IASC är klar med sin ”core set of standards”. Kapitalmarknadens tillsynsansvariga överväger att godkänna IAS vid gränsöverskridande transaktioner. Troligen kommer EU-kommissionen att kräva att börsbolag tillämpar IAS i koncernredovisning. Jan Buisman diskuterar möjligheten för svenska företag att upprätta sin koncernredovisning enligt IAS.

Allt fler företag blir globala. Under de senaste 15 åren har handel i lån och aktier över nationella gränser stigit med 25 %. Även om en verkligt global aktiemarknad ännu inte finns, har gränsernas betydelse reducerats. Svenska företag har många intressen utomlands genom sina dotterbolag eller strategiska partner. Allt fler företag har internationella kunder. Företag motsvarande 35 % av OM Stockholmsbörsens ”market cap” har utländska ägare. Drygt hälften av börsens medlemmar gör affärer som ”remote traders”, de flesta från London. Många svenska företag har ökat sina möjligheter att få finansiering genom notering utomlands eller ”medium term notes”-program.

Detta är några exempel på att en snabb utveckling sker mot en global ekonomi. I en sådan miljö blir det allt viktigare att jämförelser mellan olika företag från olika länder kan göras på rätt sätt. Det är utan tvekan så att skillnader i redovisningsnormer är till hinder för internationella placeringar, försvårar jämförelser för aktieägare och föranleder ökade kostnader. Inom Europa är introduktionen av euron av särskild betydelse. Det finns redan många företag som upprättar sin årsredovisning i euro. Då blir det ännu viktigare att de grundläggande redovisningsprinciper som ligger bakom siffrorna är desamma för att en användare skall kunna tolka de skenbart likadana resultaten från ett tyskt företag och dess italienska eller svenska konkurrent.

För att åstadkomma en väl genomlyst och transparent rapportering behöver vi globala redovisningsnormer. IASC:s International Accounting Standards (IAS) verkar ha goda möjligheter att kunna bli sådana globala normer. Någon form av acceptans, uttryckt av de internationella börsövervakarnas organisation IOSCO, förväntas i början av nästa år. Stöd för IASC och dess ”core standards” från andra organisationer såsom World Bank, WTO, finansministrarna i G7-länderna finns och ett ökande antal länder, börser och företag som använder IAS visar att IAS är på väg framåt.

Utveckling i Europa

Vid ett antal tillfällen har Europeiska Kommissionen uttalat sitt stöd för IASC. Redan i november 19951 uttalade kommissionen att det inte var lämpligt att företag skulle upprätta två årsredovisningar: en enligt de europeiska redovisningsdirektiven och en för att tillgodose behovet hos den internationella kapitalmarknaden. Företag som övervägde notering i USA borde enligt Kommissionen få en klar signal att man kunde stanna på den europeiska kapitalmarknaden. Ett första steg i denna process har varit att inventera skillnaderna mellan IAS och de båda europeiska redovisningsdirektiven.

Vid några senare tillfällen har budskapet upprepats och Kommissionen klargjort att det i princip inte kommer att finnas redovisningsrekommendationer på europeisk nivå. Tanken var att IAS bör kunna tillämpas, möjligen även vid tillämpning av 4:e och 7:e direktivet. Emellertid blev det klart att det finns skillnader mellan de båda systemen och att en anpassning av direktiven inte är någon snabb och enkel process. I varje fall har insikten vuxit fram att en förändring inte går i samma takt som redovisningens utveckling. I några fall har länder i Europa inte väntat.

Några f.d. ”östländer” har gått direkt till IAS. Några EU-medlemsstater2 tillåter nu tillämpning av IAS för sina börsnoterade bolag. Tillämpning tillåts om företaget samtidigt uppfyller kraven enligt EU-direktiven, men man behöver inte uppfylla kraven enligt den nationella redovisningslagstiftningen avseende koncernredovisning.

