Jag ingår bland de kritiker som beklagar att våra gällande redovisningslagar ersätts av en påtvingad EU-anpassad lag, som i flera avseenden är ännu mera omodern. Det skriver professor emeritus Sven-Erik Johansson i sin replik till Birgitta Jönsson Lundmarks artikel i Balans 4/1996.
I artikeln ”Den nya årsredovisningslagen är inte så dålig som det påstås” (Balans 4/1996) uppträder Birgitta Jönsson Lundmark som försvarsadvokat för den nya allmänna årsredovisningslagen (ÅRL) gentemot ett antal kritiker av lagen. Jag ingår bland de kritiker, som beklagar att våra gällande redovisningslagar, som har åtskilliga år på nacken och är i starkt behov av modernisering, ersätts av en påtvingad EU-anpassad lag, som i flera avseenden är ännu mera omodern.
Då Jönsson Lundmark ej uppfattat eller missförstått utgångspunkterna för mina kritiska kommentarer till ÅRL, vill jag göra några klarlägganden. Jag inriktar mig huvudsakligen på kritiken av ÅRL:s schema för uppställning av balansräkningen, även om lagens scheman för resultaträkningen och värderingsreglerna (särskilt den otidsenliga lägsta-värdets-principen) också förtjänar kritik.
Min analys utmynnar i en rekommendation till vissa formella avvikelser från detta schema för att härigenom undvika betydande nackdelar och möta krav som marknaden och företagen själva ställer på rapportering till kapitalmarknaden.
En referenspunkt för min bedömning av ÅRL har varit de lagregler, som en frivillig modernisering borde leda till bl.a. för att underlätta samordningen mellan rekommendationer från Redovisningsrådet och från IASC. Vidare har jag gjort min bedömning med hänsyn till de krav som dagens och morgondagens kapitalmarknad ställer på företags externa rapportering och som företagen själva ställer på denna rapportering.
Hur behålla den höga standarden?
Den fråga jag i första hand ställt är hur börsbolag skall kunna behålla och vidareutveckla sin synnerligen höga standard avseende redovisning av finansiella nyckeltal inom ramen för ÅRL.
Näringslivets Börskommitté (NBK) gav 1983 ut en rekommendation om nyckeltalsredovisning i syfte att bidra till ökad användning och ökad enhetlighet i presentation av nyckeltal i årsredovisningen. Vidare poängterades önskemålet att de olika resultat- och kapitalmått, som innefattades i definitioner och beräkning av nyckeltal, skulle framgå av resultat- respektive balansräkningarna.
Sveriges Finansanalytikers Förening (SFF) har också publicerat rekommendationer beträffande för finansanalys lämpliga nyckeltal, vilka finansanalytikerna naturligtvis önskar kunna utläsa från bolagens årsredovisningar.
Vid sidan av räntabilitet på eget kapital och soliditet är följande nyckeltal för bedömning av lönsamhet och finansiell risk vanliga:
räntabilitet på sysselsatt och/eller operativt kapital varvid sysselsatt kapital vanligtvis definieras som totala tillgångar minus ej räntebärande skulder och operativt kapital som sysselsatt kapital minus räntebärande finansiella (monetära) tillgångar
skuldsättningsgrad definierad som relationen mellan räntebärande skulder och eget kapital och/eller relationen mellan nettoskulden och eget kapital, varvid med nettoskuld avses skillnaden mellan räntebärande skulder och räntebärande finansiella tillgångar.
När sysselsatt kapital är basen för beräkning av räntabilitet och finansiell risk krävs information om vilka skulder som är respektive ej är räntebärande. När operativt kapital är basen erfordras dessutom information om vilka tillgångar som är respektive ej är räntebärande. Även om denna information i praktiken ej lämnas på ett enhetligt sätt och någon fullständig systematisk studie ännu ej genomförts, är det uppenbart att användningen av ifrågavarande nyckeltal har påverkat klassificeringar och specifikationer i företagens balansräkningar. Årsredovisningen för AssiDomän är ett intressant exempel på ifrågavarande samband. Vidare noteras en ökad användning av termen ”rörelseskulder”, som normalt ej är räntebärande och ofta innefattar samtliga ej räntebärande skulder.
