Ulf Gometz bemöter här Henrik Nilssons kritik i föregående nummer av hans artikel ”Befarad kapitalbrist – styrelserna lever farligt” i Balans 6–7/87.

Under rubriken ”Likvidationsplikt och falska övervärden” går Henrik Nilsson i Balans 8–9/87 till storms mot min artikel i nr. 6–7/87 ”Befarad kapitalbrist – styrelserna lever farligt”.

Åsikter kan alltid diskuteras. Tyvärr är Nilssons artikel sakligt så felaktig att den som till äventyrs grundar sitt handlande i en befarad kapitalbristsituation på den, verkligen lever farligt. Det är osannolikt att Nilsson läst hela min artikel och helt uppenbart att han inte läst den centrala lagbestämmelsen (ABL 13 kap. 2 §). Bristen på struktur i Nilssons artikel gör det svårt att bemöta den på ett strukturerat sätt. Jag tvingas börja med att citera den särskilt relevanta delen av lagbestämmelsen för att därefter ta upp några punkter i Nilssons artikel:

”Vid beräkningen av det egna kapitalets storlek skall inom linjen tilläggas en post utvisande den ökning av tillgångarnas sammanlagda värde som skulle följa, om de redovisades till försäljningsvärdet med avdrag för försäljningskostnaderna. Beträffande sådana anläggningstillgångar som undergår fortlöpande värdeminskning gäller dock att de tas upp till anskaffningsvärdet minskat med erforderliga avskrivningar och nedskrivningar, om därigenom erhålls ett högre värde.”

Fastigheter

Mer än halva Nilssons artikel består av kommentarer till och synpunkter på värderingen av fastigheter i kontrollbalansräkning. Nilsson finner det ”speciellt anmärkningsvärt att vid formell brist i eget kapital med hänvisning till övervärden i företagets rörelsefastighet göra gällande att likvidationsskyldighet ej föreligger”. Han för en del resonemang om externa värderingar, beaktande av skatteskulder, det speciella med rörelsefastigheter och kommer fram till den häpnadsväckande slutsatsen att ”en uppvärdering i kontrollbalansräkningen till högst taxeringsvärdet kan godtagas”. Han påstår att tillgängliga ABL-kommentarer inte anger speciella anvisningar när det gäller fastighetsvärderingen i kontrollbalansräkningar.

Vad är nu detta? Det faktum, att jag i min artikel överhuvudtaget inte hade talat om rörelsefastighet – och heller inte avsett detta, om Nilsson menar fastighet med endast företagets rörelse som hyresgäst – kan väl betraktas som en mindre randanmärkning. Men vad finns det för anledning att söka speciella anvisningar i lagkommentarer när lagtexten så tydligt talar om hur fastighet i kontrollbalansräkning skall värderas? Lagtexten säger ju att den skall värderas till försäljningsvärdet med avdrag för försäljningskostnaderna, om detta är högre än bokfört värde. Den anvisar t. o. m. den alternativa möjligheten, nämligen historiskt anskaffningsvärde minus avskrivningar, om detta värde skulle bli högre. Jag kan inte finna annat än att valet av ett skattemässigt taxeringsvärde, som tillkommit för helt andra ändamål, strider direkt mot lagens regel.

Efter att insinuant ha gått till angrepp på mig ”m. fl. revisorer” säger Nilsson, att om man verkligen får behandla fastighetsvärderingen på vårt sätt så bör reglerna ändras till att godta en uppvärdering högst till taxeringsvärde. Det är svårt att förstå Nilssons övertygelse om att ett av skattemyndigheterna vart femte år för taxeringsändamål åsatt värde överensstämmer med verkligt värde. Det är ju så att lagstiftaren alldeles uppenbart inte då det gäller tvångslikvidationsreglerna är ute efter en försiktighetsprincip. Det finns idag mängder av företag med stora fastighetsbestånd som har dessa upptagna i sin vanliga balansräkning till värden som överstiger taxeringsvärdena utan att detta på minsta sätt anses klandervärt. Tvärtom betalas flera fastighetsägande börsbolag till kurser på aktierna som innebär förväntning om ett ännu högre verkligt värde på fastigheterna. Skulle ett bolag som har råkat i den situationen att man måste göra en prövning av ställningen behöva använda ett värde som ligger icke obetydligt under det som i andra fall anses vara god redovisningssed? Och hur skulle bolaget som just har byggt en fastighet för, säg, 10 miljoner kronor och fått ett åsatt taxeringsvärde på 7 miljoner, vilket är fullt rimligt, förfara? Förslaget om taxeringsvärde som värdenorm vid upprättande av kontrollbalansräkningar och prövning av den verkliga ställningen är enligt min uppfattning nonsens.

