Balans nr 10 1999

Revisionsbolagsutredningen: Penninghäleri – ännu ett brott för revisorn att uppmärksamma

Ett halvt år efter det att de nya reglerna om revisors anmälningsplikt vid misstanke om brott trädde i kraft lades ett nytt brott, penninghäleri, till brottskatalogen. Rolf Skog, sekreterare i Aktiebolagskommittén, redogör kortfattat för vad ändringen i penningtvättslagen innebär.

Åtgärder som vidtas för att dölja eller omsätta sådant som utgör vinning från brottslig verksamhet kallas penningtvätt. Genom en särskild lag – penningtvättslagen [1] – kriminaliserades sådana åtgärder år 1994. Det allmänna syftet med penningtvättslagen är att förhindra att det finansiella systemet och annan näringsverksamhet utnyttjas för penningtvätt och därmed motverka att svarta pengar flyter in i den legala ekonomin.

Penningtvättslagen omfattar banker och andra företag inom den finansiella sektorn. [2] Dessa företag får inte medvetet medverka vid transaktioner där medlen kan antas komma från brottsliga förvärv av allvarligare slag. Företagen skall därför bl.a. utföra identitetskontroll vid större transaktioner, granska alla transaktioner avseende medel som skäligen kan antas utgöra penningtvätt och lämna uppgifter till polisen om alla omständigheter som kan tyda på penningtvätt.

Penningtvättslagen innehöll fram till halvårsskiftet 1999 inte några sanktioner för de företag som inte följde lagen. Vissa former av penningtvätt kunde emellertid straffas som häleri enligt bestämmelserna i brottsbalken.

Penninghäleri

Genom en lagändring den 1 juli 1999 infördes vissa sanktioner i penningtvättslagen för företag som inte fullgör sin gransknings- och uppgiftsskyldighet. Samtidigt infördes en ny straffbestämmelse, penninghäleri, i brottsbalken. [3] Det är endast den senare bestämmelsen som är av intresse för revisorns anmälningsplikt och som behandlas i det följande.

Straffbestämmelsen om penninghäleri täcker merparten av de förfaranden som är att beteckna som penningtvätt enligt penningtvättslagen. Det hade därför legat nära till hands att ta in en en särskild bestämmelse om penningtvättsbrott i den lagen i stället för att skapa ett nytt häleribrott. Det var också innebörden av det förslag som Penningtvättsutredningen lämnade till regeringen år 1997. [4] Förslaget fick emellertid ett mycket svalt mottagande av remissinstanserna och slutresultatet blev alltså en ny bestämmelse i brottsbalken. Genom den nya regleringen vill man framför allt underlätta det internationella samarbetet för att bekämpa penningtvätt.

Straffbestämmelsen om penninghäleri avser tre typer av förfaranden.

I. Främjande av annans möjligheter att dra nytta av brottsligt förvärv

Penninghäleri föreligger för det första ”om någon otillbörligen främjar möjligheterna för annan att tillgodogöra sig egendom som härrör från brottsligt förvärv eller värdet av sådan egendom”.

Hälerigärningen består i detta fall i att främja möjligheterna för någon annan att dra nytta av ett brottsligt förvärv. Främjandet skall med andra ord gå ut på att hjälpa någon att tillgodogöra sig tillgångar som härrör från brottslig verksamhet, t.ex. genom att gömma undan stulen eller förskingrad egendom eller att omsätta egendomen på ett sådant sätt att möjligheterna ökar för den andre att få behålla egendomen eller dess värde.

För att ett penninghäleri skall föreligga krävs dessutom att främjandet framstår som otillbörligt. Därmed avses först och främst sådana förfaranden som har till uttalat syfte att hjälpa den brottslige att dra nytta av sitt förvärv, t.ex. genom att hjälpa till att omsätta egendomen så att dess ursprung blir svårare att spåra.

Begreppet egendom avser i sammanhanget inte bara det konkreta brottsutbytet utan också egendom som trätt i stället för brottsutbytet exempelvis genom en försäljning – därav uttrycket ”härrör från brottsligt förvärv”.

Som exempel på förfaranden som kan utgöra penninghäleri av detta slag kan nämnas att ett företag låter någon sätta in brottsligt förvärvade pengar på företagets bankkonto eller disponera dess bankfack. Det kan också handla om att företaget ställer sig till förfogande som bulvan vid överlåtelse av brottsligt förvärvad egendom. Ett tredje exempel är att företaget ger råd om var sådan egendom lämpligen placeras för att undgå upptäckt, utan att företaget självt kommer i kontakt med egendomen.

