Balans nr 10 1999

Revisionsbolagsutredningen: Finansiella instrument enligt IAS 39: en standard som redan ifrågasätts

Den internationella rekommendationen om finansiella instrument (IAS 39) har haft en lång och svår historia. Här presenterar Bengt-Allan Mettinger huvuddragen i en standard som man i USA tror kommer att ersättas snart – medan man inom EU tror att den kommer att gälla ett antal år.

I december 1998 slutbehandlade IASC-styrelsen IAS 39 Financial Instruments: Recognition and Measurement. Det har krävts ett nästan tioårigt arbete och inte mindre än tre olika rekommendationsutkast (E 40, E 48 och E 62) för att nå fram till IAS 39. Framtiden lär också bli spännande. Delar av rekommendationen ifrågasätts samtidigt som rekommendationen anges vara en interimsstandard och IASC (International Accounting Standards Board) arbetar redan på den ”slutliga” rekommendationen med värdering till verkligt värde för alla finansiella instrument.

Det arbetet bedriver IASC tillsammans med standardsättare i olika länder. Bl.a. ingår USA:s normgivare FASB (Federal Accounting Standards Board) som principiellt har uttalat sig för fullständig värdering till verkligt värde av finansiella instrument och som själv har ett långt gånget projekt för att åstadkomma detta. EU-kommissionen tycks å andra sidan anse att IAS 39 är en standard som kommer att finnas ett antal år.

I denna artikel presenteras huvuddragen av rekommendationen. I sina närmare detaljer är rekommendationen relativt komplicerad, vilket har föranlett IASC att tillsätta en särskild implementeringsgrupp.

De grundläggande värderingsreglerna

IAS 39 är en s.k. mixmodell, dvs. vissa finansiella tillgångar och skulder värderas till anskaffningsvärde medan andra värderas till verkligt värde. Detta är inte ovanligt. Mixen i 39:an är däremot annorlunda än vad som kan sägas vara ”vanlig” i Europa. I en rad avseenden är IAS 39 däremot väl samordnad med de amerikanska reglerna för finansiella instrument, inklusive den nya FAS 133 om derivat och säkringar som är beslutad men ännu inte trätt i kraft. [1]

För finansiella tillgångar är grundregeln att de ska värderas till verkligt värde. Från denna grundregel görs betydande undantag.

För det första värderas tillgångar som innehas till inlösen till upplupet anskaffningsvärde. I olika krav preciseras de närmare förutsättningarna för en sådan klassificering.

För det andra värderas sådana lån och fordringar som företaget själv gett ut till upplupet anskaffningsvärde, om de inte innehas för handel. Lån som företaget förvärvat av annan får däremot värderas till upplupet anskaffningsvärde endast om de innehas till inlösen. Denna specialregel möjliggör i stor omfattning värdering till anskaffningsvärde för utlåning. Den ingick inte i rekommendationsutkastet utan tillfördes i den slutliga behandlingen.

För det tredje görs undantag för sådana tillgångar vars verkliga värde inte kan bestämmas tillförlitligt. En effekt av denna struktur är att andra aktier än aktier i dotter- och intresseföretag värderas till verkligt värde.

Finansiella skulder värderas till upplupet anskaffningsvärde. Undantagen är två. Det ena gäller derivat med negativt verkligt värde. Det andra gäller skulder som ingår i handelslager. Sådana kan vara korta positioner (blankningar) och derivat med negativa värden. Däremot anses inte skulder som finansierar handelsverksamheten ingå i handelsverksamheten.

Den kanske viktigaste nyheten i rekommendationen är att samtliga derivat ska tas upp i balansräkningen värderade till verkligt värde. Redovisning av derivat till verkligt värde är vanligt förekommande i finansiella sektorn. Det nya är att detta enligt rekommendationen också gäller för derivat som används vid säkringar.

Inbäddade derivat

Finansiella produkter kan genom skillnader i avtalsutformning ges stora skillnader i substans. I ett skuldinstrument kan t.ex. en option ”bäddas in” bland villkoren. Med tanke på avsikten att alltid redovisa derivat till verkligt värde har införts regler om att s.k. inbäddade derivat ska brytas ut i värderingen och värderas till verkligt värde. En sådan utbrytning behöver emellertid inte göras om värdkontraktet värderas till verkligt värde. En ytterligare förutsättning är emellertid att förändringarna i detta verkliga värde redovisas i resultaträkningen och alltså inte direkt förs till eget kapital. (Se nedan.)

