Professor Per Thorell, ledamot i Redovisningsrådet, gör här en på många centrala punkter mycket kritisk genomgång av den nya årsredovisningslagen. Han avslutar sin artikel med en fråga om vem som egentligen behöver den nya lagen.

Arbetet med att i svensk rätt införliva EG:s bolagsrättsliga redovisningsdirektiv, dvs. främst fjärde och sjunde bolagsdirektiven, har nu i det närmaste slutförts. Riksdagen förväntas under hösten fatta beslut om en ny årsredovisningslag (ÅRL) som skall tillämpas fr.o.m. den 1 jan 1997. Lagen träder i kraft redan den 1 jan 1996. Detta har att göra med att den utgör grunden för de redovisningsregler för banker och försäkringsbolag som skall tillämpas redan för 1996. Det kan nog inte uteslutas att det blir vissa förändringar i den lag som antas i höst redan innan den skall börja tillämpas. Flera frågor befinner sig ”i luften”, bl.a. den om det framtida sambandet mellan redovisningen och beskattningen (SOU 1995:43). Vissa frågor skall vidare bli föremål för vidare utredning.

Syftet med denna artikel är att ge mitt perspektiv på den nya lagstiftningen. Jag ger detta mot bakgrund av min erfarenhet som normgivare under ca 10 år på redovisningsområdet. Först som kanslichef i Bokföringsnämnden (BFN), numera som ledamot i Redovisningsrådet (RR). Jag har också deltagit i arbetet med att införliva EG:s redovisningsdirektiv i svensk rätt. Först genom ett uppdrag från Aktiebolagskommittén som gick ut på att föreslå hur direktiven skulle kunna minimiimplementeras (avrapporterat jan 1992; delvis publicerat i boken EG:s Redovisningsrätt 1993), sedan som sakkunnig i Redovisningskommittén fram t.o.m. delbetänkandet SOU 1994:17.

När jag i artikeln hänvisar till direktivet avses det fjärde bolagsdirektivet. I allt väsentligt rör de frågor som diskuteras implementeringen av detta direktiv. Hänvisningar till propositionen avser prop 1995/96:10 del II.

1. Varför redovisningsregler i lag?

En diskussion av en lämplig utformning av lagreglerade redovisningskrav börjar lämpligen med att man uppmärksammar frågan varför man över huvud taget reglerar frågor av detta slag i lag. Detta är nödvändigt för att klargöra vilka frågor som lämpar sig för lagreglering och vilket samband som skall finnas mellan lag och rekommendationer utgivna av normgivande organ (som t.ex. Bokföringsnämnden och Redovisningsrådet).

Det är knappast kontroversiellt att påstå att redovisningsfrågor inte lämpar sig för detaljreglering i lag. Flera länder har valt att ha mycket kortfattade, eller inga, lagregler. I stället bestäms redovisningens innehåll av regler uppställda i rekommendationer. Vanligtvis beskrivs dessa system som självreglerande. Men detta är en sanning med modifikation eftersom rekommendationerna oftast är en del i ett regelverk som inte sällan har förankring i lag. Till denna grupp hör främst de anglosaxiska länderna. Ett bra exempel är Storbritannien som av tradition haft få redovisningsregler i lag. I huvudsak har reglerna varit begränsade till krav på viss uppställningsform för balans- och resultaträkningen. I stället har den engelska aktiebolagslagen (Companies Act) innehållit en generell bestämmelse (generalklausul) med krav på att redovisningen skall ge en ”true and fair view”. Detta begrepp har sedan fått sitt innehåll genom de accounting standards (redovisningsrekommendationer) som utfärdats av de brittiska revisorsorganisationerna.

Andra länders regelsystem har varit mer lagorienterade. Tyskland brukar nämnas som ett exempel på detta. I Tyskland har reglerna om redovisning återfunnits i lag. Rekommendationer har helt saknats. Men det finns mellanformer av regleringar, och Sverige är enligt min mening ett bra exempel på detta. Vi har en relativt omfattande ramlagstiftning som sedan lång tid kompletterats av rekommendationer. Det svenska systemet ligger dock närmast det anglosaxiska. Lagreglerna har haft en begränsad betydelse för innehållet i och utvecklingen av företagens redovisning, och är i stor utsträckning endast en kodifiering av en redan tillämpad redovisningspraxis.

Om man ser till vilka frågor som ett land normalt lagreglerar dominerar frågor av formell natur. Frågan om uppställningsform för resultat- och balansräkningen tillhör detta område. Det är dock värt att notera att uppställningen av andra finansiella rapporter, t.ex. finansieringsanalysen, sällan är lagreglerad. Det är vidare så att man i lag vanligtvis anger vissa generella principer för värderingen samt vilka notupplysningar som skall lämnas. I normalfallet är dessa regler tämligen substanslösa i den meningen att de endast är grundregler, som t.ex. att lägsta värdets princip skall tillämpas på omsättningstillgångar. Ibland är reglerna mer precisa och bestämda till sin innebörd. Reglerna för uppskrivning av anläggningstillgångar kan anges som exempel. Även notupplysningskraven kan delvis räknas hit. Regelverkets karaktär av kodifierande ramverk gör det som regel olämpligt att hantera mer aktuella redovisningsfrågor, och särskilt sådana som ”utmanar” grundläggande ramregler i lagen, t.ex. anskaffningskostnadsprincipen. För detta är lagstiftningen som regel idemässigt alltför osjälvständig. Det är mot denna bakgrund lätt att förstå behovet av redovisningsrekommendationer.

