God information ger valuta för pengarna

Företagens information om valutaexponering har fått ökad betydelse. Christer Andersson och Mats Fagerlund visar i en undersökning från Uppsala universitet att här finns betydande skillnad mellan finansanalytikernas prioriteringar och börsföretagens nuvarande informationsgivning.

Företagens informationsgivning har som grundläggande syfte att ge företagens intressenter tillfredsställande beslutsunderlag. Informationsgivningen bör därför utformas utifrån intressenternas behov och deras prioritering av vilken information som bör ges. Bristfälligt beslutsunderlag hos intressenterna leder till osäkerhet och försämrar marknadens effektivitet och funktionssätt. Informationsgivning rörande valutaexponering har fått ökad betydelse i takt med den ökade internationaliseringen av världsekonomin. I Sverige där hemmamarknaden är liten, utlandsberoendet stort och där multinationella företag utgör en betydande del av näringslivet, är valutariskerna ofta av väsentlig betydelse.

Betydelsefulla informationskomponenter inom valutaområdet

Finansanalytiker är som kollektiv betraktat en mycket viktig intressentgrupp som kontinuerligt följer och utvärderar framförallt börsföretagens verksamhet. Vi har i vår undersökning valt att vända oss till finansanalytiker som regelbundet följer bolag på A-listan, exklusive finansiella företag. Undersökningen omfattade totalt 55 analytiker, varav 35 svarade på enkäten.

För att undersöka vilken information rörande valutaexponering som prioriteras av finansanalytiker vid värdering av företag, frågade vi vilken betydelse de tillmätte en rad betydelsefulla informationskomponenter inom valutaområdet (se figur 1).

Resultatet av undersökningen, som presenteras i diagrammet på nästa sida, markerar att analytikerna anser att området som helhet är mycket betydelsefullt. Störst betydelse tillmätte de information om årliga nettoflöden i väsentliga valutor (2), hur stor andel i utländsk valuta som kurssäkras (3a) samt uppgift om den tidsperiod över vilken kurssäkringarna sträcker sig (3b).

Inverkan på företagens värde

Finansanalytikerna fick även göra en bedömning av vilken betydelse bristfällig informationsgivning på valutaområdet har – i motsats till god informationsgivning – på värdesättningen av företag, till följd av förhöjd riskpremie, p.g.a. ökad osäkerhet.I tabellen nedan visas deras bedömning.

Av de svarande analytikerna ansåg mer än 70 % att bristfällig informationsgivning på valutaområdet har ganska stor, stor eller mycket stor inverkan på värderingen av företag. Svaren visar att betydelsen av god informationsgivning på valutaområdet är väsentlig, och enligt vår mening bör den ej underskattas av företag som säger sig vårda sina aktieägare.

Kvaliteten på redovisningen av valutaexponering

För att undersöka vilken standard informationsgivningen håller i dagsläget har vi följt upp de tre enligt vår enkätundersökning mest betydelsefulla komponenterna.

Vi gjorde detta genom att studera ett antal börsföretags årsredovisningar för 1995. Enligt vår mening är informationsgivningen i många fall klart bristfällig. Mest anmärkningsvärt är att hälften av företagen i undersökningen inte redovisar någon av de tre granskade komponenterna på ett godtagbart sätt (se tabell sid. 28).

Lika prioriterat som valutaexponeringsområdet är bland finansanalytiker, lika oprioriterat tycks det vara bland företag. Vår studie av årsredovisningar visar att företag redovisar sin valutaexponering mycket bristfälligt. Vissa informationskomponenter redovisar några av företagen inte alls. Om de överhuvudtaget informerar så är informationen ofta otydlig, vag och ibland t.o.m. vilseledande. Anledningen till den bristfälliga information och ofta mycket ”luddiga” formuleringar tror vi är att företag vill ha ett betydande handlingsutrymme för t.ex. selektiv säkring för vissa valutor för vissa perioder.

Vi anser att redovisningen inom valutaexponeringsområdet inte klarar de övergripande kriterier som IASC ställt upp som krav för att redovisningens syfte och uppgifter ska anses vara uppfyllda. Ett av dessa kriterier är jämförbarhet, vilken måste anses vara mycket låg, exempelvis avseende värdering av valutaderivat, där någon klar praxis ej har etablerats. Sveriges finansanalytikers förenings rekommendation på valutaområdet verkar inte heller ha fått något större genomslag på företagens redovisning. Det enda som möjligtvis kan anses vara jämförbart är graden av bristfällig information.

Det är uppenbart att företagsledningarna för många av de stora börsbolagen ej uppmärksammat eller ens brytt sig om att de kan öka företagets värde på sikt genom förbättrad informationsgivning. Vi anser att det är företagsledningens plikt att redovisa företagets verksamhet på ett rättvisande och tydligt sätt. Vi är övertygade om att det skulle vara positivt både för företag och aktieägare om marknadens funktionssätt förbättras. Förbättras detta minskar osäkerheten och företagets värde bör öka.

