På EG-kommissionens hemsida finns en del intressant att läsa. Jag tänker då närmast på de dokument som den s.k. Kontaktkommittén för redovisningsfrågor publicerar och som innehåller jämförelser mellan IASC:s rekommendationer (IAS) och SIC:s uttalanden samt EG:s redovisningsdirektiv. I dessa dokument undersöks huruvida utgivna IAS respektive SIC-uttalanden kan tillämpas inom ramen för direktiven och de slutsatser som dras är i flera fall minst sagt förbryllande.
Enligt min mening finns det risk för att Kontaktkommitténs sätt att tolka redovisningsdirektiven allvarligt kan försvåra för svensk och europeisk redovisningspraxis att utvecklas och för europeiska företag att följa den internationella utvecklingen på området. Jag skall här ge några exempel.
Egna aktier
IASC:s ”akutgrupp”, SIC, har uttalat sig om hur köp och försäljningar av egna aktier skall redovisas (SIC 16). SIC slår därvid fast att egna aktier inte skall tas upp som en tillgång i balansräkningen utan att förvärvet skall bokföras som ett avdrag från eget kapital. Vidare skall upplysning lämnas om det belopp varmed det egna kapitalet reducerats till följd av förvärvet, antingen direkt i balansräkningen eller i not.
I det fjärde direktivets balansräkningsscheman finns särskilda rubriker för egna aktier under både anläggningstillgångar och omsättningstillgångar. Vidare sägs i artikel 13.2 att ”Egna aktier (–-) får endast redovisas under de för detta ändamål föreskrivna rubrikerna”. Kontaktkommittén konstaterar att det i och för sig är förenligt med direktivet att redovisa ett återköp av egna aktier som ett avdrag från eget kapital. Därefter skriver kommittén följande:
”Om den särredovisning (av anskaffningskostnaden; min anm.) som krävs i SIC-16 görs i en fotnot, är det förenligt med direktiven. Om särredovisningen görs i balansräkningen, strider det mot direktiven. Enligt artiklarna (–-) skall egna aktier som redovisas i balansräkningen antingen redovisas som anläggningstillgång eller som omsättningstillgång.”
Såvitt jag kan begripa menar Kontaktkommittén att ett bolag som lämnar upplysning om anskaffningskostnaden för egna aktier direkt i balansräkningen måste klassificera aktierna som en tillgång. Om bolaget däremot väljer att nettoredovisa det egna kapitalet i balansräkningen och i stället lämnar upplysning om anskaffningskostnaden i en not behöver aktierna inte tas upp som en tillgång. Effekten av detta synsätt blir alltså att frågan om en viss aktiepost utgör en balansgill tillgång eller ej kommer att avgöras av var i årsredovisningen bolaget väljer att placera information om dess förvärv i stället för tvärtom!
Verksamheter under avveckling
Enligt IAS 35 (Discontinuing Operations) skall ett företag lämna information om bl.a. resultat före skatt hänförligt till en verksamhet under avveckling. Helst skall informationen lämnas i resultaträkningen men det går också bra att lämna den i en not. Om detta informationskrav skriver Kontaktkommittén följande:
”Om informationen (–-) lämnas i resultaträkningen finns ingen motsättning mot de ’vertikala’ uppställningsformer för resultaträkningen som anges i artiklarna 23 och 25 (–-). För ett företag som har valt en ’horisontell’ uppställningsform för resultaträkningen enligt artikel 24 eller 26 i fjärde direktivet är det dock inte möjligt att ange vinst före skatt på verksamheter som upphört i denna uppställning, eftersom det i de horisontella uppställningsformerna inte redovisas något resultat på denna nivå (–-).”
För det första kan konstateras att även artiklarna 23 och 25 saknar resultatnivån ”vinst före skatt” vilket med Kontaktkommitténs sätt att resonera borde medföra att det även i dessa uppställningsformer är ”förbjudet” att presentera informationen i resultaträkningen. Men mer bekymmersamt är att kommittén tillämpar en strikt bokstavstolkning av direktivtexten utan någon som helst hänsyn till de informationsintressen som ligger bakom IASC:s upplysningskrav. Vidare synes kommittén ha förbisett att direktivet tillåter att poster läggs till i resultaträkningen och att en mer detaljerad underindelning av befintliga poster görs.