På ett område som dels regleras av lag, dels av rekommendationer finns ett praktiskt behov av att klarlägga dessa reglers inbördes samband. Det blir särskilt viktigt när lagreglerna är av ramkaraktär och endast omfattar en bråkdel av alla förekommande frågor. Vad som behöver klargöras är rekommendationernas ställning som ”rättskälla”. Detta kräver i sin tur ett ställningstagande till vilket organ som kan ge ut rekommendationer med förväntan om efterlevnad. Här finns brister i det nuvarande svenska systemet. Det finns flera normgivare. Lagstiftaren pekar inte ut någon som den ledande, men Redovisningsrådet har till uppgift att ge ut rekommendationer för i första hand publika företag. Denna uppdelning av normgivningen mellan stora och små företag är unik för Sverige. En annan brist i systemet är att kopplingen mellan utfärdade rekommendationer och revisorernas revisionsregler är svagare än på andra håll. I England och USA har t.ex. sedan länge gällt att revisorerna måste följa utfärdade redovisningsrekommendationer. Detta gäller förstås i princip även i Sverige, trots avsaknaden av en uttrycklig regel, men sanktionerna vid avvikelser förefaller svagare.

Om man då kortfattat skall beskriva en lämplig rollfördelning mellan lagstiftaren och normgivande organ kan följande sägas. Den främsta anledningen till att utfärda regler på redovisningsområdet är att göra den finansiella informationen jämförbar. Lagstiftaren är som regel mindre lämpad för denna uppgift. Det är svårt att på lagstiftningsnivå utforma regler som ger detta resultat. Vissa regler av mer formell natur som ofta förekommer i lag, t.ex. krav på viss uppställningsform för resultat- och balansräkningen, har tveklöst betydelse för jämförbarheten och kan därför lämpa sig för lagstiftning. Men inte minst utvecklingen under senare år, som förstärkts av uppställningskraven i EG-direktivet, visar på behovet av att även uppställningsformerna utvecklas vid sidan av lagen. Så har man t.ex. i Storbritannien utarbetat en ny uppställningsform för resultaträkningen som avsevärt avviker från EG-reglerna. Med mitt synsätt ligger fördelen med lagstiftning på detta område i den stadga sådana regler skapar. Av detta följer att de i första hand skall vara kodifierande, och möjliga att ändra när utvecklingen så kräver. Tidsaspekten är viktig i redovisningssammanhang, och långsamheten i lagstiftningsprocessen talar starkt emot regelgivning i denna form. Ett annat motiv för lagstiftning på området är att skapa ett underlag för annan lagstiftning i vilken redovisningsfrågor har betydelse, t.ex. skatte-, bolags- och straffrätt. Redovisningsreglerna är med detta synsätt en del av helheten i det juridiska regelsystemet.

I takt med att kapitalmarknaderna internationaliserats har under senare år behovet av internationellt jämförbara årsredovisningar ökat kraftigt. Detta komplicerar regelgivningen ytterligare. Bara en normgivare kan enligt min mening på ett effektivt sätt tillgodose de krav på jämförbarhet som idag ställs.

Jag är mot denna bakgrund kritisk till den turordning i vilken frågorna tagits upp i lagstiftningsarbetet. Det är enligt min mening högst olämpligt att utforma lagreglerna innan man tagit ställning till den framtida normgivningen, som först ligger i nästa steg av utredningsarbetet. Jag vill gå så långt att jag påstår att det är i det närmaste omöjligt att ta ställning till en lämplig utformning av lagreglerna om man inte vet under vilka förutsättningar den framtida normgivningen kommer att ske. I ÅRL införs nya regler och gamla avskaffas, av central betydelse för redovisningens innehåll, utan att de ges något materiellt innehåll. Innehållet förutsätts i stället utvecklas av normgivarna. Men man säger inte av vem eller vilka, och inte heller vilken makt dessa har att inskränka lagens bestämmelser, t.ex. genom att sätta takvärden när sådana inte föreskrivs i lagen, eller föreskriva en metod när lagtexten ger företagen möjlighet att välja mellan flera. Rätten att sätta gränser – även i de fall lagregeln inte innehåller några sådana – är enligt min mening av fundamental betydelse för en normgivare. Om en sådan rätt inte finns riskerar man att företagen avviker från utfärdade rekommendationer med hänvisning till lagens valfrihet. Lagregler av de angivna slaget riskerar att bli helt betydelselösa, eller i värsta fall sabotera utvecklingen av en kvalitativt god praxis.

3. Förutsättningar för harmonisering av reglerna inom EU

Det är i huvudsak två förhållanden som är särskilt viktiga för möjligheten att harmonisera redovisningsstandarden inom EU. Det är dels vad man kan kalla de institutionella förutsättningarna för en harmonisering, dels innehållet i de harmoniseringsregler som utfärdats. Den första frågeställningen är således om förhållandena är så likartade i medlemsstaterna att det finns praktiska förutsättningar för en verklig harmonisering. I en uppsats tillsammans med Geoffrey Whittington (European Accounting Review 1994 s 215 ff) har jag ställt mig tvivlande till detta. Enligt vår uppfattning går det inte att harmonisera regler innan man harmoniserat de institutionella förutsättningarna, och skillnaderna i dessa är betydande mellan medlemsländerna. Till institutionella förutsättningar räknas t.ex. kapitalmarknadens roll och funktion, företagsstruktur och utformningen av regler som kan påverka redovisningens innehåll (som t.ex. skatteregler). P.g.a. dessa olikheter skiljer sig förutsättningarna för företagen att kunna rapportera på visst sätt, liksom förväntningarna hos användarna. Vi understryker i uppsatsen också att det knappast finns speciella europeiska redovisningsproblem som kräver särlösningar i förhållande till övriga världen. Harmonisering av redovisningsregler i syfte att tillgodose kapitalmarknadens behov är i allt väsentligt en global fråga.

