Balans nr 4 1999

Revisionsbolagsutredningen: Ett betänkande som dröjde ganska länge – och bör läsas mycket noga

FARs generalsekreterare Björn Markland presenterar och kommenterar den utredning som revisionsbranschen väntat på i flera år:

Efter två år av förväntningar, farhågor och inte så litet ryktesspridning har Revisionsbolagsutredningen nu lämnat sitt betänkande, Oberoende, ägande och tillsyn i revisionsverksamhet (SOU 1999:43). Utredningen har till sist kommit till samma ståndpunkt som nästan alla tidigare utredningar om revisorsrollen: Det är ganska bra som det är.

Men se upp med förhastade slutsatser! Det är sant att utredningen på punkt efter punkt ”inte föreslår någon ändring i sak”. Läser man noga framträder dock ett delvis nytt och mycket intressant mönster. Det handlar om den offentliga tillsynens roll och om synen på revisorns oberoende. Och til syvende og sidst om Europa.

Det finns med andra ord mer sprängstoff i betänkandet än det kanske ser ut på ytan. Det finns inga särskilda yttranden bland bilagorna – men i missivbrevet till justitieministern står det inte heller att ”vi är ense i våra överväganden och förslag”. Remissinstanserna bör gå till verket med omsorg.

Bakgrunden till utredningen

Revisionsbolagsutredningen tillsattes i december 1996 på grund av något så trivialt som en ny tolkning av reglerna om vem som får äga en revisionsbyrå. Sommaren 1996 avvek den nya Revisorsnämnden (RN) oväntat från Kommerskollegiets tjugoåriga praxis (utan att författningstexten hade ändrats), och tillkännagav att den bara kunde tolka lagen så att en revisionsbyrå måste ägas direkt av fysiska personer. FAR vände sig till Närings- och handelsdepartementet och begärde att revisorslagen skulle ändras så att texten skulle överensstämma med hur den hade tillämpats. SRS anslöt sig till FARs begäran. Departementet insåg problemet och handlade föredömligt snabbt. Ett slags moratorium för registrerade revisionsbolag utfärdades, och en utredning förbereddes.

Utredningsdirektiven

Utredningsdirektiven utgick från frågorna kring det indirekta ägandet. Utredaren skulle analysera hur revisorernas oberoende och RNs tillsynsmöjligheter påverkades av indirekt ägande. Utredaren skulle väga samhällets intresse av en oberoende revision och en effektiv tillsyn mot revisorernas intresse av olika ägarformer. Det frågades också om alla revisionsbolag borde vara registrerade revisionsbolag och om RN borde få rätt att ange ”gränser för hur revisionskoncerner får byggas upp”.

Men när en utredare tillsätts brukar regeringen skicka med ett antal mer perifera frågor som hänger ihop med huvudfrågan. Den här gången skedde det i så rikligt mått att huvudfrågan nästan hamnade i periferin och i vart fall kom att bli en av de mera lättlösta!

RN hade länge efterlyst en definition av begreppet revisionsverksamhet, som spelar en central roll i Revisorslagen (RevL). Utredaren skulle därför klarlägga gränserna för det begreppet, ”i den mån det framstår som nödvändigt”. Viktigare var dock att utredaren även skulle analysera om det fanns anledning att direkt begränsa revisorernas möjligheter att utöva sådan verksamhet som saknar samband med revisionsutövning. Det skulle göras med utgå revisorns oberoende.

Helt oväntat uppdrog regeringen också åt utredaren att undersöka om man borde begränsa rätten för revisorer att bistå revisionsklienter med rådgivning. Specialfrågan om redovisningsjävet var visserligen aktuell, men med den breda skrivningen i direktiven handlade det om en av de äldsta och svåraste principfrågorna för revisorsyrket. Frågan var dessutom nyligen behandlad av Revisorsutredningen och Aktiebolagskommittén, som menade att detta var en fråga för den professionella etiken, och av Europeiska kommissionen, som i sin grönbok konstaterat att en begränsning av revisorns rätt att lämna andra tjänster åt revisionsklienter ”is not a viable solution”.

