Balans nr 1 2002

Kassaflöden och nedskrivningar

De nya rekommendationerna om nedskrivningar tycks bortse från de fall där maskiner ska återanskaffas, skriver professor emeritus Sven-Erik Johansson i en kritisk genomgång av de nya reglerna. Han menar också att det vore ett djärvt och dyrbart experiment om IASB skulle ansluta sig till den nya amerikanska synen på goodwillavskrivningar.

Enligt klassisk ekonomisk kapitalvärdeteori värderas kapitaltillgångar genom diskontering av förväntade framtida kassaflöden. Under senare hälften av 1900-talet fick teorin i ökad utsträckning praktisk tillämpning i investeringskalkyler, dvs. värdering av tillgångar som företagen överväger att anskaffa. I början av 2000-talet skall enligt nationell och internationell normgivning (accounting standards) teorin tillämpas vid beslut om nedskrivningar av befintliga anläggningstillgångar. Min artikel handlar om tillämpningsproblem.

Redovisningsrådet (RR) utgav i augusti 2000 sin rekommendation (RR17) ”Nedskrivningar” (se Balans nr 11/2001, s. 35–39). Den är baserad på IAS 36 ”Impairment of Assets”. I augusti 2001 kom FASB:s Statement No. 144 (FAS 144) ”Accounting for the Impairment or Disposal of Long-Lived Assets”. I FAS 142, ”Goodwill and Other Intangible Assets” föreskrivs att bokfört goodwillvärde årligen skall testas för ”impairment” i stället för att avskrivas enligt plan. Anvisningar för diskontering av kassaflöden ges i FASB Concepts Statement No. 7 ”Using Cash Flow Information and Present Value in Accounting Measurements”.

Den klassiska ekonomiska teorin har också varit utgångspunkt för teorin om tillgångars ekonomiska livslängd och anknytande teori för avskrivningar under den ekonomiska livslängden. Själv har jag i min doktorsavhandling, ”Skatt – investering – värdering” (EFI 1961) studerat frågan hur hänsynstagande till skatt och penningvärdeförändringar påverkar en maskins ekonomiska livslängd och värdeminskningsförlopp. Dels studeras maskiner, som ej skall återanskaffas, dels maskiner som återanskaffats. I första fallet sker värdering på basis av de kassaflöden som användningen av maskinen förväntas generera jämfört med nollalternativet, dvs. att maskinen ej anskaffats. I det senare fallet sker värderingen på basis av kassaflödeskonsekvenser av maskinbyte vid slutet av beräknad ekonomisk livslängd vs. omedelbart byte.

Ovannämnda rekommendationer om nedskrivningar synes bortse ifrån återanskaffningsfallet såsom framgår av efterföljande avsnitt. Det ger en viss tillfredsställelse att kunna använda en 40 år gammal teoretisk studie som utgångspunkt och hjälpmedel för en analys av ett högaktuellt praktiskt problem. Jag börjar med en analys av några grundbegrepp i RR 17. En mera ingående beskrivning och detaljanalys görs i Peter Nyllinges och Mikael Winkvists artikel, ”Ny rekommendation avseende nedskrivningar ställer stora krav på värderingar” (Balans nr 11/2001).

Grundbegrepp i RR 17

Återvinningsvärde ”utgörs av det högsta av en tillgångs nettoförsäljningsvärde och nyttjandevärde”. En tillgång skall nedskrivas om dess bokförda värde överstiger återvinningsvärdet.

Nettoförsäljningsvärde ”utgörs av det pris som beräknas kunna uppnås vid försäljning av en tillgång mellan kunniga parter som är oberoende av varandra och som har ett intresse av att transaktionen genomförs”.

Nyttjandevärde ”är nuvärdet av de uppskattade framtida betalningar som företaget förväntas tillgodogöra sig genom att använda tillgången. I nyttjandevärdet ingår ett beräknat restvärde vid slutet av perioden”.

Kassagenererande enhet ”är den minsta grupp av tillgångar för vilka det går att fastställa löpande inbetalningar som i allt väsentligt är oberoende av andra tillgångar eller grupper av tillgångar”.

Definitionen av nyttjandevärde synes avse tillgångar som ej skall återanskaffas. Kassaflödena är sådana som skulle bortfalla om tillgången såldes eller saknades och som är en följd av fortsatt användning inom företaget. Nyttjandevärdet är ett mått på ägarens (den potentiella säljarens) kritiska värde eller lägsta försäljningspris, dvs. det pris (efter avdrag för transaktionskostnader) till vilket det vore lika ekonomiskt fördelaktigt att sälja tillgången som att fortsätta att använda den under resterande ekonomisk livslängd.