Det betyder att ett företag kan använda sig av alla valmöjligheter som finns enligt direktiven, även om den nationella lagstiftningen inte har tagit hänsyn till alla tänkbara optioner. I dag är det mest sannolika scenariot att Kommissionen kommer att tillåta att ett företag inte följer EUs redovisningsdirektiv, om företaget upprättar sin årsredovisning enligt IAS. Troligen får världens mest spridda nationella standards (US GAAP) också samma förmån under en begränsad tid, även om man då måste upprätta en avstämning till IAS, på samma sätt som gäller för börsnoterade företag på den amerikanska marknaden.

Accounting Harmonisation: a new strategy vis-à-vis international harmonisation. (COM 95(508) den 14 november 1995).

Österrike, Tyskland, Belgien, Italien, Spanien och Frankrike (även om sistnämnda land nyligen upphävt bestämmelsen).

Kan svenska företag tillämpa IAS?

Svenska företags årsredovisningar skall upprättas enligt Årsredovisningslagen (1995:1554), och, enligt en av lagens bestämmelser, enligt god redovisningssed. För aktiemarknadsbolag gäller därutöver att redovisningen i princip skall upprättas med beaktande av Redovisningsrådets rekommendationer. Dessa rekommendationer bygger på IAS. Rådet har även uttalat att IAS bör följas i de fall där det saknas en svensk rekommendation. Att tillämpa IAS i en svensk årsredovisning borde väl då inte vara något stort problem? Verkligheten ser dock litet annorlunda ut: det finns endast några få (svenska?) bolag noterade på OM Stockholmsbörsen som tillämpar IAS.

För att besvara frågan utgår jag i första hand från de skillnader som finns mellan IAS och EUs redovisningsdirektiv. För de skillnader som finns lämnar jag mina kommentarer utifrån ett svenskt perspektiv.

Jag vill dock först visa på tre företeelser som är av särskilt intresse i Sverige:

  • Valmöjligheter i EU-direktiv. Det bör beaktas att både EUs fjärde och sjunde direktiv innehåller ett 40-tal valmöjligheter (både för medlemsstaterna och företagen) och att de inte nämnvärt har anpassats sedan de infördes 1978 respektive 1983-. Några medlemsstater har vid anpassningen av sin lagstiftning utnyttjat alla valmöjligheter som finns i EU-direktiven för att åstadkomma att hittillsvarande lagstiftning och redovisningspraxis i stort sett kan behållas. Sverige har däremot valt att inte utnyttja alla dessa möjligheter.

  • Override-regeln. EU-direktiven har en så kallad ”override-regel”, som saknas i Årsredovisningslagen. Några medlemsstater använder sig av denna regel, eller snarare tillåter att företag använder den, för att kunna följa den redovisningsutveckling som har skett sedan direktivens tillkomst.

  • Sambandet redovisning och beskattning. Sambandet mellan redovisning och beskattning är i Sverige fortfarande starkt. Som framgår av ett par rekommendationer (leasing, entreprenaduppdrag) har Redovisningsrådet gjort undantag för tillämpning av rekommendation i enskilt bolag. Enligt ett regeringsförslag kommer sambandet att luckras upp. Eftersom min artikel handlar om koncernredovisning bortser jag från de möjliga beskattningseffekter som f.n. kan uppkomma vid tillämpning av IAS i juridisk person.

Skillnader mellan IAS och EU-direktiv

På uppdrag av Europeiska Kommissionen har Kontaktkommittén, där medlemsstaternas organ för redovisningslagstiftning är representerade, vid olika tillfällen utrett vilka skillnader som finns mellan EU-direktiven och IAS. Det första resultatet publicerades redan 1996. Rapporten avsåg då IASC:s Framework och alla IAS som fanns den 31 december 1995, exklusive IAS 32 och de IAS som var under revidering. I april 1999 publicerades ett nytt dokument, som behandlade alla IAS och SIC Interpretations som var i kraft före den 1 juli 1998. Sedan dess har Kontaktkommittén publicerat några ytterligare uttalanden.

