Balans nr 8–9 1998

Vägen till fullständig marknadsvärdering av finansiella instrument en presentation av IASCs utkast E 62

Det har varit en lång och svår väg i riktning mot ett allmänt accepterat förslag om redovisning av finansiella instrument. Det är inte säkert att IASC:s E 62 kommer att tillämpas, skriver Bengt-Allan Mettinger i en presentation av ett nytt utkast med många överväganden och hänsynstaganden.

IASC:s förslag till rekommendation E 62 Financial Instruments: Recognition and Measurement” ligger nu ute för allmänt skärskådande.

Kan man tänka sig en omfattande och mödosamt utarbetad redovisningsstandard som inte är avsedd för tillämpning? Detta kan åtminstone bli det konkreta resultatet av IASC:s arbete med redovisning av finansiella instrument. Bakgrunden är följande. Eftersom frågorna är svåra, meningarna skilda och känslorna starka har vägen till E 62:an varit besvärlig. IASC har redan tidigare publicerat två icke antagna utkast till rekommendationer om värdering av finansiella instrument, nämligen E 40 från 1991 och E 48 från 1994. IASC utarbetade då ett omfattande och långtgående ”diskussionspapper” som 1997 föreslog så gott som fullständig marknadsvärdering av alla finansiella tillgångar och skulder. Ett sådant synsätt stöds och drivs t.ex. av redovisningsnormgivare i USA, Storbritannien, Kanada och Australien. I USA har Financial Accounting Standards Boards (FASB) styrelse deklarerat som sin principiella syn att fullständig marknadsvärdering är den långsiktigt riktiga lösningen på redovisning av finansiella instrument.

De amerikanska och svenska revisorsorganisationerna liksom Securities and Exchange Commission (SEC) sympatiserar med huvuddragen i förslaget från 1997. Remissreaktionerna var dock blandade, och identifierade viktiga frågor för ytterligare utredning och bearbetning. IASC kan med hänsyn härtill alltså inte nu lägga fram en rekommendation om fullständig marknadsvärdering av finansiella instrument.

Istället väljer IASC att lägga fram ett förslag till interimsstandard. Förslaget har viktiga likheter med motsvarande amerikanska regler, låt vara att E 62 är betydligt mer övergripande än det amerikanska regelverket som – framför allt i sitt senaste tillskott, FAS 133 Accounting for Derivative Instruments and Hedge Accounting – gått mot en betydande omfattning och komplexitet (se även artikel på sid. 42 i detta nummer). När man konstaterar E 62:s likheter med det nuvarande amerikanska regelverket bör man behålla i minnet FASB:s principiella syn och att FASB arbetar vidare i riktning mot fullständig marknadsvärdering. En ytterligare utveckling av de amerikanska reglerna för finansiella instrument är således att förvänta.

En viktig anledning till att IASC lägger fram ett interimsförslag är förmodligen åtagandet gentemot International Organisation of Securities Commissions (IOSCO) att färdigställa en serie av grundläggande rekommendationer senast 1998. Avsikten är således att fastställa rekommendationsutkastet om finansiella instrument under 1998. I utkastet anges ett ovanligt sent ikraftträdande, år 2001. Tanken tycks alltså vara att arbeta fram en mer långsiktig lösning, med mer omfattande marknadsvärdering, som kan resultera i en slutlig rekommendation innan E 62 träder ikraft.

Såvitt bekant var inte IASC-styrelsen enig om att publicera utkastet. Några viktiga delegater (från UK, Kanada, Australien) ville istället vänta med att publicera ett utkast tills det långsiktiga arbetet var klart. Också FASB är tveksamma till den nu föreslagna rekommendationen.

Av särskilt intresse i Europa är den vikt som Europeiska Kommissionen fäster vid förslaget. Kommissionen har utarbetat förslag till ändringar av fjärde direktivet som skall kunna möjliggöra för medlemsstater att tillåta eller kräva en viss marknadsvärdering av finansiella tillgångar och skulder, ändringar som skulle möjliggöra tillämpning av IASC-förslaget.

Förslaget riktas till företag vars aktier eller skuldebrev är offentligt handlade och gäller för företag såväl inom som utanför finanssektorn.

De bärande inslagen i E62 är följande.

Tvådelad värderingsmodell

Förslaget bygger på en mixad modell, dvs. både anskaffningsvärdering och värdering till verkligt värde ingår i modellen. Förslaget skiljer på tillgångar och skulder. För de finansiella tillgångarna är grundregeln att de skall värderas till verkligt värde. Två viktiga undantag görs. För det första värderas tillgångar som innehas till inlösen (held to maturity) till upplupet anskaffningsvärde. För det andra görs undantag för sådana tillgångar vars verkliga värde inte kan bestämmas tillförlitligt.

