beträffande ränta för tiden efter förfallodagen – dröjsmålsränta – gör räntelagen skillnad mellan fordringar, som löper med ränta då de förfaller och fordringar, beträffande vilka avtal ej träffats om ränta för tiden innan förfallodagen. Vidare görs skillnad mellan de fall, då en i förväg bestämd förfallodag avtalats och de fall, då förfallodagen inträffar vid en tidpunkt, som gäldenären ej känner till i förväg.
Fyra fordringskategorier
Följande fyra kategorier av fordringar kan således särskiljas:
Fordringar, som ej löper med ränta då de förfaller och som har i förväg bestämda förfallodagar.
Fordringar, som ej löper med ränta då de förfaller och som har för gäldenären obestämda förfallodagar.
Fordringar, som löper med ränta när de förfaller och som har i förväg bestämda förfallodagar.
Fordringar, som löper med ränta när de förfaller och som har för gäldenären obestämda förfallodagar.
Att man i räntelagen gjort åtskillnad mellan de fall, då förfallodagen är i förväg bestämd, och de fall, då förfallodagen är för gäldenären obestämd, beror på att man ansett att en gäldenär behöver viss tidsfrist för att kunna vidtaga de dispositioner, som betalning av en skuld föranleder och att han under denna tid ej skall vara skyldig att betala dröjsmålsränta. Är förfallodagen bestämd i förväg förutsätts han vidtaga dispositionerna innan förfallodagen inträffar. Saknar han kännedom om den exakta tidpunkten för skuldens betalning anses han ej behöva vidtaga erforderliga dispositioner förrän han erhållit besked om förfallodagen.
Den avgörande skillnaden mellan i förväg bestämd och för gäldenären obestämd förfallodag ligger således i om gäldenären haft, respektive icke haft, möjlighet att innan förfallodagen vidtaga de för betalning nödvändiga dispositionerna. Skillnaden kan illustreras av några exempel.
Har borgenär och gäldenär träffat överenskommelse om att en fordran förfaller till betalning den dag diskontot förändras torde fordran tillhöra antingen kategori 2 eller 4. Har de däremot träffat avtal om att fordran förfaller till betalning två månader efter den dag diskontot förändras torde fordran tillhöra antingen kategori 1 eller 3. I det sistnämnda fallet har gäldenären nämligen möjlighet att före förfallodagen förbereda betalningen, vilket han ej har i det förstnämnda fallet.
Beträffande fordringar av kategori 1 och 2, dvs beträffande fordringar som ej löper med ränta när de förfaller, utgår dröjsmålsränta om gäldenären försitter betalningstiden med en räntesats, som med 4 procentenheter överstiger det vid var tid gällande diskontot. Observeras bör att växelfordringar följer växellagen med den lägre ränta som där föreskrivs.
Beträffande fordringar av kategori 1 utgår ränta om gäldenären betalar senare än på den i förväg avtalade förfallodagen (3 § räntelagen).
Beträffande fordringar av kategori 2 utgår ränta först om gäldenären betalar senare än på den dag, som infaller en månad efter det att borgenären framställt krav på betalning av bestämt belopp med angivande av att underlåtenhet att betala medför skyldighet att utge ränta (4 § räntelagen).
Av ovanstående framgår att man ansett att en frist om knappt en månad är tillfyllest för att gäldenären skall hinna vidtaga de dispositioner, som erfordras för att betala skulden. Eftersom regeln tagit fasta på den tidpunkt då borgenären framställt krav, kan fristen dock, på grund av försening i postgång eller dylikt, komma att bli kortare. Gäldenären är dock aldrig skyldig att erlägga dröjsmålsränta för tid innan borgenärens krav kommit honom tillhanda (4 § räntelagen). Vissa mycket stora industriföretag accepterar ränteberäkning först från den dag de mottagit betalningsanmaningen eller fakturan eller om förfallodagen ej avtalats 30 dagar därefter.
Beträffande fordringar av kategori 3 och 4, dvs beträffande fordringar som löper med ränta när de förfaller, gäller i princip samma regler som för fordringar av kategori 1 och 2. Dröjsmålsränta utgår dock alltid med minst den räntesats, som gäller vid förfallodagen.
