Balans nr 11 2000

Den nya ekonomin kräver mer komplex redovisning – dags för en ny debatt?

Är dagens redovisningsinformation för knapphändig för att ge en rättvisande bild av den nya ekonomins företag? Det är åter dags för en debatt kring mer komplexa redovisningsmodeller menar Pär Falkman. Han ger här en historisk återblick på utvecklingen under 1900-talet samt diskuterar dagens problematik.

Företag har världen över i stort sett under hela 1900-talet använt sig av en redovisningsmodell innehållande bland annat en resultat- och balansräkning. Särskilt under 1960-talet kom innehållet i denna redovisningsmodell att kritiseras vilket ledde till att modifierade redovisningsmodeller presenterades. Utgångspunkten togs emellertid i de flesta fall alltjämt i en resultat- och en balansräkning och var mer eller mindre bokföringsmässiga. En modells bokföringsmässighet eller avsaknad av bokföringsmässighet utgör således inte en tillräcklig grund för att skilja olika redovisningsmodeller från varandra. Vanligtvis fokuserar termen bokföringsmässig på det faktum att transaktioner genomgår en periodisering, det vill säga löpande inkomster och utgifter periodiseras till intäkter och kostnader. Det är emellertid inte klart i vilken omfattning detta skall ske för att en redovisningsmodell skall klassificeras som bokföringsmässig.

Det som termen bokföringsmässig, det vill säga den faktiska tekniken, inte förklarar är hur det redovisade nettoresultatet skall tolkas. Rör det sig endast om ett enkelt netto av inkomst- och utgiftsrester eller har nettoresultatet en vidare betydelse i en teoretisk bemärkelse. I enlighet med den så kallade matchningsprincipen indikerar nettoresultatet en verksamhets effektivitet när det gäller att uppnå sina mål. Denna tolkning är dock beroende av det i alla lägen finns en definierad och identifierad koppling mellan redovisade intäkter och kostnader. Kostnader skall redovisas i resultaträkningen i de perioder som de ger upphov till intäkter. Det är på dessa grunder möjligt att tolka resultatbegreppet, som nettobegrepp betraktat, som ett effektivitetsbegrepp. Den naturliga frågan blir därför vad som inbegrips i nettoresultatbegreppet om det inte existerar någon koppling mellan intäkter och kostnader. Resultatet kan i det här fallet te sig som en förändring av verksamhetens nettoförmögenhet. De periodiseringar som görs i det här fallet fokuserar således inte på kopplingen mellan intäkter och kostnader utan på kopplingen mellan tidsperiod och intäkter samt kostnader. Respektive intäkter och kostnader hänförs således till de tidsperioder då de presteras alternativt förbrukas. Det finns i det här fallet ingen möjlighet att hävda att nettoresultatet ger uttryck för någontings effektivitet.

Det finns som sagt olika grader av bokföringsmässighet som gör att redovisningsmodeller kan vara bokföringsmässiga utan att för den delen vara identiska eller att de ge upphov till likvärdig information. Det är också anledningen till att kritiken mot den etablerade redovisningsmodellen sällan kom att handla om huruvida bokföringsmässighet skulle råda eller inte.

Vilka grunder som används för att möjliggöra periodiseringar har också en betydelse av vad som inbegrips i ett nettoresultat. Alltjämnt bygger termen bokföringsmässighet på att det finns en koppling mellan resultat- och balansräkning i enlighet med den så kallade kongruensprincipen. Det finns ingen entydig definition av den redovisningsmodell som utgör den dominerande men det finns ett antal principer som kan användas för att beskriva modellens särskilda karakteristika.

Utvecklingen av komplexa redovisningsmodeller

Det var en eller flera av de etablerade redovisningsprinciperna som kritiserades och ifrågasattes under denna tidsperiod. Skillnaderna bestod i huvudsak av de olika uppfattningarna om hur resultatet skulle beräknas och redovisas. Traditionell redovisning präglas bland annat av följande principiella förutsättningar:

Realisationsprincipen:

En intäkt får inte redovisas i resultaträkningen förrän den är realiserad.