I direktiven uttalade regeringen att RNs resurser kanske behövde förstärkas om man tillät ”rådgivningsverksamhet av oförändrad bredd och omfattning”. Som alternativ angavs att ”på något sätt begränsa tillsynsmyndighetens tillsynsuppgift”. Om detta skrev jag något ohövligt i Balans nr 1/1997:

Men det är svårt att förstå varför Revisorsnämndens kompetens på, säg, skatteområdet inte skulle räcka till för tillsyn av skatterådgivning, om den räcker för tillsyn av skatteexperternas befattning med komplicerade revisionsuppdrag. En tanke som lätt kommer att föresväva den som läser utredningsdirektiven är att regeringen blandat ihop frågorna om oförenlighet och jäv. Skulle det vara så, ligger det i farans riktning att det uppdrag som utdelats är mycket större än regeringen föreställt sig.

Med åren allt hövligare tänker jag inte avge något slutomdöme. Jag låter i stället fakta tala för sig själva: Utredaren skulle enligt direktiven avge slutbetänkandet den 31 december 1997. Fristen förlängdes i omgångar och fastställdes slutligen till den 1 mars 1999. Betänkandet postades till tryckeriet den 29 mars 1999, enligt uppgift klockan 19.38.

Slutligen har utredningen på sitt bord fått frågorna om de godkända revisorernas behörighet, vissa anomalier i revisorslagens bosättningskrav och möjligheten att medge dispens från yrkesverksamhetskravet för revisorer.

Utredningen

Till utredare utsåg regeringen ekon. dr Gunilla Bornmalm-Jardelöw från Handelshögskolan i Göteborg. Till förfogande som experter har hon haft auktor. revisor Ulf Gometz, Martin Johansson från SRS och mig själv från FAR, RNs kanslichef Christer Lefrell, advokat Stefan Lindskog samt inte mindre än sex tjänstemän från tre departement. Någon företagare fanns det däremot inte plats för bland experterna.

Utredningssekreteraren, kammarrättsassessor Lars-Åke Ström, var sekreterare även i Revisorsutredningen, vars betänkande Revisorerna och EG (SOU 1993:69) utgjorde grunden för den nuvarande revisorslagstiftningen.

Begreppet revisionsverksamhet

Revisorslagstiftningen vimlar av uttryck som skall beskriva vad en revisor gör, varav revisionsverksamhet är ett. Utredningen kom snart fram till att den intressanta frågan inte är vilket ord man vill använda, utan vilket ändamål man vill använda begreppet till. Utredningen menar att det behövs ett ganska snävt begrepp för den revisorsfunktion som samhället vill skydda genom auktorisations- och tillsynsförfarandet. För det begreppet föreslår utredningen ordet revisionsverksamhet, i författningsförslaget definierat så här:

Utförande av granskningsuppdrag avseende förvaltning och ekonomisk information som följer av författning, bolagsordning, stadgar eller avtal och som utmynnar i en rapport eller ett intyg eller en annan handling som är ägnad att utgöra bedömningsunderlag för också annan än uppdragsgivaren, likaså rådgivning eller annat biträde som föranleds av iakttagelser vid ett granskningsuppdrag.

Revisionsverksamhet i utredningens mening innefattar alltså både granskning och den rådgivning som föranleds av granskningen (t.ex. råd om hur påträffade fel skall rättas till), men däremot inte annan rådgivning (s.k. fristående rådgivning), även om den lämnas till en revisionsklient. Definitionen är viktig att komma ihåg eftersom utredningen föreslår dels att RNs tillsyn skall inskränkas till att avse just revisionsverksamhet, dels att revisionsverksamheten skall förses med ett ramverk av särskilda oberoenderegler.

Rådgivningsfrågan

Frågans behandling

Rådgivning till revisionsklienter kom att bli det som beredde utredningen den största mödan. Ingen insiktsfull bedömare skall förvånas över det. Det är alltid svårt att nalkas ett ämne på ett objektivt sätt, om de som deltar i diskussionen tror sig se lösningen redan från början (och särskilt om inte alla ser samma lösning). Vi som tillbragt våra yrkesverksamma liv i revisorsbranschen, och lärt oss det väl fungerande rollspelet mellan revisor och klient, har svårt att frigöra oss från den erfarenheten i en teoretisk diskussion. För den som saknar sådan bakgrund framstår det å andra sidan gärna som en orimlighet att samma person skall kunna vara rådgivare i en kommersiell verksamhet och sedan kontrollera verksamheten som oberoende granskare.

