Under rubriken ”Debatt” i Balans 12/93 frågar sig ekonomie doktorerna och universitetslektorerna vid Lunds Universitet Kristina Artsberg och Karin Jonnergård vilken redovisning som är internationell. Deras debattartikel har som framgår av artikeln hämtat sin näring från Redovisningsrådets till Redovisningskommittén framförda synpunkten att svensk redovisningspraxis bör utvecklas i enlighet med den internationella utvecklingen. Artsberg/Jonnergård är konfunderade över att Redovisningsrådet sätter likhetstecken mellan internationell redovisningsutveckling och IASCs rekommendationer.
Artsbergs/Jonnergårds debattinlägg är välkommet, eftersom det belyser en mycket väsentlig fråga, nämligen vilka förebilder vi bör ha och i vilken riktning vi bör gå i den framtida utvecklingen av svensk redovisning. Vissa av deras tankegångar är emellertid en smula förvånande och kräver ytterligare diskussion.
*
Artsberg/Jonnergård har naturligtvis en poäng när de ifrågasätter detta. Man kan verkligen fråga sig om det finns någon företeelse som rättvisande kan förses med etiketten ”internationell redovisningsutveckling”. Snarare förhåller det sig så att det finns ett antal internationella utvecklingslinjer som i dagligt tal lite slarvigt och oegentligt sammanfattas under etiketten internationell utveckling. Enligt min mening är emellertid IASCs rekommendationer det mest betydelsefulla – och det mest internationella – inslaget i den internationella utvecklingen, vilket jag återkommer till nedan.
Redovisningsrådets rekommendationer vänder sig till publika företag på samma sätt som International Accounting Standards, IAS. Härvid söker man tillgodose de berättigade krav på god information som kapitalmarknadens intressenter ställer. EU-direktiven och den lagstiftning i vilken de implementeras riktar sig till en större målgrupp, inklusive borgenärer, än den som omfattas av kapitalmarknadsintressenterna. Det är därför naturligt att borgenärsintresset får större tyngd i lagstiftningen. Det är mot ovanstående bakgrund motiverat att Redovisningsrådet fäster större avseende vid IAS än vid EU-direktiven. Jag är oklar över om Artsberg/Jonnergård beaktat dessa målgruppsskillnader.
I detta sammanhang kan det också vara på sin plats att erinra om att konflikten mellan EU-direktiven och IAS inte bör överskattas. Betydande ansträngningar läggs ned på att minimera och hantera sådana konfliktsituationer.
Artsberg/Jonnergård hävdar vidare att det är ”allmänt känt” att IASC hämtat mycket inspiration från USA för och i sitt arbete. Eftersom US GAAP är en nationell norm skulle detta – om jag förstått Artsberg/Jonnergård rätt – visa på det icke internationella i IASCs synsätt. Synpunkten är enligt min mening endast i begränsad omfattning korrekt; USA tillhör de länder som har en utvecklad kapitalmarknad och en lång tradition av utveckling och tillämpning av redovisningsrekommendationer. Inget land torde ha lagt ned lika mycket tid och arbete inom detta område som USA. Det är mot denna bakgrund naturligt att inspiration hämtas från USA. Ett motsatt förhållningssätt hade däremot varit oförsvarligt. Var och en som deltagit i IASCs arbete kan emellertid vittna om att det inte är fråga om någon USA-dominans i styrelsearbete, arbetsgrupper och styrgrupper. Inte heller är det så att USA-delegationen alltid favoriserar lösningsförslag på redovisningsproblem som överensstämmer med us GAAP. Ryktet om USAs stora betydelse för utvecklingen av IAS är därför enligt min uppfattning överdrivet.
*
Artsberg/Jonnergård fäster uppenbarligen stort avseende vid att det finns partsintressen vid lösning av redovisningsfrågor. Vilka dessa partsintressen skulle vara kommenteras dock inte närmare. Partsammansatta organisationer skulle därför vara att föredra, av demokratiskäl och möjligen också för att få acceptans för olika normer. Vad demokratiskälen mer konkret skulle innebära utvecklas ej av Artsberg/Jonnergård.
