År 2000 förvandlades IAS från att ha varit en esperantodröm till en realitet. IASC bildades redan 1973. Drömmen då, att det skulle gå att enas kring ett gemensamt redovisningsspråk, framstod länge som just en dröm. Så, i fjol, fattades beslut att dels ombilda IASC, dels att göra IAS obligatoriskt för europeiska noterade företag. Det råder inte längre någon tvekan om att framtida årsredovisningar kommer att baseras på IAS. Det kommer visserligen att ta lång tid innan skillnaderna mellan framför allt US GAAP och IAS försvinner, men vägriktningen är klar. Attityden mot IAS bland, åtminstone de europeiska, storföretagen har också förändrats i en positiv riktning. Bara fram till här om året har jag fått uppfattningen att en majoritet skulle föredra US GAAP. En enkätundersökning, genomförd av PwC nyligen, visar dock att 79 procent av ekonomidirektörerna i europeiska storföretag stöder beslutet att göra IAS obligatoriskt i Europa och 75 procent vill att beslutet skall genomföras före år 2005. Andelen är lägre i Storbritannien, endast 56 procent. Det är inte förvånande. De brittiska företagen har länge ansett att deras redovisningsprinciper är bättre än IAS. Vad som däremot är förvånande är att enkäten visar att de svenska företagen är de minst positiva med endast 30 procent för. Mot bakgrund av att vi i praktiken redan infört IAS kan man fråga sig om inte svaren bygger på en feltolkning av frågan.
Att många nu inser att IAS är allvar gör att intresset också ökar för jämförelser mellan olika nationella GAAP och IAS. Ett exempel är den skrift som ställts samman gemensamt av de stora revisionsbyråerna.
GAAP 2000 A Survey of National Accounting Rules in 53 Countries
Utgiven av sju stora internationella revisionsbyråer under ledning av Chris Nobes.
Förutom de fem största ingår också BDO och Grant Thornton. Den som lett arbetet är Chris Nobes, välkänd brittisk professor i redovisning och ledamot av det gamla IASC. I skriften jämförs förekomsten av redovisningsrekommendationer i 53 länder med IAS. Jämförelsen gäller koncernredovisningen och bortser från faktiskt tillämpad praxis. Även om ett land i huvudsak följer en IAS i avsaknad av en nationell rekommendation räknas detta inte med.
Den metodik man följt har varit att formulera 62 frågor som huvudsakligen berör värdering av tillgångar och skulder. När det gäller koncernredovisning ingår exempelvis följande frågor
Måste en koncernredovisning upprättas
Bygger definitionen av dotterföretag på de facto-ontroll, och inte på majoritetsägande
Måste dotterföretag med kraftigt avvikande verksamhet inräknas i koncernen
Måste förvärvsmetoden tillämpas om det inte är omöjligt att identifiera en köpare
När förvärvsmetoden tillämpas, måste företag tillämpa de regler som anges i IAS 22 när de fastställer vilka avsättningar som kan göras
Måste goodwill redovisas som tillgång och skrivas av
Svaren beaktar endast sådana rekommendationer som införts vid utgången av 2000. För Sveriges del innebär det att man inte kunnat beakta alla de rekommendationer som införs år 2001 och 2002. Situationen är förmodligen densamma i flera andra länder. Anpassningen till IAS går för närvarande snabbt och det gör att varje sammanställning bara blir en ögonblicksbild.
Vid sammanställningen av svaren skiljer skriften mellan avvikelser som beror på dels avsaknad av nationella rekommendationer, dels skillnader i hur rekommendationerna är utformade. För flertalet länder anges skillnaderna på mellan en och två sidor. För exempelvis Frankrike och Tyskland upptar skillnaderna två till tre sidor.
Bland de skillnader som lyfts fram mellan svenska principer och IAS märks redovisning för pensioner, rörelsegrensrapportering, finansiella instrument. När det gäller specifikt de frågor som ställts om koncernredovisning sägs i skriften att
provisions in the context of business combinations accounted for as acquisitions may be created more widely och
dissimilar subsidiaries could be excluded from consolidation, although uncommon; if a dissimilar subsidiary is excluded, it is accounted for using the equity method.
När det gäller den första avvikelsen handlar det om ett vanligt problem. Det kommer förhoppningsvis att rättas till när RR 1:00 träder i kraft år 2002. Den andra avvikelsen förvånar mig mer. Min bedömning är att RR 1:96 förutsätter att alla dotterföretag skall omfattas av koncernredovisningen oavsett verksamhet. En annan sak är att ÅRL innehåller ett sådant förbehåll. I skriften sägs dock att det är rekommendationer och inte lagen som är utgångspunkten.
