Detta debattinlägg ställer frågan om inte även ”vanliga” revisorer i ökad utsträckning måste räkna med att ta ställning till om företagen drivs i enlighet med miljöskyddslagen.

Taxeringsrevision är något varje företagare har att räkna med. Har revisorn gjort sitt jobb och är bokföringen i ordning skall han dock inte behöva oroa sig för denna typ av tillsyn. I denna artikel skall jag ta upp en annan typ av tillsyn. Den tillsyn som sker med stöd av bl.a. miljöskyddslagen (ML). Jag är övertygad om att detta är en typ av tillsyn som företagaren i framtiden måste vänja sig vid. Av den anledningen kan det finnas anledning för revisorerna att beakta problemet. Att ett företag drivs i enlighet med miljöskyddslagstiftningen kan ha stor betydelse för företagets möjligheter att utvecklas och överleva.

Räkna med miljön! torde inom en inte alltför avlägsen framtid vara en nödvändighet. Räkna med miljön! är f.ö. miljöräkenskapsutredningens titel på sitt betänkande om förslag till natur- och miljöräkenskaper (SOU 1991:37). Utredningen belyser möjligheterna till att komplettera de svenska nationalräkenskaperna med naturresurs- och miljöräkenskaper. Det förslag som framläggs överensstämmer i stort med den modell som FN:s Statistical Office har tagit fram och kallar System of Integrated Environmental and Economic Accounting (SEEA).

I miljöskyddslagen (ML) 42 § 1 st stadgas:

För att utöva tillsyn enligt denna lag har tillsynsmyndighet rätt att vinna tillträde till fabrik eller annan anläggning vare sig den är i bruk eller ej, samt att företaga undersökning inom anläggningen eller område som tillhör denna.

I 43 § 1 st stadgas:

Om verksamheten vid en anläggning kan befaras vara miljöfarlig, är innehavaren skyldig att på begäran lämna en tillsynsmyndighet behövliga upplysningar om anläggningen. En tillsynsmyndighet får förelägga innehavaren att lämna sådana upplysningar.

I fortsättningen av sistnämnda bestämmelse behandlas tillsynsmyndighetens rätt att bl.a. ålägga företagaren att på egen bekostnad – själv eller genom annan – verkställa de undersökningar som tillsynsmyndigheten behöver för att kunna bedöma den miljöfarliga verksamheten och dess verkningar. Vad innebär miljöfarlig verksamhet? För att svara på denna fråga måste vi titta närmare på den svenska miljölagstiftningen och då särskilt ML. Genomgången är mycket översiktlig.

Den svenska miljölagstiftningen består av ett stort antal lagar, förordningar, anvisningar och andra bestämmelser. Systemet kan nästan tävla med det gamla skattesystemet i att vara komplicerat. Inte minst när det gäller osäkerheten för den enskilde företagaren och hans ställning. Men kontrollsystemet är i praktiken inte särskilt väl utbyggt. Detta gör att företagaren i allmänhet inte känner att han behöver sätta sig in i reglerna på området.

Om man liknar lag systemet vid en hierarki, så finns naturresurslagen (NRL) i toppen. Lagen innehåller grundläggande hushållningsbestämmelser för landets mark- och vattenområden. Enligt lagstiftaren finns i NRL materiella regler för konfliktlösningar mellan olika intressen på natur-, kultur- och miljöskyddets områden. Lagen skall vidare innehålla gemensamma ”grundregler” inom områdena. – Om detta verkligen är fallet faller utanför denna artikels ändamål att behandla. – Lagen skall alltså tillämpas när konflikter kan uppkomma mellan olika intressen och verksamheter vid t.ex. planläggning enligt plan- och bygglagen (PBL). Lagens grundläggande hushållningsbestämmelser skall också tillämpas när man bedömer tillåtligheten av ex. vis verksamheter enligt ML, väglagen, vattenlagen, luftfartslagen och som nämnts PBL. De enskilda verksamheterna skall ur miljösynpunkt bedömas av bl.a. de nyssnämnda lagarna. Den tillverkade produktens miljöfarlighet bedöms i produktkontrollagarna. Bland dessa märks lag om kemiska produkter och lag om brandfarliga och explosiva varor m.m. Till dessa lagar finns sedan ett antal förordningar och föreskrifter.

ML är tillämplig på miljöfarlig verksamhet. Kortfattat innefattar detta:

* varje utsläpp i vattenområde

* användning av mark, byggnad i eller anläggning på sätt som kan medföra förorening av mark, vattenområde eller grundvatten

* användning av mark, byggnad eller anläggning på sätt som kan medföra störning för omgivningen.