I april 1999 publicerade FEE sin rapport3 om skillnaderna mellan IAS och direktiv. Både Kontaktkommittén och FEE baserar sin analys på en tillämpning med beaktande av alla valmöjligheter både i direktiv och IAS (där det i några fall finns ”benchmark treatment” och ”allowed alternative”). Något kortfattat kan man säga att både Kontaktkommittén och FEE drar slutsatsen att det inte finns några stora skillnader eller väsentliga hinder för tillämpning av IAS. Om det finns hinder kommer dessa snarare från nationell lagstiftning. FEE-rapporten nämner dock tre områden där det finns konflikter: värdering till verkligt värde, redovisning av omvända förvärv och förbudet att ta in vissa bolag i koncernredovisningen.

Comparison of the EC Accounting directives and IASs, a contribution to international accounting developments (FEE, april 1999).

Skillnader mellan IAS och Årsredovisningslagen

Nedan behandlas de väsentliga skillnaderna4 där IAS kan komma i konflikt med Årsredovisningslagen. IAS 15 (ej obligatorisk), 26 (redovisning för pensionsstiftelser) och 30 (upplysning för banker) behandlas ej. Skillnader diskuteras med följande indelning:

  • Allmänt

  • Värdering till verkligt värde

  • Konsolideringsfrågor

  • Avsättningar

  • Pensionsredovisning

  • Möjliga övriga skillnader

  • Rådets rekommendationer och IAS

Hänvisas till ”Similarities and Differences IAA, US GAAP, UK GAAP and Swedish GAAP” (Öhrlings PricewaterhouseCoopers, juli 1999).

Allmänt

Att upprätta en årsredovisning enligt IAS innebär att alla IAS följs:

Financial statements should not be described as complying with International Accounting Standards unless they comply with all the requirements of each applicable standard and each applicable Interpretation of the Standing Interpretations Committee.” (IAS 1, punkt 11).

Man får dock ha med moderbolagets redovisning upprättad enligt svenska redovisningsprinciper. Då bör det dock klart framgå av noterna att så är fallet (och vilka avvikande redovisningsprinciper som tillämpas för moderbolaget).

Upplysningskraven i IAS är mycket långtgående jämfört med ÅRL. Att lämna mera upplysningar än vad som krävs enligt lagen kan alltid göras och leder inte till konflikt med IAS. Jag återkommer därför inte till skillnader i upplysningskrav. Jämfört med nuvarande svensk praxis även hos börsnoterade bolag, bör dock beaktas att beskrivningen av företagets redovisningsprinciper kommer att utvidgas.

IAS 1 anger också vissa krav för hur redovisningen skall utformas. Posterna i balans- och resultaträkningen motsvarar i stort sett huvudrubrikerna i ÅRL, där ÅRL, liksom EU-direktiven, dock är mer detaljerade och tvingande avseende i vilken ordning posterna presenteras. IAS tillåter båda uppställningsformerna för resultaträkningen. Vid funktionsindelning krävs upplysning av kostnadsslag, vilket dock väl överensstämmer med de vanliga notupplysningarna i Sverige. IAS skiljer mellan ”current-non current”, där begreppet ”current” anknyts till affärscykel snarare än till en 12-månadersperiod som ÅRL och EU hanterar för att skilja omsättnings- och anläggningstillgångar åt. Eftersom IAS också tillåter att balansräkningen utformas i likviditetsordning, anser jag inte ÅRL:s uppställningsformer vara ett hinder för att kunna tillämpa IAS.

IAS 1 inkluderar ”statement of changes in equity” som en av de finansiella rapporter, där alla ändringar i eget kapital, förutom de ägarrelaterade (nyemission, utdelning), ingår. Rapporten, som väl kan uppfattas som ”en andra resultaträkning” kan också inkluderas i notinformationen. Väljer företaget denna lösning, finns inte heller där någon konflikt med ÅRL.