Vidare behöver inte ett inbäddat derivat brytas ut om dess ekonomiska karaktäristika och risker är nära relaterade till värdkontraktets ekonomiska karaktäristika och risker. Kan inte derivatet brytas ut ska hela instrumentet hänföras till handel och värderas till verkligt värde.

Upp- och bortbokning

En central fråga gäller när finansiella tillgångar ska bokas upp i respektive bort från balansräkningen.

Uppbokning görs när företaget blir part till de kontraktsvillkor som utgör instrumentet. Här finns det anledning att skilja på instrument och instrument. Köper t.ex. företaget aktier på termin, så är inte företaget part till aktiernas kontraktsrättigheter, men väl till terminsavtalets.

Bortbokning ska göras när företaget förlorar kontrollen över de kontraktsenliga rättigheter som utgör tillgången eller en del av den. I den slutliga rekommendationen har begreppet kontroll definierats. Kontroll över en tillgång är rätten att erhålla de framtida ekonomiska fördelar som flödar från tillgången. Frågan om kontrollen har förlorats eller ej ska besvaras med hänsyn såväl till överlåtarens situation som till motpartens.

I allmänhet har överföraren förlorat kontrollen endast om motparten har förmågan att erhålla nyttan av tillgången. Den förmågan kan enligt rekommendationen påvisas exempelvis av att mottagaren har frihet att sälja eller pantsätta det approximativa verkliga värdet av tillgången.

Vad innebär då detta för repor? I en repa erhåller ju mottagaren normalt förfoganderätt över den överförda tillgången.

Av rekommendationens närmare vägledning framgår följande. Kontrollen anses inte förlorad om överföraren har både rätt och skyldighet att återköpa tillgången på villkor som ger mottagaren en avkastning motsvarande en långivares avkastning på de tillgångar (kontanter eller andra) som erhållits i utbyte för den överförda tillgången. Således ska inte bortbokning ske av utrepade värdepapper.

Frågan om erhållna panter

Har företaget en obegränsad rätt att sälja eller pantsätta en erhållen pant, så ska denna bokas upp som en särskild post i balansräkningen, med en motsvarande uppbokning även på skuldsidan. Det har anförts att detta innebär en dubbel redovisning av t.ex. ”omvända” repor, dels av uppkommen fordran, dels av erhållna säkerheter. Denna fråga kommer säkert att ingå i den fortsatta diskussionen av rekommendationen.

Egna och andras lån

Enligt E 62, det utkast som föregick IAS 39, särbehandlades inte utlåning utan var även den underkastad de krav som uppställts för att klassas som innehav till inlösen och därmed kunna värderas till anskaffningsvärde.

I slutbehandlingen ändrades detta. Lån som t.ex. en bank själv utgivit och som inte innehas för handel, får därmed värderas till anskaffningsvärde. För lån som däremot har förvärvats görs emellertid inte detta undantag. Sådana lån får alltså värderas till anskaffningsvärde endast om kraven för klassning som innehav till inlösen är uppfyllda.

Varför denna skillnad? En aspekt kan vara att för lån som förvärvats har faktiskt påvisats en viss omsättningsbarhet. De kommer då närmare vanliga obligationer etc., för vilka gäller värdering till anskaffningsvärde endast om avsikt och förmåga att inneha till inlösen kan påvisas. En effekt av skillnaden mellan egna och förvärvade lån är att eventuella avyttringar av förvärvade lån snabbare leder till värdering till verkligt värde än vad motsvarande avyttringar av egna utgivna lån hade föranlett.

När det blir sannolikt att framtida räntor och amorteringar för ett anskaffningsvärderat lån inte kommer att erhållas kontraktsenligt, så ska lånet värderas till nuvärdet av de förväntade framtida betalningarna.

Handelsverksamhet

I rekommendationen definieras finansiella tillgångar och skulder avsedda för handel till att även inkludera derivat, om de inte uppfyller förutsättningarna för säkringsredovisning. Handel behöver kanske inte ses som en värderingskategori för tillgångar. För andra finansiella tillgångar än egen utlåning gäller ju överhuvudtaget värdering till verkligt värde, om inte förutsättningarna för klassning som innehav till inlösen uppfylls. Däremot får handel väl sägas vara en värderingskategori för skulder.

