Frågan om enskilda styrelseledamöters personliga betalningsansvar i likvidationssituationer enligt aktiebolagslagen 13 kap 2 § har senast behandlats i denna promemoria från Justitiedepartementet, daterad den 28 april i år.
Inledning
Enligt 13 kap 2 § aktiebolagslagen (1975:1385, ABL) svarar styrelseledamöterna i ett aktiebolag personligen för förbindelser som uppkommer för bolaget, om de underlåter att vidta vissa i lagrummet föreskrivna åtgärder då likvidation av bolaget har aktualiserats på grund av kapitalförlust.
I departementspromemorian (Ds A 1986:1) Styrelserepresentation för de anställda föreslogs bl.a. att bestämmelserna om styrelseledamöternas betalningsansvar i 13 kap 2 § inte längre skall gälla för arbetstagarrepresentanterna i ett bolags styrelse. Vid beredningen av departementspromemorian inom regeringskansliet har emellertid konstaterats att det inte är helt klart vad som enligt gällande rätt krävs för att en styrelseledamot – oavsett om han är arbetstagarrepresentant eller ej – skall bli betalningsskyldig enligt det nämnda lagrummet.
I förevarande promemoria diskuteras vilka krav som bör ställas för att betalningsansvar enligt 13 kap 2 § skall inträda för styrelseledamöter i allmänhet. I samband därmed behandlas också frågan om en särreglering av arbetstagarrepresentanternas betalningsansvar.
Överväganden
En första utgångspunkt är att regeln om betalningsansvar i 13 kap 2 § ABL bör innebära en lämplig avvägning mellan bolagsborgenärernas och styrelseledamöternas intressen. Skyddet för borgenärerna ligger normalt i det aktiekapital som är insatt i bolaget. Det är därför uppenbart att borgenärerna kan ha ett befogat intresse av ett betalningsansvar för styrelseledamöterna personligen, om dessa underlåter att vidta likvidationsåtgärder efter en kapitalförlust. Som har framhållits i förarbetena till ABL torde nämligen borgenärernas intresse inte bli helt tillgodosett genom reglerna om skadestånd i 15 kap. Styrelseledamöterna har samtidigt på sin sida ett befogat intresse av att inte åläggas ett personligt betalningsansvar, om de har iakttagit den omsorg som rimligen kan begäras av dem med hänsyn till vad som åligger styrelsen enligt 13 kap 2 § första stycket.
En andra utgångspunkt är att samtliga styrelseledamöter bör falla under samma ansvarsregel. Man bör alltså undvika att lägga ett lindrigare ansvar exempelvis på arbetstagarrepresentanterna än på andra styrelseledamöter. Med en särreglering av det slaget finns det nämligen en viss risk för att arbetstagarrepresentanterna inte kommer att uppfattas som fullvärdiga ledamöter av styrelsen.
Ett strikt ansvar för styrelseledamöterna skulle uppenbarligen fullt ut tillgodose bolagsborgenärernas intressen. Det personliga betalningsansvaret för styrelseledamöterna skulle alltid uppkomma, om dessa underlåtit att vidta åtgärder efter en kapitalförlust, och någon utredning eller bevisning om styrelseledamöternas insikt om bolagets ekonomiska ställning skulle inte behöva skaffas fram. Ett ansvar av det nu angivna slaget kan emellertid tänkas leda till resultat som för en enskild styrelseledamot blir alltför strängt. Detta gäller i fall då styrelseledamoten inte kan klandras för sin okunnighet om bolagets dåliga ekonomiska ställning. Material som har förelagts en styrelseledamot kan exempelvis ha varit felaktigt eller missvisande på ett sådant sätt att han inte har insett eller bort inse att det har funnits anledning att vidta sådana åtgärder som anges i paragrafens första stycke. Detsamma gäller i fall då en styrelseledamot har undanhållits väsentlig information om företagets ekonomiska ställning som övriga styrelseledamöter har fått del av. Hänsynen till bolagets borgenärer kan inte föranleda att en styrelseledamot åläggs betalningsansvar i fall som dessa. Detta gäller oavsett om ledamoten är vald av bolagsstämman eller har sitt mandat från arbetstagarna.
Det nu anförda talar för att ett betalningsansvar för en styrelseledamot i princip bör inträda endast då det kan anses föreligga en försummelse från dennes sida. Om betalningsansvaret förutsätter oaktsamhet, finns det uppenbarligen utrymme för att ta hänsyn till sådana individuella faktorer som har berörts i det föregående. Detta gäller i princip vare sig styrelseledamoten är vald av bolagsstämman eller är en arbetstagarrepresentant. I detta sammanhang bör uppmärksammas att det till styrelseledamöter i aktiebolag inte sällan utses personer med sinsemellan helt olika kompetens och intresseinriktning. Det kan vara en fördel att styrelsen ges en allsidig sammansättning, så att den har ett inslag av personer som inte främst har erfarenhet av företagsledning utan exempelvis har anknytning till myndigheter eller vetenskaplig forskning. Inom en och samma styrelse kan ledamöterna också ha uppgifter av i viss mån olika slag och omfattning (jfr. förhandlingarna vid Det tjugonionde nordiska juristmötet i Stockholm 10–21 augusti 1981, Del I s. 363–388 och Del II s. 221–244, särskilt s. 228 f). Om betalningsansvaret enligt 13 kap 2 § i princip förutsätter oaktsamhet på styrelseledamotens sida, finns det utrymme att beakta även individuella faktorer av det slag som nu har nämnts.
Det anförda talar för att sådant betalningsansvar som det här är fråga om bör inträda för en styrelseledamot endast om underlåtenheten innefattar försummelse på styrelseledamotens sida.
Även vid en samlad bedömning torde det innebära en skälig avvägning mellan bolagsborgenärernas och styrelseledamöternas intressen, om betalningsansvar för en styrelseledamot enligt förevarande paragraf inträder i princip endast då det kan anses föreligga en försummelse på dennes sida. Typiskt sett kan det emellertid vara förenat med betydande svårigheter för en bolagsborgenär att bevisa att en styrelseledamots underlåtenhet att fullgöra vad som åligger honom enligt paragrafens första stycke beror på försummelse. Däremot torde den styrelseledamot som inte varit försumlig i regel inte ha några större svårigheter att visa på de omständigheter som talar för att någon försummelse inte har förelegat. Härtill kommer intresset av att den som åtar sig ett styrelseuppdrag också ser till att han får den information som är nödvändig för att bedöma företagets ställning.
Styrelseledamöternas betalningsansvar bör därför utformas som ett s.k. presumtionsansvar, d.v.s. en styrelseledamot bör gå fri från betalningsansvar enligt paragrafens fjärde stycke endast om han kan visa att hans underlåtenhet att fullgöra vad som åligger honom enligt första stycket inte har berott på försummelse från hans sida. Bevissvårigheter i frågan om styrelseledamoten har iakttagit den grad av omsorg som rimligen kan begäras bör alltså gå ut över honom.
Som tidigare framhållits avser styrelseledamöternas betalningsansvar enligt förevarande paragraf endast förbindelser som uppkommit efter det att handlingsskyldighet enligt paragrafen inträtt för ledamöterna. Anledning saknas att ändra denna ordning.