Obestånd/insufficiens

Nilsson blandar på flera ställen i praktiken begreppen obestånd och insufficiens. Han säger exempelvis i sin artikel: ”att fortsätta verksamheten under avsevärt förbrukande av de likvida medel som egentligen tillhör borgenärerna är brottsligt oavsett vilken värdering som man kan göra gällande med hänvisning till skuggbalansen”. Därefter konstaterar han att Gometz säkerligen är medveten om att kontrollbalansräkningar kan missbrukas på av Nilsson angivet sätt. Får man verkligen vinkla och glida i citat på det sättet i en publicerad artikel i en seriös tidskrift? ”Gometz” har den uppfattningen att det kan vara brottsligt att fortsätta en rörelse under förbrukande av avsevärda medel om man är på obestånd. Det är en fråga om en prognos huruvida tillgängliga betalningsmedel kommer att räcka för att betala förfallande skulder. Det har ingenting med kontrollbalansräkning eller skuggbalanser att göra.

Bokslutsvärdering respektive kontrollbalansvärdering

Nilsson konstaterar i ett slags sammanfattning att ”nuvarande regelsystem enligt BFL och ABL för uppvärdering av fastigheter knappast kan ha satts ur spel genom den allmänt hållna huvudregeln för värdering enligt ABL 13:2.” Vad menar han egentligen med detta? Lagstiftaren har ju alldeles tydligt och uppenbart direkt i lagtext sagt att till den bokförda förmögenheten (det egna kapitalet är lika med tillgångar minus skulder enligt balansräkning) skall tilläggas den värdeökning som skulle uppkommit vid en alldeles speciell redovisning till försäljningsvärde minus försäljningskostnader. På den punkten kan det väl knappast föreligga några missförstånd.

”Skuggbalans”

Nilsson använder en ny beteckning på kontrollbalansräkningen, nämligen skuggbalans. Det har tagit många år för revisorer och andra företagsekonomer att få begreppet kontrollbalansräkning accepterad som en vedertagen benämning i stället för det totalt missvisande likvidationsbalansräkning. När nu detta äntligen har lyckats vore det olyckligt att börja med ytterligare begreppsförbistring genom flera beteckningar. Beteckningen skuggbalans behövs inte.

God likviditet?

Nilsson beskriver i några redogörelser och exempel erfarenheter ur praktiken. För egen del känner jag bara delvis igen dem från praktiken. Sålunda är det enligt min mening förhållandevis ovanligt att ett i realiteten likvidationspliktigt företag kan fortsätta sin verksamhet under lång tid i skydd av en god likviditet. Frågan är vad man menar med likviditet. Menar man att man för tillfället har tillräckligt med likvida medel för att hanka sig fram så kan möjligen Nilssons beskrivning i vissa fall stämma. Det är emellertid inte vad jag menar med god likviditet i sådana här sammanhang. Med god likviditet menas vid prövning av insolvens både en omedelbar betalningsberedskap och en mera långsiktig likviditetsprognos som visar att betalningsmedel kommer att räcka till för att betala förfallande gäld.

Skatteskulder

Riktigt vad Nilsson menar när han säger att skatteskuld värderas på ett helt annat sätt i en konkurssituation än vad fallet är i ett företag i ett fortlevnadstillstånd vet jag ej. Latenta inkomstskatteskulder skall i normalfallet icke beaktas i en kontrollbalansräkning. Detta följer redan därav att steg ett i upprättande av en kontrollbalans alltid är en normal balansräkning. Det är inte praxis och krävs inte av god redovisningssed i Sverige att en beräknad latent skatteskuld skuldföres i balansräkningarna. Detta behöver därför heller icke ske i kontrollbalansräkningen, vilket dessutom är följdriktigt då reserverna i sin helhet kan användas för täckning av förlust utan att någon skatt uppstår. Däremot finns det enligt min uppfattning anledning att vid beräknande av ”försäljningsvärde minus försäljningskostnad” för en fastighet dra av den eventuella reavinstskatt som kan beräknas uppkomma vid en försäljning. Denna skatt är då att betrakta som en sorts transaktionskostnad. Att jag i mitt exempel i nr. 6–7/87 inte uttryckligen hade räknat fram något skattebelopp beror på att detta skulle ha skymt det problem jag ville belysa med exemplet utan att ge något av värde. Det är naturligtvis också långt ifrån säkert att någon skatteskuld överhuvudtaget skulle ha uppkommit med hänsyn till de uppräkningsregler som finns.