Den viktiga effekten av klassificering som handel gäller istället presentationen av värdeförändringarna. För instrument som ingår i handelsverksamheten ska alltid värdeförändringen redovisas i resultaträkningen. (Se nedan.)

Rekommendationen innehåller vissa spärrar vad beträffar omklassning till och från handelsgruppen. Omklassning av instrument bort från handel är inte alls tillåten. Rekommendationen bygger nämligen på uppfattningen att om ett instrument vid anskaffningen hänförs till handel så innebär det ett ställningstagande mot senare klassificering som ”tillgänglig för försäljning” eller ”innehav till inlösen”.

Omklassning av instrument till handel är inte helt utesluten, men förutsätter att det finns ett aktuellt mönster av ”short term profit taking” som stödjer en sådan omklassificering.

Säkringsredovisning

IAS 39 innehåller tre slag av redovisningsmässiga säkringar.

I en verkligt värdesäkring skyddas en tillgång eller skuld mot sådana förändringar i verkligt värde som är hänförliga till en särskild risk (t.ex. ränteförändring). Säkringen behöver inte avse hela tillgången eller skulden utan kan även avse en del av denna. En förutsättning är även att en eventuell värdeförändring enligt ordinarie värderingsregler ska redovisas i resultaträkningen.

Detta har betydelse t.ex. för tillgångar som innehas till inlösen. Eftersom deras valutavärdering redovisas i resultaträkningen får de redovisningsmässigt valutasäkras. Eftersom däremot ränteförändringar p.g.a. värdering till anskaffningsvärde och innehav till inlösen inte påverkar resultaträkningen är inte förutsättningen uppfylld för redovisningsmässig räntesäkring.

En kassaflödessäkring är ett skydd mot risk för rörlighet i kassaflöde som är hänförbar till en särskild risk förknippad med en bokförd tillgång eller skuld eller med förväntade framtida transaktioner. Exempel kan vara räntebetalningar på ett instrument med rörlig ränta. Även här är förutsättningen att resultaträkningen riskerar att påverkas av exponeringen. För sådana framtida inköp eller försäljningar av tillgångar som kontrakterats i den egna valutan finns ingen flödesrisk men väl en verkligt värderisk. Säkringar av sådana transaktioner ska enligt rekommendationen ändå i redovisningen behandlas som en kassaflödessäkring. En behandling som verkligt värdesäkring, vilket är den amerikanska lösningen, hade nämligen nödvändiggjort uppbokning i balansräkningen av en värdeförändring avseende den säkrade risken för en transaktion som i övrigt inte alls finns med i redovisningen.

Dessutom ingår säkring av nettoinvestering i utländsk enhet i rekommendationen.

Rekommendationen gör inte någon begränsning av vilka slag av risker som kan säkras. Vidare kan inte bara finansiella tillgångar och skulder utan även materiella tillgångar säkras. En viktig regel är att normalt är det endast derivat som kan användas som skyddande post. Undantag görs för säkring mot valutakursrisk. Då kan även andra finansiella instrument än derivat användas.

För säkringsredovisning gäller olika formkrav. Flera av dem gäller redan för svenska finansiella företag. Det handlar om dokumentation, inklusive identifikation av skyddande och säkrad post, uppgift om slaget av säkrad risk och hur företaget tänker följa upp säkringens effektivitet. Säkringen ska förväntas ha hög effektivitet, och effektiviteten ska kunna mätas på ett tillförlitligt sätt, följas upp fortlöpande och konstateras ha haft hög effektivitet under hela redovisningsperioden. Gäller säkringen en framtida transaktion ska denna ha hög sannolikhet.

Hur ska då säkringsredovisningen påverka resultat- och balansräkningarna? En av utgångspunkterrna för rekommendationen har ju varit att alla derivat ska ingå i balansräkningen värderade till verkligt värde. Detta åstadkoms för verkligt värdesäkringar genom att också den säkrade posten värderas till verkligt värde, eller rättare sagt: dess bokförda värde justeras för den förändring av verkligt värde som beror på den säkrade risken. Denna förändring ska naturligtvis endast påverka redovisningen till den del som risken är säkrad.