Det andra förhållandet av betydelse för harmoniseringen är innehållet i EG:s harmoniseringsregler på området, och den påverkan dessa regler har på utvecklingen av redovisningspraxis i medlemsländerna. Ovan har konstaterats att ett lands lagreglering som regel endast kodifierar redan tillämpad redovisningspraxis. Men eftersom denna varierade, och alltjämt varierar, mellan medlemsstaterna är direktivens kodifierande roll relativt svag. I stället kan direktiven beskrivas som en minsta gemensamma nämnare för redovisningskraven i medlemsstaterna. Redan av detta kan man förstå att direktivens betydelse för innehållet i företagens redovisningar inte är så stor. Direktiven präglas av kompromisser mellan i grunden svårförenade ståndpunkter, som har sin grund i skilda institutionella förhållanden. Detta har lett till att reglerna är oprecist formulerade och innehåller omfattande valmöjligheter (optioner). Innehållet i redovisningen kan därför variera avsevärt mellan olika länder och bolag utan att för den skull komma i konflikt med EG-reglerna. Kort sagt, tolkningsutrymmet är allt för stort för att direktiven skall kunna tjäna som ett kvalitetsmässigt rättesnöre för utvecklingen av årsredovisningspraxis inom gemenskapen. Kvaliteten i redovisningen är därför även framgent i första hand en fråga för de enskilda medlemsstaterna.

Direktivreglernas innehåll och tekniska utformning är således i många avseenden bristfällig. Det vet alla som någon gång tagit del av dessa. Men jag vill här också fästa uppmärksamhet på att de är missriktade. Den primära målgruppen är sådana bolag som har intressenter (ägare, borgenärer, anställda etc.) i flera av medlemsstaterna, dvs. i första hand de stora bolagen som rör sig över gränserna bl.a. för att skaffa kapital. Problemet är bara att dessa bolag normalt har – och hade redan när direktiven tillkom – en redovisningsstandard som kvalitetsmässigt klart överstiger kraven i direktivet. Något egentligt behov av EG-regler för dessa företag finns således inte. Värdet av direktiven skulle i stället vara för de små och medelstora företagen. Men här är att märka att dessa företag i många väsentliga frågor undantagits från tillämpningen av reglerna i medlemsstaterna (genom att de utnyttjat de optioner som direktiven innehåller). Så de företag som direktiven skulle kunna påverka mest är i praktiken undantagna från reglernas tillämpning! Det kan tilläggas att i flertalet medlemsstater gäller direktiven enbart aktiebolag (och vissa handelsbolag). Den enhetliga regelutformning för alla företag som f n gäller i Sverige är således tämligen unik.

Redovisningsdirektiven är mer omfattande än mig veterligen något enskilt lands lagreglering var före implementeringen. Men effekterna på företagens redovisningsstandard är begränsad. Hur mycket de påverkat praxis torde variera avsevärt mellan olika medlemsstater. I länder med outvecklad redovisning har de säkert haft relativt stor betydelse. I länder med kvalitativt god redovisningspraxis även i små företag (Sverige) är dess påverkan på praxis ytterst marginell. Särskilt tydligt blir detta då reglerna införlivas långt efter det att de utfärdades. Förmodligen har kravet på koncernredovisning haft störst betydelse för utvecklingen av EG:s redovisningspraxis. Detta var ett krav som inte fanns i majoriteten av medlemsstaternas lagstiftning före implementeringen av sjunde direktivet. Däremot upprättades sådana redovisningar i alla stora europeiska bolag p.g.a. de krav som uppställdes på kapitalmarknaden. Det bör dock tilläggas att medlemsstaterna som regel undantar små och medelstora koncerner från skyldigheten att upprätta koncernredovisning.

Direktiven borde ha reviderats för länge sedan. Om man tror på direktiven som ett sätt att styra utvecklingen av god redovisningspraxis inom unionen borde man kraftigt reducera antalet optioner på liknande sätt som IASC redan gjort (E 32 projektet). Direktiven skulle samtidigt behöva skrivas om och preciseras. Men detta förefaller vara ett hopplöst företag, bl.a. därför att medlemsstaterna är många och har olika institutionella förutsättningar. Försök att reformera direktiven har gjorts inom Kommissionen. Men dessa försök har stött på motstånd, förmodligen främst av det skälet att en sådan reformering skulle leda till ytterligare regler. I stället har inom EU under senare tid framkommit tankar på att man utan ändring av direktiven skall försöka skapa en plattform för tolkningar som överbryggar olikheterna med de internationella rekommendationerna (IAS). Hur detta skall gå till och om det är praktiskt möjligt återstår att se.

4. Det svenska arbetet med att införliva direktiven

4.1 Allmänt

Det är således en utomordentligt dålig reglering som EU tillhandahåller som grund för harmoniseringen av redovisningsreglerna. Detta är viktigt att hålla i minnet när man bedömer det svenska lagförslaget. Men förmodligen är det påtalade förhållandet inte unikt. Detta gäller förmodligen på flertalet områden när man i svensk rätt skall införliva internationella överenskommelser. Det som möjligen är speciellt här är att överenskommelsen avser att vara heltäckande för ett helt rättsområde.

En viktig fråga av grundläggande karaktär vid implementeringsarbetet är om en nationell lagtext bör efterlikna direktivtexten. För en sådan ordning talar att detta är den metod som valts av i princip alla medlemsstater. Likartad lagreglering underlättar förståelsen för andra länders regelstruktur, en likformig tolkning och – inte minst viktigt – framtida harmoniseringssträvanden. Mot en sådan ordning talar dock direktivens undermålighet och därmed svårigheten att få till stånd en kvalitativt god reglering. Detta senare problem kan uppfattas som särskilt svårt om implementeringen sker långt efter det att direktiven skrevs. Jag kan inte se något annat starkt argument för att följa direktivtexten än att just underlätta gemensamma tolkningar och framtida förändringar av direktiven. Detta synsätt kräver konsekvens. Man måste undvika svenska särlösningar, och på de områden man anser sådana befogade noga överväga behovet. Förslaget till ÅRL innehåller enligt min mening omotiverade svenska särlösningar på viktiga områden. Man har t.ex. i princip inte implementerat kravet på rättvisande bild, man har infört regler om värdering av pågående arbeten och fordringar och skulder i utländsk valuta som i princip saknar motsvarigheter inom EU och man har bibehållit de svenska bokslutsdispositionerna och obeskattade reserverna. Jag lämnar denna senare fråga med kommentaren att dessa poster enligt min mening är oförenliga med direktivet – och vad värre är – inte hör hemma i en modern svensk redovisningslagstiftning. Frågan är dock föremål för ytterligare överväganden.