Motiv till säkring och säkringsredovisning

Många företag i vår undersökning anger i sina årsredovisningar att skälet till säkring av valutaexponering är att det finns en avsevärd kursrisk under den tid det tar att förändra försäljningspriser, produktionsstruktur etc. Säkringstidens längd motiveras således av priselasticiteterna på företagets varor eller tjänster. Elasticiteterna beror i sin tur på vilken konkurrens företaget möter, hur unika produkterna är på marknaden samt vilka skalfördelar som finns. En fråga som bör ställas är om rationaliseringsarbetet i företagen bedrivs punktvis vid förändrade prisrelationer på marknaden och inte kontinuerligt. I så fall har företagen avsevärt större problem än vad valutaexponering ger upphov till.

Med ovanstående motiv till säkringsperiodens längd innebär det att företag som säkrar sig över längre perioder, än vad som motiveras av skälig omställningstid för företaget, egentligen har en delvis spekulativ valutasäkringspolicy. I branscher med standardiserade produkter som säljs på en marknad där perfekt konkurrens råder, kan företagen svårligen påverka marknadspriserna.

I sådana branscher, t.ex. i massaindustrin, bör skälig säkringsperiod vara relativt sett längre än i branscher där prisändringar lättare kan genomföras. Om produktionsapparaten samtidigt är oflexibel är möjligheterna för anpassning till förändrade växelkursrelationer minimala. Då skulle omställningsmotivet till säkring överhuvudtaget inte existera.

Nuvarande internationell praxis rörande om vilka positioner som får redovisas som säkring, blir för stelbent och teoretisk. Praxis tillåter att säkring av kontrakterade flöden redovisas i enlighet med regler för säkringsredovisning, men däremot ej säkring av budgeterade flöden. Det medför att man i branscher, där orderstocken inte sträcker sig längre än några veckor, möter en maximal säkringsperiod på motsvarande period. Givetvis kan det i dessa branscher finnas behov av att säkra sig över en längre tidsperiod än vad rekommendationen förespråkar.

Svensk praxis tillåter redovisning av säkringar av budgeterade flöden enligt deferral hedge accounting, vilket kortfattat innebär att orealiserade vinster och förluster ej redovisas förrän den underliggande positionen realiseras. Metoden får till följd att redovisningen kan bli starkt missvisande om priset på de faktiska flödena kraftigt avviker från de budgeterade priser som säkringspositionerna baseras på. Positionerna blir till viss del spekulativa, då säkringskontrakten överstiger eller understiger de förväntade flödena.

MoDo är ett aktuellt exempel på hur förändrad prisnivå kraftigt kan påverka resultatet under ett år, p.g.a. oplanerade spekulativa positioner. Det är därför mycket viktigt att företagen på ett tidigt stadium informerar om säkring sker av budgeterade flöden, och i så fall specificera inte bara andel som kurssäkrats och till vilken kurs, utan också vilken prisnivå på underliggande varor och tjänster som säkringsåtgärderna bygger på – givet att dessa priser ej är kontraktsbundna.

Kommentarer till enkäten visar att finansanalytiker anser att det är viktigt att informeras om ovanstående risker eller möjligheter för att kunna bedöma risknivån i företaget, samt tidigt kunna särskilja extraordinära intäkter och kostnader från normala. Att tillämpa försiktighetsprincipen skulle inte lösa problemet med orealiserade vinster på kontrakten, eftersom endast orealiserade förluster ska belasta resultatet. En tillämpning av mark to market hedge accounting (marknadsvärdering) skulle däremot direkt ge en nettoeffekt på det redovisade resultatet under samma räkenskapsår som de orealiserade värdeförändringarna uppkommit.

Avsaknaden av en rekommendation på området i kombination med valutaproblemens komplexitet har inneburit att en enhetlig praxis för redovisning av valutaexponering ej har etablerats. När redovisningen är så pass bristfällig och till stora delar obefintlig vore det önskvärt att i avvaktan på en heltäckande rekommendation från IASC/Redovisningsrådet strama upp upplysningsplikten t.ex. genom ett uttalande från Redovisningsrådet med hänvisning till IAS 32 som norm. Revisorernas granskning av området skulle då underlättas och ökad tonvikt kan ges till området vid revisionen. På så sätt skulle osäkerheten avseende företags valutaexponering i många fall reduceras väsentligt.

För tillfället ligger fokus hos aktiemarknadens aktörer på ökad snabbhet i rapporteringen. Med tanke på de alltför många kraftiga avvikelserna från analytikerkårens resultatförväntningar för första kvartalet 1997 verkar en ökad fokusering på informationsgivningens kvalitet på sikt oundviklig.

Har företagsledningarna för svenska börsföretag för avsikt att öka genomsynen av företagens verksamhet och förbättra möjligheten att prognosticera förändrade växelkursers inverkan på företagens resultat måste redovisningen av valutaexponeringen i många fall förbättras kraftigt.

Resultatet av vår undersökning och tidigare finansiell forskning inom området tyder på att företagens värde kommer att öka om informationsgivningen kan reducera den osäkerhet som valutaexponering skapar.

Mats Fagerlund är verksam vid SET Revisionsbyrå i Stockholm.

Christer Andersson bedriver akademiska studier vid Uppsala universitet.

Undersökningen är ett led i ett forskningsprogram under ledning av professor Erling Peterssohn rörande ”Redovisningsinformationens innehåll och utformning”.