II. Medverkan till att bortföra, överlåta eller omsätta egendom som härrör från brottsligt förvärv

Penninghäleri föreligger också ”om någon med uppsåt att dölja egendomens ursprung medverkar till att bortföra, överlåta, omsätta eller vidta annan sådan åtgärd med egendom som härrör från brottsligt förvärv”.

Bestämmelsen tar sikte på förfaranden som typiskt sett går ut på att underlätta för någon att dölja att viss egendom härrör från brott. Det kan t.ex. handla om att föra egendom ur landet, att ställa ett bankfack till någon annans disposition eller att medverka som bulvan vid en överlåtelse. Andra exempel är att medverka vid olika banktransaktioner som gör egendomens ursprung svårare att spåra, att förmedla köpare till egendomen eller att bjuda ut den till försäljning.

Till skillnad från fall I föreligger i detta fall inte något krav på att förfarandet skall vara otillbörligt. Det krävs inte heller att gärningen faktiskt främjat den andres möjligheter att tillgodogöra sig egendomen; det räcker med att gärningsmannen haft uppsåt att dölja egendomens ursprung och handlat på det sätt som sägs i bestämmelsen.

III. Medverkan till att dölja att annan har berikat sig genom brottslig gärning på annat sätt än genom förvärv

Gemensamt för fallen I och II är att de avser förfaranden med egendom som härrör från vad som i lagen kallas brottsligt förvärv. Det handlar typiskt sett om förvärv genom stöld, bedrägeri eller förskingring, men det kan också handla om t.ex. muta. Fall III – som är den egentliga nyheten i brottsbalken – avser förfaranden där ”någon i annat fall, otillbörligen medverkar till att bortföra, överlåta, omsätta eller vidta annan sådan åtgärd med egendom, om åtgärden är ägnad att dölja att någon annan har berikat sig genom brottslig gärning”.

Vad det handlar om är alltså medverkan till åtgärder som är ägnade att dölja att någon har berikat sig genom brottslig gärning på annat sätt än genom förvärv. Typfallen är skatte- och tullbrott som innebär att skatt, tull eller annan avgift undandras staten. Även vissa former av bedrägeri kan räknas hit. I sammanhanget bör påpekas att det inte kan betraktas som penninghäleri att skaffa undan egendom enbart för att hindra att den tas i anspråk för att betala en fordran på skatt. Ett sådant förfarande kan emellertid utgöra brott mot borgenärer enligt 11 kap. brottsbalken och på den grunden omfattas av revisorns anmälningsplikt.

För att penninghäleri av detta slag skall anses föreligga fordras för det första att åtgärden varit ägnad att dölja att den andre berikat sig. Detta torde regelmässigt vara fallet om man medverkar till att bortföra, överlåta eller omsätta egendom som tillhör någon som har berikat sig genom brott, exempelvis genom olika bank- eller andra affärstransaktioner, och därigenom försvårar möjligheten att klarlägga egendomens ursprung eller vem som är dess riktige ägare.

En sedvanlig försäljning av t.ex. en affärsrörelse eller en fastighet bör däremot, enligt lagens förarbeten, inte anses som penninghäleri – även om den rör betydande belopp och det skulle vara uppenbart att säljaren gjort sig skyldig till brott – eftersom en sådan transaktion endast innebär att viss egendom byts mot annan och alltså inte är ägnad att dölja själva förmögenhetsökningen.

Vidare krävs att medverkan skall vara otillbörlig. Det innebär enligt förarbetena att medverkan skall ha ”som mer eller mindre uttalat syfte att hjälpa den brottslige att dra nytta av sitt brott”. Det innebär också att det skall finnas ett direkt samband mellan den hjälp som gärningsmannen lämnar t.ex. en skattskyldig och det förhållandet att den sistnämnde får möjlighet att dölja att han har berikat sig genom brott.

Normala transaktioner som sker öppet och som har ett tydligt legalt ändamål kan följaktligen inte klassificeras som penninghäleri. Att t.ex. lämna rutinmässiga upplysningar och råd om olika placeringsmöjligheter eller investeringsobjekt torde inte kunna klassificeras som penninghäleri.