En annan aspekt på implementeringen är den regelsystematik man skapar genom den nya ÅRL. Det finns idag ca 300.000 svenska aktiebolag, av totalt ca 500.000 svenska företag. Reglerna som införs berör således ett mycket stort antal företag, deras rådgivare, revisorer och intressenter. Systematiken i regelsystemet är viktig för förståelsen och tolkningen av reglerna. Idag finns redovisningsregler i ett omotiverat stort antal lagar. Med ÅRL tillkommer ytterligare en reglering. Vad värre är – den nya lagen skiljer sig i väsentliga avseenden (åtminstone i formell mening) från den tidigare regleringen. Såväl uppställningsformer som värderingsregler är annorlunda utformade. Vad är logiken bakom att uppställa olika generella krav i dessa avseenden för olika företag? Och vad är det för logik i att uppställa olika krav på handelsbolag beroende på vem som äger bolaget? Det svar man får är med stor säkerhet tidsbrist. Man har helt enkelt inte hunnit med att ta ett större grepp. Särskilt som det brådskade med reglerna för bank- och försäkringsbolag. Men kan nya regler för dessa företag vara så viktiga att snabbt få genomförda att en halv miljon företag utsätts för denna regelterrorism?

Det förslag som nu lagts på riksdagens bord måste – trots sitt omfång – betecknas som en minimiimplementering av direktiven. Man har inte hunnit med att ”städa” i den gamla regleringen, man har inte hunnit med att utreda centrala frågeställningar, utan dessa utreds vidare, och man har framför allt inte hunnit utreda den framtida normgivningen. Det är minst sagt anmärkningsvärt att man inför en så provisorisk lagstiftning som berör så många företag och deras intressenter.

4.2 Kravet på rättvisande bild

Enligt direktivet (artikel 2) skall årsbokslutet (resultat- och balansräkningen samt noterna) ge en rättvisande bild (true and fair view) av resultatet och ställningen. Om inte direktivets föreskrifter räcker till för att ge en rättvisande bild skall notupplysningar lämnas. I undantagsfall kan det vara nödvändigt att avvika från direktivets föreskrifter för att uppfylla kravet på rättvisande bild (overridingregeln). Företag är då skyldiga att göra detta. Bestämmelsen liksom terminologin är hämtad från brittisk rätt. När bestämmelsen har implementerats i medlemsstaternas lagstiftning har den orsakat en hel del huvudbry. Så är också fallet i Sverige. För svensk del har resultatet blivit att man visserligen implementerat ordalydelsen, med undantag för den viktiga overridingregeln, men inte bestämmelsens innebörd.

Innan jag går in på det svenska lagförslaget skall jag kortfattat uppmärksamma bestämmelsens innebörd enligt engelsk rätt. Som tidigare konstaterats har den engelska aktiebolagslagen före implementeringen av fjärde direktivet varit mycket kortfattat vad gäller kraven på företagens redovisning. Kravet på en rättvisande bild infördes 1948. Det är en rättslig standard som givit rekommendationsgivande organ (de brittiska revisorsorganisationerna i samarbete) stort utrymme att utforma redovisningsrekommendationer (accounting standards). Dessa har av revisorerna i sin yrkesutövning, liksom av domstolarna, uppfattats som ett uttryck för vad som som är en rättvisande bild. Detta kan beskrivas så att det finns en presumtionsregel med innebörd att den som följt utfärdade rekommendationer också uppfyller kravet på att ge en rättvisande bild i lagens mening. Den engelske lagstiftaren har i den senaste aktiebolagslagen pekat ut ett organ (ASB) som det som skall bestämma det materiella innehållet i den rättsliga standarden. Vad sedan gäller den nämnda overridingregeln har denna givits en särskild betydelse i engelsk redovisning. Skyldigheten att avvika från uttryckliga lagregler har i praktiken kommit att hanteras inom ramen för utfärdade rekommendationer. Det finns således rekommendationer som föreskriver avsteg från lagens krav. Det kan anmärkas att en sådan tolkning står i strid med ett uttalande från kontaktkommittén, som menar att regeln endast är tillämplig på företagsnivå. Brittisk redovisningspraxis avviker således på några områden, med stöd av utfärdade rekommendationer, från lagens krav. Däremot är avvikelser från rekommendationer i enskilda fall ytterst sällsynta. Avvikelser från lag på områden som saknar rekommendationer har jag aldrig hört talas om.

Jag har ingående studerat brittisk redovisning och lagregleringen av redovisningsfrågor i Storbritannien. Resultatet av dessa studier (som kommer att publiceras i bokform 1996) är att övervägande skäl talar för att betrakta termen rättvisande bild som en parallell till vårt begrepp god redovisningssed. Det är en i lag fastställd rättslig standard som i allt väsentligt får sitt materiella innehåll genom utfärdade rekommendationer. Att den svenska lagregleringen sedan varit mer omfattande än den engelska har bara medfört att utrymmet för val av lösningar varit mer begränsat. Den valda terminologin är med detta synsätt av underordnad betydelse. Termerna har i sig ingen ”egen” innebörd utan de kan bara förstås om man klargör hur man bestämmer vad som är en rättvisande bild resp. god redovisningssed i en specifik fråga. Att göra en språklig tolkning av ordalydelsen är tämligen meningslöst, eftersom en rimlig utgångspunkt för alla länders regelsystem är att redovisningen skall vara rättvisande. Det svenska kravet på god redovisningssed innebär med detta synsätt därför också ett krav på rättvisande redovisning. Först när man försöker precisera vilken slags redovisning som skall anses vara rättvisande blir en diskussion om termens innebörd meningsfull.

