Balans nr 3 1999

Språk & ospråk: Praktiska reflektioner om redovisning i tryggandelagsstiftelser

Stiftelseområdet skulle må väl av att en allmän redovisningspraxis utbildades, skriver Anders Palm. Han redogör i denna artikel för sina synpunkter på de vanligaste frågorna kring framförallt redovisning i tryggandelagsstiftelser, dvs. pensions- och personalstiftelser.

Länsassessorn Bo Lampa skriver i Balans nr 12/1998 om revisorernas roll enligt stiftelselagen. Det ger mig anledning att komplettera artikeln med något om de vanligaste frågorna kring redovisning och, i någon mån, skatter som jag möter i min yrkesverksamhet. Mina synpunkter gör inte anspråk på att vara ovedersägliga och jag skulle välkomna att andra åsikter kom till tals och att andra också kompletterade min framställning med frågor som jag inte berör. Stiftelseområdet skulle må väl av att en allmän redovisningspraxis utbildades.

Eftersom min erfarenhet av stiftelseområdet i huvudsak gäller tryggandelagsstiftelser, dvs. pensions- och personalstiftelser och då främst pensionsstiftelser, avser min framställning egentligen bara sådana stiftelser. I vad mån synpunkterna har bäring även för andra stiftelser får inom området mera sakkunniga bedöma.

De paragrafer i tryggandelagen (1967:531) som jag hänvisar till i det följande avser vid första påseendet endast pensionsstiftelser, men genom hänvisning från 30 § tryggandelagen görs de i stor omfattning också tillämpliga på personalstiftelser.

Gemensamma tryggandelagsstiftelser

En gemensam tryggandelagsstiftelse är en juridisk person till vilken flera arbetsgivare – inte nödvändigtvis i koncerngemenskap – tillskjutit (avsatt) medel. De medel var och en arbetsgivare tillskjutit bildar tillsammans med avkastning därpå ett särskilt ”fack” för varje deltagande arbetsgivare. Varje ”fack” skall belastas med sin del av stiftelsens gemensamma kostnader och skatter. En arbetsgivare har rätt att ur det ”fack” som finns för densamme hämta gottgörelse enligt reglerna härför, vilka för personalstiftelserna finns i 29 § samt 15 § st. 3 och 4 tryggandelagen och för pensionsstiftelserna finns i 14–15 §§ samma lag. Det råder således ”täta skott” mellan de skilda arbetsgivarnas ”fack”. Utredningen SOU 1965:41 talade om ”att vad som tillkommer varje arbetsgivare betraktas som en egen (intern) stiftelse”.

Inte ens mellan arbetsgivare (bolag) i koncerner där dotterbolagen är helägda kan bolagen få gottgörelse ur varandras ”fack” och gemensamma stiftelser ställer därför särskilda krav på noggrant ”fackuppdelad” redovisning. Det måste t.ex. de företag beakta som inrättar gemensamma (oftast koncerngemensamma) s.k. PRI-pensionsstiftelser för ITP-planens ålderspensionsdel.

Stiftelser med samförvaltning kan inte äga procentuella andelar i en gemensam placering, utan ”det måste av respektive stiftelses redovisning framgå t.ex. hur många aktier i Volvo, Astra etc. som just den stiftelsen äger”, skriver Bo Lampa under underrubriken ”Sakrättsligt skydd”. En del läsare har uppfattat att Lampa menar att detta också skulle gälla förmögenhetsgemensamma stiftelser enligt tryggandelagen. Jag hoppas att han inte menar det, men hans uttalande är skälet till att jag tar upp redovisning i gemensamma tryggandelagsstiftelser så här i början av min artikel.

Lampa behandlar i princip bara stiftelser enligt stiftelselagen och tryggandelagsstiftelser faller utanför den lagen (se 1 kap. 1 § 2 st. stiftelselagen). Vidare framgår det att han avser skilda stiftelser under gemensam förvaltning (”varje stiftelse är en egen juridisk person”, skriver han), medan en gemensam stiftelse enligt tryggandelagen ju är en enda juridisk person även om utredningen SOU 1965:41 som nämnts talade om ”att vad som tillkommer varje arbetsgivare betraktas som en egen (intern) stiftelse”. Mina synpunkter i det följande skall mot den bakgrunden inte ses som ett inlägg i debatten (se Balans nr 1/99 sid. 48–50) om skilda stiftelser under gemensam förvaltning.