Det bör noteras att ”till inlösen” kan man bara ha obligationer, utlåning och liknande. Eftersom aktier inte har ett bestämt slutbelopp eller bestämd inlösentidpunkt kan de inte innehas till inlösen. De värderas alltså till verkligt värde, med undantag för innehav i dotter- och intresseföretag vilka är undantagna från E 62:s tillämpningsområde. Beräkningen av det upplupna anskaffningsvärdet skall göras enligt effektivräntemetoden, vilket redan ingått några år i Finansinspektionens regler för svenska banker och försäkringsbolag.

Kravet på avsikt och förmåga att inneha tillgångar till inlösen som en förutsättning för värdering till anskaffningsvärde är ett strängare krav än det ofta använda ”lång sikt” och liknande. Eftersom förslaget inte är begränsat till obligationsportföljerna utan även träffar t.ex. låneportföljerna går det längre än vad som nu gäller i USA, där FASB:s regler bara träffar obligationsportföljen. För de svenska bankerna blir frågan hur stora delar av låneportföljerna som skulle kunna kvalificera för klassningen ”till förfall”.

Ett krav är nämligen att tillgångarna inte får vara tillgängliga för försäljning för att möta likviditetsbehov. Ett andra frågetecken gäller effekten av värdepapperiseringar. Sådana innebär ju att man inte uppfyller förutsättningarna för värdering till anskaffningsvärde och kan medföra att hela eller eventuellt delar av låneportföljen skall värderas till verkligt värde.

Ett intressant inslag är regeln att tillgångar inte skall värderas till verkligt värde om inte detta går att bestämma tillförlitligt. Är spridningen på rimliga uppskattningar av verkligt värde stor (”significant variation”) anses inte verkliga värdet tillförlitligt. Enligt förslaget skall då värdering göras till anskaffningsvärde. Vid en första anblick kanske regeln förefaller naturlig. Den är emellertid inte utan biverkningar. Den kan nämligen innehålla en risk för att särskilt riskfyllda derivat som en följd av stadgandet värderas till anskaffningsvärdet, vilket för derivat ofta är noll. Ett tänkbart alternativ skulle kunna vara att lägsta värdets princip skall tillämpas när verkliga värdet är genuint osäkert.

De finansiella skulderna värderas, med två undantag, till upplupet anskaffningsvärde. Det första undantaget är derivat med negativt verkligt värde. Det andra är sådana skulder som ingår i handelsverksamheten. Exempel skulle kunna vara bankernas användning av interbank deposits.

Derivat

Samtliga derivat skall enligt E 62 tas in i balansräkningen, värderade till verkligt värde. Detta har väl närmast varit en utgångspunkt i arbetet med förslaget, och innebär bl.a. att säkringsredovisning med anskaffningsvärdering inte tillåts. En viktig konsekvens har blivit att regeln gäller även för derivat som ingår i ett annat instrument. De bryts ut och värderas också de till verkligt värde.

Synsättet på derivat har nödvändiggjort att själva begreppet derivat definieras, vilket i sin tur nödvändiggjort att begreppen ”underliggande” och ”nominellt belopp” definieras.

Säkringsredovisning

Särskilda förutsättningar måste vara uppfyllda för att säkringsredovisning skall få användas. Säkringar kan vara av tre olika slag. Vid verkligt värdesäkring skall eventuell förändring av det säkrade instrumentets verkliga värde kompenseras av förändringen i verkligt värde på det skyddande instrumentet. Vid flödessäkringar är det flöden som säkras/kompenseras. Det kan gälla flöden i befintliga tillgångar och skulder, eller i förväntade transaktioner, inklusive fasta åtaganden (firm commitments). Dessutom kan säkring avse nettoinvesteringar i utländska tillgångar.

Till skillnad från de nya amerikanska reglerna begränsar inte utkastet närmare vilka risker som kan säkras. Utkastet anger endast att risken skall vara specifikt identifierad och utpekad. Risken får inte endast avse allmän affärsrisk. I USA däremot kräver FAS 133 för finansiella tillgångar och skulder att säkringen skall avse risken för förändring av instrumentets samlade värde, kreditrisk, ränterisk eller valutakursrisk, vilket ligger nära vad som idag gäller i Sverige för banker och försäkringsföretag. Utkastets vida skrivning kan ifrågasättas. IASC:s bedömning har möjligen varit att den viktiga förutsättningen för säkringsredovisningen är kravet på att säkringen är effektiv.

Utan närmare precisering av vilka risker som kan säkras kan man emellertid befara att bedömningen av effektivitet i praktiken kommer att göras mot bakgrund av vilka risker man säkrar sig mot. Detta kan komma att innebära en uppluckrad syn på effektivitetskravet vid mer udda slag av risk.