Principen om historiska anskaffningsvärden:

Historiska anskaffningsvärden används för att det är de mest verifierbara och objektiva och därmed den mest tydliga.

Kongruensprincipen:

bygger på att samtliga förändringarna i tillgångarnas och skuldernas värde skall redovisas över resultaträkningen.

Försiktighetsprincipen:

innebär att tillgångar skall värderas lågt och skulder skall värderas högt, att icke realiserade intäkter inte redovisas och om det föreligger flera alternativ skall alltid det sämsta utfallet redovisas.

Matchningsprincipen:

Utgifter skall kostnadsföras i den redovisningsperiod som de ger upphov till en intäkt. Innan de kan kostnadsföras skall de redovisas som en tillgång i balansräkningen.

Principiell uppluckring

Kritikerna menar att redovisningsprincipen om historiska anskaffningsvärden leder till att information blir missvisande, särskilt i tider av kraftig penningvärdesförändring. Ett förslag var att de skulle värderas till sina verkliga värde, såsom marknadsvärden, nuvärden eller sina likvidationsvärden någonting som skulle sätta realisationsprincipen ur spel. Det hävdades att detta tillvägagångssätt skulle ge upphov till en mer rättvisande redovisning. Andra menade att balansräkningen skulle användas mer aktivt och att det skulle tillåtas att transaktioner redovisades direkt över balansräkningen, något som stred mot kongruensprincipen och matchningsprincipen. Den eventuella elimineringen av en eller flera av ovanstående redovisningsprinciper gör att utvecklade modeller i mindre omfattning är att betrakta som bokföringsmässiga. I flera kom balansräkningen att spela en mer central roll än resultaträkningen.

Redovisning av verkliga värden

Kritiken kom emellertid främst att handla om hur tillgångar skulle värderas. Redovisningens kritiserades i det här fallet för att vara alldeles för transaktionsbunden (ett resultat av bland annat realisations- och försiktighetsprincipen) vilket medförde att det var svårt att redovisa en tillgångs verkliga värde. Kritiker menade att en redovisningsinformation baserad på historiska anskaffningsvärden gav upphov till en dålig information. Värderingsmetoden kritiserades vidare för att ge upphov till så kallade fiktiva vinster eftersom den inte tog hänsyn till värdeförändring och inflation. På detta sätt kunde redovisningsinformationen ge upphov till felaktiga utdelningsbeslut.

Olika typer redovisningsmodeller

Under den period som brukar benämnas redovisningens teoretiska eller normativa period utvecklades eller vidareutvecklades ett antal redovisningsmodeller. Innehållet i dessa redovisningsmodeller kan kortfattat beskrivas enligt följande:

Nuvärdesredovisning

Nuvärdesredovisning baseras uteslutande på att ett företags samtliga framtida betalningar diskonteras till dagens penningvärde. En periods nettovinst utgörs helt enkelt av differensen mellan nettotillgångarnas nuvärde vid två separata tidpunkter med hänsyn tagen till uttag och insättningar. Diskonteringsprocessen medför ett val av ränta vilket har en avgörande effekt på företagets förmögenhet. Problemet för redovisningsmodellen är att alla värdeförändringar beror på val av räntesats samt svårigheten att idag bestämma ett företags framtida betalningsflöde. Denna redovisningsmodell saknar inslag av bokföringsmässighet (diskonteringsprocessen handlar inte om periodisering) och den fokuserar enbart på innehållet i en balansräkning. Det är därför svårt att använda några av de ovanstående redovisningsprinciperna för att definiera innehållet i denna redovisningsmodell.