Vissa befattningshavare vid RN har engagerat sig för en radikal begränsning av revisorernas rådgivning till revisionsklienter. Det ledde på ett tidigt stadium till att utredningen fick en promemoria från RNs expert med förslag till radikala lagstiftningsåtgärder i den riktningen. Det skulle medföra totalt jäv för en revisor i förhållande till en klient om revisorn eller någon annan vid revisionsorganet hade lämnat rådgivningstjänster till den klienten. Undantag skulle gälla bara för rådgivning som direkt föranleddes av iakttagelser vid revisionen.

Det hör till utredningsetiketten att inte avslöja vad som förevarit vid diskussionerna i utredningen. Att jag nu tillåter mig att tänja på den etiketten beror på att RN spred den nämnda promemorian utanför utredningen, så att den blev offentlig handling. Jag vet att den har lästs av många och varit en av de främsta orsakerna till den ryktesspridning om utredningen som jag nämnde inledningsvis. Det är därför på sin plats med några kommentarer om hur rådgivningsfrågorna hanterats av utredningen.

Utredningens sätt att arbeta med och överväga frågan

Utredningen har genomfört en ambitiös rundvandring till intervjupersoner bland revisorsyrkets intressenter. Den frågade om intervjupersonerna hade konkreta erfarenheter av att revisorns rådgivning till revisionsklienter påverkat revisionens kvalitet. Utan att officiellt företräda sina huvudmän har intervjupersonerna hämtats från Aktiespararna, Bankföreningen, Finansinspektionen, Fondbolagens förening, Företagarna, Industriförbundet, LO, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket och Stockholms fondbörs.

Enligt utredaren menar vissa av dem att revisorernas rådgivningsverksamhet ”numera går så långt att revisorerna kan uppfattas som alltför involverade i den granskades förvaltning eller rapportering och att oberoendet därmed äventyras”. Utredaren tillägger torrt att de intervjuade inte har anfört ”några konkreta exempel på sådana problem”. Andra intressenter menar att de positiva effekterna av revisorns rådgivning väger över de nackdelar som kan följa:

Detta gäller inte minst små och medelstora företag. De stora revisionsbyråerna besitter en bred och djup kompetens inom många områden vid sidan av revisionen. Revisorn och dennes byrå är insatt i dess verksamhet och ekonomiska förhållanden. Att utnyttja revisionsbyrån för t.ex. internrevision, skatterådgivning och annan företagsekonomisk eller juridisk rådgivning, t.ex. i samband med företagsförvärv är därmed både kostnads- och tidsbesparande. För de mindre företagen är det många gånger av avgörande betydelse att revisorn kan tillhandahålla rådgivning t.ex. vad gäller beskattning, finansiering och bolagsrätt samt rådgivning vid generationsskiften. För bankernas och andra instituts kreditgivning är det ofta en avgörande förutsättning att lånekunderna anlitar kompetenta revisorer inte bara för den officiella revisionsberättelsen utan minst lika mycket för den positiva effekten av seriös rådgivning.

Av denna övning kan man dra en viktig slutsats, och att utredaren drar just den slutsatsen framgår tydligt: Revisorernas rådgivning till revisionsklienter är inget stort hot mot trovärdigheten i det svenska näringslivets redovisning och förvaltning. Den är snarare, som Företagarna uttrycker saken, avgörande för att små och medelstora företag skall få tillgång till nödvändig företagsekonomisk kompetens till rimliga kostnader. Det skulle i ett näringspolitiskt perspektiv strida mot proportionalitetsprincipen att stärka revisorernas oberoende genom att förbjuda rådgivning. Förbudspromemorians drastiska – men onekligen lättillämpade – förslag finns alltså inte med i utredningens betänkande, utan förblir okänt för den del av världen som inte har fått ta del av det genom RNs försorg.

Samtidigt är det uppenbart att en revisor som ger råd till en revisionsklient utsätter sin objektivitet för hot som måste hanteras på ett omdömesgillt och för omvärlden synligt sätt. Det kan ske bara genom att beträda en svårare väg, via logik och professionellt omdöme.

Vad som blev utredningens förslag

I Sverige glömmer man lätt det internationella perspektivet när man diskuterar revisorsyrkets reglering. Revisionsbolagsutredningen är på den punkten ett positivt undantag, särskilt i fråga om behandlingen av oberoendefrågan. Utredningens lösning ansluter nära till den som den europeiska revisorsfederationen FEE utarbetat efter anglosachsisk inspiration. Det är samma lösning som i sommar skall behandlas i Europeiska kommissionens (DG XV) kommitté för revisionsfrågor, och som avses bli en gemensam kärna av oberoenderegler i Europa (se t.ex. Vägen framåt: Grönboken följs upp av meddelande från kommissionen, Balans nr 6–7/1998).