Avsättning för omstruktureringsutgifter
Enligt IAS 37 (Provisions, Contingent Liabilities and Contingent Assets) får en avsättning för omstruktureringsutgifter göras först när företaget har tagit fram en detaljerad plan för omstruktureringen och dessutom tillkännagett huvuddragen i planen eller påbörjat dess genomförande. I artiklarna 31.1 c bb och 31 d i det fjärde direktivet står dels att hänsyn måste tas till alla förutsebara risker och möjliga förluster som har uppkommit under räkenskapsåret även om dessa risker eller förluster blir kända först efter balansdagen men innan balansräkningen upprättas, dels att de kostnader som avser räkenskapsåret skall tas upp utan hänsyn till tidpunkten för betalningen.
Kontaktkommittén konstaterar att det inte är förenligt med IAS 37 att göra avsättning för omstruktureringsutgifter i det fallet att företagets styrelse fattar beslut om en omstrukturering före balansdagen men offentliggör beslutet först efter balansdagen (men innan balansräkningen fastställs av stämman) och påstår därefter att en sådan avsättning skulle krävas enligt artikel 31 i det fjärde direktivet med följande motivering:
”Enligt direktivet skulle således ett styrelsebeslut tyda på en ’möjlig förlust’ (–-). Det är därför svårt att se hur förbudet i IAS 37 skall kunna förenas med kravet i artikel 31.1 c bb att ’hänsyn måste tas till alla förutsebara risker och möjliga förluster’ (–-).”
Kommitténs slutsats är vidare att:
”Definitionen av ’avsättning’ i IAS 37 är i sin tillämpning på det specifika fallet avsättningar för omstrukturering inte förenlig med fjärde direktivet, eftersom den förhindrar att avsättningar görs för poster, för vilka avsättning krävs enligt artikel 31.1 c bb och artikel 31 d i direktivet.”
Enligt min mening drar Kontaktkommittén alltför långtgående slutsatser av en tämligen diffus regel i direktivet. Vad menas exempelvis med uttryckssättet ”hänsyn måste tas”? Kommittén anser uppenbarligen att detta innebär att utgifterna skall redovisas i balans- och resultaträkningarna men denna tolkning är långt ifrån självklar.
En uppseendeväckande brist i Kontaktkommitténs uttalande är därvid att man inte alls har uppmärksammat IAS 10 (Events After the Balance Sheet Date) som ställer krav på särskild information om händelser som uppkommer efter balansdagen men innan balansräkningen fastställs av bolagsstämman. Det av kommittén angivna exemplet torde falla in under IASC:s definition av ”non-adjusting events” (jfr punkt 21) och därmed vara av den karaktären att tilläggsinformation skall lämnas om händelsens karaktär och ekonomiska effekter.
En annan svårighet som kommittén går förbi med lätt hand ligger i begreppet ”möjliga förluster”. Vilka framtida utgifter som är tillräckligt ”möjliga” eller sannolika för att motivera en avsättning är ytterst en fråga om hur försiktighetsprincipen skall tolkas. IASC har för sin del valt att vid denna tolkning lägga ribban tämligen högt vilket innebär en uppstramning av praxis vad gäller möjligheterna att göra avsättning för omstruktureringsutgifter.
Kontaktkommittén väljer å sin sida att göra en tolkning som direkt lägger hinder i vägen för den utveckling av god redovisningssed som nu sker på internationell nivå.
Omvända förvärv
Slutligen skall jag ta upp ett exempel på Kontaktkommitténs framfart som tyvärr bara delvis har fästs på pränt. Exemplet gäller frågan om en redovisning av s.k. omvända förvärv enligt IAS 22 (Business Combinations) är förenlig med det sjunde redovisningsdirektivet. Såsom händelseförloppet har beskrivits för mig har följande hänt:
För några år sedan konstaterade Kontaktkommittén att det inte fanns några synbara konflikter mellan IAS 22 och IAS-direktiven. På en direkt fråga huruvida detta ställningstagande även gällde reglerna om omvända förvärv blev svaret att dessa inte omfattades av jämförelsen.
