Under rubriken ”avskrivning goodwill – dags att ändra Bokföringslagen” i Balans 2/94 tar de auktoriserade revisorerna Robert Barnden och Hasse Lundin upp bokföringslagens bestämmelse om redovisning av goodwill utifrån Redovisningsrådets rekommendation om koncernmässig goodwill. Tyvärr avslutas inte deras rubrik med något skiljetecken, varför man inte vet om de tänker sig punkt, frågetecken; eller rentav utropstecken. Däremot avslutas artikeln med att ”det är möjligt att bokföringslagen bör ändras för att komma i linje med Redovisningsrådets rekommendation och internationell praxis”.

Argumenten

Låt oss se vilka argument de anför. De inleder med att Rådets metod för avskrivning av goodwill är i enlighet med internationell praxis. De tycks alltså inte dela den uppfattning som auktoriserade revisorn Sigvard Heurlin för fram i ”Vilken redovisning är internationell?” i samma nummer, nämligen att ”det finns ett antal internationella utvecklingslinjer”. – I huvudsak instämmer jag i vad Heurlin framför, men jag reagerar emot hans syn på EG-direktiven som föråldrade. Även om jag är klar över att de tillkom för ett antal år sedan anser jag det dock mindre lämpligt att uppfatta dem som baserade på ett tänkande som är betydligt äldre än det tänkande som IASCs standarder bygger på – och mera lämpligt att betrakta det som skilda skolor. En analogi med utvecklingen av konstruktionstänkandet så att en Volvo 240 bygger på ett gammalt tänkande jämfört med en Volvo 850 ser jag alltså som falsk. (Även om inte Heurlin direkt uttrycker det har jag intrycket att det svenska redovisningsetablissemanget har en negativ inställning till EG-direktiven. Det ser jag som olyckligt, särskilt med tanke på att vi med viss sannolikhet skall gå med i EU. Jag menar inte att vi skall vara okritiska till direktiven, men nog vore det mer konstruktivt att se positivt på dem och försöka tränga in i dem och grunderna för dem? – Det hela blir ju inte bättre av en ofta okritisk inställning till IASC.)

Praxis var ordet, och Heurlin kan säkert ha rätt i att IAS haft, och också har, ett betydande inflytande i länder som Nederländerna och Storbritannien. Om inget dramatiskt hänt helt nyligen dock inte till den milda graden att bortskrivning upphört i de två länderna.

(Bortskrivning innebär att den goodwill som uppstår vid ett förvärv aldrig tas upp som tillgång, utan det fria egna kapitalet reduceras direkt med beloppet ifråga. Metoden spred sig snabbt i Sverige i slutet av åttiotalet, men den förbjuds i Rådets rekommendation.) Vidare läste jag för inte så länge sedan dels om en trend i Frankrike mot utsträckta avskrivningstider, så att det är vanligt med avskrivning under (upp till) 40 år, dels att det inte är ovanligt där att företag inte alls skriver av goodwill eller andra immateriella tillgångar. (Även det senare är förbjudet enligt Rådet.) För att inte tala om – det av någon som primitivt betecknade – Tyskland (där bortskrivning också förekommer), som hur vi än ”svänger i Sverige” ständigt tycks befinna sig i redovisningens döda vinkel.

Sammanfattningsvis: internationell praxis är ett argument som det är svårt att använda för en ändring av lagregeln i ena eller andra riktningen.

Vad jag finner för de i övrigt en diskussion kring om s.k. inkråmsgoodwill är, närmast i en ekonomisk mening, olikartad förvärvsgoodwill. 1 Det får anses oklart om det alls är möjligt att avgöra om s.k. inkråmsgoodwill är av samma slag som – eller av annat slag än – koncerngoodwill. En annan fråga är om det är relevant i sammanhanget, dvs. om redovisningsregler ska avgöras av goodwills ekonomiska karaktär.

De avslutar alltså med att det är möjligt att bokföringslagen bör ändras för att komma i linje med Rådets rekommendation, men det var väl precis så det inte skulle fungera? Rådet bildades för att utfärda rekommendationer för publika företag som vänder sig till placerare på kapitalmarknader, men de rekommendationerna bör inte ”tränga ut” bokföringslagens regler för alla företag och med kapitalmarknadsaktörer som en underordnad intressent.

Jag är van vid att s.k. inkråmsgoodwill ställs mot koncerngoodwill men förvärvsgoodwill mot egenutvecklad goodwill.

Intressenternas krav

Det finns här anledning att anknyta till vad Heurlin skriver om att IASC, liksom Redovisningsrådet, söker tillgodose de krav som ”kapitalmarknadens intressenter” ställer. Med dessa förstås i det här sammanhanget inte företagens finansiärer i allmänhet, utan de placerare som på kapitalmarknader handlar med aktier och andra värdepapper.

Detta stämmer dock inte alls med den vida krets av användare av extern rapportering som IASC definierar i sin referensram. (Det görs ju ofta en poäng av att IASC i motsats till FASB vänder sig till företagets intressenter i allmänhet.) Dock håller jag för troligt att Heurlin redogör för hur det de facto förhåller sig, och en skillnad mellan IASC och EG-direktiven, som vänder sig till ”en större målgrupp”, blir uppenbar.

Som stöd för mitt ifrågasättande av att bokföringslagen bör anpassas till Rådets rekommendation skulle jag vilja göra ett lite längre men mycket läsvärt utdrag ur vad professor J. Klaassen, Vrije Universiteit i Amsterdam, skriver i en artikel 2 om ”The institutional framework of annual reporting in the Netherlands”.

It is also important that the objectives of reporting and the need for instructions to promote good reporting is not the same for all types of companies.

The Anglo-Saxon approach to financial reporting regulation assumes that financial reporting is used for ”decision-making by investors and creditors”. For this reason, reporting is primarily aimed at comparability and uniformity between companies. This approach is possibly in the interest of shareholders, although mainly when the shares are quoted on the stock exchange. In this context, it is important that international reporting standards are being developed by the IASC in the hope that these be applied via stock exchanges to companies whose shares are quoted on the stock exchange. With the strong internationalisation of stock exchanges, this could possibly be the very way to provide both nationally and internationally comparable financial information.

However, to produce good reporting, I do not think that it is necessary that the financial information needed for interested parties of very large companies be the same as that supplied by companies which are not quoted on the stock exchange or that this information be filled in by all companies in the same way. For the companies not quoted on the stock exchange, accountability and dividend decisions are the most important objectives for the use of the information stemming from annual reporting. For these companies, the existing legal framework, aimed at accountability and at the protection of the interests of interested parties, is a good starting point in my opinion.

Comparability only plays a small role in this framework but legitimate interests must be met with good information or at least the prevention of deception.

De Accountant, No. 3, November 1993, s. 163 ff.

Fjärde direktivet

Om bokföringslagen alls bör ändras förefaller det mig ligga närmast till hands att dess regel anpassas till det fjärde direktivet, eftersom dels både lagen och direktivet gäller fler slag av företag än de publika bolagen resp. vänder sig till en vidare krets av intressenter, dels en EG-anpassning av den svenska redovisningslagstiftningen är på gång. Dvs. bortskrivning bör förbli tillåten men goodwill som tas upp som tillgång ska skrivas av under fem år, eller under en längre men begränsad period, som inte överskrider den ekonomiska livslängden. (En pikant iakttagelse är att vi i så fall i stort sett kommer tillbaka till regeln i 1944 års lag!) För övrigt vidhåller jag att det snarare är ”Dags att tänka till!” än ”Dags att tänka om?”.

Sven-Arne Nilsson, Företagsekonomiska institutionen i Lund