Gärningsmannen måste på något mer avgörande sätt ha främjat den andres möjligheter att dölja att han berikat sig genom brottslig gärning. Inte heller torde det vara straffritt att ta emot sedvanlig ersättning för exempelvis utförande av normala tjänster även om man vet att medkontrahenten gjort sig skyldig till exempelvis ett skattebrott. Detsamma gäller mottagande av betalning för en giltig och förfallen fordran.

Bedömningen av vad som är otillbörligt måste göras med hänsyn till samtliga omständigheter. Att medverka vid överlåtelser eller andra former av förfoganden genom att ställa sig själv eller företaget till förfogande som bulvan torde normalt vara att anse som otillbörligt. Detsamma torde vara fallet vid medverkan till banktransaktioner som innebär att egendom förs ut ur landet för att placeras och investeras i länder där kontrollen av det finansiella systemet är bristfällig. I likhet med fall I kan det också i detta fall handla om att låta någon annan sätta in pengar på bolagets bankkonto eller att medverka till omfattande transaktioner mellan olika konton i syfte att göra det svårare att identifiera egendoms ursprung eller dess ägare. Även deltagande i skentransaktioner är exempel på otillbörlig medverkan.

Revisorns anmälningsplikt

Bestämmelserna om revisors skyldighet att anmäla misstanke om brott från styrelsens eller verkställande direktörens sida finns i aktiebolagslagen. [5] Genom en ändring i dessa bestämmelser omfattar reglerna fr.o.m. den 1 juli 1999 också brottet penninghäleri. [6] Bestämmelserna gäller för revisor i aktiebolag, oberoende av bolagets verksamhet.

Anmälningsplikten innebär inte att revisionsplikten utvidgats. Revisor skall inte systematiskt söka efter tecken på penninghäleri, men fattar han misstanke om att penninghäleri förekommer i bolaget så är han tvungen att anmäla saken till styrelsen och, i förekommande fall, avgå och göra anmälan till åklagare.

Anmälningsplikten torde endast avse förfaranden som ägt rum efter bestämmelsernas ikraftträdande, eftersom brottet penninghäleri inte existerade innan dess.

Penninghäleri skiljer sig från övriga brott som faller under revisors anmälningsplikt på det sättet att hälerigärningen förutsätter att det föreligger ett fullbordat s.k. förbrott. Den egendom eller förmögenhetsökning som det handlar om skall ha sin grund i en brottslig gärning, t.ex. stöld. I många fall där transaktioner som liknar penningtvätt företas kan emellertid gärningen i stället utgöra själva förbrottet, t.ex. förskingring. I sådana fall skall en domstol i första hand döma för det brottet och inte för det efterföljande penninghäleriet. Denna straffrättsliga ”komplikation” torde emellertid revisor normalt kunna bortse från och överlämna till åklagaren att hantera.

När det gäller skattebrott bör vidare observeras att bestämmelsen om penninghäleri endast omfattar åtgärder som vidtas då effekten av brottet har inträtt. Det är således först när skattebrottet lett till en för låg debitering av skatt som den skattskyldige kan sägas ha berikat sig. Den som vidtar åtgärder i ett tidigare skede i syfte att dölja för skattemyndigheten att någon annan har en högre beskattningsbar inkomst än som redovisas, t.ex. genom s.k. luftfakturor eller skenavtal, torde i stället kunna göra sig skyldig till medhjälp till skattebrott enligt skattebrottslagen – vilket också det är ett brott som omfattas av revisors handlingsplikt.

Avslutningsvis kan konstateras att statsmakterna genom den utvidgade anmälningsplikten ställt revisorerna inför ännu en straffrättslig problematik. Denna gång kanske mer komplicerad än tidigare. Kanske kan det vara en tröst – om än inte någon hjälp – att även Lagrådet vid sin granskning av lagförslaget konstaterade att tillämpningen av bestämmelsen om penninghäleri ”kan väntas medföra betydande svårigheter”.

Rolf Skog

  • [1]

    Lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt.

  • [2]

    Lagen gäller företag som driver bankrörelse, livförsäkringsrörelse, värdepappersrörelse, valutaväxlingsrörelse eller verksamhet enligt lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet.

  • [3]

    9 kap. 6a § brottsbalken. Prop. 1998/99:19, SOU 1997:36.

  • [4]

    Bekämpande av penningtvätt (SOU 1997:36).

  • [5]

    10 kap. 38–40 §§ aktiebolagslagen (1975:1385).

  • [6]

    10 kap. 38 § 1 aktiebolagslagen.

Sifferkollen

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800  
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%

 

Visa mer...