Innan jag går in på hur direktivets bestämmelse tolkats i propositionen skall jag kort uppmärksamma frågan om kravet på en rättvisande bild kan ha en enhetlig europeisk innebörd. Av vad som redan sagts torde framgå att så inte är fallet enligt min mening. I propositionen konstateras att bestämmelsen uppfattats olika i medlemsstaterna, men att det inte kan finnas någon rätt för varje stat att ge begreppet en egen innebörd. Den avgörande tolkningen ligger i EG-domstolens hand (s 11). Detta är i princip riktigt men inte hela sanningen. Innehållet i denna rättsliga standard – för det är så den uppfattats i medlemsstaterna – måste nämligen enligt min mening bestämmas utifrån de institutionella förutsättningarna i varje land (till vilka också övrig lagstiftning hör). Årsredovisningar ser olika ut i olika institutionella miljöer. Förhållandena i England och Tyskland är bra exempel på detta. Vad som är en rättvisande bild kan därför, på ett meningsfullt sätt, endast bestämmas land för land och fråga för fråga. Det finns därför ingen generell europeisk rättvisande bild, utom möjligen på mycket begränsade områden. Detta har bl.a. att göra med att direktiven inte reglerar särskilt många materiella frågor. Direktivet har också implementerats olika i medlemsstaterna, vilket möjliggjorts genom de många optionerna, och nationella normgivare har rekommendationer med delvis mycket olika innehåll. En enhetlig europeisk rättvisande bild kan därför endast förekomma i frågor som är exklusivt reglerade i direktivet.

Så över till den svenska tolkningen av direktivet. Vad som föreslås är i korthet att den gamla rättsliga standarden god redovisningssed – med den innebörd denna har enligt förarbetena till BFL – alltjämt skall gälla. En konsekvens av detta är att direktivets krav på rättvisande bild inte ges ställningen av en rättslig standard i ÅRL. Detta är i vart fall min tolkning av vad som sägs. Härtill kommer att den s.k. overridingregeln inte implementerats. Det är knappast en överdrift att påstå att den gjorda tolkningen av direktivet är utmanande. Som huvudsakligt motiv anförs dels att innebörden av kravet på rättvisande bild är oklart, dels att man inte kunnat överblicka overridingsregelns materiella effekter och tänkbara missbrukssituationer. Som exempel anges kapitaltäckningsreglerna, utdelningsreglerna och skattereglerna (s 13). Det skall redan här anmärkas att Justitiedepartementet nyligen överlämnat frågan till förnyad utredning i Redovisningskommittén (tilläggsdir 1995:121).

Vad först gäller motiven för valet av terminologi i den nya lagen är vad som uttalas i propositionen (s 11–14) inte lätt att förstå. Men i korthet sägs följande. Det hävdas att termen god redovisningssed i högre grad än termen rättvisande bild är avsedd att återspegla rådande praxis och utfärdade rekommendationer. Kravet på rättvisande bild skulle ha sin största betydelse i det enskilda fallet. Genom att bibehålla kravet på god redovisningssed – hävdas det – ökar möjligheten att även i framtiden låta tillämpad praxis och utfärdade rekommendationer bestämma innehållet i lagens rambestämmelser. Även möjligheten att bibehålla en nationell standard påstås förbättras. Det ligger nära till hands att uppfatta detta så att Regeringen är av den uppfattningen att det finns en given innebörd i resp. term, som inte kan, eller svårligen kan, ändras genom ny lagstiftning. Resultatet har blivit att man degraderat direktivets krav på rättvisande bild till en substanslös målsättningsparagraf, med en innebörd närmast jämförbar med direktivets krav på överskådlighet. Enligt min mening har man missuppfattat innebörden av artikel 2.

Eftersom overridingregeln har en särskild betydelse i direktivet skall jag särskilt uppmärksamma skälen för att denna regel inte implementerats i ÅRL. Man stöder sin tolkning av den aktuella artikeln 2.5 (sista meningen) på att den enligt sin ordalydelse ger medlemsstaterna möjlighet att uttryckligen bestämma när avsteg kan göras från lag och vilka undantag som behövs (s 13). Därmed skulle overridingregeln inte vara tvingande för medlemsstaterna. Enligt uppgift jag har inhämtat har den sista meningen i artikel 2.5 införts på initiativ av Italien och inte använts av någon medlemsstat, dvs. ingen medlemsstat som implementerat overridingregeln föreskriver när den skall användas. Detta förefaller i högsta grad rimligt. Overridingregeln vilar ju på den grunden att det i enskilda fall behövs avsteg från uppställda regler för att uppfylla kravet på en rättvisande bild. Att tolka sista meningen i artikel 2.5 så att overridingregeln är frivillig, och att en medlemsstat har rätt att specificera i vilka fall avsteg från direktivets bestämmelser kan ske är inte rimligt. Det skulle innebära att medlemsstaterna har frihet att göra avsteg från samtliga krav i direktivet bara man uttryckligen reglerar detta. Denna min tolkning har stöd i ett uttalande från kontaktkommittén, som också åberopas i propositionen (s 10). Regeringens tolkning av artikel 2.5 sista meningen är därför enligt min mening inte i direkt strid med ordalydelsen, men klart i strid med grunderna för bestämmelsen. Artikel 2 i direktivet är en av viktigaste bestämmelserna i hela direktivet. Enligt min mening har bestämmelsen genom de föreslagna reglerna i ÅRL inte implementerats på ett korrekt sätt. Konsekvenserna av detta lämnar jag i detta sammanhang.

Jag vill påstå att tolkningen av artikel 2 är ett resultat av det sätt på vilket utredningsarbetet bedrivits. Det går nämligen inte enligt min mening att ge kravet på rättvisande bild en meningsfull innebörd utan att ta ställning till hur framtida kompletterande normgivning skall gå till. Departementet verkar inte ha förstått bestämmelsens funktion i regelverket, och inte heller behovet av samband mellan lag och rekommendationer.

