Balans nr 11 1998

Konsekvenser av rekommendation om redovisning av inkomstskatter

Redovisningsrådets utkast till rekommendation om redovisning av inkomstskatter har kritiserats hårt från fastighetsbranschen. Sven-Erik Johansson diskuterar i denna artikel frågan om borttagandet av den undantagsregel som tillåter värdering av uppskjutna skatter till diskonterat värde.

Redovisningsrådet (RR) publicerade i april 1998 ett utkast till rekommendation om redovisning av inkomstskatter som är baserat på IAS 12. Auktor revisor Dennis Svensson har i Balans nr 2/1998 gett en historisk bakgrund och kommenterat några aktuella och omdiskuterade frågeställningar. Han framförde budskapet att det är viktigt med god framförhållning med hänsyn till att rekommendationen innebär många förändringar och betydande övergångseffekter i förhållande till gällande praxis. Jag delar i högsta grad denna uppfattning och vill därför komplettera Svenssons framställning med en analys av några av de viktigaste konsekvenserna. I avvaktan på den slutliga rekommendationen måste analysen baseras på rekommendationsutkastet. Detta har från fastighetsbranschen kritiserats mycket hårt på en punkt, nämligen borttagandet av gällande undantagsregel som vid förvärvsanalys tillåter värdering av uppskjutna skatter till diskonterat värde. Det finns därför anledning att särskilt fokusera denna fråga. Som medlem i en jury som utser bästa årsredovisningen för fastighetsbolag har jag och juryn i övrigt särskilt uppmärksammat och konstaterat påtagliga brister i redovisningen och informationen om latenta skatter. Konsekvenserna i förhållande till gällande praxis i fastighetsbolag kommer därför att speciellt uppmärksammas.

Konsekvensanalysen begränsas till följande förändringar i förhållande till gällande normer och praxis:

  1. Uttrycket ”latent skatt” ersätts av ”uppskjuten skatt”.
  2. Redovisning på bolagsnivå av uppskjuten skatt.
  3. Ingen undantagsregel om diskontering vid förvärvsanalys.
  4. Fordran för uppskjuten skatt p.g.a. underskottsavdrag skall redovisas, när den är balansgill.
  5. Villkoren för kvittning mellan skuld och fordran för uppskjuten skatt.
  6. Uppskjuten skatt hänförlig till dotterbolagsaktier.

Som framgår av det följande finns viss ”överlappning” beträffande konsekvenserna av ovannämnda förändringar.

Terminologi

RR anknyter till IASC:s (International Acounting Standards Committee) term ”deferred tax” och ersätter uttrycket ”latent skatt” med ”uppskjuten skatt”. Detta är rationellt, eftersom ifrågavarande skatt ej längre är latent, när den redovisas öppet. Endast när den ej redovisas utan exempelvis är en del av ”obeskattade reserver” är den dold. Vidare introduceras termen ”uppskjuten skatteskuld”. Den reservationen görs emellertid att det korrekta uttrycket borde vara ”skuld för uppskjuten skatt” – än mera korrekt vore ”skuld för uppskjuten betalning av skatt”. Det är allt annat än självklart att man skall föredra ett inkorrekt framför ett korrekt uttryck, därför att det förra är något kortare. Uttrycket ”uppskjuten skuld” är en anomali. I balansräkningen skall dessutom skulden redovisas under rubriken ”avsättningar”, som är ett annat terminologiskt missfoster. För en gammal akademiker med stränga krav på logik och klarhet är detta något påfrestande.

Redovisning på bolagsnivå

Uppskjuten skatt hänför sig till temporära skillnader mellan redovisat värde (bokföringsvärdet) och skattemässigt värde. RR har övertagit denna definition från IASC. Konsekvenserna på bolagsnivå härav är bl.a.: Ingen uppskjuten skatt skall redovisas på bolagsnivå när beskattningen styr redovisningen p.g.a. obligatorisk koppling mellan beskattning och redovisning. Detta innebär bl.a. att ingen uppskjuten skatt redovisas även om räkenskapsenliga skattemässiga avskrivningar i redovisningen uppdelas på planenliga avskrivningar och avskrivningar utöver/under plan. På koncernnivå redovisas däremot uppskjuten skatt hänförlig till skillnaden mellan planenligt restvärde och skattemässigt värde.