Förslaget innehåller viktiga ställningstaganden kring såväl vad som kan säkras och vilka slag av instrument vad som kan användas som skyddande. Skrivningarna innehåller inte en begränsning till att endast finansiella tillgångar och skulder kan säkras, utan även materiella tillgångar kan säkras. Däremot kan inte obligationer som innehas till förfall säkras för annat än valutakursrisk. Tillgångar som klassats som ”till inlösentillgångar” kan inte användas som skyddande instrument. Förslaget innehåller inte något krav på att endast derivat kan användas som skyddande instrument. Så breda möjligheter erbjuder inte FASB:s nya regler, där endast säkringar med derivat kvalificerar för säkringsredovisning.

Enligt IASC:s förslag kan en säkring avse inte bara en hel tillgång, skuld eller transaktion utan också avse grupper av eller t.o.m. delar av tillgångar, skulder eller transaktioner. Vid verkligt värdesäkring av en post som normalt värderas efter anskaffningsvärdet så tas värdeförändringarna på den skyddade risken därefter in i redovisningen. Detta görs då bara för den del av tillgången/skulden som säkringen avser. En skuld kan alltså delvis komma att värderas till anskaffningsvärde och delvis till verkligt värde.

Förslaget innehåller inte något uttryckligt krav på att den skyddande och säkrade posten skulle ha värderats enligt olika värderingsprinciper om inte säkringsredovisning användes.

Flödessäkring är en av förslagets tre säkringstyper. Sådana kan enligt förslaget avse inte endast flöden från befintliga tillgångar och skulder, utan även avse förväntade, sannolika inköp eller försäljningar av exempelvis finansiella tillgångar och emission av skuldebrev. När en säkrad framtida transaktion inte längre förväntas bli genomförd skall eventuella vinster eller förluster på det skyddande instrumentet föras över från eget kapital till resultaträkningen. Här kan förslaget medföra en viss risk för resultatmanipulation.

När bokas finansiella tillgångar upp och bort?

Finansiella tillgångar skall och får endast bokas upp när företaget blivit part till instrumentets kontraktsvillkor. I likhet med IASC:s diskussionspapper från 1997 och med FAS 125 läggs grunden i kontrollaspekten. När man har realiserat tillgångens nytta eller förlorat kontrollen över den ska bortbokning göras. Därmed har IASC lämnat den ansats som används i Storbritannien liksom i de tidigare förslagen E 40 och E 48, där prövningen gjordes utifrån vem som hade de väsentliga riskerna och nyttan med tillgången. Trots den stora betydelse som kontrollbegreppet har för rekommendationens tillämpning definieras det inte i utkastet. Innebörden beskrivs emellertid i några olika exempel. Ett nyckelmoment som finns i motsvarande amerikanska bestämmelser saknas.

I FAS 125 anges nämligen att tillgången inte skall vara åtkomlig för överförarens borgenärer (ingen av texterna använder ordet köpare-säljare utan talar istället om överförare och mottagare). Av exemplen framgår dock följande:

Överföraren har inte förlorat kontrollen om han har rätt att återkalla överlåtelsen utan att fullt ut kompensera mottagaren. Han har inte heller gjort det om han har både rätt och skyldighet att köpa tillbaka tillgången på villkor som innebär att mottagaren får en låneränta på köpeskillingen. Repor redovisas därmed även i framtiden som en finansieringstransaktion och inte som en försäljning.

Komponentsyn

Av stort intresse är också att utkastet ansluter sig till komponentsynsättet. Redovisningsmässigt innebär förslaget att även delförsäljningar av en tillgång skall redovisas. Kvarstående intresse i en såld tillgång kvarstår i redovisningen. Detta synsätt ligger också bakom kravet på uppbokning separat av inbäddade derivat.

Kreditförluster

När tillgångar värderas till verkligt värde fångas förändringar i kreditrisk upp redan vid tillämpningen av värderingsprincipen. För sådana tillgångar som värderas till upplupet anskaffningsvärde har utkastet en särskild regel för värdering av kreditförluster. Regeln motsvarar de amerikanska reglerna.

Är det sannolikt att ett företag inte kommer att erhålla alla kontraktsenliga belopp (dvs. kapital plus ränta) så har en kreditförlust uppkommit. Förlustens storlek är skillnaden mellan det bokförda värdet och nuvärdet av de förväntade framtida kassaflödena. Diskontering skall göras med instrumentets ursprungliga effektiva ränta om tillgången innehas till förfall och annars till marknadsränta. Detta belopp kallas erhållbart belopp (recoverable amount). Kreditförlusten redovisas i resultaträkningen. Stiger senare värdet på tillgången så görs en uppskrivning av värdet i redovisningen, men inte högre än vad värdet hade varit enligt den ursprungliga planen för upplupet anskaffningsvärde. Också denna värdeförändring redovisas i resultaträkningen.