4.3 Kravet på upplysningar om avvikelser från utfärdade rekommendationer

Bibehållandet av termen god redovisningssed i ÅRL, med den innebörd termen fick i förarbetena till BFL, leder mig till slutsatsen att det presumtionssynsätt som gäller i engelsk rätt, dvs. att utfärdade rekommendationer per presumtion ger uttryck för vad som är en rättvisande bild (god redovisningssed), inte gäller enligt ÅRL. Men detta motsägs på flera håll i propositionen, och alldeles särskilt av det krav som uppställs på notupplysning vid avvikelser från allmänna råd och utfärdade rekommendationer från normgivande organ (2:3 andra stycket ÅRL). En sådan regel grundas nämligen på ett presumtionssynsätt.

Enligt min mening har återigen turordningen i arbetet påverkat lagförslaget negativt. En upplysningsplikt av detta slag, som är hämtad från engelsk rätt, förutsätter att man mer precist kan ange vilka allmänna råd och rekommendationer som är tillämpliga. Särskilt tydligt blir detta i svensk rätt eftersom det finns rekommendationer från flera organ. Som regeln nu är utformad skall en notupplysning lämnas oberoende av vem som utgivit rekommendationen. Detta är enligt min mening inte rimligt. Ett notupplysningskrav av detta slag – som jag anser mycket angeläget i ett framtida regelsystem – måste kopplas till ett ställningstagande i normgivningsfrågan. Det var det som gjordes i engelsk rätt när notupplysningskravet infördes. Det bör då tilläggas att kravet endast avser stora engelska bolag. Den svenska regeln omfattar dock alla. Hur skall t.ex. ett litet svenskt aktiebolag utforma sin not vad gäller följsamheten mot Redovisningsrådets rekommendationer? Dessa är i första hand inriktade på publika företag, men samtidigt saknas motsvarande rekommendationer på centrala områden för andra företag (t.ex. koncernredovisning och varulager) sedan FAR dragit tillbaka sina rekommendationer på dessa områden.

Och vad är det för mening med att lämna en notupplysning om att en viss rekommendation inte följts om denna ändå inte var accepterad av företagen, dvs. i praktisk tillämpning? Enligt uttalanden i propositionen (s 12) skall nämligen just acceptansen av en rekommendation vara det kriterium som – i enlighet med förarbetsuttalandena till BFL – blir avgörande för om den ger uttryck vad som är god redovisningssed (lagens rättsliga standard). Ännu ett exempel som visar på behovet av en koppling mellan lagens uppställda krav på god redovisningssed och utfärdade rekommendationer. Bara om man pekar ut vilka rekommendationer (och från vem) som per presumtion ger uttryck för vad som är god redovisningssed blir en notupplysning om avvikelser meningsfull och hanterbar. Det bör slutligen tilläggas att propositionens hänvisning till förarbetena till BFL, när man definierar vad som är god redovisningssed, visar att man inte alls satt sig in i de problem som denna definition orsakat nuvarande svenska normgivare. Genom att uttala att den rättsliga standarden precis som hittills bestäms av faktiskt tillämpad god praxis – och inte av utfärdade rekommendationer – uppkommer oklarhet om huruvida det är möjligt för en normgivare att ge ut en rekommendation som avviker från en etablerad praxis och härigenom skapa god redovisningssed, dvs. ge den rättsliga standarden ett nytt innehåll.

4.4 Några kontroversiella resultatmätningsfrågor

Ett stort antal frågor är oreglerade i direktiven. Särskilt gäller detta resultatmätningsfrågor. När mer specifika tillämpningsproblem uppkommer måste därför direktiven tolkas utifrån de generella bestämmelser som finns. Detta skapar ofta stor osäkerhet, särskilt som synen på företagens redovisning varierar så kraftigt mellan medlemsstaterna.

Jag skall nu uppmärksamma tre resultatmätningsfrågor som varit föremål för behandling i propositionen (s 72 ff). Det är värdering av pågående arbeten, fordringar och skulder i utländsk valuta samt likvida värdepapper. Frågorna har det gemensamt att de diskuterats flitigt av normgivare under många år. Det problem som uppkommit i det svenska implementeringsarbetet är att bestämmelsen i 14 § fjärde stycket BFL, som ger företagen rätt att avvika från lägsta värdets princip i vissa fall, inte ansetts förenlig med direktivet. Detta beskrivs i propositionen så att det inte är tillåtet att införa en regel som ger en generell rätt att värdera en tillgång över anskaffningsvärde. Det är dock oklart huruvida man menar att det är tillåtet att införa en specifik regel som ger företagen en rätt att på specifika områden göra detta. Grunden för en sådan tolkning av direktivet skulle vara det som uttalats rörande sista meningen i artikel 2.5 (jfr ovan). Enligt min mening, som jag redan redogjort för, är det inte tillåtet för en medlemsstat att uttryckligen tillåta något som är förbjudet enligt direktivet. En kritisk fråga för de regler som nu införs (jfr nedan) är således om dessa över huvud taget är förenliga med direktivet.

Förslaget till ÅRL innehåller ingen uttrycklig regel om värdering av värdepapper. Pågående arbeten får värderas över anskaffningsvärde om det finns särskilda skäl och det är förenligt med kraven på god redovisningssed och rättvisande bild (4:10). Fordringar och skulder i utländsk valuta får omräknas till balansdagens kurs om en sådan metod står i överensstämmelse med kraven på god redovisningssed och rättvisande bild (4:13). Det förutsätts i förarbetena att orealiserade vinster på långfristiga poster skall avsättas till en valutakursreserv och därmed inte kunna utdelas.

Låt oss nu granska på vilka grunder man kommit till dessa lösningar. Jag vill då särskilt understryka att diskussionen hela tiden kretsar kring frågan om en värdering över anskaffningsvärde. Man har t.ex. inte ställt frågorna: När är en vinst intjänad? Hur skall tillgångars värde mätas? Dessa frågor är enligt min mening mer relevanta och har inte nödvändigtvis samma svar som den nu ställda frågan.