Utredningen föreslår att revisorslagen kompletteras med ett slags portalparagraf (14 a §) med den grundläggande bestämmelsen:

14 a § En revisor som utövar revisionsverksamhet är skyldig att för varje uppdrag pröva om det föreligger omständigheter som kan rubba förtroendet för hans opartiskhet och självständighet. Föreligger någon sådan omständighet eller är förhållandena eljest sådana att det finns risk för att revisorn inte kan genomföra uppdraget på det sätt som sägs i 14 § (dvs. opartiskt, självständigt och i enlighet med god revisorssed, förf. anm.), skall revisorn avböja eller avsäga sig uppdraget.

Vad som sägs i första stycket om att avböja eller avsäga sig ett uppdrag gäller inte om revisorn kan visa att uppdraget, med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet eller genom att erforderliga åtgärder vidtas av revisorn, kan fullgöras utan att förtroendet för revisorns opartiskhet eller självständighet rubbas.

Revisorn måste alltså, för varje uppdrag som är revisionsverksamhet, pröva om det finns omständigheter som kan rubba förtroendet till opartiskheten eller självständigheten. I så fall är presumtionen att revisorn inte kan ta uppdraget. Om den presumtionen väl har slagit till, kan bara revisorn själv häva den, nämligen genom att visa att uppdraget ändå kan genomföras med bevarad opartiskhet och självständighet. Hela den prövningen skall revisorn dokumentera. Det innebär enligt författningskommentaren att revisorn måste visa att hans analys av hoten har fog för sig och att antingen de vidtagna åtgärderna framstår som tillräckliga eller förhållandena i det enskilda fallet har samma effekt.

Helt i överensstämmelse med FEE-rapporten till kommissionen anvisar utredningen därefter en analysmodell för hot mot opartiskhet och självständighet. Den återfinns i 14 b § och lyder:

14 b § Vid en prövning enligt 14 a § skall revisorn särskilt beakta de hot mot hans opartiskhet och självständighet som uppstår om revisorn eller någon annan i den revisionsgrupp i vilken revisorn är verksam

1. har ett direkt eller indirekt ekonomiskt eller annat eget intresse i revisionsklientens verksamhet (egenintresse),

2. tidigare under arbetet med granskningsuppdraget eller vid ett annat granskningsuppdrag har gjort ställningstaganden vilkas riktighet revisorn måste pröva som ett led i granskningsuppdraget, eller vid ett fristående rådgivningsuppdrag har lämnat råd i fråga som till någon del omfattas av granskningsuppdraget (självgranskning),

3. uppträder eller har uppträtt som talesman för eller mot klienten (partsställning), eller

4. har nära personliga relationer till klientens ledning (vänskap/förtroende) eller känner obehag inför klientens reaktioner (skrämsel).

Den som studerat FEE-förslaget känner genast igen beskrivningen av hoten mot objektiviteten: self-interest, self-review, advocacy, familiarity/trust och intimidation.

Det är inte bara fristående rådgivning som kan medföra självgranskning. Punkt 2 i den citerade paragrafen ser precis samma fara i att revisorn tidigare i granskningsuppdraget gjort ställningstaganden, vilkas riktighet nu måste prövas. (Typexemplet är förstås ”Vi använde samma värderingsmetod förra året och då sa du ingenting!”.)

En annan sak är att det av näringspolitiska skäl kan vara lämpligt att godta en något större grad av självgranskning till följd av tidigare revisionsåtgärder än till följd av fristående rådgivning, som inte är lika ”nödvändig”. Motivtexten är här inte alldeles kristallklar, men den slutsats utredaren redovisar är den logiska.

Att förslaget så tydligt ansluter sig till det aktuella tänkandet inom EU är naturligtvis mycket glädjande och ett gott tecken inför framtiden. Det finns egentligen bara en avvikelse, nämligen ett egendomligt resonemang i författningskommentaren om vad som skall få betraktas som en ”åtgärd” av revisorn. I 14 a § första stycket jämställs revisorn med andra inom samma revisionsgrupp, och därför kan, säger utredaren, en fördelning av uppdragen på flera personer där inte utgöra en åtgärd enligt 14 a § andra stycket. Nu inser nog de flesta i praktiken att det är skillnad mellan granskning som revisorn gör ensam och granskning som kontrolleras av en annan partner eller av en specialist inom byrån. Det accepteras för övrigt sedan tjugo år tillbaka i revisorsföreskrifterna om redovisningsjäv, som lägger vikt vid vem inom en byrå som utför en viss åtgärd.