Det finns ett särskilt kriterium för att en senare värdeökning ska få bokföras, nämligen att den objektivt kan relateras till en händelse efter nedskrivningen. Som exempel anges förbättring i låntagarens kreditvärdighet.

I resultaträkningen eller i eget kapital?

Värdeförändringarna på handelspositioner går enligt förslaget alltid i resultaträkningen. Till handelslagret räknas i detta sammanhang även derivat om de inte redovisas enligt reglerna för säkringsredovisning. För övriga instrument kan företagen välja som policy att antingen ta orealiserade värdeförändringar i resultaträkningen, eller direkt till eget kapital. Detta är en betydande option som, om den bibehålls, kommer att medföra stora skillnader i resultatredovisning mellan olika företag. Att föra orealiserade värdeförändringar till eget kapital för att senare, vid realisation, göra överföring till resultaträkningen medför vissa nackdelar. Flödet genom eget kapital kan bli förbryllande, liksom innehållet i resultaträkningen, eftersom gamla meriter kan bli som nya där.

För värdeförändringarna på skyddande och säkrade instrument gäller följande. Vid säkring av verkligt värde går värdeförändringen både på säkrat och skyddande instrument i resultaträkningen. Dvs. om en tillgång eller skuld som normalt värderas till anskaffningsvärde eller upplupet anskaffningsvärde säkras i en verkligt värdesäkring, så kommer den bokförda värdeförändringen på detta instrument att gå i resultaträkningen, vilket också värdeförändringen på det skyddande instrumentet gör. Är säkringen helt effektiv tar värdeförändringarna ut varandra.

Vid flödessäkringar går det skyddande instrumentets värdeförändring direkt till eget kapital. I förslaget läggs två alternativ fram för hur redovisningen ska göras när den förväntade transaktionen genomförs. I den slutliga standarden avses dock endast ett av alternativen ingå. Antingen, vilket är A-alternativet, förs värdeförändringen över till den anskaffade tillgången eller skulden och justerar dess anskaffningsvärde (basis adjustment). Eller så ligger värdeförändringen kvar i eget kapital men bokas upp i resultaträkningen i samma takt som den förvärvade tillgången eller skulden påverkar denna, exempelvis för att möta avskrivningar på en inköpt maskin.

En gordisk knut?

IASC står utan tvekan inför en besvärlig uppgift. Å ena sidan finns ett behov av att nu införa ett internationellt regelverk för redovisning av finansiella instrument, och dessutom ett åtagande gentemot IOSCO att göra det. Å andra sidan finns starka och skilda uppfattningar om vad som är den riktiga lösningen, såväl bland normgivare som hos näringsliv och analytiker. Vad som pågår är en process med växande förståelse för fullständig marknadsvärdering, samtidigt som krav på en sådan redovisning föranleder frågor som ännu inte besvarats. Många kommer säkert att tveka inför tanken på att IASC nu skall fastställa en interimsstandard, särskilt som den kanske inte kommer att resultera i en praktisk tillämpning innan IASC färdigställt en mer uthållig standard på området.

Bengt-Allan Mettinger är redovisningschef på Finansinspektionen och medverkade senast i Balans nr 10/97.

”Dear Sir Bryan, ...”

Saxat från remisskörden över IASC:s diskussionspapper Accounting for financial assets and financial liabilities, som föreslog långtgående marknadsvärdering.

The existing willingness of big German banks to consider a changeover from German accounting standards to IAS would be lastingly dampened if a standard requiring fair value accounting across-the-board was issued.

(Bundesverband deutscher Banken)

The most important proposal, requiring measurement of financial assets and financial liabilities at fair value is, we think, the only conceptually sound and workable long-term solution.

(Financial Accounting Standards Board, USA)

Standard setters are isolated as the one and only professional group that consistently endorses fair value financial reporting for financial instruments!!!

(General Electric Company, USA)

Chase does not support fair value accounting because it will create unnecessary earnings volatility for the overwhelming majority of financial institutions and commercial and industrial companies around the world who primarily conduct and manage their business on a cash flow basis utilizing a historical cost basis of accounting.

(The Chase Manhattan Corporation, USA)

The UK banking industry is vehemently opposed to the application of fair value to the non-trading acitivities of banks and similar financial institutions.

(British Bankers’ Association)

Overall, we support a fair value accounting model for financial assets and liabilities.

(JP Morgan, USA)

The Committee strongly supports the proposed principles and guidance set forth in the Discussion Paper.

(American Accounting Association)

Sifferkollen

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800 68 200
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%

 

Visa mer...