Det är inte självklart att en tvångsinlöst aktie skall värderas med utgångspunkt från tiden då inlösen begärdes, skriver advokat Magnus Pfannenstill vid D:r Philip Lemans Advokatbyrå i Malmö som replik till Lennart Svensson (Balans 5/89). Vad statsråd uttalar i lagförarbetena får värderas från fall till fall.

Auktor revisor Lennart Svensson har i Balans 5/89 berört vissa problem i samband med tvångsinlösen av aktier. Viss jämförelse görs där med bl.a. expropriationsrättsliga regler. Jag har en inte ringa erfarenhet av expropriationsmål och jag sysslar även med tvångsinlösen av aktie. Jag kan därför inte hålla tyst i debatten.

Föredragande statsrådet gör i förarbetena till ABL 1975 ett uttalande om värderingstidpunkten för aktie vid tvångsinlösen. Uttalandet går ut på att lösenbeloppet bör fastställas utifrån aktiens värde vid tiden för begäran om tvångsinlösen. Detta uttalande tas av många som intäkt för att rättsläget är det beskrivna. Beskriver då motivuttalandet rättsläget?

När en domare dömer, hämtar han inspiration från lagstiftning, förarbeten, rättspraxis, doktrin och sedvanerätt. Dessa källor brukar därför kallas för rättskällor. Ett belysande uttalande i ämnet gör Skånska hovrätten under sin president, den trogne lagstiftaren, Björn Kjellin i en dom 1975:

Den intresserade hänvisas till bl.a. Sundberg J., fr. Eddan t. Ekelöf, Repetitorium om rättskällor i Norden.

”Domstols avgörande skall grundas på lag. Vid lagens tillämpning har domstolen att fästa vikt vid motivuttalanden som Riksdagen godkänt. Kravet att rättsskipningen såvitt möjligt skall vara enhetlig leder till att Högsta Domstolens avgörande, om än ej formellt bindande, bör vägleda övriga domstolar.” 1

Står sig inte allti

Vilken vikt skall då domstolen fästa vid ett motivuttalande? Detta får avgöras från uttalande till uttalande. Styrkan av uttalandet beror på sådant som exempelvis avsikten med lagstiftningen och de sakliga argumenten för uttalandet. Ett exempel på ett uttalande som ej stått sig är följande. Genom ändring i ABL 13:2 undantas vissa skulder från kravet att redovisas i en kontrollbalansräkning (prop 1982/83:94). I propositionen gjorde föredragande statsrådet ett uttalande med den innebörden, att en av tredje man efterställd fordran på bolaget inte fick betraktas som just efterställd. Uttalandet kritiserades kraftigt bl.a. i Balans nr 1/85 2. Genom sin argumentering i Snabbhak-målet har Högsta Domstolen i praktiken underkänt statsrådets uttalande 3.

Frågeställningen är alltså följande. Vid tvångsinlösen: skall aktien värdebestämmas vid tidpunkten för förfarandets påkallande eller när aktieägaren förlorar äganderätten till aktien? Lagregel saknas. Vad som finns är ett uttryckligt uttalande i frågan av ansvarigt statsråd. Det exakta uttalandet är att:

”Det synes principiellt riktigast att löseskillingen fastställs med hänsyn till aktiens värde vid tiden för moderbolagets begäran om tvistens prövning av skiljemän.”4

Nå, hur har nu statsrådet kommit fram till denna ”till synes principiellt” riktiga ståndpunkt?

Uttalandet är ursprungligen hämtat från motiven till 150 § i aktiebolagsutredningens 1971 avgivna förslag till ABL (SOU 1971:15). I aktuellt avsnitt hänvisar utredningen till expropriationsutredningens betänkande från 1969 5. En kort redogörelse för de motsvarande expropriationsrättsliga reglerna blir därför nödvändig.

I 1917 års expropriationslag fanns ingen allmän bestämmelse om värderingstidpunkten. En fast praxis utbildades dock. Denna innebar att värderingen, om förhandstillträde inte hade skett, hänfördes till den tidpunkt då expropriationsmålet slutligen avgjordes. Vid förhandstillträde utgjorde tillträdesdagen värderingstidpunkt.

