Nya rekommendationen om leasing får svårt att uppfylla sitt syfte

Finansiella leasingavtal

Den största redovisningsmässiga förändringen som RR6 medför, är att leasingavtal i framtiden skall klassificeras antingen som finansiella eller operationella; en uppdelning som tidigare inte behövts. Ett finansiellt leasingavtal innebär att leasingobjektet skall aktiveras i leasetagarens balansräkning. Motsvarande belopp tas upp som skuld i balansräkningen. Avskrivning görs enligt samma principer som gäller för andra motsvarande anläggningstillgångar. Tilläggsinformation skall också lämnas i not för varje tillgångsslag angående anskaffningsvärde och ackumulerade avskrivningar, samt motsvarande skulder uppdelade på en kortfristig- och en långfristig del. Avskrivning och ränta belastar resultaträkningen.

I och med att leasingobjektet belastar passivsidan i BR ser många RR6 som ett hot mot företagens soliditetstal. Vår undersökning visar dock entydigt att eventuella belopp som skulle komma ifråga vad gäller vår population är relativt små. Vi anser i enlighet med Redovisningsrådets VD Lennart Axelman att soliditetsargumentet är svagt:

”Soliditet är ett uttryck för företagets långsiktiga betalningsförmåga och används ofta som mått på denna. Genom en redovisning i enlighet med utkastet kommer även åtaganden enligt finansiella leasingavtal att direkt påverka soliditetstalet, vars relevans härigenom ökar. En argumentation som innebär att val av redovisningsmetod bör ske med utgångspunkt från dess effekt på soliditeten synes svår att acceptera.”3

Många hävdar att nothänvisning vore ett alternativ till RR6:s aktivering. Asea och Volvo hävdar bl.a. att syftet med RR6 ”nås bättre och på ett mindre komplicerat sätt, genom att leasingåtaganden tas upp i not”.4 Finansbolagens Förening, Svenska Bankföreningen, CREO Fastighetsrenting m.m., Sveriges Försäkringsförbund samt Sveriges Redovisningskonsulters förbund instämmer. Svenska Bankföreningen anser att fördelen med noter är att man därigenom erhåller bättre information, utan att informationens utformning kolliderar med svensk civil- och skatterätt.

De hävdar vidare att, om leasetagaren aktiverar leasingobjektet bland sina tillgångar leds läsaren av årsredovisningen att tro att leasingobjektet tillhör denne. Vi förstår deras resonemang att nothänvisning skulle vara ett mindre komplicerat sätt att redovisa leasingavtal, men vi tycker dock inte att läsaren vilseleds av att tro leasingobjektet tillhör leasetagaren. Läsaren har ju tillgång till restvärdet av de leasingobjekt som är aktiverade bland företagets tillgångar (p. 33). Genom att räkna baklänges kan man erhålla företagets civilrättsligt ägda tillgångar. Dvs. totala tillgångar – restvärdet (Det finansiella leasingavtalets anskaffningsvärde – ackumulerade avskrivningar) = Civilrättsligt ägda tillgångar. Vill man även justera skuldsidan, minskar man totala skulder med restvärdet. Vår undersökning visar också att övervägande del, 70 %, av företagen inte anser att noter är att föredra framför RR6.

På grund av en undantagsregeln i RR6, som endast kan tillämpas av juridiska personer, kommer de redovisningsmässiga förändringarna inte att bli lika omfattande på bolagsnivå som på koncernnivå. Skattemässiga regler kommer med all sannolikhet att ”tvinga” juridiska personer att tillämpa undantagsregeln, som innebär att finansiella leasingavtal kommer att klassificeras som operationella.

Operationella leasingavtal

Ett operationellt leasingavtal innebär att leasingobjektet inte aktiveras i leasetagarens balansräkning. Tilläggsinformation skall dock lämnas i not till resultaträkningen om periodens betalda leasingavgifter, liksom avtalade framtida leasingavgifter med angivande av de perioder under vilka de förfaller till betalning. Leasingavgiften periodiseras i leasetagarens resultaträkning över den period under vilken objektet utnyttjas.

Reglerna för hur operationella leasingavtal skall redovisas liknar i sin konstruktion dagens sätt att redovisa leasingavtal. Den enda skillnaden är att tilläggsinformation skall anges i not enligt RR6. Detta innebär att RR6 i stort sett inte förändrar juridiska personers sätt att redovisa leasingavtal. De redovisningsmässiga förändringarna blir också mindre omfattande i och med att RR:6 inte behöver tillämpas retroaktivt, vilket förenklar koncernbokslutet.

(1) Klassificering

Enligt RR6 skall man fastställa om avtalet skall klassas som operationellt eller finansiellt. Vid klassificering av leasingavtal utgår man från en samlad bedömning där det är avgörande ifall leasingavtalet innebär att leasingtagaren i allt väsentligt åtnjuter de ekonomiska fördelar och bär de ekonomiska risker som förknippas med ägandet till objektet.

(2) Koncern- eller bolagsnivå?