Uppskjuten skatt skall redovisas på bolagsnivå när skattemässigt värde ej redovisas i balansräkningen utan enbart i deklarationen och skillnaden gentemot redovisat värde är temporär. Skattemässiga värden för byggnader är ofta frikopplade och avviker från redovisade värden. Skulden för uppskjutna skatter kan uppgå till betydande belopp i fastighetsbolag, som under många år underlåtit att göra räkenskapsmässiga avskrivningar men i deklarationen gjort maximala avskrivningar. I fastighetsbolag med litet eget kapital finns risken att detta helt eller delvis kan utraderas, när skatteskulden första gången skall redovisas. Det finns som sagt anledning till god framförhållning med analyser av konsekvenserna på bolags- och koncernnivå av den nya skatterekommendationen. Det får inte komma som en överraskning att ett bolag måste göra upp en kontrollbalansräkning till följd av att en skatteskuld, som tidigare varit latent, plötsligt skall redovisas öppet.

Undantagsregeln om diskontering försvinner

Det torde vara ostridigt att värdering av uppskjutna skatter till diskonterat värde vore principiellt riktigt i en förvärvsanalys med verkligt värde som riktpunkt för värderingen. Det är mättekniska och andra praktiska svårigheter som är hinder för att tillämpa en teoretiskt riktig värdering. För att kunna beräkna diskonterat värde av uppskjutna skatter krävs detaljerade uppgifter om den årliga skillnaden mellan redovisningsmässig och skattemässig värdering av individuella tillgångar under deras resterande livslängd. Enligt RR:s utkast till skatteredovisning är en sådan beräkning ”så komplex att den svårligen låter sig göras. Det är därför olämpligt att kräva diskontering –-”. Att tillåta men ej kräva diskontering skulle enligt RR (och IASC) minska jämförbarheten. Blir jämförbarheten bättre, om man kräver att alla gör fel i stället för att tillåta att de, som kan lösa mätproblemen, gör rätt?

RR följer IASC:s anvisningar att fordringar och skulder för uppskjutna skatter skall utan undantag värderas till nominellt värde, dvs. utan diskontering. Därmed försvinner den undantagsregel, som fanns i RR 01:91 och bibehölls i RR 1:96 i avvaktan på rekommendation om skatteredovisning.

Jag var varm förespråkare för undantagsregeln i RR 01:91. Rådet ansåg då att undantag borde tillåtas ”när värdering av skatteskulderna varit en väsentlig del av affärsuppgörelsen såsom vid förvärv av vilande bolag och vid rena substansförvärv (t.ex. fastighet ’satt på aktier’) och ett dokumenterat samband mellan köpeskilling och värdering av skatteskulden föreligger”. De mättekniska svårigheterna borde vara hanterbara, när exempelvis fastigheter förvärvas indirekt via aktier i stället för direkt. En skuld för uppskjuten skatt är då ett mått på de merskatter, som indirekt förvärv medför i förhållande till direkt förvärv och således ett mått på skattenackdelarna av indirekt förvärv. Vid direkt förvärv blir en fastighets anskaffningskostnad bas för framtida skattemässiga avskrivningar. Vid indirekt förvärv är basen det skattemässiga restvärdet på bolagsnivå.

Jag illustrerar tillämpning av diskonteringsmetoden i ett enkelt exempel, som sedan blir utgångspunkt för en analys av konsekvenserna av förbud mot diskontering.

Antag att en fastighets anskaffningskostnad vid direkt förvärv är 500 Mkr, som vid indirekt förvärv upptas som verkligt värde i förvärvsanalysen. Anskaffningskostnaden vid indirekt förvärv via aktier är 500 Mkr minus det diskonterade värdet av de merskatter som indirekt förvärv medför.

Direkt förvärvIndirekt förvärv
Bas för framtida avskrivningar (skattemässigt värde)500200
Årliga skattemässiga avskrivningar under 25 år 208
Årlig merskatt under 25 år vid indirekt förvärv 0,28 (20-8)3,36

Merskatterna skall diskonteras till en ränta efter skatt. Den antas vara 6 %. Nuvärdet av merskatterna blir ca 43 Mkr och anskaffningskostnader för aktierna blir 500–43 = 457 Mkr.