Enligt förarbetena till tryggandelagen finns det två olika typer av gemensamma pensionsstiftelser, nämligen förvaltningsgemensamma respektive förmögenhetsgemensamma pensionsstiftelser. Tryggandelagen nämner inget om gemensamma personalstiftelser och det är oklart om sådana kan finnas enligt den lagen, ehuru länsstyrelserna torde acceptera sådana förutsatt att stadgarna innehåller klara regler om fördelning av gemenskapen på de deltagande arbetsgivarna på samma sätt som för gemensamma pensionsstiftelser föreskrivs i 10 § 4 st. tryggandelagen.

När det gäller förvaltningsgemensamma tryggandelagsstiftelser har varje ”fack” sina särskilda tillgångar och redovisas därför på samma sätt som stiftelser enligt stiftelselagen under gemensam förvaltning. Men, som Laila Kihlström konstaterar på sid. 78 i boken ”Pensionering direkt i företaget” (1997), torde stiftelser som innebär förmögenhetsgemenskap numera vara den enda förekommande formen av gemensam stiftelse. Och vad gäller förmögenhetsgemenskapen förklarades i lagförarbetena att ”tillskotten från de olika arbetsgivarna sammanslås till en gemensam förmögenhetsmassa. Arbetsgivarna får del i denna förmögenhet i förhållande till sina förmögenhetstillskott efter avdrag för uttag från stiftelsen” (markeringarna är artikelförfattarens).

Jag kan inte förstå annat än att tillgångarna (och skulderna) i en förmögenhetsgemensam tryggandelagsstiftelse avser alla arbetsgivare gemensamt och att redovisningen av de skilda arbetsgivarnas andelar (”fack”) görs på i princip samma sätt som i fråga om fysiska och juridiska personers innehav av andelar i värdepappersfonder. Eftersom rätt till gottgörelse begränsas till årets avkastning om det saknas överskott eller om överskottet är mindre än årets avkastning (överskott = skillnaden mellan ”fackets” värde och värdet av de utfästelser som innefattas i stiftelsens ändamålsbeskrivning) bör dock inte bara andelarnas värde utan även avkastningen för året (efter kostnader och skatter) redovisas.

Kapitaltillskott och ändamålsuppfyllelse

Jag lämnar nu de gemensamma stiftelserna specifikt, för att behandla för tryggandelagsstiftelser allmänna redovisningsfrågor.

Att en arbetsgivares kapitaltillskott till en stiftelse (vanligen kallat ”avsättning”) är en kostnad för arbetsgivaren och att ändamålsuppfyllelse i form av gottgörelse ur en stiftelse för de ändamålsenliga kostnader som arbetsgivaren haft är en intäkt för denne är givet. Detta betyder dock inte att posterna utgör intäkter respektive kostnader i stiftelsen. Eftersom de är ändamålsbestämda kapitalökningar respektive kapitalminskningar bör de inte redovisas över stiftelsens resultaträkning utan direkt som förändring av stiftelsens egna kapital med underrubrik Nyavsättning respektive Lämnad gottgörelse (posten gottgörelse lämpligen efter posten Årets resultat) och det påföljande året tillsammans med resultatet från förra året redovisas inom beloppet för Årets ingående stiftelsekapital. Förändringen av det egna kapitalet kan givetvis alternativt redovisas i en not.

Inte heller bör en pensionsskuld eller personalkostnadsavsättning i ett företags balansräkning tas upp som fordran i pensions- respektive personalstiftelse. Detta gäller även om medlen överförs dit innan företagets deklaration skall vara avlämnad, vilket är villkoret för arbetsgivarens skatteavdrag. Det är ju inte till stiftelsen som företaget har skulden utan till de pensionsberättigade respektive för personalvälfärd med stiftelseförmögenheten avsedd för främjande härav. I fallet pensionsstiftelser brukar de betecknas som pantstiftelser till säkerhet för de pensioner som arbetsgivaren ansvarar för. Stiftelsen får normalt inte betala ut pensioner (13 § tryggandelagen).

En stiftelse kan inte kräva att planerade avsättningar fullföljs och torde inte kunna få igenom ett sådant krav i domstol. Juridiskt sett har stiftelsen ingen fordran, vilket torde vara skälet till att skatterätten i stället kräver att förmögenhetsöverföring måste vara verkställd innan deklaration skall vara lämnad. Inte heller måste stiftelsen finnas redan på arbetsgivarens balansdag för att denne skall ha avdragsrätt för sina skuldförda, planerade avsättningar. Det räcker att stiftelsen bildas i samband med medelsöverföringen (RÅ 1977 ref. 61).