Värdering till verkligt värde

Internationellt, och IASC är inget undantag, pågår en debatt om att årsredovisningar baserade på verkligt värde av tillgångar och skulder är mer informativa. Att redovisa förändringar i verkligt värde i resultatet ger enligt denna uppfattning bättre uttryck för företagets prestanda. Den ändrade synen på företagets rapportering, ”performance reporting”, kräver dock en artikel för sig. För närvarande bör vi konstatera att vi är på väg mot en förändring av den blandade redovisningsmodell, där både utgiftspriserna och verkligt värde används för värdering. För IAS är detta tydligt genom IAS 39 Financial Instruments, vilka delvis skall värderas till verkligt värde med värdeändringar i resultaträkningen. En sådan redovisning tillåts varken enligt direktivet eller Årsredovisningslagen.

En öppning finns dock eftersom EU kommer att anpassa direktivet för att möjliggöra redovisning av vissa finansiella instrument till verkligt värde. Här kan vi bara hoppas att ÅRL kommer att anpassas snabbt efter ändringar av direktivet för att inte lägga hinder i vägen för svenska företag som vill anpassa sin redovisning till IAS.

Det bör beaktas att EUs anpassning endast avser finansiella instrument. IASC:s pågående projekt E 64, Investment Property, och E 65, Agriculture, där också en redovisning till verkligt värde sannolikt väljs i de slutliga rekommendationerna, kan komma i konflikt med direktivet. För Investment Property, eller förvaltningsfastigheter, kan detta komma snart. IASC siktar på en definitiv rekommendation under 1999.

Förvaltningsfastigheter skall redovisas till verkligt värde med värdeändringarna i resultaträkningen. ÅRL ger visserligen möjlighet att värdera till verkligt värde, men då hamnar ändringarna i en uppskrivningsfond. Enligt IAS kommer avskrivning inte att göras för dessa förvaltningsfastigheter, vilket också strider mot ÅRL:s krav att materiella anläggningstillgångar skall skrivas av. Skogsbolag kan komma att få motsvarande problem när E 65 blir en rekommendation. Av dessa exempel framgår att direktiven inte kan anpassas i takt med att nya rekommendationer kommer till.

Koncernredovisningsfrågor

Kontaktkommittén hade tidigare klassificerat IAS 22:s krav på resultatföring av negativ goodwill som en (i praxis sannolikt ej väsentlig) konflikt med direktiven. Efter att IAS 22 har reviderats, kvarstår denna konflikt dock inte längre. Enligt IAS 22 (revised 1998) skall negativ goodwill redovisas som en tillgång (minskning av goodwill). ÅRL motsätter sig inte en sådan redovisning, dock är RR 1:96 ännu inte anpassad för IASC:s revidering och utgår följaktligen från redovisning som skuld.

En annan konflikt som finns är vid redovisning av omvända förvärv. IAS 22 behandlar denna redovisning i punkt 12. Både i EU-direktiven och ÅRL saknas motsvarande regel. En redovisning av omvända förvärv enligt IAS 22 anses därför inte förenlig med ÅRL:s krav på vilket företag som är moderbolag. Eftersom omvända förvärv är en relativt sällsynt företeelse, bör konflikten inte vara av stor betydelse. FEE förordar att sjunde direktivet ändras om omvända förvärv blir vanligare.

Enligt EUs sjunde direktiv får konsolidering inte ske om dotterbolaget har avvikande verksamhet. Det bör tilläggas att förbudet endast gäller om konsolidering skulle vara oförenlig med kravet på rättvisande bild. I praxis borde förbudet därför endast vara av betydelse i undantagsfall. Motsvarande bestämmelse finns i ÅRL 7 kap. 23 §. Enligt IAS 27 är undantag från konsolidering på grund av olikartad verksamhet inte tillåtet. Kontaktkommittén anser att sjunde direktivet bör tolkas på så sätt att ingen konflikt med IAS 22 uppstår. Sannolikt kommer direktivet att ändras i detta avseende.