Utsläpp i vattenområde är miljöfarlig verksamhet även om det saknas riskmoment. I de båda övriga fallen räcker det med risk för negativ effekt för att verksamheten skall betraktas som miljöfarlig! Den menliga påverkningen innefattar även s.k. psykiska immissioner. Exempel på detta är människors oro att bo nära en sprängämnesfabrik eller kanske rent av Kumlaanstalten.

Vad krävs för att man skall få driva miljöfarlig verksamhet? Det krävs att man följer lagens tillåtlighetsregler. Finns det speciella regler i annan lagstiftning kanske även dessa måste följas. Det beror på hur lagarna är kopplade till varandra. Först bland tillåtlighetsreglerna finns en regel om lokalisering. För verksamheten skall väljas den plats där ändamålet kan vinnas med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad. Vid nyetablering kan det finnas alternativa platser att välja på. En totalavvägning mellan nytta och skada vid respektive alternativ får då göras.

Därefter kommer de övriga försiktighetsmåtten. Den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet skall vidta de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenheter. Med detta menas att de krav skall ställas som är de bästa möjliga från miljösynpunkt inom ramen för vad som är branschekonomiskt sett möjligt och miljömässigt motiverat. Man får alltså inte bedriva miljöfarlig verksamhet utan att olika försiktighetsmått vidtas upp till denna skälighetsnivå. Det finns dessutom en diffus yttersta gräns för vilka miljöeffekter som kan tillåtas även om man vidtar alla tänkbara försiktighetsmått. Vidare måste man särskilt uppmärksamma att skyldigheten att avhjälpa kvarstår även efter det att verksamheten har upphört. Det sistnämnda kan vara av stor betydelse för en fastighetsägare som låtit en verksamhet bedrivas på hans fastighet.

I miljöskyddsförordningen finns bestämmelser om vilka verksamheter som fordrar tillstånd av koncessionsnämnden respektive länsstyrelsen. Dessutom skall i en hel del fall anmälan göras till kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd. I tillståndsbeslutet finns de viktigare villkor som skall gälla för att verksamheten skall anses uppfylla ML:s tillåtlighetsregler. Om inte tillstånd behövs är det alltså upp till företagaren själv att se till att verksamheten följer tillåtlighetsreglerna. För att kontrollera att tillståndsbeslutets villkor följs eller att företagaren ändå följer tillåtlighetsreglerna kan alltså tillsyn ske. Över icke tillståndspliktig verksamhet är det den kommunala miljö- och hälsoskyddsnämnden som utövar tillsynen. I övrigt är det naturvårdsverket eller länsstyrelsen som har denna uppgift men delegation kan ske.

Vid tillsyn, d.v.s. kontroll av att ett företag följer de regler som gäller för miljöfarlig verksamhet och bestämmelserna i till denna verksamhet anknuten lagstiftning, kan undersökningar, förelägganden och även förbud aktualiseras. Dessutom innehåller inte minst ML ett rätt stort antal straffsanktionerade bestämmelser. Dessa gäller dock mest tillståndspliktig verksamhet. Straffskalan är böter till två års fängelse för icke ringa brott. För överträdelse av särskilt meddelade beslut, villkor eller föreskrifter kan miljöskyddsavgift tas ut. Denna skall motsvara den ekonomiska fördel, som överträdelsen medfört för verksamheten. Ansvaret är strikt, d.v.s. varken uppsåt eller vårdslöshet fordras. I brottsbalken finns även ett särskilt miljöbrott (BrB 13:8a).

Oavsett tillstånd eller inte kan skadestånd enligt miljöskadelagen aktualiseras för verksamheten om denna orsakar negativ påverkan i sin omgivning. En lagreglerad miljöskadeförsäkring finns också.

Efter denna snabbgenomgång av miljöskyddslagstiftningen är vi tillbaka till rubriken Miljörevision. Kanske kommer vi att inom en inte alltför avlägsen framtid få en ny typ av konsulter, nämligen ”miljörevisorn”. Dennes uppgift skulle då bli att följa upp hur företaget följer miljöskyddslagstiftningen och den tekniska utvecklingen på området. Då kan det bli aktuellt för den ”vanlige” revisorn att årligen ta ställning till avsättning av medel för investering i framtida miljöskyddsåtgärder.

Alltså, nya spännande uppgifter i framtiden!

Advokat Magnus Pfannenstill är verksam som delägare vid Lagerlöf & Lemans kontor i Malmö. Han forskar också i ämnet miljörätt vid Lunds universitet. Han skrev senast i Balans nr 11/89.