Jag är också förvånad över att man inte tagit upp det problem som belyses i en artikel i januarinumret av Balans, skriven av Margit Knutsson och Lennart Axelman. Det gäller den andra av de frågor som listats ovan, mer konkret: Måste ett moderföretag äga en andel i ett annat företag för att ett koncernförhållande skall uppstå. Enligt RR 1:96 är svaret ja, vilket framgår genom den hänvisning till ÅRL:s koncerndefinition som ges i rekommendationen. IASC:s svar är däremot nej, liksom i Redovisningsrådets reviderade rekommendation, RR 1:00. Den nya koncernredovisningsrekommendationen ligger alltså närmare IAS men träder i kraft först 2002. Enligt min bedömning borde alltså författarna här ha noterat ytterligare en avvikelse. Att så inte skett är begripligt. Det är få av oss som noterat betydelsen av lagkravet.
Vad det här illustrerar är att varje jämförelse av redovisningspraxis mellan olika länder eller hur långt ett visst land hunnit i anpassningen till IAS är svår och behäftad med osäkerhet. Till det kommer att boken, som nämnts, är en ögonblicksbild och inte heller gör anspråk på att vara något mer. Trots det har boken för mig inneburit en intressant läsning och jag är därför tacksam för att revisionsbyråerna tagit på sig arbetet med att ta fram allt underlag.
The Convergence Handbook. A comparison between IAS and UK financial reporting requirements by David Cairns and Chris Nobes
Utgiven av ICAEW, London 2000.
The Convergence Handbook behandlar också skillnader mellan nationella redovisningsrekommendationer, i det här fallet de brittiska, och IAS. Initiativet till boken har tagits av ASB, dvs. den brittiska motsvarigheten till Redovisningsrådet. Av förordet framgår att
ASB uppfattar skriften som jämförbar med ett utkast till rekommendation och uppmanar därför företag att ge sina synpunkter. Vad det handlar om är, som framgår av titeln, hur man skall uppnå en större överensstämmelse mellan brittiska principer och IAS.
Författarna är väl kända. David Cairns var under 10 år secretary-general i IASC och Chris Nobes har, som nämnts ovan, varit brittisk representant i det gamla IASC i nära tio år.
Jämfört med GAAP 2000 är Convergence Handbook väsentligt mer detaljerad. Anledningen till att man gett författarna uppdraget är EU-beslutet att göra IAS obligatoriska från och med 2005. Beslutet gör att det är viktigt att klarlägga de väsentliga skillnaderna mellan nuvarande brittiska principer och IAS. Kartläggningen syftar till framför allt till ange för ASB vilka rekommendationer som måste ändras men också att identifiera områden där brittiska principer är ”bättre” och där det kan vara motiverat att ändra IAS i stället. Det förhållandet att ASB:s ordförande fram till och med 2000 nu är ordförande i det nya IASC gör att den senare frågeställningen är väl så aktuell. En viktig del av boken är alltså att författarna kommenterar både när de anser att ASB bör ändra sina rekommendationer och när de tycker att IAS-lösningen är sämre.
Metodiken är att lägga rekommendationer från IASC och från ASB bredvid varandra och notera skillnaderna. Författarna har identifierat 28 områden uppdelade i fem avsnitt; ramverket och syftet med redovisning, tillgångar och intäkter, skulder, koncernredovisning samt presentation och upplysningar. Inom varje område diskuteras skillnader mellan IAS och UK GAAP med en avslutande sammanfattning där författarna föreslår hur man skall gå vidare.
Som exempel kan nämnas redovisning av skatt. Här skiljer sig den brittiska rekommendationen från IAS 12 genom att bara beakta uppskjuten skatt på differenser mellan redovisad och skattepliktig vinst. Brittiska företag behöver alltså inte redovisa en uppskjuten skatt på exempelvis uppskrivningar. Samma sak gäller vid företagsförvärv och för kvarhållna vinster i intresseföretag. Ytterligare en skillnad är att den brittiska rekommendationen tillåter en nuvärdeberäkning av uppskjutna skatter i motsats till IAS 12. Slutligen kan nämnas att det finns ett antal skillnader som gäller upplysningar. Bland annat skall brittiska företag förklara varför den aktuella skatten avviker från den som skulle ha redovisats om skattesatsen hade sammanfallit med den officiella.
Vilka slutsatser drar då författarna av den här jämförelsen? Enligt dem bör IASC ompröva sin rekommendation, IAS 12. Den anses inte förenlig med IASC:s Föreställningsram och har i praktiken visat sig svår att tillämpa på ett konsekvent sätt. När det gäller diskontering är författarna mer försiktiga. Där anser man det viktigt att pröva sig fram. Därför föreslås att man avvaktar några år och därefter gör en utvärdering av erfarenheterna från de brittiska företag som nu valt att tillämpa den metoden.
Det är inte bara IAS 12 som författarna anser borde omprövas och där de anser att Storbritannien har bättre rekommendationer. Andra exempel gäller kassaflöden och transaktioner med närstående, dvs. IAS 7 respektive 23. Författarna tycker också att IASC borde ta fram en rekommendation som kräver att företag redovisar transaktioner efter substans och inte bara juridisk form. I Storbritannien finns FRS 5, Reporting the Substance of Transactions, som i många fall visat sig användbar för att komma åt missbruk.
Rolf Rundfelt