Avsättningar

IASC:s Framework skiljer tillgångar och skulder åt. Skillnaden utgör eget kapital. Enligt IAS 37 är en avsättning en skuld. Direktiven utgår från något ”mellanting”, mellan eget kapital och skulder. IAS 37:s krav på att det finns ”a present obligation” för att redovisa en avsättning återfinns också avseende omstruktureringsavsättningar i IAS 22 och avgångsvederlag i IAS 19.

EUs fjärde direktiv nämner två typer av avsättningar, kortfattat för ”förluster och skulder” (artikel 20.1) och för ”framtida kostnader” (artikel 20.2). Eftersom den sistnämnda varken finns i IAS eller ÅRL kan ingen konflikt uppstå. Däremot finns risk för konflikt vad gäller avsättningar för förluster och skulder. ÅRL kräver att avsättning skall göras för samtliga förpliktelser som är hänförliga till räkenskapsåret eller tidigare räkenskapsår och som på balansdagen är säkra eller sannolika till sin förekomst men ovissa till belopp eller till den tidpunkt då de skall infrias. Både förarbeten till ÅRL och litteratur5 uttrycker att förpliktelser inte kan tolkas så snävt att det måste finnas en identifierad motpart. Försiktighetsprincipen i 2 kap. 4 § punkt 3b kräver även att ”hänsyn skall tas till alla förutsebara och möjliga förluster och ekonomiska förpliktelser ... även om dessa ... blir kända först efter räkenskapsårets utgång men före upprättandet av årsredovisningen”. Motsvarande bestämmelse återfinns i fjärde direktivet artikel 31.1 (c) (bb).

Här föreligger en konflikt mellan IAS och ÅRL. IAS kräver att för en avsättning kan redovisas bl.a.6 att det finns ”a present obligation (legal or constructive)”. Constructive obligation definieras som följer:

A constructive obligation is an obligation that derives from an enterprise’s actions where:

(a) by an established pattern of past practice, published policies or a sufficiently specific current statement, the enterprise has indicated to other parties that it will accept certain responsibilities; and

(b) as a result, the enterprise has created a valid expectation on the part of those other parties that it will discharge those responsibilities.

Tar vi exemplet för avgångsvederlag eller omstruktureringskostnader, krävs enligt IAS att de berörda anställda är (på ett eller annat sätt) informerade, ledningens beslut skall m.a.o. vara oåterkalleligt. Om styrelsen tar beslut före balansdagen men informationen till de anställda eller förhandlingar med facket börjar efter balansdagen, skall företaget redovisa en avsättning enligt direktiven och ÅRL, under det att skuldredovisning inte skall ske enligt IAS. Om konflikten i praxis resulterar i skillnader bör bedömas i varje enskilt fall.

Bl.a. Årsredovisningslagen, en kommentar (Margit Knutsson, 1996, s. 198 o. följande).

Det finns inga skillnader i övriga villkor.

Pensionsredovisning

IAS 19 Employee Benefits avser alla ersättningar till anställda. Förutom pensioner finns dock inom detta område i stort sett inga särskilda redovisningsfrågor som skulle kunna ge upphov till väsentliga skillnader mellan IAS och ÅRL. Avseende pensionsförpliktelser begränsar jag mig till de förmånsbaserade (”defined benefit”) förpliktelserna, där de väsentliga skillnaderna finns.

