Balans nr 12 1999

Debatt: Bo Lampa kommenterar debattinlägg om stiftelser

Min artikel om revisorernas roll enligt stiftelselagen, i Balans nr 12/98, har debatterats ett antal gånger under året.

En av förutsättningarna för att stiftelsernas förvaltning och tillsynen över den skall fungera som lagstiftaren tänkt sig, är att revisorerna och tillsynsmyndigheterna strävar efter en gemensam syn på förekommande problem. Behovet av en diskussion i frågorna kring stiftelsernas redovisning och medelsanvändning är därför stort och det är angeläget att olika frågeställningar ventileras.

Avkastning och realisationsvinster

När det gäller de farhågor om minskande utdelningar som framförts av advokaten Robert Nydahl (Balans nr 8–9/1999) har jag följande kommentarer.

En av de grundläggande orsakerna till att stiftelserna på senare år haft en minskande avkastning att disponera för utdelning är det låga ränteläget. Om stiftelserna i ett sådant marknadsläge väljer att behålla en stor del av sina placeringar i aktier, är ett sådant resultat oundvikligt. Det hade dock kunnat undvikas med en mera följsam placeringspolicy med en ändrad fördelning mellan aktier och räntebärande placeringar. (Jag förutsätter att Nydahl inte menar att utdelningsmöjligheterna minskat på grund av att stiftelserna blivit uppmärksammade på att de inte längre kan dela ut realisationsvinster!).

Bokföringsnämnden har i sitt uttalande beskrivit hur redovisningen av rörelserna inom det egna kapitalet skall anges i en särskild not. Av uttalandet framgår bl.a. att realisationsresultat som regel skall återföras till bundet, icke utdelningsbart kapital. Det är naturligtvis detta förhållande jag velat peka på i detta sammanhang. Det är självklart att de av lagrådet framförda åsikterna beträffande avkastningsbegreppet väger tungt. I och med att departementschefen gått emot lagrådet (s. 118 i prop. 1993/94:9) och redovisat som sin uppfattning, att med begreppet avkastning i ett stiftelseförordnande skall förstås löpande avkastning, om inte stiftelseförordnandet eller omständigheterna i övrigt i det enskilda fallet ger stöd för en annan uppfattning, är det emellertid departementschefens synsätt som för närvarande får anses gälla. Det finns således, tvärt emot vad Nydahl påstår, en klart uttalad princip på denna punkt. En ändrad tillämpning kräver därför, enligt min mening, en lagändring.

Den omständigheten att kapitalförvaltare idag lägger in en annan betydelse i begreppet ”avkastning” än vad en stiftare i början av seklet gjorde, kan inte tas till intäkt för att, vid en tolkning av ett äldre förordnande, tillmäta uttrycket ”avkastning” en modernare betydelse. Som departementschefen uttalar måste nämligen ordets betydelse tolkas med utgångspunkt från vad som var den gängse uppfattningen när förordnandet upprättades (jfr NJA 1962 s. 461). Jag har inte heller den erfarenheten att det ofta förekommer, att ett stiftelseförordnande kan tolkas så att stiftaren avsett att realisationsvinster skall ingå i underlaget för utdelning. Tvärtom är det som regel så att det i stiftelseförordnandet har tagits in föreskrifter som direkt eller indirekt tyder på att det endast är den löpande avkastningen och inte någon del av kapitalet som skall delas ut.

Om en stiftelse bygger sin utdelningspolicy på att realisationsvinster skall delas ut, kan man fråga sig hur styrelsen beter sig i en situation med realisationsförlust. Såvitt jag kan förstå, skulle styrelsen, om man vill undvika att dela ut mindre än föregående år, i ett sådant läge vara hänvisad till att ta av kapitalet, vilket i de flesta stiftelser inte är tillåtet.

När det gäller frågan om vad kapitalförvaltningen i en avkastningsstiftelse skall ha som målsättning har framförts, att det i första hand skulle vara fråga om att värdesäkra kapitalet, dvs. det kapital som stiftaren ursprungligen tillfört.

Frågan bör emellertid i första hand ses i belysning av stiftelsens ändamål. Om det behov som stiftelsen skall främja är av mer eller mindre evig natur är det naturligt att målsättningen för kapitalförvaltningen bör vara att skapa en avkastning som är lika stor reellt sett både i nutid och i framtid.

För att klara den övergripande målsättningen räcker det nog inte att värdesäkra kapitalet utan det krävs därutöver att förmögenhetsförvaltningen strävar efter viss tillväxt.