Vad gäller flödessäkringar så är konstruktionen i stället den att värdeförändringen på det säkrande derivatet inte tas i resultaträkningen utan det redovisas direkt mot eget kapital. Avser flödessäkringen en förväntad eller avtalad framtida tillgång eller skuld, så förs derivatets värdeförändring över från eget kapital till denna tillgång eller skuld när den bokas upp.

Rekommendationen tar även upp interna säkringar. Den gör det genom att konstatera att endast kontrakt med externa motparter kvalificerar för säkringsredovisning. Nu skulle man kunna tro att en intern säkring lätt låter sig elimineras i en verkligt värde säkring utan resultateffekt eftersom både säkrad och skyddande post värderas till verkligt värde. Problemet är emellertid att värderingen till verkligt värde av den säkrade posten inte tillåts utan att förutsättningarna för säkringsredovisning kan demonstreras. Vilket alltså inte går med en intern säkring. I USA har SEC i december 1998 klargjort att interna säkringar måste elimineras. Inte heller i Tyskland får interna säkringar lämnas oeliminerade i boksluten.

Kan t.ex. banker göra säkringar på en övergripande nivå av sina finansiella positioner, s.k. makrosäkringar? Enligt rekommendationen kan en säkring avse hela, delar av eller grupper av tillgångar, skulder eller transaktioner. En och samma tillgång kan alltså delvis komma att värderas till anskaffningsvärde och delvis till verkligt värde. Däremot är – liksom vad som gäller idag för de svenska finansiella företagen – makrosäkringar inte tillåtna.

Resultatredovisning enligt IAS 39

Värdeförändringar för handel går alltid i resultaträkningen. Värdeförändringar för derivat går också – med undantag för kassaflödessäkringar – också alltid i resultaträkningen. För övriga poster som värderas till verkligt värde kan företaget däremot välja – en gång för alla – att deras orealiserade värdeförändringar ska gå till eget kapital för att vid realisering föras över till resultaträkningen. Detta senare fenomen kallas ibland för återanvändning (recycling, vilket kanske låter mer nedlåtande på engelska).

När kan IAS 39 bli standard i t.ex. Sverige?

IAS 39 träder i kraft 2001. Det är emellertid uppenbart att rekommendationen inte ryms inom de ramar som uppställs i den redovisningslagstiftning som gäller för allmänna företag. För att erforderliga lagändringar ska kunna göras för dessa företag krävs dessutom ändringar i EUs redovisningsdirektiv. Europeiska Kommissionen har emellertid utarbetat förslag till förändringar som skulle möjliggöra för medlemsstaterna att t.ex. kunna kräva eller tillåta redovisning enligt IAS 39 för allmänna företag.

Finns det då ett tillräckligt utrymme för IAS 39 i de lagar och direktiv som gäller för de finansiella företagens redovisning? Frågan är inte lätt att besvara. Ett definitivt svar kräver en noggrann analys och ställningstaganden till svåra tolkningsfrågor. I avvaktan härpå menar jag att svaret bör få bli ”sannolikt inte”.

Rekommendationen anges av IASC självt vara en interimslösning. IASC och tunga nationella normgivare arbetar redan med en långsiktig rekommendation baserad på fullständig marknadsvärdering av finansiella instrument. Hur tillfällig är då IAS 39? Meningarna är delade. Med tanke på det omfattande och utdragna arbete som ändringar av EU-direktiv kräver anser uppenbarligen inte Kommissionen att IAS 39 är en tillfällig lösning utan måste rimligen anse att redovisning enligt IAS 39 är vad som bör gälla ett antal år framöver.

Det kan således komma att dröja innan något företag i vår del av världen kommer att tillämpa IAS 39. I olika avseenden kan IAS 39 ändå utgöra en naturlig utgångspunkt för sådan partiell normgivning som kan påkallas under mellantiden.

Bengt-Allan Mettinger är redovisningschef på Finansinspektionen.Han medverkade senast i Balans nr 8–9/98.

  • [1]

    FASB beslutade i somras att ikraftträdande av FAS 133 senareläggs så att den gäller för räkenskapsår som påbörjas efter den 15 juni 2000.

Sifferkollen

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800 68 200
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%

 

Visa mer...