Förslaget innehåller en möjlighet till förhandsbesked från RN. Troligen blir den möjligheten inte särskilt mycket utnyttjad. En revisor måste nog bestämma sig för ett uppdrag betydligt snabbare än RN hinner yttra sig.

Det skall observeras att utredaren i den obligatoriska konsekvensanalysen särskilt uttalar att förslaget inte bedöms leda till några betydande begränsningar i möjligheterna att anlita den valde revisorn för rådgivning, jämfört med vad som gäller i dag.

I 5 kap. 19 a § ÅRL föreskrivs att revisorernas arvoden skall uppges, uppdelade på revision och andra uppdrag. Utredaren föreslår nu att även ”arten” av andra uppdrag skall anges, så att årsredovisningsläsaren skall kunna ha egna åsikter om oberoendet. Det framhålls dock att uppgifterna inte bör i detalj beskriva den tillhandahållna rådgivningen. ”En alltför stor öppenhet i fråga om innehållet kan leda till allvarligt men för revisionsklienten”, heter det.

Förtroenderubbande sidoverksamhet

Utredaren skulle också pröva om det fanns anledning att direkt begränsa revisorernas möjligheter att utöva verksamhet som saknar samband med revisionsutövning.

Frågan har gamla anor. Handelskammarstadgorna och 1973 års revisorsförordning förbjöd revisorer att driva eller delta i ledningen av affärsverksamhet. Regeln ledde till en del fyrkantiga tolkningar, och på förslag av FAR ändrades den till den nuvarande 15 § RevL, enligt vilken en revisor inte får utöva annan verksamhet än revisionsverksamhet om utövandet kan rubba förtroendet för hans opartiskhet eller självständighet.

Den fråga som vi nu behandlar har alltså primärt ingenting att göra med revisorns jäv vis-à-vis en revisionsklient. Den gäller vad en revisor över huvud taget skall få göra, mer än revidera redovisning och förvaltning.

Men naturligtvis är risken att komma i jäv en av orsakerna till att viss verksamhet anses oförenlig med revisorsyrket. RN har formulerat en stereotyp som inleder beslut av detta slag. Den innebär att klienten skall veta att revisorn inte står i ekonomiskt beroendeförhållande till någon av klientens intressenter eller har affärsintressen som konkurrerar med klientens. För att det skall fungera måste gränserna för förtroenderubbande verksamhet sättas ganska snävt. Det räcker inte att revisorn är beredd att avsäga sig revisionsuppdrag där det visar sig föreligga jäv, eftersom avsägelsen kan skada klienten. Jag föreställer mig att de flesta i professionen tycker att RN har landat ganska rätt i dessa formuleringar.

En annan orsak till oförenlighet kan vara att verksamheten är ägnad att skada förtroendet för revisorskåren och därmed även de intressen som auktorisationsförfarandet är avsett att skydda. Då handlar det förstås om aktiviteter en bit ut i gråskalan. Även här gissar jag att professionen i allmänhet instämmer.

Det finns delade meningar om hur restriktivt oförenlighetsreglerna bör tillämpas. Utredaren noterar att Revisorsnämnden i praktiken har betraktat all affärsverksamhet av någon betydelse vid sidan av revisionsverksamheten (i den gamla meningen) som förtroenderubbande. Undantag har främst gjorts för privat förmögenhetsförvaltning, hobbies och ideell verksamhet med på sin höjd obetydliga inslag av affärsverksamhet.

Utredaren menar att gränsen kan vidgas, eftersom revisorn nu får ett formellt åliggande att pröva sin självständighet och sitt oberoende i granskningsuppdragen, en prövning som dessutom kan kompletteras med förhandsbesked från RN. Det skall dock fortfarande vara möjligt att ingripa om sidoverksamheten innebär stor risk för jävssituationer – styrelseuppdrag i en bank nämns som exempel – eller om det kan råda osäkerhet om revisorns affärs- och sidointressen. RN skall också kunna ingripa mot sådan verksamhet som utredaren kallar ”skamlig eller skum”.