Nukostnadsredovisning

Vinsten beräknad i enlighet med nukostnadsredovisning består av två delar; nukostnadsbaserad rörelsevinst, periodens prisförändring på varor i lager, och tillgångar använda i produktionen. Nettoresultatet utgörs av försäljningsvärdet reducerat med nukostnaden för förbrukade resurser. Dessutom inkluderas orealiserade kostnadsbesparingar vilka utgörs av prisstegringar på varor som har hållits i lager under den aktuella perioden. Dessa besparingar benämns realiserade och orealiserade värdeförändringar. Skillnaden mellan det historiska anskaffningsvärdet och den specifika värdeökningen ger således upphov till en alternativintäkt. Intäkten skapar endast i relation till andra företag en förbättrad kassasituation eftersom tillgången inte behöver köpas vid ett senare tillfälle då värdet har stigit.

Inflationsjusterad redovisning

Inflationsjusterad redovisning baseras på att det finansiella kapitalet måste förbli intakt, oberoende av inflation som urgröper värdet på monetära tillgångar och skulder över tiden. Om kapitalet endast nominellt förblir oförändrat under perioder av inflation kommer det monetära kapitalet köpkraftsmässigt att erodera. Hålls kapitalet däremot konstant under inflationsperioder kommer eventuellt det fysiska kapitalet att minska om hänsyn inte tas till specifika värdeökningar.

Finansiella tillgångar och skulder måste prisjusteras för att beräkna om en inflationsvinst eller -förlust har uppstått för den aktuella perioden. Balansräkningens icke monetära tillgångar måste också justeras eftersom deras underliggande värden, uttryckta i monetära enheter, påverkas av inflationen. I redovisningen framkommer på ett tydligt sätt hur stor del av vinsten som måste balanseras för att det finansiella kapitalet skall vara intakt, det vill säga för att inflationens effekt skall ha eliminerats. Det som enligt många framhävs som denna modells styrka är att den fortfarande använder historiska anskaffningsvärden med de fördelar som kommer av det men att dessa inflationsjusteras. I det här fallet handlar det inte om ett värderingsproblem utan vilken mätenhet som används i redovisningen. Det är därför viktigt att skilja på modeller där det handlar om att justera hur tillgångar värderas och huruvida justeringar skall göras av mätenheten. En tillgångs värde kan ändras trots att det inte föreligger någon inflation och tvärtom.

Försäljningsprisredovisning

Modellen utgår från att ett företag är en enhet som genom engagemang i försäljnings- och inköpsaktiviteter anpassar sig till marknadens ständigt förändrade förutsättningar. För att bli lönsamt måste företaget anpassa sig. Tillgångar och skulder i en fungerande marknadsekonomi borde uttryckas till sina försäljningsvärden. Tillgångars försäljningspris visar summan av det monetära värde med vars hjälp företaget kan anpassa sig till nya förutsättningar. Tillgångar behålls i verksamheten så länge nuvärdet av framtida betalningar hänförliga till tillgången är större än dess alternativkostnad, vilken är relaterad till försäljningspriset och inte återanskaffningsvärdet. Om försäljningsvärdet återinvesteras och avkastningen blir större än tillgångens nuvärde, skall försäljning företas. Förfaringssättet åskådliggör företagets anpassningsförmåga på sin marknad.

Den stora skillnaden mellan de beskrivna redovisningsmodellerna är hur nettoresultatet skall tolkas eftersom det utifrån modellernas förutsättningar sällan kommer att vara detsamma. Det handlar om ett utvidgat resultatbegrepp som inte endast tar hänsyn till det som är presterat och vad som är förbrukat. Debatten kom vidare att handla om redovisningsinformationens objektivitet kontra dess tillförlitlighet. Historiska anskaffningsvärden är objektiva och det finns en transaktion som stödjer dess existens och de är därför lätta att revidera. Verkliga värden saknar ibland dessa egenskaper men kan ändå vara mer tillförlitliga än vad historiska värden är. Det har av denna anledning blivit så att kostnadsargument har fått vara styrande för vilken informationstyp som rekommenderas. Information får inte vara mer kostsam än de fördelar som den genererar. Om tillförlitlig redovisningsinformation därför kan sägas vara för komplex för att uppnå dessa fördelar finns det ingen anledning att producera den. Komplex redovisningsinformation förkastas därför många gånger av denna anledning trots att den redovisar en mer rättvisande bild av verksamheten. Fördelarna med en redovisningsmodell kan utebli på grund av att de potentiella användarna inte förstår dess innehåll. Det finns ingen anledning att presentera komplex information om ingen förstår den. Informationens inneboende komplexitet gör att användarens transaktionskostnader ökar för att använda den aktuella informationen. Ökningen av transaktionskostnader måste således på ekonomiska grunder vara mindre än fördelarna av den publicerade informationen för att det skall vara av intresse att upprätta denna typ av information.