Att stiftelse inte har fordran på planerad avsättning innebär att den verkställda avsättningen i stiftelsens böcker blir redovisad enligt kontantprincipen.

Nu är det väl för all del ingen allvarligare förseelse om en av arbetsgivaren planerad avsättning som materialiserats innan stiftelsens årsredovisning lämnas tas upp som ”fordran” i stiftelsens balansräkning (med kreditering av det egna kapitalet). Sedan avkastningsskatten för pensionsstiftelser för ett antal år sedan i princip fick formen av en förmögenhetsskatt som tas ut på marknadsvärdet av stiftelsens förmögenhet vid räkenskapsårets ingång är det dock lätt hänt att en upptagen ”fordran” på nyavsättning i ett stiftelsebokslut oriktigt kommer att öka skatten för det kommande året. Det undviks om avsättningar redovisas korrekt, dvs. bokförs i stiftelsen först när överföringen sker.

Däremot är en av arbetsgivaren utkrävd gottgörelse en faktisk skuld för stiftelsen till den del den gottgörelse som begärs ryms inom begränsningarna i 14–15 §§ tryggandelagen. Arbetsgivaren har alltså rätt att få gottgörelse, vilket ju är en förutsättning för institutet tryggandelagsstiftelser. För vilken arbetsgivare skulle vilja sätta av medel till en sådan stiftelse om han riskerade att få kostnaden en gång till för utbetalning av pensioner etc. utan att ha rätt till skälig gottgörelse? Det arbetsgivaren begärt på korrekta grunder bör därför redovisas som skuld i stiftelsen innan det betalas ut och måste av arbetsgivaren samtidigt redovisas som intäkt/fordran i dennes böcker.

En del tillsynsmyndigheter (länsstyrelsen) – däribland den i Stockholms län – accepterar inte att en stiftelses skuld för gottgörelse kvarstår oreglerad annat än för en kortare tid. Även om jag har svårt att förstå varför skulder för gottgörelse skall betraktas annorlunda än t.ex. omkostnadsskulder (att ta upp lån för placering får en stiftelse däremot i princip inte göra, RÅ 1980 2:72), finns det dock ett skatterättsligt motiv i fråga om pensionsstiftelser för att – om arbetsgivaren planerar att begära gottgörelse – se till att den begärs och betalas av stiftelsen redan innan stiftelsens räkenskapsår gått till ända.

Orimligt nog accepterar skattemyndigheterna nämligen inte att skuld för gottgörelse beaktas i en pensionsstiftelses ingående värden (kapitalunderlaget) när avkastningsskatt skall beräknas och har även vunnit gehör i några länsrättsdomar. Enligt lagtexten får bara ”finansiella” skulder beaktas och som sådan räknar inte skattemyndigheterna skuld för gottgörelse. Skattemyndigheterna jämför skuld för gottgörelse med försäkringstekniska skulder och återbäringsmedel i försäkringsbolag, vilket är en helt oriktig jämförelse eftersom sådana skulder i försäkringsbolag representerar skulder för framtida pensionsutbetalningar medan skuld för gottgörelse i en pensionsstiftelse är en skuld till arbetsgivaren för pensionskostnader som denne redan reglerat. Men tills frågan förhoppningsvis har avgjorts på ett positivt sätt i tyngre instanser, rekommenderas pensionsstiftelserna alltså att tills vidare effektuera begärd, rättmätig gottgörelse innan stiftelsens räkenskapsår gått till ända så att ingen gottgörelseskuld balanseras över till nytt år.

Dock måste försiktighet iakttas om gottgörelse betalas ut innan ett år gått till ända eftersom ett utrymme för gottgörelse normalt inte går att beräkna exakt förrän efter balansdagen. Har för mycket betalats ut är ytterst styrelsen i stiftelsen ansvarig för att överuttaget återföres till stiftelsen.

En del arbetsgivare kräver löpande gottgörelse under året. Sådan löpande gottgörelse har nog inte föresvävat lagstiftaren men blir ibland nödvändig av likviditetsskäl men måste av nyss anförda skäl i så fall beräknas med än större försiktighet. Under året kan det ju förutom värdenedgång också t.ex. tillkomma nya utfästelser som blockerar gottgörelsemöjligheterna.