IAS 19, liksom FAS 87, introducerar några nyheter i pensionsredovisningen: endast en aktuariell metod (Projected Unit Credit Method) skall användas, beräkningen skall ta hänsyn till framtida löneökningar, diskonteras med marknadsmässig ränta, förpliktelser skall minskas med det verkliga värdet av eventuella förvaltningstillgångar (”plan assets”). Dessutom skall försäkringstekniska vinster eller förluster (utöver en så kallad ”10 % korridor”, som inte redovisas eftersom den kan betraktas som ”skönhetsfel” i en tillförlitlig mätning av antaganden som ligger långt framme i tiden) periodiseras över den förväntade återstående tjänstgöringstiden för de anställda. En snabbare redovisning av dessa vinster och förluster tillåts.

Varken EU-direktiv eller ÅRL anger vilken aktuariell metod som skall användas. Diskontering stöter inte heller på något problem. Vad som kvarstår som konflikt med både direktiv och ÅRL är sättet att periodisera försäkringstekniska förluster. Det kan antas att det strider mot kravet på försiktighetsprincipen att avsättning inte görs för alla förutsebara förluster. Kontaktkommittén har dragit sig undan detta problem genom att visa på IAS 19:s alternativ att redovisa de försäkringstekniska förlusterna (och vinsterna!) direkt.

Jag tycker att detta svar är något för enkelt och att man borde ha tagit hänsyn till det problem man skapar för europeiska företag, där företag som tillämpar US GAAP (FAS 87) inte behöver redovisa de försäkringstekniska förlusterna direkt. Ändringar i verkligt värde av förvaltningstillgångarna och osäkerheterna som är förknippade med att göra antaganden om framtida utvecklingar gör de försäkringstekniska vinsterna och förlusterna till något som borde särbehandlas. FAS 87 och IAS 19 har i varje fall kommit fram till en redovisning som undviker stor volatilitet i redovisningen utan att öppna dörrar för vinstmanipulering.

Utan lagändring kan de svenska företag som skall tillämpa IAS 19 därför endast hoppas på att effekterna på resultatet inte är väsentliga. IAS 19:s vittgående krav på upplysning om pensionsförpliktelser gör att det finns mycket mer information om (de framtida effekterna av) pensionskostnader än vad som f.n. är vanligt i praxis. Tillämpning av IAS 19 med periodisering bör därför anses som en förbättring.

För de svenska företagen finns för tillfället ett problem till. Tillämpning av IAS 19:s definition för ”plan assets” utesluter tillgångarna i svenska pensionsstiftelser. En ändring i IAS 19 kommer sannolikt att beslutas vid ett senare tillfälle och det borde lösa problemet, både för Sverige och Tyskland, där ett liknande problem finns.

Möjliga övriga skillnader

Både Kontaktkommittén och FEE redogör för några skillnader som anses mindre väsentliga, eller som snarare inte är några skillnader med rätt tolkning. Jag nämner här några (andra har Redovisningsrådet redan tagit ställning till) som företag och revisor bör beakta för att avgöra om det kan finnas konflikter i det enskilda fallet.

IAS 36 Impairment of Assets föreskriver både när och hur nedskrivning skall redovisas. ÅRL kräver att tillgången skall skrivas ned om det kan antas att värdenedgången är bestående (4 kap. 5 §). Finansiella anläggningstillgångar får skrivas ned även om det inte kan antas att värdenedgången är bestående. IAS 36 har ett annat system, men det verkar vara endast i undantagsfall som nedskrivningsbehov enligt IAS är ”ej bestående”. För finansiella tillgångar kan dock konflikt uppstå med IAS om företaget har utnyttjat ÅRL:s möjlighet till nedskrivning. För koncernredovisningen verkar risken för sådant dock begränsad. Tekniken i IAS 36 som bygger på att nedskrivning beräknas för ”Cash Generating Unit” anses som ett exempel på hur man beräknar nedskrivningen snarare än som på en avvikelse mellan EU-direktiv och IAS. Motsvarande resonemang gäller för jämförelse med ÅRL.