När RN medger en sidoverksamhet brukar det krävas att den hålls åtskild från revisionsutövningen. Detta skrivs nu in i lagen. Sidoverksamhet får inte bedrivas inom ett revisionsföretag, registrerat eller ej.

Tillsynen

Direktiven säger att det kan övervägas om RNs resurser behöver förstärkas eller dess tillsynsuppgift begränsas, om man väljer att tillåta rådgivningsverksamhet av oförändrad bredd och omfattning. Tillsynen grundades förr främst på anmälningar utifrån som i regel rörde den centrala revisionen eller skatterådgivning. RN skall numera bedriva uppsökande tillsyn, något som leder in på kompetensområden långt från de traditionella. Enligt sin egen bedömning saknar RN kompetens för stora delar av tillsynsområdet.

Utredaren föreslår därför att RN i fortsättningen skall ha fullständig tillsyn endast över revisionsverksamhet enligt nya definitionen. Försäkringsobligatoriet snävas in på motsvarande sätt. Tillsynen skall omfatta samma subjekt som nu, alltså godkända och auktoriserade revisorer och registrerade revisionsbolag. Att föra in icke registrerade revisionsbolag under tillsynen har inte ansetts behövligt.

Utredarens förslag baseras på att den offentliga tillsynen bara skall omfatta sådan verksamhet som framstår som skyddsvärd i ett samhällsperspektiv. RN kommer alltså inte längre att säkerställa etik och kvalitet i fråga om fristående rådgivning till revisionsklienter och tjänster till andra klienter. Vi måste nu överväga vilka nya uppgifter detta kan lägga på professionen själv i fråga om kvalitetskontroll och egen disciplinverksamhet. Frågan har redan diskuterats i FARs styrelse och är central i förberedelserna för bildandet av en ny förening för revisionsbyråbranschen.

Ägandet av revisionsbolagen

Utredaren har studerat ett antal revisionsbyråer och diskuterat motiven för ägandekonstruktionerna. De har genomgående befunnits seriösa. Utredaren har inte heller funnit att en komplex koncernstruktur beror på ett brett sortiment av rådgivningstjänster, som antytts från något håll. Att indirekt ägande försvårar tillsynen genom att minska överskådligheten kan däremot inte uteslutas, men området för tillsynen kommer att begränsas, och utredaren förefaller sunt skeptisk till att låta branschstrukturen styras av tillsynens behov.

Förslaget är därför att indirekt ägande skall vara tillåtet. En revisor får vara delägare i ett revisionsföretag antingen direkt eller indirekt genom andra bolag. Ett inskjutet bolag får inte utöva annan verksamhet än revisionsverksamhet och verksamhet som har ett naturligt samband med revisionsverksamhet. Inget hindrar dock att det inskjutna bolagets enda uppgift är att äga revisionsföretaget. Det är däremot inte möjligt att skjuta in ett bolag som bara bedriver konsultverksamhet som ägarbolag. Inom en oförändrad ram av 25 % ägande har icke-revisorer samma möjligheter till indirekt ägande i registrerade revisionsbolag. Icke-revisorer kan dock inte utöva revisionsverksamhet, varför deras indirekta ägande måste utövas genom rena ägarbolag.

Tanken på att alla revisionsbyråer borde vara registrerade revisionsbolag avvisas, liksom att RN skulle få rätt att ställa upp gränser för hur revisionskoncerner skall få byggas upp. Däremot ges RN rätt till upplysningar om verksamheten även för sådana bolag av det aktuella slaget som inte själva står under tillsyn.

Godkända revisorers behörighet

När revisorsutredningen 1993 stannade vid att föreslå ett bibehållet tvåkategorisystem pekade den samtidigt på att de godkända revisorernas utbildning numera var så hög att de gamla behörighetsgränserna borde ses över. Som en möjlig gräns nämndes den som finns i EG:s fjärde bolagsrättsliga direktiv, artikel 27 (8 miljoner ecu i balansomslutning, 16 miljoner ecu i omsättning och 250 anställda). Regeringen menade dock att de nya reglerna om kompetensprövning borde få genomslag innan några ändringar vidtogs.