En viktig fråga gäller på vilken nivå redovisningen skall ske, dvs. om det är på koncern- eller bolagsnivå? Enligt RR6 är en fullständig tillämpning i juridisk person inte möjlig eller praktiskt genomförbar p.g.a. gällande beskattningsregler. För att kringgå detta ger RR juridiska personer möjlighet att ta upp ett finansiellt leasingavtal som operationellt (p. 31). En juridisk person behöver då inte aktivera det finansiella leasingavtalet bland sina tillgångar i balansräkningen. Tar leasetagaren upp ett finansiellt leasingavtal som ett operationellt leasingavtal, måste denne lämna de upplysningar i not till resultaträkningen som skall lämnas om operationella leasingavtal (p. 34). En juridisk person behöver inte gå igenom stegen nedan, utan dessa tillämpas endast på koncernnivå.

(3) Värdering av tillgång och skuld vid avtalets ingång

Vid avtalets ingång skall det finansiella avtalet tas upp till det lägsta värdet av nuvärdet av minimileaseavgifterna och det verkliga värdet. Värdet aktiveras sedan som en tillgång i BR och motsvarande belopp tas upp som en skuld.

(4) Periodisering av ränteutgiften och resultatpåverkan under avtalets löptid

Den finansiella avgiften (räntan) är skillnaden mellan summan av de avtalade minimileaseavgifterna och den redovisade skulden (I exemplet nedan 520 000 - 400 000 = 120 000); ”räntan fördelas över avtalets löptid så att varje redovisningsperiod belastas med ett belopp som i huvudsak motsvarar en räntekostnad beräknad enligt en fast räntesats på den under respektive period redovisade skulden” (p.13).5 Räntan baseras alltså på den skuld som kvarstår efter betalning av leasingavgiften (Årets skuld – leasingavgiften *0, 15 = Ränta).6 Efter avdrag för ränta reducerar leasingavgiften skulden (p. 14).

Tillgångar av liknande slag skrivs av linjärt med 20 % per år och denna procentsats skall därmed även tillämpas för denna tillgång (p. 12). Planenliga avskrivningen blir därför 80 000 kr per år (400 000/5). Utöver planenlig avskrivning påverkar också räntedelen av leasingavgiften resultatet. Resultatpåverkan blir därmed:

(5) Sammanställning, BR och upplysning i not

Anläggningstillgången tas upp till ett värde motsvarande anskaffningsvärde minus gjorda avskrivningar. Leasingavgifterna efter avdrag för räntekostnader utgör amortering av skulden. I not skall uppgifter lämnas angående anskaffningsvärde och ackumulerade avskrivningar. Uppgifter skall även lämnas beträffande skulden uppdelat på en kortfristig och en långfristig del.

(A) Gränsdragningskriterierna är formulerade som ett antal ja eller nej frågor.

Om det visar sig att leasingavtalet på någon fråga inte uppfyller de krav som ställs för klassificering som operationellt, skall avtalet redovisas som finansiellt.

Gränsdragningskriterierna kan formuleras som:

(i)” Hårda” kriterier.

Med ”hårda” kriterier avses sådana som är formulerade som procenttal. I deras natur ligger att de är objektiva och vid den praktiska tillämpningen lätta att använda, men också lätta att kringgå. Om leasetagaren inte vill aktivera objektet i sin balansräkning ger kriterierna explicit vägledning för hur avtalet skall konstrueras. Ett exempel på ett sådant kriterium är det i FAS 13 och SSAP 21 som behandlar nuvärdet av leasingavgiften. När nuvärdet av leasingavgiften uppgår till 90 % eller mer av objektets marknadsvärde skall leasingavtalet klassificeras som finansiellt.

(ii) ”Mjuka” kriterier.

När man tillämpar ”mjuka” kriterier är svaret inte beroende av hårda fakta. Två exempel är den motsvarighet till 90 %-regeln som finns i IAS 17 och RR6 p. 5. Enligt dessa är det kriterierna ”greater than or substantially equal to” och ”i det närmaste lika stort” avgörande.

(B) Gränsdragningen görs utifrån en samlad bedömning av leasingavtalets konsekvenser.

Gränsdragningskriterierna kan formuleras som både ”hårda” och ”mjuka” kriterier, men det är ändå en samlad bedömning som ligger till grund för klassificeringen.

RR6 använder sig av princip (B). Att det är fråga om en samlad bedömning framgår av att den praktiska vägledningen i p.5 beskrivs som ”exempel” på situationer eller villkor som är karaktäristiska för finansiella leasingavtal. Det är naturligt att läsaren av RR6 ställer sig frågan hur gränsdragningskriterierna skall tolkas. Hur skall man tolka ”i det närmaste lika stort” och ”huvuddelen av”? I FAS 13 och SSAP 21 är relationen mellan minimileaseavgifternas nuvärde och objektets marknadsvärde uttryckt som ett ”hårt” 90 %-igt kriterium. Det är därför sannolikt att ”i det närmaste lika stort” i Sverige kommer att tolkas som ”90 % eller mer”.