Skälet till detta var att undersökningen hade begränsats till de fetstilta punkter som IASC benämner ”standards” och reglerna om omvända förvärv finns inte placerade där utan i de punkter som innehåller bakgrundsmaterial och tolkningsanvisningar. När Kontaktkommittén så tog upp frågan om de omvända förvärven till särskild prövning kom man först fram till att det inte var förenligt med det sjunde direktivet att redovisa omvända förvärv eftersom en sådan redovisning innebar ett avsteg från koncerndefinitionen och denna definition inte omfattades av den s.k. overriding-regeln.
I nästa steg tog man tillbaka detta påstående och sa att en redovisning av omvända förvärv inte innebar ett avsteg från koncerndefinitionen men väl från de artiklar som reglerar själva konsolideringen. Eftersom dessa artiklar omfattas av overriding-regeln var IAS regler om omvända förvärv inte i strid med EG-direktivet.
Efter denna kovändning har kommittén tänkt till ytterligare och numera påstår Kontaktkommittén att man redan med stöd av de artiklar som behandlar förvärvsmetoden kan redovisa omvända förvärv och att man alltså inte behöver åberopa overriding-regeln för detta.
Avslutande synpunkter
Redogörelsen i det föregående inger starka betänkligheter mot Kontaktkommitténs sätt att tolka och tillämpa redovisningsdirektiven och att hantera uppkomna redovisningsfrågor.
Man kan naturligtvis rycka på axlarna åt eländet för trots allt har kommittén ingen legal status och dess uttalanden är självklart inte bindande för vare sig enskilda företag eller rättstillämpande myndigheter och domstolar. Men vad som gör saken olustig är det faktum att Kontaktkommittén på olika sätt försöker tillskansa sig mer och mer inflytande över redovisningsnormgivningen i Europa.
Jag skall nu ge ett exempel på detta.
Kontaktkommittén håller på att utarbeta förslag till ändring av direktiven som går ut på att noterande bolag skall tillämpa IAS i koncernredovisningen i den utsträckning som dessa är förenliga med det sjunde direktivet.
Enligt kommitténs mening bör ett sådant krav kombineras med en procedur på EU-nivå enligt vilken varje ny IAS måste godkännas innan den börjar tillämpas (a European endorsement mechanism). Kontaktkommittén beskriver detta på följande sätt:
”The mechanism (–-) would analyse wether or not there are fundamental objections to a standard, which could lead to non-acceptance of the standard for use in the EU. This may be the case if there are errors or if certain peculiarities of the European environment have not been taken into account. It may conclude that additional disclosures are necessary or that certain options set out in the standard should not be applied in the EU.”
Kontaktkommitténs tanke är alltså att godkännandeproceduren skall kunna utmynna i att en IAS – helt eller delvis – underkänns, t.ex. om den i något avseende bedöms stå i strid med någon artikel i redovisningsdirektiven. Avsikten är vidare att det är den godkända versionen av en IAS – och alltså inte originalet – som de noterade bolagen skall vara skyldiga att tillämpa. Vilket EU-organ som Kontaktkommittén anser bör fullgöra funktionen i fråga är inte svårt att gissa. Just det, Kontaktkommittén själv!
Efter att ha tagit del av resultatet hittills av Kontaktkommitténs funderingar i redovisningsfrågor är det inte utan att man känner viss bävan inför en sådan ordning.
–-
Sedan denna artikel skrevs har EG-kommissionen publicerat ett meddelande till Rådet och Europaparlamentet (kom/2000/359, EUs strategi för finansiell rapportering: den fortsatta inriktningen) av vilket framgår att kommissionen före utgången av år 2000 formellt kommer att föreslå att det införs ett krav på börsnoterade bolag i EU att upprätta årsredovisning med tillämpning av IAS. Förslaget kommer även att innehålla bestämmelser om en särskild ”godkännandemekanism”. Meddelandet finns tillgängligt på kommissionens hemsida.
Margit Knutsson är områdesansvarig för redovisning och bolagsrätt vid Sveriges Industriförbund samt ledamot i Revisorsnämnden och Redovisningsrådet. Hon medverkade senast i Balans nr 5/2000.