Frågan har nu åter aktualiserats. Efter en avstämning av internationella trender föreslår utredningen att revisorer som får sitt godkännande enligt 4 § RevL (dvs. efter genomgången revisorsexamen, inte enligt övergångsbestämmelserna till RevL) skall få samma behörighet som auktoriserade revisorer. Utredningen har också övervägt möjligheten att höja de äldre godkända revisorernas behörighet, men avstått från att föreslå det. Däremot föreslås att äldre godkända revisorer skall få gå upp i revisorsexamen utan fulla teoretiska kvalifikationer och, om de godkänns i examen, få full behörighet.

Bosättningskravet

Enligt RevL kan RN medge en revisor att under viss tid vara bosatt utanför EES-området. Det gäller däremot inte den som första gången söker godkännande eller auktorisation. Kandidaten måste då flytta till ett EES-land under ansökningsförfarandet, men kan så snart ansökan är beviljad få dispens att flytta tillbaka. Den effekten har inte varit åsyftad, och den undanröjs nu genom en lagändring.

Yrkesverksamhetskravet

Tidigare var det Revisorsförordningen som krävde att en godkänd eller auktoriserad revisor skulle utöva revisionsverksamhet yrkesmässigt. Regeringen kunde därför bevilja undantag från det kravet för generalsekreteraren och biträdande generalsekreteraren i FAR. Från en lag som antagits av riksdagen kan regeringen inte medge undantag, och det är därför inte längre möjligt för en befattningshavare på t.ex. en revisorsorganisation att behålla sin kvalifikation. Ändringen var inte åsyftad av lagstiftaren, och utredaren föreslår att RN får rätt att ge dispens från yrkesverksamhetskravet.

Några tankar

Revisionsbolagsutredningens förslag innebär att revisorernas nuvarande roll i näringslivet erkänns. Där utredningen föreslår ändringar handlar det nästan genomgående om uppstramningar av oklara bestämmelser eller anpassningar till yttre förändringar. Men på ett par punkter finns det anledning till eftertanke.

För det första har jag redan nämnt att det är angeläget för professionen att reagera på det ansvar den får genom att området för den offentliga tillsynen koncentreras. Justitiedepartementet, som skall handlägga fortsättningen av detta lagstiftningsärende, måste få klart besked att utmaningen är uppfattad och antagen.

För det andra är det viktigt att observera att den nya systematiska synen på revisorns opartiskhet och självständighet ställer krav på alla som skall tillämpa den, både på revisorerna och på tillsynen.

Revisorerna behöver omfattande utbildningsinsatser för att analysmodellen skall sitta i ryggmärgen när den behövs. Tillsynsmyndigheten behöver samma utbildningsinsatser, men också kunnande om revisorsyrket och förståelse för förutsättningarna i revisorns vardag. Kanske är tiden mogen att återuppliva det förslag om revisorstillsynens organisation som lades fram i Tillsynen över revisorer (Ds 1994:125), men som inte följdes av regeringen när RN kom till. Enligt det förslaget skulle disciplinärenden avgöras av en särskild disciplinnämnd inom RN. Disciplinnämnden skulle arbeta med ett tvåpartsförfarande och helt bestå av beslutsfattare som stod fria i förhållande till annan revisorstillsyn och hade ingående kunskap om revisionsverksamhet.

Förmodligen skulle detta inge både revisorer och omvärld mer förtroende än den nuvarande ordningen. I dag kan en revisor bli föremål för ”systematisk uppsökande tillsyn” (SUT), utförd av RNs kansli, på grund av SUT-resultatet förklaras som ett ”disciplinärende” och utredas av samma kansli, och till sist dömas av en nämnd vars ordförande är den myndighetschef som har det yttersta ansvaret för den uppsökande tillsynen och beredningen av disciplinärendet.

En positiv bieffekt borde vara att ledamöterna i själva RN skulle kunna känna en större frihet att engagera sig i en principiell debatt kring revisorernas verksamhet utan att känna att det påverkar förtroendet för den dömande funktionens oberoende.

P.S.

När jag skrev denna artikel utgick jag från de texter som förelåg när betänkandet skulle sändas till trycket. När jag stämmer av manus mot betänkandet saknar jag utredarens bedömning att förslaget inte tillför några betydande begränsningar i möjligheterna att anlita den valde revisorn som rådgivare. Den har lyfts bort ur konsekvensanalysen. Detta bevisar två saker. Dels att korrekturläsning kan vara politik, dels att det är extra viktigt att remissinstanserna läser betänkandet

Björn Markland

Sifferkollen

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800 68 200
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%

 

Visa mer...