1960 års expropriationsutredning föreslog, att värderingstidpunkten skulle vara den tidpunkt då expropriationsansökan gavs in till regeringen. Anledningen var att man ville tillförsäkra kommunen värdeökningen på marken, som tillkom i samband med kommunens utbyggnad och planering 6. Utredningsförslaget fick vid remissbehandlingen ett blandat mottagande i denna del. I 1971 års proposition med förslag till expropriationslag frångick också regeringen utredningsförslaget i nu aktuellt hänseende. Nu gällande expropriationslag innebär alltså, att värderingen i princip hänförs till förhållandena vid den tidpunkt då expropriationsmålet slutligt avgörs. Vid förhandstillträde är dock värderingstidpunkten tillträdesdagen.

Balans 1/85 sid 6 ff.

NJA 1989, sid 620 och Balans 1/89, sid 43.

Prop 1975:103, sid 533 f.

SoU 1969:50, sid 169 ff och 255 ff.

SoU 1969:50, sid 170.

Ingen självständig analys

När ABL-utredningen gjorde sitt uttalande 1971 om värderingstidpunkten utgick man med all sannolikhet från att expropriationsutredningens ställningstagande i frågan skulle stå sig. ABL-utredningen presenterade inte någon självständig rättspolitisk eller rättsteoretisk analys av problemet. När lagstiftaren inte anslöt sig till expropriationsutredningens principståndpunkt innebar detta rimligtvis, att grundvalen för ABL-utredningens uttalande kraftigt försvagades eller helt föll bort.

I propositionen till ABL 1975 finns inte hänvisningen till expropriationsutredningens förslag. Anledningen torde helt enkelt vara, att det är ovanligt att det i en regering sproposition görs hänvisningar till uttalanden i statliga utredningsbetänkanden såsom rättskällor. Vad man kan notera är, att några rättsliga överväganden inte har anförts i propositionen till grund för det principiella ställningstagandet i frågan om värderingstidpunkten.

Traditionellt spelar i Sverige lagmotiv en stor roll vid lagtolkning. Det är här – precis som när det gällde motivuttalandet rörande efterställda fordringar – inte fråga om lagtolkning i egentlig mening. Det finns nämligen inte någon lagregel om värderingstidpunkten. Motivuttalandet ger i stället, i oklara ordalag, uttryck för en allmän grundsats. Men för att ett sådant motivuttalande skall få genomslagskraft, så måste det fordras att lagstiftaren också redovisar de rättsteoretiska och/eller rättspolitiska övervägandena, som ligger till grund för uttalandet. Hade man i propositionen till ABL 1975 gjort sådana överväganden, hade man rimligtvis kommit fram till samma resultat som i expropriationslagen. Från allmänna förmögenhetsrättsliga och principiella synpunkter bör därför minoritetsaktieägarna i alla hänseenden betraktas som ägare av aktierna till dess dessa avhänts honom. Detta överensstämmer också med de expropriationsrättsliga reglerna. Värderingstidpunkten bör därför vara antingen tidpunkten för målets avgörande eller, vid förhandstillträde, tillträdesdagens datum. Att ett antal skiljemän genom årens lopp nog innerst inne tyckt detta vara riktigt, återspeglas i den praxis som utvecklats beträffande ”avkastningstillägget”. Professor Lars Hjerner har också gett uttryck för den principiella uppfattningen, att värderingstidpunkten bör vara tiden för äganderättens övergång 7.

Det gäller alltså att skilja på lag och lag och motiv och motiv.

Slutligen bör påpekas, att man kanske måste komplettera regeln om att tiden för äganderättens övergång skall vara värderingstidpunkt. Jag tänker då på att det i det enskilda fallet kan finnas värdeförändringar mellan påkallandetidpunkten och värderingstidpunkten som inte bör få slå igenom vid bestämmandet av löseskillingen. Skall påkallandetidpunkten vara avgörande uppkommer dock liknande problem också, nämligen mellan värderingstidpunkten och tillträdesdagen. Detta får emellertid bli en annan diskussion.

Advokat Magnus Pfannenstill är verksam vid D:r Philip Lemans Advokatbyrå i Malmö.

Hjerner L., Festskrift till Lars Welamson, sid 281 ff.