Lagstiftning och praxis
Antag att en frivillig (EU-oberoende) ändring och modernisering av gällande legala balansscheman vore aktuell. Utvecklingen av svensk redovisningslagstiftning har i betydande utsträckning karakteriserats av att lagstiftaren bekräftat utvecklingen av god praxis. Enligt denna tradition vore det motiverat att överväga om skulder primärt skall klassificeras på basis av förfallotidpunkt (korta och långa skulder) enligt gällande schema eller om egenskapen räntebärande/ej räntebärande skall vara primär klassificeringsgrund.
Uppdelning på kortfristiga och långfristiga skulder synes bl.a. vara styrd av behovet att kunna bedöma likviditetsrisken med skulder genom att exempelvis mäta relationen mellan samtliga eller enbart monetära omsättningstillgångar och kortfristiga skulder. Relationen mellan anläggningstillgångar och summan av långfristiga skulder och eget kapital har vidare använts för att bedöma ett företags finansiella risk. Ovannämnda nyckeltal för bedömning av likviditetsrisker och finansiella risker återfinns numera sällan i företags årsredovisningar, och motiverar för den skull ej förfallotidpunkt som primär grund för klassificering av skulder. Däremot vore primär klassificering i form av räntebärande och ej räntebärande skulder väl motiverad med hänsyn till frekvensen av sysselsatt kapital och operativt kapital som bas för bedömning av lönsamhet (räntabilitet) och finansiell risk (skuldsättningsgrad).
I ÅRL:s balansschema är det primära kriteriet för klassificering av skulder om skuldens belopp eller förfallotidpunkt är säkert eller osäkert. Denna klassificeringsgrund har ingen anknytning till några finansiella nyckeltal, som rekommenderats av NBK eller SFF eller som överensstämmer med redovisningspraxis. Vid överväganden om frivillig ändring av primär klassificeringsgrund för skulder skulle EG-direktivens och ÅRL:s klassificeringsgrund ej ingå bland övervägda alternativ eller ges mycket låg prioritet.
Finansiella nyckeltal och deras samband med val av schema för resultat- och balansräkningar synes ej ha ingått i föreställningsramen för dem som ansvarat för och arbetat med utformningen av det fjärde EG-direktivet, som styrt utformningen av ÅRL. Detta är ej förvånansvärt med hänsyn till rådande redovisningspraxis under den period då arbetet pågick. Att föreställningsramen från denna period ter sig föråldrad i förhållande till dagens föreställningsram är knappast förvånansvärt. Vad som är beklagansvärt är att ny svensk lagstiftning ej styrs av modern föreställningsram.
Vad ÅRL:s balansschema för balansräkning beträffar är det således i högsta grad beklagansvärt
att osäkerhet beträffande belopp och förfallotidpunkt utgör primär grund för klassificering av skulder och att skulder, som i något av dessa avseende är osäkra, upptas under rubriken Avsättningar
att till ”Avsättningar” hänföres pensionsskulder och latenta skatteskulder som mäts efter strikta regler(i motsats till tysk praxis) och i detta avseende ej kan betraktas som osäkra och subjektiva uppskattningar
att skuldbegreppet ges en innebörd, som avviker från den traditionella och allmänt accepterade innebörden och som kommer att leda till oklarheter och missförstånd. Härtill kommer
att tillgångar är upptagna i omvänd likviditetsordning och i konsekvens härmed eget kapital kommer först i stället för sist på passivsidan
Jönsson Lundmark synes ej vara störd av att ”Avsättningen” ej betecknas som skulder. Hon menar att vi snart kommer att vänja oss vid att definiera ”Eget kapital” som skillnaden mellan ”Tillgångar” och summan av ”Avsättningar” och ”Skulder”. Själv är jag synnerligen störd och benägen att beteckna ”Avsättningar” som en terminologisk och begreppsmässig katastrof. Skälen härtill är följande. I Sverige talar vi bl.a. om avsättningar till reservfond, avsättningar till obeskattade reserver och avsättningar för skulder (framtida betalningsförpliktelser eller utgifter). Termen är alltså mångtydig och därmed ägnad att missförstås. Än värre är att ”Avsättningar” är något annat än ”Skulder” enligt i ÅRL använda balansrubriker. Vad som enligt ÅRL skall redovisas under rubriken ”Avsättningar”, t.ex. ”Avsatt till pension”, latenta skatteskulder, garantiavsättningar, strukturreserver etc., är och skall betecknas som skulder enligt praxis, enligt traditionell redovisningslitteratur, enligt IASC och FASB m.m.