IAS 38 Intangible Assets kräver att utvecklingskostnader tas upp som tillgång om särskilda villkor är uppfyllda. För svenska företag gäller att ÅRL ger möjlighet att inte ta upp dessa kostnader som tillgång. Här föreligger inte någon konflikt mellan ÅRL och IAS, men företag kan bli tvungna att byta redovisningsprincip för att kunna tillämpa IAS. ÅRL:s krav på att avskrivning skall anses uppgå till högst fem år, om inte en annan längre tid med rimlig grad av säkerhet kan fastställas, kan väl förenas med motsvarande krav i IAS 38 (20 years rebuttable presumption).

En konflikt kan uppstå om svenska företag får möjlighet att återköpa aktier. Enligt EU-direktivet skall köpeskillingen redovisas som minskning av eget kapital om aktierna avses att dras tillbaka. När aktier återköps för tillfälligt innehav bör dock dessa redovisas som tillgång och resultatet vid en senare försäljning redovisas i resultaträkningen. Enligt IASC (SIC 16) bör återköpta aktier alltid redovisas som minskning av eget kapital och eventuellt resultat vid senare försäljning blir då också redovisat direkt i eget kapital.

Rådets rekommendationer och IAS

För IAS 2, 7, 8, 11, 12, 17, 21, 22 och 27 finns motsvarande rekommendationer från Redovisningsrådet. För IAS 16, 18, 33, 34 och 35 har motsvarande svenska rekommendationer redan publicerats som utkast. Rådet har angivit på vilka punkter rekommendationerna avviker respektive kan komma att avvika från IAS. Dessa avvikelser är dock ej föranledda av någon konflikt med ÅRL och EU-direktiven som påverkar koncernredovisningen. Företag som vill tillämpa IAS skall inte följa dessa avvikelser, vilket i sig dock inte leder till konflikter med ÅRL. En snäv tolkning av noteringsavtalet skulle dock innebära att noterade bolag bör upplysa om att Redovisningsrådets rekommendationer inte följs, något som för OM Stockholmsbörsen kanske borde vara anledning till en ändring i avtalet, vilket samtidigt kan klargöra dess stöd för IASC!

Upplysningskrav ÅRL

I några fall finns i ÅRL krav på upplysning som saknar motsvarighet i IAS. Exempel är information om avgångsvederlag, taxeringsvärden för svenska fastigheter och fördelningen av antalet anställda mellan kvinnor och män. Sådan upplysning kan dock inte strida mot IAS.

Slutsats

Av ovanstående analys kan dras slutsatsen att svenska företag som vill upprätta sin koncernredovisning enligt IAS i princip kan göra detta. Det föreligger inte många konflikter med ÅRL eller med EU-direktiven och det beror på det enskilda fallet om sådana skillnader finns. Den största risken för skillnader anses vara omstruktureringskostnader. Uppfyller man dock IAS 37:s villkor före balansdagen, borde det inte finnas någon skillnad alls. Möjligen kräver också tillämpning av IAS 19 något ytterligare resonemang i noter för att framföra att det inte finns någon konflikt med ÅRL. Här kan dock Redovisningsrådets kommande rekommendation som motsvarar IAS 19 bringa klarhet.

Tillämpning av IAS i koncernredovisningen blir alltmer vanligt i Europa. Sverige tillhör dock inte föregångsländerna i detta avseende. Antalet börsnoterade bolag i våra grannländer som tillämpar IAS är betydligt större, säkert när man också tar hänsyn till de baltiska länderna. För svenska företag borde det vara mycket angeläget att vara med på den internationella kapitalmarknaden och tillämpa en redovisningsstandard som motsvarar kapitalmarknadens höga krav. Jag hoppas att den här artikeln kan hjälpa till att uppnå detta.

Auktor revisor Jan Buisman är verksam vid Öhrlings PricewaterhouseCoopers i Stockholm. Han medverkade senast i Balans nr 12/98.