I Balans nr 2/97 återges det uttalande om revisionsberättelse för stiftelser som FARs revisionskommitté avgav för en tid sedan. I samma nummer av Balans kommenteras uttalandet av Birgitta Segerblad och Åke Danielsson.
Kommitténs uttalande är välkommet. I sina kommentarer i anledning av uttalandet framhåller Segerblad och Danielsson att kommittén har hållit sig tämligen strikt till vad stiftelselagen (SL) anger att revisorn skall uttala sig om.
Endast ett positivt uttalande
Vad Segerblad och Danielsson därvid bl.a. åsyftar är att revisorn, enligt uttalandets exempel på en standardiserad revisionsberättelse för en stiftelse som upprättar årsbokslut, skall göra endast ett positivt uttalande, nämligen att ”Årsredovisningen har upprättats enligt stiftelselagen”.
I stiftelser finns det inte någon som naturligen kan anförtros uppgiften att besluta i frågan om ansvarsfrihet. I en stiftelse finns det inte heller någon som kan fastställa resultat- och balansräkningen eller besluta om vinstdisposition. Mot den bakgrunden har det hittills varit praxis att revisionsberättelsen för en stiftelse istället för uttalanden i nu nämnda frågor innehållit uttalande om att det inte finns några anmärkningar beträffande årsredovisningen, räkenskaperna eller förvaltningen.
Praxis minskar förväntningsgapet
Det har också förekommit mer kortfattade uttalanden som att” min granskning ger inte anledning till anmärkning”. Nu anförda praxis har inneburit att läsaren av en revisionsberättelse alltid fått ett besked om vad revisorn kommit fram till i fråga om den honom åvilande granskningen av räkenskaperna och förvaltningen. Den har därmed medverkat till att minska förväntningsgapet.
Vi har full förståelse för att kommittén valt att hålla sig till stiftelselagens minimikrav. Motiven för den praxis som hittills gällt kvarstår emellertid fortfarande. Inte heller stiftelselagen innebär nämligen att revisorn skall uttala sig i frågan om ansvarsfrihet. Samtidigt innebär lagen att revisorn i en stiftelse alltjämt skall granska räkenskaperna och styrelsens eller förvaltarens förvaltning.
Vi vill vidare peka på att regleringen i stiftelselagen ytterligare har förstärkt motivet för den hittillsvarande praxisen. Revisionsberättelsen i en årsredovisningsskyldig stiftelse är nämligen enligt stiftelselagen tillgänglig för var och en, dvs. offentlig. Jämfört med tidigare är det alltså betydligt fler som kommer att ta del av revisionsberättelsen för en stiftelse.
Föreslår frivillig upplysning
Det har således hittills varit god revisionssed att revisionsberättelsen i en stiftelse haft ett mer fylligt innehåll än vad som följer av kommitténs uttalande. Det kan knappast ha varit avsikten med stiftelselagen att den skulle bryta med den praxis som dittills gällt. Vårt förslag är därför att revisorn i revisionsberättelsen frivilligt lämnar upplysning om att han/hon inte har någon anmärkning mot styrelsens eller förvaltarens förvaltning.
Vi vill till sist anföra följande. Det finns en kategori av stiftelser som skall upprätta årsbokslut men inte årsredovisning. Det gäller bokföringsskyldiga familjestiftelser (jfr 3 kap. 7 § andra stycket SL). I ett sådant fall bör revisorn i sin revisionsberättelse lämpligen skriva att ”Årsbokslutet har upprättats enligt bokföringslagen”. Det finns också en kategori stiftelser för vilka stiftelselagen inte gäller. Det är pensions- och personalstiftelser enligt lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. Revisionsberättelsen för en sådan stiftelse bör enligt vår mening innehålla ett uttalande om att Årsredovisningen har upprättats enligt tryggandelagen (jfr 17 a § nämnda lag).
Det hade varit önskvärt om revisionskommittén i sitt uttalande behandlat även nu anförda typfall, inte minst för att i stiftelser av det senare slaget undvika risken för att revisorn felaktigt rapporterar att årsredovisningen har upprättats enligt stiftelselagen – istället för tryggandelagen.
Hovrättsrådet Henning Isoz och auktor revisor Magnus Norin är verksamma vid Ernst & Young