Redovisningen i förvärvsbalansen blir:

Fastighet500
Skuld för uppskjuten skatt 43

Skatteskulden minskar varje år med 3,36 Mkr, varför skattekostnaden blir densamma som vid direkt förvärv. Skulden uppräknas samtidigt med ett års ränta, som redovisas som räntekostnad (eventuellt uppdelad på ränta före skatt och skillnaden mellan räntan före och efter skatt redovisad som skattereduktion). Antag att ett direkt förvärv delvis finansieras med ett lån med samma amorterings- och räntevillkor, som impliceras i skatteskulden vid indirekt förvärv. Indirekt och direkt förvärv skulle då få identiska konsekvenser på koncernbalansen, koncernresultatet och kassaflödet. Detta är ett test på att redovisningen på korrekt sätt återspeglar intentionen att köparen vid indirekt förvärv blir kompenserad för skattenackdelarna härav, dvs. att indirekt och direkt förvärv från skattesynpunkt blir likvärdiga alternativ. Exemplet är ett idealfall och en stark förenkling av verkligheten. Det kan likväl vara en lämplig utgångspunkt för beskrivning av konsekvenserna av förbud mot diskontering.

Antag nu att det ej är tillåtet att i en förvärvsanalys uppta skatteskulden till diskonterat värde dvs. det verkliga värde som beaktats i aktiernas anskaffningspris utan att den skall upptas till nominellt värde: 0,28 (500-200) = 84 Mkr. Nettovärdet i förvärvsanalysen 500-84=416 Mkr blir lägre än anskaffningskostnaden för aktierna, 457 Mkr. Skillnaden, 41 Mkr, kan tolkas som mått på värdet av räntefrihet för skattekrediten. Två alternativ att hantera denna skillnad övervägs:

  1. Redovisas som goodwill eller
  2. inräknas i koncernens anskaffningskostnad för fastigheten.

I det första alternativet påverkas ej skatteskulden, eftersom ingen skatteskuld för koncerngoodwill behöver beaktas. Om ”övervärdet” hänföres till fastigheten krävs justering av skulden för uppskjutna skatter. Fastighetsvärdet ökas med (41/0,72=) 57 kr och skatteskulden med 16 Mkr.

Resultateffekten i förhållande till diskonteringsalternativet blir beroende av hur ”övervärdet” hanteras. Om det redovisas som goodwill och avskrivs med 5 % per år blir nettovinsten något högre så länge goodwillavskrivningen är mindre än vid diskonteringsalternativet redovisad räntekostnad.

Totalsumman av goodwillavskrivningar och räntekostnader (efter skatt) blir densamma men periodiserigen är olika liksom effekten på rörelseresultat och finansnetto. Även om en betydande skillnad mellan odiskonterad och diskonterad skatteskuld kan leda till mindre väsentliga skillnader i resultatperiodiseringen skapas besvärliga problem p.g.a. korresponderande övervärdering av den balanspost, till vilket ”övervärdet” hänförs i förvärvsbalansen.

Är det möjligt att i koncernbalansen uppta en fastighet över dess verkliga värde och där redovisa en högre anskaffningskostnad än vid ett direkt förvärv? Kan nedskrivning underlåtas med hänvisning till att skatteskulden är övervärderad? Kan nedskrivning underlåtas om ”övervärdet” redovisas som goodwill? Hur skall goodwillvärdet förklaras? Kan man avvika från rekommendationen om värdering till nominellt värde och tillämpa diskontering med hänvisning till att detta ger en mera rättvisande bild, emedan det överensstämmer med det sätt på vilket uppskjutna skatter beaktats i priset för aktierna?

Antag att vid direkt förvärv företaget erbjuds en räntefri kredit av 84 Mkr, att värdet av räntefrihet bedöms vara 41 Mkr och att köpeskillingen för fastigheten ökas med detta belopp till 541 Mkr. Det är här fråga om en dold räntekompensation, som skall redovisas i enlighet med RR 3, Redovisning av fordringar och skulder med hänsyn till räntevillkor och dold räntekompensation. Det innebär att 500 Mkr skall upptas som anskaffningskostnad och 43 Mkr såsom skuld. Är RR 3 möjligen tillämplig vid indirekt förvärv när ”övervärdet” kan betraktas som en dold räntekostnad?

Ovanstående frågor exemplifierar problem som uppstår till följd av värdering av skatteskuld till nominellt i stället för diskonterat värde.

Diskontering skulle säkerligen vara allmänt rekommenderad standard om anskaffningskostnaden vid direkt förvärv vore känd och skattenackdelarna av indirekt förvärv alltid kunde mätas på ett tillförlitligt och entydigt sätt och – såsom i vårt exempel – påverkar aktiepriset på ett sådant sätt att direkt och indirekt förvärv från skattesynpunkt blir likvärdiga alternativ. Dessa villkor är svåruppfyllda i det verkliga livet. Det verkliga värdet för olika balansposter i en förvärvsanalys är ofta osäkert. Skattekonsekvenserna kan vara osäkra och än osäkrare är kanske deras effekt på aktiepriset. Det är lätt att förstå att den enkla och robusta regeln om värdering till nominellt värde väljes som standard, om endast en enhetlig regel skall finnas. Trots ovannämnda osäkerheter kan man dra två relativt säkra slutsatser.