Normgivning och praxis

Utvecklingen av alternativa och mer komplexa redovisningsmodeller ledde bland annat till att normgivande organ presenterade rekommendationer som behandlade inflationsjusterad redovisning och nukostnadsredovisning. Idag föreligger inget krav att upprätta dessa typer av redovisning. De ansågs bland annat vara komplexa och kostsamma att administrera. På sikt kom således utvecklingen av mer komplexa redovisningsmodeller att få en mer tillbakadragen betydelse.

Detta skall dock inte tolkas som om dessa redovisningsmodeller idag spelar någon betydelsefull roll, utan snarare tvärtom, det finns flertalet sakfrågor som påverkas av de resonemang som föranledde utvecklingen av alternativa redovisningsmodeller. I en balansräkning finns det ett flertal poster som inte redovisas till sina historiska anskaffningsvärden, bland annat obligationer, avsättning till pensioner, lager i särskilda situationer och leasade tillgångar. Obligationer, pensionsavsättningar och leasingtillgångar värderas samtliga till sina nuvärden och inte till sina historiska anskaffningsvärden. Lager kan exempelvis värderas till det lägsta av anskaffningsvärde och verkligt värde vilket innebär antingen nettoförsäljningsvärde eller återanskaffningsvärde. Dagens balansräkning kan på dessa grunder sägas vara en blandning mellan traditionell och alternativ teori.

Komplex redovisning, ett varv till

Diskussionen om dagens redovisningsmodells duglighet inom den så kallade nya ekonomin har fört med sig en nytändning angående användningen av mer komplexa redovisningslösningar. Problematiken handlar om huruvida olika typer av immateriella värden skall redovisas i balansräkningen eller om de inte skall redovisas. Kritiker menar att den rådande ramen är för knapphändig för att på ett rättvisande sätt avbilda dessa företag. Diskussionen handlar om vad som överhuvudtaget kan definieras som en tillgång och inte i lika stor omfattning som tidigare hur de skall värderas. Det finns således en inneboende skillnad mellan de diskussioner som fördes på 1960-talet och de som förs idag.

Det som inledningsvis initierade denna diskussion var redovisningen av olika typer av finansiella tillgångar. I flera fall saknar dessa tillgångar ett historiskt anskaffningsvärde men det betyder i de flesta fall att de inte saknar ett betydande värde. Detsamma gäller för immateriella tillgångar där deras värde kan vida överstiga det eventuella historiska värdet som tillgången symboliserar. Det behöver således inte föreligga någon historisk transaktion för att en verksamhet skall inneha en tillgång. Denna dimension handlar således alltjämnt om hur tillgångar i balansräkningen skall värderas.