Detta kan leda till att leasingavtal kommer att konstrueras så att de med någon procentenhets marginal kommer att klara den magiska 90 %-gränsen. När det gäller leasingavtalets giltighetstid använder FAS 13 ”75 % eller mer” som en gräns. Det är mycket möjligt att ”huvuddelen av” kommer att tolkas som ”75 % eller mer” och avtal därför konstrueras för att även klara av denna gräns. Gösta Fischer och Ulla Lundquist på Svenska Bankföreningen tror på en flykt från finansiella leasingavtal till operationella leasingavtal:

”Man kan därför utgå från att företagen, med utnyttjande av de kringgåendemöjligheter som legaldefinitionen etc. av finansiell leasing erbjuder, kommer att konstruera om leasingavtalen så att de i praktiken bindande redovisningsföreskrifterna för finansiell leasing sätts ur spel.”22

Om ett leasingavtal konstrueras så att det inte uppfyller kriterierna ”i det närmaste lika stort” och ”huvuddelen av” och köpoptionen är så formulerad att det inte framstår ”som rimligt säkert” att leasetagaren kommer att utnyttja den, blir den samlade bedömningen av övriga avtalsvillkor avgörande för hur avtalet skall klassificeras. RR6 ger begränsad vägledning för vilka avtalsvillkor som skall beaktas, förutom att det i p. 5 sägs att finansiella leasingavtal normalt sett inte är uppsägningsbara.

Denna samlade bedömning av övriga avtalsvillkor skall komma fram till om leasetagaren ”i allt väsentligt åtnjuter de ekonomiska förmåner och bär de ekonomiska risker som är hänförliga till objektet”.23Gör leasetagaren det klassificeras avtalet som finansiellt leasingavtal, annars som operationellt. Det är just den här samlade bedömningen som kan leda till att de som inte önskar redovisa sina leasingavtal i sin balansräkning, ”kommer fram till att dessa förmåner och risker inte har övergått.”

8. Enligt FAR nr.7 – ”När hyresavtal ej innebär skyldighet (men kanske rättigheter) att efter viss tid överta förhyrt objekt, saknas anledning införa tillgångs- och skuldposter i balansräkningen. Om väsentlig del av använda anläggningar, andra än sådana fastigheter som det är normalt att brukaren ej äger, disponeras på grund av hyresavtal, bör förhållandet anges i förvaltningsberättelsen eller i not till balansräkningen.”24

Av vår undersökning kan vi konstatera att inga företag leasar mer än 10 % av sina anläggningstillgångar. Det är därför mycket tveksamt om de uppfyller de mjuka gränsdragningskriterierna i FAR nr. 7. Följden blir att ingen information lämnas om eventuella leasingavtal. RR6 är därför i högsta grad väsentligt för att externa läsare skall få ta del av företagens leasingåtaganden. Det framgår dock av RR:s informationsmaterial att RR skall utförda rekommendationer som är väsentliga för publika företag.

”Enligt stiftelseförordnandet skall Redovisningsrådet utfärda rekommendationer och sprida information om sådana redovisningsfrågor som väsentligen har betydelse för publika företag.”25

Är aktivering av leasingavtal av väsentlig betydelse för publika företag, när samtliga bland de 31 mest omsatta företagen leasar mindre än 10 % av sina anläggningstillgångar? ”Marknaden har inte efterfrågat någon ny praxis på redovisningssidan, varför Redovisningsrådets förslag kan sägas främst ha redovisningsteoretisk bakgrund.” 26

Företagen på Stockholms Fondbörs har visserligen förbundit sig att följa RR:s rekommendationer via börskontraktet och därmed kommer efterlevnaden säkerligen att vara hög bland dessa företag. Vår undersökning visar också att 80 % av företagen kommer att följa RR6. Frågan är dock om företagen är positivt inställda till RR6, tack vare rekommendationen i sig eller p.g.a. att Stockholms Fondbörs har ”fått tänder” genom inregistreringskontraktet från 1994. Är företagen inte positivt inställda p.g.a. RR6 i sig, kan följden bli att företagen omkonstruerar sina leasingavtal, vilket skulle försämra informationsvärdet för de externa läsaren.

Av RR6 p. 6 framgår alltså att ett finansiellt leasingavtal skall redovisas enligt dess ekonomiska innebörd. ”Den innebär bl.a. att ett stort antal leasingtransaktioner kommer att klassificeras på ett annat sätt än tidigare till följd av den ökade betydelsen som tillmäts transaktionens ekonomiska innebörd.”27 Med RR6 förstärker den ekonomiska innebörden därmed sin ställning i Sverige som en grundläggande externredovisningsprincip.

Avslutningsvis anser vi, utifrån ovanstående redovisade svagheter i RR6, att det huvudsakliga skälet till att man har drivit igenom rekommendationen, är att man vill skapa en svensk redovisningspraxis som ansluter sig till den internationella. Syftet att ge externa läsare så god information som möjligt verkar vara av underordnad betydelse. RR synes ha skapat syftet mest för att rättfärdiga anknytningen till internationell redovisningspraxis.

Visserligen skulle alternativet att fortsätta följa FAR nr. 7, inte vara någon bättre lösning, men RR:s angivna syfte – att ge läsaren en så god information som möjligt – uppfylls alltså inte.