Att av ränte- och inte likviditetsskäl begära gottgörelse löpande ur en pensionsstiftelse för att undgå räntebelastning är dock feltänkt. Räntorna som gottgörelse ger arbetsgivaren beskattas ju, medan en stiftelses räntevinster p.g.a. senarelagd gottgörelse är skattefria för året eftersom avkastningsskatten beräknas på årets ingående förmögenhet. Den inbesparade skatten ökar därmed arbetsgivarens utrymme för gottgörelse alternativt minskar behovet av nyavsättning, i båda fallen dessutom med ”negativ” löneskatt på besparingen som en extra vinst.

Löneskattemässigt beläggs en arbetsgivares alla nyavsättningar till pensionsstiftelse med löneskatt medan all gottgörelse undantagslöst är avgående post när underlaget för löneskatt beräknas. Detta gäller även om avsättningarna till stiftelsen gjordes innan löneskatten infördes och även om gottgörelsen inte avser löneskattegrundande direktutbetalda pensioner eller pensionsförsäkringspremier utan kompensation för pensionsdelarna i arbetsgivaravgiften.

Arbetsgivarens löneskattegrundande underlag kan någon gång bli negativt. Det värdet får då utnyttjas nästa år och om även det året ger underskott förs det ackumulerade underskottet vidare till året därpå osv.

Bokföring och årsredovisning

Tryggandelagsstiftelser är oavsett storlek alltid bokföringspliktiga. Tryggandelagen anger i 17 a § att bokföringsskyldigheten skall fullgöras enligt bestämmelserna i bokföringslagen.

Samma paragraf anger att en årsredovisning skall upprättas ”som skall bestå av den balansräkning och den resultaträkning som har tagits in i årsbokslutet samt av en förvaltningsberättelse med uppgift om hur stiftelsens ändamål har främjats under året” och slutligen att ”årsredovisningen skall undertecknas av samtliga styrelseledamöter”.

Det är alltså bokföringslagen som styr balans- och resultaträkningarnas utseende i årsredovisningen. Detta sagt med anledning av att man numera ofta ser redovisningar som haft årsredovisningslagarnas uppställningsformer som mall. Någon allvarligare förseelse är väl inte detta, men det bör ändå påpekas att stiftelser inte finns med i de kataloger över företag som skall tillämpa årsredovisningslagarna som finns i 1 kap. 1 § i var och en av dessa lagar. Och på sid. 148 i prop 1979/80:143 i det lagstiftningsarbete som ledde fram till lagen (1980:1103) om årsredovisning m.m. i vissa företag uttalade det föredragande statsrådet att han ansåg att stiftelser med hänsyn till dess särart borde undantas från den då föreslagna lagen, vilket också gjordes i lagens 2 kap. 1 §.

Värdering

I avseende på posterna i balansräkningen torde därför vanlig god redovisningssed och de sedvanliga redovisningsreglerna i 13–16 §§ bokföringslagen bli tillämpliga.

Inte desto mindre ser man nu ofta årsredovisningar i tryggandelagsstiftelser där posterna i balansräkningen upptagits till marknadsvärdet på balansdagen. Det som kan ha föranlett detta är dels att pensionsstiftelsers beskattning (den s.k. avkastningskatten) beräknas på grundval av fulla marknadsvärden vid beskattningsårets ingång av stiftelsens tillgångar minus finansiella skulder, dels att utrymmet för gottgörelse ur pensionsstiftelses överskott bestäms genom värdering av stiftelsens tillgångar med tillämpning av 3 kap. 6 § stiftelselagen till det värde för varje tillgång som motsvarar vad tillgången kan anses betinga vid en försäljning under normala förhållanden, varmed enligt departementschefen menas att ”stiftelsens tillgångar skall tas upp till ett försiktigt beräknat marknadsvärde” och dels – slutligen – att det vid beräkning av avdragsgill nyavsättning till pensionsstiftelse numera gäller att stiftelses förmögenhet får värderas till 80 procent av dess värde enligt avkastningsskattelagens regler vid beskattningsårets ingång eller utgång. Ofta ser man också förteckningar över värdepappersinnehav från banker, värdepappersbolag m.fl. där aktie- och värdepappersinnehav som får tas upp till 80 och i för flertalet svenska aktier utanför börsens A-lista 0 procent av marknadsvärdet i privatpersoners förmögenhetsskattedeklarationer, listats med dessa lägre värden, vilket kan vilseleda stiftelser. Nog borde man väl kunna kräva av bankerna m.fl. att juridiska personer, däribland stiftelser, fick förteckningar med de fulla marknadsvärdena angivna!