Nya regler

De förslag som Nilsson framför i sin slutkläm om tvångslikvidationsregler utan kontrollbalansräkning har jag föga förståelse för. I så fall vore det förmodligen bättre att ta bort reglerna om tvångslikvidation på grund av kapitalbrist så som fallet är i de allra flesta andra länder och lita till obeståndsreglerna och särskilda redovisnings- och revisionsrekommendationer i fall då företagens karaktär av ”going concerns” kan ifrågasättas. Inte heller tycker jag att förslaget att uttryckligen klargöra att det formella aktiekapitalet i ordinarie redovisning inom viss tid skall restaureras till full registrerad nivå bör genomföras. Det viktiga är ju den verkliga ställningen och med försiktighetsprincipen som ledstjärna kommer det alltid att vara svårt att vid varje tillfälle få den verkliga ställningen återspeglad i den löpande redovisningen. Dessutom finns ju idag möjligheten att sätta ned aktiekapitalet, i extrema fall till 50.000 kronor, och därigenom undvika hela problemet formellt, vilket dock inte rekommenderas.

Det verkligt viktiga

På en punkt – kanske den enda – är Nilsson och jag överens: kontrollbalansräkningar får inte göras till en förevändning för passiv handlingsberedskap i krislägen. Det verkligt viktiga är naturligtvis de praktiska åtgärder som en företagsledning vidtar för att häva ett kristillstånd. Exempel på saker som av olika intressenter i sådan situation bör göras finns bland annat i FARs och SCFs skrift ”Kris i företag”. Min uppfattning på denna punkt borde också ha framgått av bl. a. följande formulering i artikeln i 6–7/87: ”Det är ett rimligt krav att åtminstone spelreglerna i fråga om borgenärsskyddet är så klara att man – eventuellt med något stöd från advokat eller revisor – skall veta vad som gäller. Krafterna måste koncentreras på lösningen av de affärsmässigt ekonomiska problemen; de skall inte behöva ödas på försök att tolka rättstillämpning eller rent av att tillgodose formkrav utan praktiskt positiv effekt vare sig för borgenärer eller andra intressenter.” Hade Nilsson läst hela min artikel hade han besparat sig en del bekymmer i detta avseende.

Pensionsskulder i kontrollbalansräkningen

(Kommentarer till artiklar av Kihlström och Palm i 6–7/87.)

Debattartiklar som berör kontrollbalansräkningsproblematiken men som är av en helt annan halt än Nilssons finns i Balans nr. 6–7/87. Jag tänker då på Laila Kihlströms artikel om säkerställande av pensionsutfästelser och Anders Palms artikel om pensionsskulder i kontrollbalansräkningen. Båda kommer in på frågan huruvida pensionsutfästelser som enligt god redovisningssed idag får anges inom linjen utan att skuldföras skall beaktas i kontrollbalansräkning eller ej. Laila Kihlström utgår ifrån att pensionsskulder som är skuldförda skall beaktas i kontrollbalansräkning, medan pensionsskulder som angetts inom linjen icke behöver beaktas i kontrollbalansräkningen. Anders Palm anser att pensionsskulder, både skuldförda och sådana som angetts inom linjen som ansvarsförbindelser, skall skuldföras i kontrollbalansräkning. Lennart Huldén och jag har i en tidigare artikel i Balans för några år sedan hävdat att det inte kan vara rimligt att två identiskt lika företag skall komma till olika slutsatser om likvidationsskyldigheten beroende på hur man har redovisat likadana pensionsskulder. Vi tyckte då att det rimliga var att båda bolagen skulle få lov att avstå från skuldföring i kontrollbalansräkningen för sådana utfästelser som man i årsbalansräkningen hade fått lov att ta upp endast inom linjen.

För egen del har jag svårt att få Anders Palms slutsats att stämma med lagen. Han stöder sin uppfattning på att det är fråga om värdering av poster i kontrollbalansräkningen såväl på tillgångs- som på skuldsidan. Jag tycker att man måste gå tillbaka till den faktiska lagtexten. Alla associationsrättsexperter synes vara eniga om, att lagtexten innebär, att man som steg ett skall göra en ”normal” balansräkning med samma redovisningsregler och värderingsregler som gäller för årsbokslut. Därefter skall man göra de justeringar som ABLs 13 kap. 2 § anger. Eftersom paragrafen endast anger justeringar p. g. a. tillgångarnas högre nettoförsäljningsvärde och undantag för statliga villkorslån borde därav följa att vad som är god redovisningssed i övrigt accepteras i kontrollbalansräkningen. Jag kan inte se att man kan läsa det på annat sätt. Däremot vill jag gärna erkänna att lagtexten inte ger direkt stöd för uppfattningen att bolag som faktiskt har skuldfört pensionskostnaderna har rätt att undanta dessa ur kontrollbalansräkningen. Motivet för detta är endast ovan nämnda rättviseregel som jag menar bör få ta över och som skall innebära att det inte får vara skillnad på två företag i den situationen beroende på vilka redovisningsmetoder man använt.

Ulf Gometz