Redovisning av immateriella tillgångar har emellertid fört med sig ytterligare en dimension som inte har debatterats i samma utsträckning. Det rör frågan vad som egentligen kan definieras som en tillgång och vilka kriterier som skall var uppfyllda för att dessa skall kunna redovisas i balansräkningen. Den centrala problemställningen rör således tre frågor, värdering, definition och erkännande. Rådande redovisningsmetoder för tillgångar fokuserar i allt för stor utsträckning på materiella tillgångar och i allt för liten utsträckning på finansiella och immateriella tillgångar, tillgångstyper som spelar en större betydelse. För immateriella tillgångar är det i många fall svårt att dra gränsen för vad som skall kunna betraktas som en tillgång, det rör sig således inte primärt om ett värderingsproblem. Frågan om immateriella tillgångar rör således vidare var gränserna för den aktuella redovisningsenheten kan anses gå. Diskussioner har förts och förs angående redovisning av intellektuellt kapital och om miljöfaktorer. Redovisningsenheten ökar således i storlek om dessa typer av poster skall inkluderas. Även om dessa poster i de flesta fall kan definieras som tillgångar eftersom de i någon mån ger upphov till framtida fördelar finns det inga möjlighet att med rimliga objektivitetskriterier mäta deras värde och därmed inkludera dem i balansräkningen.

Den använda externredovisningsmodellen har under stora delar av århundradet varit transaktionsinriktad med ett fokus på innehållet i resultaträkningen. De transaktioner som inte intäkts- eller kostnadsförs vid beräkningen av nettoresultatet skall redovisas som inkomstrester, det vill säga skulder och utgiftsrester, det vill säga tillgångar i balansräkningen. Dessa balansposter skall redovisas i resultaträkningen under nästkommande perioder. Definitionen av en tillgång baseras i det här fallet på innehållet och definitionen av resultaträkningens poster och redovisningen. Denna uppfattning genomgår i dag en radikal förändring och idag arbetar många istället utifrån en tillgångsdefinition som fokuserar på innehållet i balansräkningen vilket gör att transaktionskriteriet ibland hamnar i skymundan. Det som inte kan redovisas som en tillgång enligt ett antal givna kriterier skall redovisas i resultaträkningen. Detta har bidragit till diskussionen angående vad som kan utgöra en tillgång. Det finns emellertid andra faktorer som gör att vissa typer av poster inte kan redovisas i balansräkningen.

En återkommande tillgångsdefinition är att en tillgång skall ge upphov till ekonomiska fördelar för den som innehar tillgången, den skall kunna kontrolleras av organisationen och den skall vara beroende av någon form av historisk händelse. Till skillnad från en transaktionsbunden redovisning ger denna definition upphov till en mer flexibel tolkning av vad som kan utgöra en tillgång, det finns mycket som kan ge upphov till framtida fördelar. Problemet är snarare vad ett företag kan förväntas ha kontroll över. Då diskussionerna vid utvecklande av komplexa redovisningsmodeller förr främst handlade om värderingsproblem handlar det idag om vad som kan definieras som en tillgång och huruvida den använda definitionen är duglig eller tillräcklig för dagens företag. Eftersom det historiska värdet för många av dessa tillgångar skiljer sig från deras verkliga värde kommer värderingsfrågan oundvikligt även att utgöra ett framtida problem.

Eventuella komplexa redovisningsmodeller som idag utvecklas kommer därmed inte endast att handla om värdering av tillgångar utan en utökning av de tillgångar som skall kunna redovisas i balansräkningen.

Avslutande kommentarer

Det har aldrig varit självklart hur balansräkningens faktiska och/eller potentiella tillgångar skall värderas. Tiden är återigen mogen för debatt angående mer komplexa redovisningsmodellers potentiella möjligheter att komplettera den traditionella redovisningsinformationen. Det finns i allt större omfattning möjlighet att värdera sina tillgångar till andra värden än historiska anskaffningsvärden. Dagens diskussion präglas emellertid inte uteslutande av värderingsfrågor utan vilka kriterier som skall gälla för att en tillgång skall redovisas i balansräkningen. Om utgångspunkten endast togs i redovisningsteoretiska modeller för redovisning kan tiden idag vara mogen för en redovisningsinformation av betydligt mer komplex karaktär.

Ek. dr Pär Falkman är verksam vid Ernst & Young, Stockholm. Han medverkade senast i Balans nr 6–7/2000.

Sifferkollen

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800 68 200
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%

 

Visa mer...