  1. Utan diskontering blir som regel skulder för uppskjutna skatter, hänförliga till indirekt förvärvade tillgångar, övervärderade liksom goodwill eller annan balanspost, till vilken övervärdet hänförs.
  2. Övervärderingen blir olika vid olika förvärv.

Risken för betydande övervärdering är stor, när gapet är stort mellan verkligt värde och skattemässigt värde för betydande tillgångar. Risken är liten vid förvärv av kunskapsföretag och andra företag med stora men i balansräkningen osynliga immateriella värden, som också blir osynliga i förvärvsanalysen om de ej kan identifieras och tilldelas marknadsvärden och därför leder till stort övervärde, redovisad som koncerngoodwill. Denna behöver ej belastas med skuld för uppskjuten skatt.

Det är ej förvånande att kritiken mot att undantagsregeln försvinner kommer från fastighetsbolag. Inom branschen pågående omstruktureringar leder till hög frekvens av indirekta förvärv och försäljningar av fastigheter. Utan diskontering kan övervärderingen av skatteskulden och goodwill eller annan tillgångspost bli betydande.

RR ställs inför målkonflikter vid sina överväganden om kritiken skall beaktas.

  1. Det är viktigt att undvika avvikelser från IAS.
  2. Det är viktigt för RR:s auktoritet att dess rekommendation följs. Det vore olyckligt om förbud mot diskontering ej respekteras med hänvisning till att diskontering ger en mera rättvisande bild och att – såsom framhålls i Dennis Svenssons artikel – trenden inom IASC är att i ökad utsträckning sanktionera diskonteringsmetoden.

Konflikten är dock ofrånkomlig när en värderingsnorm, styrd av praktiska hänsyn och missbruksrisker, ej accepteras av användare, därför att den ej överensstämmer med det synsätt, som tillämpats vid förvärvsbeslutet och prissättningen av aktierna och därför ej ger en rättvisande beskrivning av beslutets konsekvenser. Normen möter inte vad som kallas acceptans- och avbildningskriterierna i Lars Östmans och min bok, Lönsamhetskrav – redovisningsmått – styrning.

Underskottsavdrag – kvittning

Under fastighetskrisen i början av 90-talet medförde vikande hyresintäkter p.g.a. stora vakanser m.m. att många fastighetsbolag redovisade betydande förluster. Under 80-talets senare del redovisades planerade förluster, som mer än väl täcktes av orealiserade värdestegringar. Det är därför vanligt att inga skulder för uppskjutna skatter redovisas under hänvisning till att outnyttjade underskottsavdrag är större än obeskattade reserver och/eller skillnaden mellan redovisat och skattemässigt tillgångsvärde. Pandox, som tillämpat undantagsregeln, redovisar som fordran ett diskonterat värde av förväntade skatteminskningar p.g.a. underskottsavdrag och detta värde överstiger något den diskonterade skatteskulden.

För alla företag som gjort kvittningar är det viktigt att analysera konsekvenserna av utkastet till nya rekommendationen om behandling av outnyttjade underskottsavdrag och villkoren för kvittning.

Beträffande fordran för uppskjuten skatt p.g.a. outnyttjade underskottsavdrag observeras bl.a. följande:

  1. Fordran inte bara får utan skall redovisas i den utsträckning det är sannolikt att avdragen kan avräknas mot överskott vid framtida beskattning. Möjligheten att skapa överskott genom skatteplanering får beaktas.
  2. Vid varje bokslutstillfälle skall prövas om redovisning skall ske av uppskjutna skattefordringar, som inte tidigare redovisats i balansräkningen.
  3. Fordran, som i förvärvade bolag ej bedömts vara balansgill, upptas som fordran i en förvärvsanalys om det förvärvande bolaget kan utnyttja sina förlustavdrag mot den förvärvade verksamhetens framtida skattepliktiga överskott. Detta påverkar goodwillvärdet. Rimligtvis bör samma synsätt tillämpas på andra koncernbolags underskottsavdrag, som kan utnyttjas tack vare förvärvet av ett nytt dotterbolag. Det borde också kunna tillämpas på det förvärvade bolagets underskottsavdrag, om dessa (via koncernbidrag) kan utnyttjas tack vare moderbolagets eller andra koncernbolags skattepliktiga överskott.
  4. Om en förvärvad verksamhets skattefordran ej bedöms koncernmässigt balansgill vid förvärvstidpunkten men vid en senare tidpunkt, skall goodwillvärdet justeras. Rimligtvis bör motsvarande gälla beträffande i punkt (3) behandlade fordringar, om dessa ej bedöms balansgilla i förvärvsbalansen men vid en senare tidpunkt.