Regeringens grunduppfattning är att en värdering över anskaffningsvärde inte är tillåten enligt direktivet. Det har därför gällt att hitta motiv för att en viss värderingsprincip är i överensstämmelse med direktivet, eller motiv för en svensk undantagsregel. Härvid synes främst tillämpad praxis ha tillmätts betydelse. Redovisningsteoretiska argument framförs, men tillmäts sällan relevans. Av detta kan man dra slutsatsen att Regeringen inte har någon egen uppfattning i sak, men accepterat ett visst synsätt om det är tillräckligt utbrett. Någon egen tolkning av direktiven är det således inte fråga om.

Vad gäller marknadsvärdering av likvida värdepapper konstateras att en sådan värdering i vissa fall tillåts för banker och försäkringsbolag (enligt tillämpliga EG-direktiv), är tillåten enligt dansk rätt och enligt förslag till rekommendationer såväl i England (ASB) som internationellt (IASC). Även redovisningsteoretiska argument framförs. Slutsatsen blir att en marknadsvärdering inte ”synes” vara tillåten enligt direktivet (s 73). Indirekt innebär detta att man menar att dansk rätt och den föreslagna brittiska rekommendationen är i strid med EG-direktivet. Det förefaller som om det faktum att en marknadsvärdering inte är särskilt utbredd i praxis varit ett argument mot en sådan lösning. Man har i så fall enligt min mening missat att den kanske helt avgörande orsaken till att praxis inte utvecklats mot en marknadsvärdering är oklarheter rörande lagligheten av en sådan värdering. Ett klart fall av moment 22 således. Jag efterlyser också en diskussion om motiven för den valda tolkningen, särskilt i belysning av innehållet i bank- och försäkringsdirektiven.

Vad sedan gäller pågående arbeten konstateras att en s.k. successiv vinstavräkning används i majoriteten av medlemsstaterna, har stöd i ett uttalande från kontaktkommittén samt är en metod som föreskrivs i den internationella standarden IAS 11 (s 74 f). Slutsatsen av detta blir att praxis ”synes” sammanhänga med en förändrad syn på när intäkter anses realiserade. Av detta ligger det nära till hands att dra slutsatsen att Regeringen menar att metoden att successivt vinstavräkna är förenlig med direktivet. En ändrad frågeställning (jfr ovan) skulle således öppna upp en ny tolkning. Den fråga som då uppkommer är varför man har lagreglerat frågan? Ett motiv skulle kunna vara att man vill uppställa speciella krav på en sådan redovisning. Enligt lagtexten – som utformats i nära anslutning till den tidigare 14 § fjärde stycket BFL – krävs också särskilda skäl. Men vad det skulle vara för skäl anges inte. I stället överlämnas tillämpningen av regeln till normgivande organ. Enligt min mening är en reglering av detta slag meningslös. Jag är lika kritisk till denna regel som jag varit till dess föregångare. Hade inte regeln funnits hade det ändå varit normgivande organ som bestämt praxis innehåll. Men den nya regeln – som är utformad som en ”får-regel” – är t.o.m. sämre än sin föregångare. Detta problem uppmärksammas avslutningsvis i detta avsnitt.

Jag övergår nu till bestämmelsen om fordringar och skulder i utländsk valuta. Här konstateras i propositionen (s 75 ff) att en värdering till balansdagens kurs numera är den dominerande redovisningsprincipen i Sverige. Samtidigt sägs att det ligger närmast till hands att tolka direktivet så att en värdering till balansdagens kurs inte är tillåten. Bara om man ser det hela som en omräkning medger direktivet att balansdagens kurs används. Återigen försöker man således argumentera för att en viss princip är tillåten enligt direktivet (med följden att behovet av en svensk särregel kan ifrågasättas). Enligt min mening är distinktionen mellan värdering och omräkning konstlad. Om man studerar den svenska rekommendationen BFN R 7, som också åberopas, ser man dessutom att BFN uttryckligen använder termen värdering. Enligt min mening kan således inte balansdagens kurs bli tillåten enligt direktivet bara för att man benämner det hela omräkning.

I propositionen ägnas särskild uppmärksamhet åt de orealiserade vinster som kan uppkomma då långfristiga fordringar och skulder värderas till balansdagens kurs (s 76 f). Det anförs att dessa vinster inte bör vara utdelningsbara. Någon uttrycklig regel som kräver avsättning till en bunden valutakursfond uppställs dock inte. I stället hänskjuts frågan till aktiebolagskommitténs översyn av utdelningsreglerna i ABL. Jag delar denna grundsyn. Frågan om huruvida vinster som framkommer vid balansdagens kurs är utdelningsbara eller inte är en bolagsrättslig fråga. För redovisningsändamål handlar det endast om att fastställa principer för vilka intäkter och kostnader som skall rapporteras i resultaträkningen. Värdering av fordringar och skulder i utländsk valuta är dessutom ett utmärkt exempel på fråga då kravet på jämförbarhet får särskild tyngd. Det är just jämförbarheten som är det riktigt starka argumentet bakom valet av balansdagens kurs. Men man kan inte med redovisningsmässiga argument först hävda att en intäkt skall ingå i resultatet och sedan exkludera den i nettovinsten. Frågan om vinsten är realiserad har således här både en redovisningsmässig och en bolagsrättslig sida. Den senare handlar om vinsten är utdelningsbar enligt 12 kap ABL. Jag vill för tydlighetens skulle tillägga att vinster av detta slag enligt min mening varken bör vara utdelnings- eller beskattningsbara.

Jag skall avslutningsvis behandla frågan vad som kan vara syftet bakom införandet av bestämmelsen om balansdagens kurs, och om man uppnått syftet. Det förefaller ju som om man menar att bestämmelsen är förenlig med direktivet. Syftet måste väl då vara att man vill förtydliga rättsläget och möjliggöra en tillämpning även framledes av den praxis som följer av BFN R 7. Man skulle med detta synsätt kunna se bestämmelsen som en kodifiering av BFN R 7. Jag skall inte upprepa vad som redan sagts, men jag förstår då inte varför regeln införs. Balansdagens kurs tillämpas redan och anses uppenbarligen förenlig med direktivet. Frågan kommer i annat läge om bestämmelsen skulle anses vara ett (otillåtet) undantag från direktivet. Men denna fråga lämnas här. I stället skall jag uppmärksamma effekterna av den införda regeln.