För egen del är jag inte övertygad om att detta är en fruktbar infallsvinkel. Jag kan inte förstå varför en organisation som IASC bara för att den är privat skulle vara mindre skickad att utarbeta och besluta om rekommendationer som enligt IASCs målsättning skall ”promote their worldwide acceptance and observance”. Tvärtom är min erfarenhet av partsammansatta organisationer att sakfrågor ofta kan bli styvmoderligt behandlade och att andra synpunkter, som kan vara viktiga ur en enskild parts perspektiv, får orimlig tyngd i såväl debatt som beslutsfattande.
Inte bara revisorer
IASC representerar inte ”bara” revisorer, vilket hävdas ibland (dock ej av Artsberg/Jonnergård, i vart fall inte explicit). En strävan är att varje medlemsdelegation helst skall innehålla en näringslivsrepresentant. Vidare diskuteras det eftersträvansvärda i att låta åtminstone en person från normgivande organ ingå i respektive delegation. Härtill kommer att revisorer förhoppningsvis anlägger ett bredare perspektiv än det snäva revisorsintresset.
Jag förstår inte heller synpunkten att demokratiskäl skulle tala för på visst sätt partssammansatta organisationer. Att en process med sådana organisationer som drivande skulle lyckas bättre än IASC med att förbättra och harmonisera existerande redovisningsrekommendationer är svårbegripligt. Riktigt är dock att det finns olika intressen som skall tillgodoses i arbetet med redovisningsrekommendationer.
Dessa har IASC sökt tillgodose genom den ”due process” som föregår fastställandet av varje rekommendation. Häri ingår bl.a. studier av hur de aktuella redovisningsfrågorna hanterats i olika delar av världen, avstämning i förhållande till IASCs ”Conceptual framework”, noggrann genomgång av det framtagna materialet i den styrgrupp som finns för varje projekt, diskussion i styrelsen för IASC samt konsultationer med den särskilda referensgrupp, ”the Consultative Group”, som finns i anslutning till IASC. Avstämningar sker också med IASCs medlemsorganisationer och med normgivare i olika länder. Vidare publiceras ett utkast till rekommendation och ett stort antal remissinstanser lämnar sina skriftliga kommentarer därtill.
En ambitiös genomgång sker av alla dessa synpunkter innan en slutlig rekommendation ser dagens ljus. Jag är för egen del övertygad om att en process av detta slag ökar kvaliteten på de rekommendationer som tas fram. Alla relevanta synpunkter beaktas så långt möjligt i en process där olika meningsriktningar, oavsett om de är partssynpunkter, kommer till tals och direkt eller indirekt påverkar rekommendationernas slutliga utformning. Så vitt jag vet har EU-direktiven, som Artsberg/Jonnergård uppenbarligen betraktar som en överlägsen produkt i förhållande till IASCs rekommendationer, inte någon liknande öppen och synpunktssökande procedur bakom sig. Ändå sägs de ”spegla den internationella redovisningskomplexiteten i dag”. Jag måste erkänna att jag har svårt att förstå denna slutsats.
*
För att få svar på denna fråga bör man kanske fråga sig vilken betydelse IASC har haft hittills respektive förväntas få jämfört med den betydelse EU-direktiven kan få.
Många redovisningar för ledande bolag i Europa upprättas i enlighet med lokala krav, EU-direktiv och – inte minst när det gäller koncernredovisning – IAS. IAS har härigenom påverkat och i vissa fall varit vägledande för utformning av årsredovisningar med internationell spridning med fokus på koncernredovisningen. Vidare har IASC en ökande betydelse för utformning av rekommendationer på nationell nivå. Detta torde vara en effekt av kapitalets internationalisering, som kräver harmonisering av spelreglerna, men sannolikt också av den kvalitet som IAS håller.