Vad som är av speciellt intresse är övergångseffekterna av ovanstående regler.

Punkterna (1) och (2) gäller fordringar som är balansgilla såväl på bolagsnivå som koncernnivå. Prövningen om en fordran är balansgill eller ej vid redovisning av övergångseffekterna skall avse vid denna tidpunkt outnyttjade underskottsavdrag och bedömningen då av möjligheten att utnyttja avdragen mot framtida skattepliktiga överskott med beaktande av möjligheterna till skatteplanering, t.ex. genom koncernbidrag och upplösning av obeskattade reserver. Dessa former av skatteplanering ingår ej bland exemplen på skatteplanering i RR:s utkast, vilket är något anmärkningsvärt. På bolagsnivå kan den situationen uppstå att en skattefordran redovisas p.g.a. av underskottsavdrag, som kan utnyttjas mot framtida upplösning av obeskattade reserver, samtidigt som motsvarande skatteskuld endast redovisas på koncernnivå.

Punkterna (3) och (4) avser på koncernnivå tillkommande fordringar. Tillämpningen medför svåra bedömningsproblem, när övergångseffekterna skall redovisas. Således krävs bedömningar av om (och i vilken utsträckning) fordran var balansgill vid förvärvspunkten, eller efter förvärvstidpunkten men före ikraftträdandet av den nya rekommendationen och om vid övergångstidpunkten fordringar för kvarstående outnyttjade avdrag är balansgilla. Skall goodwillvärdet justeras oberoende av hur länge det dröjer innan en fordran blir balansgill? Uppenbarligen krävs god framförhållning, vilket också bör beaktas vid val av tidpunkt för ikraftträdandet av den nya rekommendationen.

Prövningen av möjligheten att utnyttja förlustavdrag är viktig, eftersom en fordran måste vara balansgill för att kunna kvittas mot en skatteskuld och eftersom en balansgill fordran, som ej kvittas, skall upptas som tillgång. Speciellt är det viktigt att motverka den övervärdering, som följer av nominell skuldvärdering i en förvärvsbalans, med hjälp av balansgilla skattefordringar, som också är odiskonterade och därmed övervärderade.

De från IASC övertagna villkoren för kvittning (nettoredovisning) är inte helt lättlästa men det sägs i klartext beträffande svenska företag att uppskjutna skattefordringar och uppskjutna skatteskulder skall nettoredovisas.

Företag som tidigare ej redovisat skatteskulder med hänvisning till stora outnyttjade underskottsavdrag utan att kvantifiera några belopp, måste göra kvantifieringar, bedöma balansgiltighet för fordringar och konsekvenserna av nettoredovisning. En (odiskonterad) nettofordran i en förvärvsbalans innebär övervärdering av en tillgång, som kompenseras av undervärdering av goodwill eller annan post.

Uppskjuten skatt hänförlig till dotterbolagsaktier

Jag kände ett behov av ”bruksanvisning” för att förstå skrivsätt m.m., när jag läste rekommendationsutkastets avsnitt om skattepliktiga temporära skillnader avseende investeringar i dotterföretag, filialer m.m. Skillnaden mellan dotterbolagets nettotillgångar enligt koncernredovisningen och moderbolagets (oavskrivna) anskaffningsvärde för dotterbolagsaktierna beskrivs som en temporär skillnad. Den skall behandlas såsom skattepliktig, såvida inte vissa villkor är uppfyllda. Det handlar dock inte om den skatt som skulle drabba moderbolaget vid försäljning av dotterbolagsaktierna (indirekt försäljning av nettotillgångarna) till ett pris motsvarande nettovärdet enligt koncernredovisningen. Det handlar i stället om den skatt, som utgår vid framtida utdelning av efter förvärvet intjänade och innehållna vinster. Ingen skuld för uppskjuten skatt skall redovisas, om moderbolaget kan styra utdelningarna och det inte är sannolikt att ifrågavarande vinstmedel kommer att utdelas.