Många nyckeltalsdefinitioner ändras
Vid definitioner av sysselsatt kapital, operativt kapital, skuldsättningsgrad etc. betraktas ifrågavarande poster som skulder och kan vara såväl räntebärande som ej räntebärande skulder. Om företag accepterade ÅRL:s terminologi och inskränkta betydelse av ”Skulder” måste många nyckeltalsdefinitioner ändras.
Kan ett företag i sin rapportering till kapitalmarknaden acceptera
att den primära klassificeringen av skulder i traditionell mening grundas på kriterier utan relevans för nyckeltalsredovisningen
att vissa traditionella skulder såsom pensionsskulder redovisas under den mångtydiga rubriken ”Avsättningar” och ej utgör skulder enligt ÅRL:s terminologi
att lagens definition av skulder därmed avviker från definitioner, som tidigare gällt i praxis, redovisningslitteratur och enligt ledande internationella standardsättare och som använts vid definitioner av centrala finansiella nyckeltal?
Möter en sådan rapportering de krav som marknaden och företagen själva ställer på sin externa rapportering och dess samordning med den interna rapporteringen? Enligt min mening är svaret på dessa frågor ”nej”.
Marknadens och företagens egna krav tillgodoses därför bäst av att företagen – i varje fall i koncernbalansräkningen – ej tillämpar lagens uppdelning på ”Avsättningar” och ”Skulder” och anger motiven härför t.ex. i avsnittet om redovisningsprinciper. I stället bibehålles av kontinuitetsskäl tidigare primära klassificeringar av skulder i kort- och långfristiga skulder och med tidigare teknik för information om vilka skulder som är räntebärande och ej räntebärande. Alternativt blir räntebärande/ej räntebärande primär grund för skuldklassificering när företagets finansiering styrs av mål för relationen mellan räntebärande skulder och eget kapital eller mål för relationen mellan nettoskuld och eget kapital. De skuldposter, som i lagens mening är att betrakta som ”avsättningar” specificeras under valda huvudrubriker. Som notupplysning lämnas information om totalbeloppet för ”Avsättningar”. Att dessa ej redovisas under en egen huvudrubrik i balansräkningen bör rimligtvis betraktas som en föga väsentlig avvikelse från ÅRL:s balansschema och väl motiveras av de nackdelar som härigenom undviks.
Ytterligare argument och motiv
Det finns ytterligare argument och motiv för ovanstående formella avvikelse från ÅRL. Ett är att IASC, som f.n. har ”Presentation of financial statements” som pågående projekt, med stor sannolikhet rekommenderar som standard att skulder primärt klassificeras i kort- och långfristiga skulder och att såväl räntebärande skulder som ”avsättningar” specificeras under dessa huvudrubriker. Det är dock en öppen fråga om fjärde EG-direktivet kommer att revideras och anpassas till IASC. Vidare finns anledning att uppmärksamma utvecklingen i Frankrike, där internationellt verksamma bolag sedan 1985 har rätt att i koncernredovisningen tillämpa de redovisningsregler/rekommendationer, som gäller för den marknad, som bolaget rapporterar till. Således finns franska bolag, som enbart publicerar koncernredovisning baserad på US GAAP och andra i enlighet med IAS (se D. Alexander & S. Archer (ed.), The European Accounting Guide, Academic Press 1992, s. 160). Det finns tendenser till motsvarande utveckling i tyska multinationella företag med rapporteringsskyldighet till internationella kapitalmarknader.
Avslutningsvis kan det vara motiverat att påminna om nedanstående uttalande av Paton-Littleton i deras klassiska arbete, ”An Introduction to Corporate Accounting Standards” (American Accounting Association, 1940, s. 4); uttalandet avser krav som bör ställas på a statement of accounting standards:
”It should avoid any appearance of encouraging violations of existing law, but it need not accept as good accounting all definitions, policies and practices which legislators and courts have added to the accounting structure.”
Sven-Erik Johansson är professor emeritus vid Handelshögskolan i Stockholm. Han var tidigare ordförande i Redovisningsrådet. Han medverkade senast i Balans nr 4/94.