Om räntan beträffande fordringar av kategori 4 vid förfallodagen understeg den legala – diskontot med tillägg av 4 procentenheter – krävs för rätt till ränta enligt lag att gäldenären anmanats att betala med angivande av att underlåtenhet medför skyldighet att utge ränta. Den legala, högre räntan börjar då utgå om betalning sker senare än på den dag, som infaller en månad efter det att borgenären framställt krav på betalning.
Som framgått ovan skall borgenären i vissa fall ange att underlåten betalning medför skyldighet att utge ränta. Lagen uppställer dock ej krav på att räntesatsen preciseras, ej heller på att tidpunkten från vilken ränta utgår anges.
Det bör dock observeras att formuleringar av typ ”30 dagar netto” knappast torde uppfylla lagens krav. Av dylik formulering framgår nämligen ej att betalningsförsening medför räntepåföljd. Formuleringen ger närmast intrycket att gäldenären erbjuds rabatterade priser om han betalar inom angiven tid. Påföljd vid underlåten betalning blir därmed att gäldenären krävs på betalning enligt ordinarie priser.
Översyn av räntelagen
Datainspektionen övervakar räntelagens tillämpning i samband med tillstånds- och tillsynsärenden enligt inkassolagen och har därvid uppmärksammat att det sedan lagens tillkomst avsevärt höjda ränteläget medfört att en dröjsmålsränta enligt räntelagen, således gällande diskontot plus 4 procentenheter, torde innebära att betalningsdröjsmål ger den för närvarande absolut billigaste krediten i de fall räntelagen är tillämplig. Det är billigare att betala dröjsmålsränta enligt räntelagen än att låna – efter vederbörlig kreditprövning – mot säkerhet i bank! Datainspektionen har därför framställt om att en översyn görs av räntelagens dröjsmålsräntereglering, varvid i första hand bör noteras behovet av ändrad räntenivå och innebörden av lagens disposivitet.
Klargörande erfordras av innebörden av begreppet ”särskilt föreskrivet” och om begreppet ”utfäst” kan anses innefatta det fall då en gäldenär, som i tidigare fall debiterats och betalt dröjsmålsränta till högre räntesats, eller eljest på för honom sämre villkor än enligt räntelagen, anses ha utfäst att betala sådan högre dröjsmålsränta även vid senare betalningsdröjsmål.
Även begreppet ”handelsbruk” som nämns i motivuttalande kan behöva klargöras. Därmed anses något som liknar ”urminnes hävd”, däremot inte den situationen att t ex en viss bransch, beslutar sig för att varje branschföretag skall debiteras sina under 25% ränta per år för betalningsdröjsmål.
Betalningsfri månad
Fram till mitten av 1970-talet var regeln att betalningsvillkor innefattade betalningsfri månad. Numera har det blivit vanligt med förkortning av fakturafristen till exempelvis 10 eller 15 dagar. Tillämpning av räntelagen ger i sådana fall den egendomliga effekten att kapitalbehovet visserligen förfaller till betalning i enlighet med försäljningsvillkoren, men dröjsmålsränta får inte debiteras förrän månaden löpt ut. I sammanhanget må också påpekas att många fakturor är daterade en eller stundom ett par veckor tidigare än de faktiskt utsänds. Detta kan vara en effekt av att fakturering många gånger görs av annan än fordringsägaren t ex av dataservicebyrå på uppdrag av bokföringsbyrå som i sin tur arbetar på uppdrag av fordringsägaren.
Fråga om dröjsmålsränta på dröjsmålsränta i visst fall
Om en fordran betalas efter visst dröjsmål löper dröjsmålsränta under dröjsmålet. Innefattar sedermera inflytande betalning endast kapitalbeloppet – vilket lär vara en vanlig situation – återstår en fordran på ett dåmera till beloppet bestämd dröjsmålsränta. Såvitt framgår av förarbetena till räntelagen utgår inte ränta på dröjsmålsränta. Detta innebär att det saknas sanktioner mot den som dröjer med att betala en sådan räntepost – om man undantar möjligheten för fordringsägaren att så småningom vidtaga inkassoåtgärder etc.
Bengt Lindberg i Modern Kreditberedning