Enligt bestämmelsen får balansdagens kurs tillämpas. Enligt BFN R 7 skall den tillämpas. Innebär då detta att företagen i framtiden får en valfrihet att välja mellan lägsta värdets princip och balansdagens kurs som inte finns idag? Det ligger nära till hands att tolka bestämmelsen så. Den vänder sig till de bokföringsskyldiga och ger dessa en rätt att använda balansdagens kurs. Låt oss antaga att BFN R 7 kvarstår i sin nuvarande lydelse. Om det då uppkommer en juridisk tvist kan det hända att ett företag använder lägsta värdets princip, under åberopande av att detta är lagens huvudprincip, och att man inte är skyldig att använda balansdagens kurs. Per definition uppfylls inte kravet på god redovisningssed, eftersom företaget inte följer vare sig etablerad praxis eller den utfärdade rekommendationen. Lag står utan tvekan över rekommendationen, i vart fall om ingen overridingregel finns(!) Skulle en svensk domare i detta fall kunna döma i strid med lagtexten med kanske stora ekonomiska konsekvenser för företaget som följd? Frågan kompliceras ytterligare av att situationen synes ha förändrats av regelns tillkomst. Hade bara inte regeln funnits hade balansdagens kurs förmodligen använts utan betänkligheter.

Jag tolkar motiven för införandet av regeln som ett försök att understödja nuvarande praxis, och inte som ett uttryck för att begränsa möjligheterna att bibehålla denna. Men frågan är om inte det senare har blivit resultatet. Bestämmelsen synes i första hand vara riktad till en normgivare på det sättet att den skall möjliggöra att en rekommendation innehåller ett krav på användning av balansdagens kurs. Det sägs också uttryckligen att regelns materiella innehåll skall bestämmas av normgivande organ. Men lagregler riktar sig inte till normgivare utan till enskilda. Effekten av regeln kan därför bli den motsatta. Frågan illustrerar på ett utmärkt sätt betydelsen av att man gör klart för sig vilka frågor som skall regleras i lag och vilka som skall behandlas i rekommendationer. Enligt min mening finns bara ett sätt att reglera frågan i lag om man vill nå resultatet att balansdagens kurs skall tillämpas, nämligen att föreskriva detta med en ”skall-regel”. Men varför skulle Sverige, som mig veterligt enda land, införa en sådan lagregel?

Jag har svårt att förstå varför de diskuterade reglerna införts och är övertygad om att de kommer att orsaka fler problem än de var avsedda att lösa. Enligt min mening bör det problem som är grunden för införandet av reglerna – borttagandet av bestämmelsen i 14 § fjärde stycket BFL – ha lösts med hjälp av overridingregeln. Det finns stöd för en sådan användning av denna regel (se Thorell EG Redovisningsrätt 1993 s 42 och 102). Men overridingregeln har inte implementerats! Regeringens ambition att klargöra rättsläget på de berörda områdena är berömvärd, men resultatet är misslyckat. Enligt min mening beror det på att man inte vill tillhandahålla den generella ”ventil” som overridingregeln utgör, utan har i stället valt att detaljreglera vissa utvalda frågor. Detta är dömt att misslyckas. Återigen är jag tillbaka till frågan om behovet av en normgivare som mycket bättre än lagstiftaren hade klarat av regleringen av dessa frågor. Lagstiftaren hade kunnat begränsa sin insats till föreskrifter om ev framkomna vinsters utdelningsbarhet. Det är en fråga för lagstiftaren!

5. Avslutning

Det är svårt att känna entusiasm över EG:s redovisningsdirektiv. Detsamma gäller den nya svenska årsredovisningslagen. Båda regelverken måste i allt väsentligt uppfattas som byråkratprodukter. Det saknas i båda fallen en genomtänkt regleringsfilosofi. Ett grundläggande problem i sammanhanget är att även en lagstiftare måste ha en uppfattning om vad som är en bra redovisning. I annat fall kan val mellan olika lösningar inte göras. Det nu föreliggande förslaget framstår i mycket som en effektuering av andras tankar. Att tankarna bakom EG-direktivet är minst sagt oklara har framhållits. Då är det inte så konstigt att förslaget till ÅRL ser ut som det gör. Man har enligt min mening inte i tillräcklig utsträckning satt sig in i lagstiftningens och det offentligas roll i den oftast komplicerade process som leder fram till att företag i ett visst land har en kvalitativt god redovisningsstandard. För detta krävs att flera faktorer samverkar. Det juridiska regelverket är bara en – och en ganska liten sådan – faktor.

Man kan naturligtvis betrakta ÅRL som det pris man får betala för det europeiska samarbetet. Jag har dock svårt att förlika mig med denna tanke. Redovisningsreglerna är alltför viktiga för att negligeras på detta sätt. Resultatet av det arbete som nu lagts fram blir med all säkerhet att lagstiftningens värde som styrmedel på utvecklingen av praxis marginaliseras. Gapet mellan de behov av regler som jag mött som normgivare och den tillhandahållna regleringen är nämligen alltför stort. Kanske är den skisserade utvecklingen bra, men den rimmar dåligt med att Regeringen ägnat lång tid och nästan 1.500 sidor propositionstext för att åstadkomma detta resultat.

Mot min kritik kan visserligen invändas att de föreslagna reglerna delvis redan är föremål för nya utredningar och att utelämnande frågor också utreds. Problemet skulle därför främst vara en timing-fråga. Jag tror inte det, men om så skulle vara fallet är mitt motargument att timing-frågor är viktiga – inte minst i redovisningssammanhang! Jag avslutar denna kritiska betraktelse av ÅRL med frågan: Vem behöver den nya årsredovisningslagen?

Per Thorell är professor i företagsrätt vid Uppsala universitet. Han medverkade senast i Balans nr 5/89.