Men såväl pensionsstiftelsers beskattning, beräkning av arbetsgivares utrymme för gottgörelse ur överskott som arbetsgivares beräkning av utrymme för avdragsgill nyavsättning är kopplade till de för det aktuella ändamålet tillämpliga bestämmelserna för tillgångsvärderingen och har principiellt ingen koppling till de bokförda värdena i stiftelsen.

I sammanhanget vill jag ta död på den envisa föreställningen att svenska aktier vid beräkning av pensionsstiftelsers avkastningsskattepliktiga förmögenhetsunderlag får tas upp till 80 procent av marknadsvärdet vid beskattningsårets ingång. Så var det vid ett enda tillfälle, nämligen för det beskattningsår som påbörjades under 1994 och föranleddes av att aktieutdelningar det året var skattefria, vilket inte skulle påverka pensionsstiftelsers beskattning om de inte kompenserades på annat sätt. Därav den nämnda reduktionen.

Nu har de olika nya 80-procentregler, som jag nyss redovisat, gjort att många uppfattat att det finns en rätt att reducera tillgångarnas marknadsvärden till 80 procent även vid beräkning av pensionsstiftelses avkastningsskatt, men så är det alltså inte.

Personalstiftelser beskattas efter samma regler som flertalet ”vanliga” juridiska personer.

Not

De bokförda värdena bör kompletteras med en not med specifikation över stiftelsens värdepapper och deras respektive marknadsvärden på balansdagen. För en pensionsstiftelse som lämnat gottgörelse ur sitt överskott, dvs. med högre belopp än årets avkastning, är detta nödvändigt för att destinatärerna, tillsynsmyndigheten och andra berörda skall kunna förvissa sig om att den lämnade gottgörelsen inte gått utöver lagstiftningens ramar. För att denna kontroll skall kunna genomföras är det också nödvändigt att det försäkringstekniska värdet (kapitalvärdet) på intjänad del av de utfästelser som omfattas av stiftelsens ändamålsbeskrivning (”stiftelsens pensionsreserv”) anges, vilket vanligen brukar göras i förvaltningsberättelsen. Den försäkringstekniska utredningen bör utföras av sakkunnig person och bifogas årsredovisningen när den ges in till tillsynsmyndigheten.

En not med marknadsvärdena underlättar också beräkningen av underlaget för det kommande årets avkastningsskatt.

Förvaltningsberättelsen

Som redan nämnts skall i förvaltningsberättelsen anges hur ändamålet främjats under året. Med ledning av vad lagförarbetena till stiftelselagen sagt beträffande förvaltningsberättelsen för andra typer av stiftelser kan man sluta sig till att med redogörelse för ändamålets främjande inte avses stiftelsens ekonomiska förkovran – denna framgår ju av resultat- och balansräkningarna med noter – utan om och hur medel använts för stiftelsens ändamål.

I en ”pantstiftelse”, som ju en pensionsstiftelse är, som normalt inte själv får betala ut några pensioner utan bara lämna gottgörelse till en enda mottagare, nämligen till det företag dit stiftelsen är knuten, och som en klumpsumma inom ramen för de kostnader som ger rätt till gottgörelse och inom ramen för stiftelsens utrymme för gottgörelse, bör det räcka med en uppgift om gottgörelsens storlek och att gottgörelsen är enligt ändamålet.

Jag tycker dock att det kan vara lämpligt att man i förvaltningsberättelsen också återger stiftelsens ändamål som det beskrivs i stadgarna. Det är nämligen snarare regel än undantag att stiftelsen har en i förhållande till arbetsgivarens alla anställda och deras efterlevande inskränkt ändamålskrets (destinatärerna) och stiftelsen kan också vara inrättad till att bara avse särskilda typer av pensionskostnader. Genom att ange ändamålet missas det knappast i kontrollen att lämnad gottgörelse varit förenlig med bestämmelserna i 14–15 §§ tryggandelagen.

Med tidigare nämnd motivering bör också kapitalvärdet av de åtaganden arbetsgivaren har, som går in under stiftelsens ändamål och ändamålskrets, anges i förvaltningsberättelsen.

Givetvis bör man därutöver i förvaltningsberättelsen nämna händelser under året om det inträffat några sådana av betydenhet.