Betydelsen av IAS har ökat i Europa. Den italienska börsmyndigheten, CONSOB, kräver att noterade bolag skall följa IAS när det saknas italienska rekommendationer. Enligt fransk lag kan franska bolag tillämpa IAS för koncernredovisningen. I Schweiz har kvaliteten på den externa informationen ökat under senare år genom att ledande företag gått över till att följa IAS. IAS har också haft betydande inflytande på utformningen av redovisningsrekommendationer i Holland, Danmark, Norge och – som bekant – i Sverige. I Storbritannien har Accounting Standards Board uttalat att det skall finnas mycket starka skäl för att frångå IAS. Det ”conceptual framework” som utarbetats i Storbritannien bygger på motsvarande arbete hos IASC.
Ökar i betydelse utanför Europa
IAS har också ökande betydelse utanför Europa. I Kanada har man använt IAS för att utveckla en egen rekommendation för ”Revenue recognition”. Kanada ser också över sin rekommendation om behandling av valutakurseffekter med utgångspunkt från IASCs motsvarande projekt. Det kanadensiska institutet arbetar också tillsammans med IASC för att utveckla en rekommendation om ”Financial Instruments”. Toronto Stock Exchange har rekommenderat kanadensiska bolag att ge upplysning om huruvida framlagda årsredovisningar står i överensstämmelse med IAS och mer än 100 bolag har följt denna rekommendation. FASB i USA har en observatör på IASCs styrelsesammanträden och lämnar utförliga och engagerade kommentarer till alla utkast som tas fram inom IASC. FASB överväger också utökat samarbete med IASC på ett antal områden.
Ett verkligt genombrott för IASC kom i november 1993 då SEC för första gången accepterade en rekommendation från IASC. IAS 7, Cash Flow Statements kan numera användas utan inskränkningar för utländska bolag som söker registrering i USA. IASC har hittills haft mindre betydelse för utvecklingen i Japan, men sannolikt är en förändring på gång. Det japanska ”Ministry of Finance” har bildat en arbetsgrupp, vars arbete syftar till att samordna nationella krav med IASCs rekommendationer. Arbetet beräknas vara genomfört under 1995. Särskild uppmärksamhet kommer enligt uppgift att ägnas åt det nuvarande starka sambandet mellan skattelagstiftning och extern redovisning vilket – också i Japan – utgör ett avsevärt hinder för tillämpning av IAS. Länder som Zimbabwe, Nigeria, Malaysia och Singapore använder sig av IAS som nationella redovisningsrekommendationer med få eller inga korrigeringar. En liknande betydelse har IAS i Kenya, Indien, Pakistan, Indonesien, Hongkong och Taiwan. Också Kina utvecklar redovisningsrekommendationer med utgångspunkt i IAS.
På det internationella planet i övrigt har ”The International Organization of Securities Commissions, IOSCO” länge följt IASCs arbete för att nå ett beslut att IAS skall tillämpas i samband med börsregistreringar över hela världen. Prognosen är att IOSCO fattar beslut i denna riktning mot slutet av 1994.
EU-direktivens tillämpningsområde är ett antal länder i Europa. De har praktiskt taget ingen betydelse utanför dessa länder. De baseras på ett tänkande som är 20–25 år gammalt. Utvecklingen på externredovisningsområdet har varit betydande under denna tidsrymd. För egen del ansluter jag mig till dem som anser EU-direktiven vara föråldrade och vara restriktioner snarare än en inspirationskälla. Att mot bakgrund av vad som angetts ovan hävda att EU skulle anlägga ett bredare internationellt perspektiv än IASC är svårbegripligt, för att inte säga omöjligt att förstå. Jag måste erkänna att jag inte heller på denna punkt begriper hur Artsberg/Jonnergård resonerat för att nå sin slutsats.
Sigvard Heurlin, auktoriserad revisor, ledamot av Redovisningsrådet och IASCs styrelse
Redaktionell kommentar:
Inlägget här intill är författat av förbundsstyrelsen i Sveriges Redovisningskonsulters Förbund, SRR Balans publicerar det samtidigt som SRFs tidskrift Redovisningskonsulten. Balans har dock kortat artikeln något – efter samråd med författarna.
I Redovisningskonsultens februarinummer utvecklar dessutom FARs generalsekreterare Björn Markland FARs syn på frågan.
Föga överraskande avviker åsikterna från varandra. Debatten kommer naturligtvis att fortsätta även i Balans.