Dessa villkor kan rimligtvis endast avse sådana fall, då utdelning från dotterbolag till moderbolag kan leda till skattebetalningar inom koncernen, dvs. utdelningar från utländska dotterbolag.

Fordran för uppskjuten skatt skall redovisas

om moderbolaget gjort en ej avdragsgilla nedskrivning av dotterbolagsaktier och

om det är sannolikt (a) att aktierna säljs ”inom överskådlig framtid” och (b) att avdraget kan utnyttjas mot skattepliktiga överskott.

Det sägs att redovisningen avser ”företag/koncern”. Såvitt jag förstår är det här fråga om en fordran, som enbart kan redovisas på bolagsnivå, eftersom nedskrivning av dotterbolagsaktier ej påverkar tillgångsvärderingen i koncernbalansen. IASC och därmed RR är alltför otydliga att markera vad som gäller enbart på bolagsnivå, såväl på bolags- och koncernnivå och enbart på koncernnivå.

Det mest anmärkningsvärda är att man ej alls behandlar de stora skattekonsekvenserna av en sannolik försäljning av dotterbolagsaktier. Låt mig illustrera med ett ytterlighetsfall.

M förvärvar aktierna i D, vars enda tillgång är mark med ett bokfört och skattemässigt värde av 100 Mkr. Aktiernas anskaffningsvärde är 300 Mkr. Ett direkt förvärv var uteslutet med hänsyn till skattekonsekvenserna för säljaren. För M är det också självklart att en framtida försäljning av marken kommer att ske indirekt via försäljning av aktierna i D, som har samma skattemässiga värde (300) som vid kombinationen direkt förvärv och direkt försäljning av marken. Därför anses indirekt förvärv ej innebära någon skattenackdel, som påverkar köpeskillingen.

Vid indirekt försäljning är således det skattemässiga värdet från koncernsynpunkt 300 Mkr. En framtida aktieförsäljning för 300 Mkr medför noll resultat för koncernen och ingen skatt.

I en förvärvsanalys vore det realistiskt att betrakta 300 Mkr som koncernens skattemässiga värde och således inte redovisa någon skuld för uppskjuten skatt. Om 100 Mkr betraktas som skattemässigt värde och en skuld för uppskjuten skatt redovisas, borde samtidigt en fordran för uppskjuten skatt vid framtida indirekt försäljning redovisas, motsvarande skatt på skillnaden mellan skattemässigt värde på koncernnivå (300) och på bolagsnivå (100). En sådan redovisning vore rättvisande, även om en framtida försäljning är osäker. Det avgörande är att det är helt osannolikt att marken säljs direkt p.g.a. gapet mellan koncernens och dotterbolagets skattemässiga värde, dvs. skillnaden i skattekonsekvenser mellan indirekt och direkt försäljning av ett dotterbolags verksamhet.

Tyvärr är inte verkligheten lika enkel som i vårt markexempel. Det är emellertid inte möjligt att här ytterligare utveckla problematiken om skattemässigt värde på koncern- vs bolagsnivå vid försäljning av dotterbolag. Det anmärkningsvärda är att IASC och därmed RR synes blunda för problemet, såvida inte problemet kan anses vara beaktat i punkt 42, som stadgar att värdering av skulder och fordringar för uppskjutna skatter ”skall baseras på hur företaget per balansdagen förväntar sig att realisera eller reglera det redovisade värdet för motsvarande tillgång eller skuld”.

Verkligheten blundar inte. Enligt Näckebros årsredovisning för 1997 bedömdes ”den latenta skatten vid framtida avyttringar kunna elimineras –- genom att avyttra handelsbolag i stället för fastigheter direkt”. Risken är påtaglig att beslutsfattare vid företagsförvärv anser att redovisningen ger allt annat än en rättvisande bild av förvärvsbesluts konsekvenser, om en skatteskuld i en förvärvsbalans både är odiskonterad och ej beaktar att en eventuell framtida försäljning av förvärvad dotterbolagsverksamhet med stor säkerhet sker indirekt genom försäljning av dotterbolagsaktier. Detta innebär också en risk att beslutsfattarna ej accepterar normer, som ger sådana konsekvenser och väljer värderingsmetoder, som ger en mera rättvisande bild.

Sven-Erik Johansson är professor emeritus vid Handelshögskolan i Stockholm. Han var tidigare ordförande i Redovisningsrådet.

Han medverkade senast i Balans nr 10/97.

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800  
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%