Gemensam placering

En av de frågor som ännu inte är helt klarlagda, är frågan om hur gemensamt placerade förmögenheter skall redovisas. Det finns sannolikt skäl att återkomma på den punkten. Tills vidare kan konstateras att en viss begreppsförvirring tycks råda på området. Jag vill passa på tillfället att påpeka, att lagregeln inte avser samförvaltning. Vid en behandling av denna fråga är det nödvändigt att använda stiftelselagens begrepp, dvs. gemensam placering.

Som framgått av tidigare inlägg i frågan (Katarina Larsson och Magnus Norin) pågår ytterligare utredning om den civilrättsliga bedömningen av en gemensamt placerad förmögenhet. Det är kanske så att den gemensamma placeringen skall bedömas som ett enkelt bolag.

På sakens nuvarande ståndpunkt instämmer jag i Bengt Doyles bedömning att Bokföringsnämndens uttalande f.n. bör vara vägledande för hur den gemensamt placerade förmögenheten skall redovisas. Jag vill i detta sammanhang påpeka att det, även om uttalandet anger att den sammanlagda förmögenheten och avkastningen av den bör redovisas i not eller bilaga, för tillsynsmyndighetens del inte kan godtas annat än att förmögenhetens sammansättning specificeras i en not.

Bundet och fritt kapital

Det är möjligt att begreppen ”bundet” respektive ”fritt” kapital inte är de mest klargörande eftersom det egentligen gäller att klargöra vad som är tillgängligt för utdelning. Kanske begreppen ”utdelningsbart” respektive ”inte utdelningsbart”, som Katarina Larsson och Magnus Norin föreslår, bättre beskriver vad som avses.

Det är riktigt att stiftelselagen inte föreskriver någon speciell uppdelning av stiftelsens kapital i vad som får delas ut och vad som inte får delas ut. En stor del av de äldre stiftelserna har emellertid under lång tid före stiftelselagens ikraftträdande upprättat sina redovisningar enligt bokföringslagen trots att detta inte var föreskrivet. I dessa redovisningar har ofta eget kapital delats upp på det sätt jag beskrivit i min artikel. Vad jag velat framhålla är att det inte är självklart, att en stiftelse som under eget kapital tagit upp stiftarens grundavsättning som bundet kapital, och betecknat den tillväxt som skett i form av kapitaliseringar och realisationsvinster m.m. som fritt (eller disponibelt), kan disponera detta belopp för utdelning.

Med hänsyn till de redovisningsregler som tidigare var gällande (enligt tillsynslagen) är det, enligt min mening uppenbart, att, vid övergången till bokföringsmässig redovisning, fritt kapital endast kan förekomma i en stiftelse, där stiftaren uttryckligen angett att även kapitalet eller del därav får utdelas. I andra fall kan fritt kapital i princip inte anses omfatta mer än föregående och innevarande års räntor och utdelningar som ännu inte förbrukats för anslag. Den del av kapitalet som kan hänföras till realisationsvinster eller motsvarande, och som enbart efter en godtycklig bedömning av styrelsen eller förvaltaren betecknats som fritt eller disponibelt, kan inte utan vidare delas ut.

Mot bakgrund av det nyss sagda är mitt förslag, att de äldre avkastningsstiftelser, som vid ingången av det räkenskapsår som börjar den 1 januari 1999 hade en stor del av kapitalet redovisat som fritt eller disponibelt, genomför en utredning för att fastställa hur det ”fria” kapitalet är sammansatt. En sådan utredning kan förhoppningsvis leda till att styrelsen eller förvaltaren, i samråd med revisorn, kan särskilja vad som utgörs av räntor, utdelningar, gåvor, testamenterade belopp etc. som av någon anledning inte delats ut, och vad som utgörs av realisationsvinster. I den mån förordnandet inte innehåller någon uttrycklig regel om att realisationsvinster får delas ut, bör dessa föras till bundet kapital, medan resterande kan redovisas som fritt och således i och för sig vara tillgängligt för utdelning.

Avslutningsvis vill jag framhålla att en tillsynsmyndighet vid sin granskning av årsredovisningar inte i första hand inriktar sig på att avgöra om en stiftelse brutit mot bokföringslagen. Eventuella otydligheter i redovisningen leder i stället i första hand till att myndigheten anmodar stiftelsen att komma in med de förtydliganden som är nödvändiga för en bedömning av styrelsens eller förvaltarens förvaltning.

Bo Lampa är affärsjurist och verksam vid Ernst & Young AB. Han medverkade senast i Balans nr 12/98.

Sifferkollen

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800  
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%

 

Visa mer...