Styrelsen

Som nämnts kräver lagen att hela styrelsen skriver under årsredovisningen. På grund av tryggandelagens bestämmelser om att arbetsgivaren och de anställda i aktiv tjänst som innefattas i stiftelsens ändamålsbeskrivning (destinatärskretsen [1] utser vardera lika många ledamöter i en tryggandelagsstiftelses styrelse, kan en styrelse aldrig bestå av bara en person, utan styrelsen måste bestå av ett jämnt antal personer som bestäms av stadgarna, förutom eventuell extern ordförande.

Ordförande utses av styrelseledamöterna inom eller utom sin krets. Dock, om arbetsgivaren har lämnat utfästelse om pension till person som tillsammans med sina föräldrar, FAR- och morföräldrar, make, avkomlingar och avkomlingars makar har mer än 50 procent av röstetalet av aktierna eller andelarna i företaget (person med s.k. bestämmande inflytande), skall ordföranden utses av tillsynsmyndigheten. I de flesta län brukar tillsynsmyndigheten förordna enligt det förslag på utomstående person som styrelseledamöterna kan ha lämnat in.

När det inte finns utfästelse om pension till person med bestämmande inflytande som också omfattas av stiftelsens ändamålsbeskrivning skall länsstyrelsen inte förordna ordförande. Det är alltså inte den omständigheten att det finns person som anses ha bestämmande inflytande över företaget som utlöser kravet på av länsstyrelsen förordnad ordförande, utan förekomsten av utfästelse inom stiftelsens ändamål till sådan person.

Enligt RÅ 1991 ref. 83 är även en ordförande som länsstyrelsen förordnat fullvärdig styrelseledamot.

Bestämmelserna om styrelse återfinns i 16–17 §§ tryggandelagen.

Vad gäller personalstiftelser anses det oklart om tillsynsmyndigheten skall utse ordförande om person med bestämmande inflytande omfattas av stiftelsens ändamål. De som hävdar att så skall ske hänvisar till bestämmelserna beträffande pensionsstiftelser, men där är det ju inte nog med att en person med bestämmande inflytande omfattas av stiftelsens ändamål för att tillsynsmyndigheten skall utse ordförande. Det krävs dessutom pensionsutfästelse till honom inom ändamålet. Och eftersom en personalstiftelse inte kan trygga pension eller utfästelse av annat slag, dvs. inte kan tjäna som pant för ett av arbetsgivaren gjort åtagande, anser jag det vid jämförelse med reglerna för pensionsstiftelser tvärtom klart att tillsynsmyndigheten aldrig skall utse ordförande i personalstiftelser.

Revisionsberättelsen

Vad som skall skrivas i en revisionsberättelse ankommer det inte mig att påverka, men möjligen kan jag få ha synpunkter på vad den inte bör innehålla.

I en del revisionsberättelser för tryggandelagsstiftelser har jag sett att revisorn angivit att årsredovisningen upprättats enligt stiftelselagen. Men som tidigare nämnts omfattas inte tryggandelagsstiftelser av stiftelselagen och därmed är den nämnda uppgiften knappast adekvat. Föreskrifter för årsredovisningar i tryggandelagsstiftelser finns i 17 a § lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. (tryggandelagen).

Man ser också ofta att revisorer tillstyrker (eller vid bristfälligheter avstyrker) att resultat- och balansräkningarna och förslag till vinstdisposition fastställs samt ansvarsfrihet för styrelsen. Men stiftelser har ju inga ägare – de äger sig själva – och därför finns det inget ägarorgan för revisorn att rikta sina rekommendationer till. (Om ansvarsfrihet se RÅ 1991 ref. 83.)

Det är ju länsstyrelserna som utövar tillsyn över stiftelser men de fastställer inte stiftelsers räkenskaper och beviljar inte styrelsen ansvarsfrihet i egentlig mening. Därför bör revisorn nöja sig med allmänna uttalanden och anmärkningar om räkenskaperna och förvaltningen.

Anders Palm arbetar i Skandias konsultbolag Skandikon i Malmö. I början av 80-talet var han auktoriserad revisor. Han medverkade senast i Balans nr 11/97.

  • [1]

    Destinatärer i en stiftelse är f.ö. alla som omfattas av beskrivningen i stiftelsens ändamålsparagraf. Även i en pensionsstiftelse är det alltså som regel fler än dem som har pensionsutfästelser som är destinatärer och alla destinatärer i aktiv tjänst eller deras fackföreningar har rösträtt då arbetstagarsidan skall utse sina representanter i stiftelsens styrelse. Den som omfattas av en pensionsstiftelses ändamålsbeskrivning och dessutom fått pensionsutfästelse bör betecknas pensionsberättigad eller pensionsborgenär.

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800  
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%