Nettoförsäljningsvärdet är i allmänhet lägre än nyttjandevärdet, om man utgår ifrån att en tillgång i allmänhet har fått den ägare som bäst kan utnyttja den eller att transaktionskostnader (inkl. skatt) skapar barriärer för ägarbyte. Företagets produktiva anläggningar används som regel för avsett ändamål i stället för att utbjudas till försäljning. Marknaden är allt annat än perfekt och karaktäriseras av få transaktioner, få aktörer och heterogena produkter. Det är förvisso ej lätt att på en sådan marknad bedöma nettoförsäljningsvärden för kassagenererande enheter.

Samband mellan kassaflöden och tillgångar

Såsom framhålles i Nyllinges och Winkvists artikel är det också mycket svårt att identifiera samband mellan kassaflöden och individuella tillgångar eller grupper av tillgångar, när ett företags eller en divisions försäljningsinkomster är resultatet av samverkan mellan många produktionsfaktorer, materiella och immateriella tillgångar. Speciella problem uppkommer när immateriella tillgångar är ”osynliga”. Låt oss ta ett läkemedelsföretag som exempel. Där krävs stora immateriella investeringar för att genom forskning få fram nya substanser och läkemedel, för att testa dem och få dem godkända av granskande myndighet och för att slutligen marknadsföra läkemedlen. Dessa investeringar kostnadsförs som regel och är större än balansgilla investeringar för att tillverka läkemedel. Hur skall en kassagenererande enhet fastställas? Problemen är uppenbara. Antag att företagets totala tillgångar inkl. ”osynliga” immateriella investeringar ses som den kassagenererande enheten. Hur meningsfull är en jämförelse mellan nyttjandevärdet av totala tillgångar och bokfört värde för ”synliga” tillgångar? Om nyttjandevärdet är högre än bokföringsvärdet krävs ingen nedskrivning. Anledningen kan vara att de immateriella investeringarna kostnadsförts och ej aktiverats eller att marknadsvärdet ej kan fördelas mellan materiella och immateriella tillgångar. Nedskrivning av bokfört värde för materiella tillgångar kan alltså undvikas till följd av ”dolda reserver” i form av kostnadsförda immateriella investeringar som alltså skapar ett nedskrivningsskydd. IASB och därmed RR har hittills förbigått dessa konsekvenser, trots att den uppenbara trenden är att immateriella investeringar (inte minst IT-relaterade sådana) ökar i betydelse i förhållande till balansgilla materiella investeringar. Det anges ej explicit att ”osynliga tillgångar” kan ingå i en kassagenererande enhet. I FASB 142 uppmärksammas sådana tillgångar.

Bortsett ifrån sambandet mellan framtida kassaflöden och ”osynliga tillgångar” torde det ofta bli bekymmersamt för industri- och handelsföretag att bestämma vilka tillgångar som skall ingå i en kassagenererande enhet. Fördelning av goodwill skapar speciella problem som framgår av ovannämnda Balansartikel. För fastighetsbolag och rederier kan det vara enklare.

Samband i återanskaffningsfallet

Vid värdering av befintliga tillgångar, som förväntas bli återanskaffade, beaktas enligt teorin endast kassaflödeskonsekvenserna av fortsatt användning och byte (reinvestering) vid slutet av bedömd ekonomisk livslängd vs omedelbart byte till ny tillgång (maskin el. dyl.) och ej totalt kassaflöde från fortsatt användning. Kassaflöden som är oberoende av utbytestidpunkten påverkar ej nyttjandevärdet. Detta bör rimligtvis leda till att bedömning av nedskrivningsbehov kan avse individuella balansposter och inte den minsta grupp av tillgångar, till vilka löpande inbetalningar kan hänföras. Nya sambandsproblem och behov av tillgångsgrupperingar kan uppstå. Val av utbytestidpunkt för en maskin kan vara beroende av utbytestidpunkten för en annan maskin eller anläggningsenhet. Då bildar dessa tillgångar tillsammans ett värderingsobjekt. Utrymmet medger inte någon närmare beskrivning av de teoretiska modellerna för värdering i återanskaffningsfallet. Syftet är att beräkna det värde för, säg, en befintlig maskin som gör den konkurrenskraftig med en ny modern maskin vid omedelbart byte. Värdet anger det utbytespris för befintlig maskin som gör alternativen omedelbart byte och fortsatt användning likvärdiga. På en perfekt marknad för begagnade maskiner etableras de marknadspriser som ger likvärdiga val mellan nya maskinen och begagnade maskiner av olika ålder. Samma föreställningsram gäller när företag beräknar kalkylmässiga nukostnadsavskrivningar i syfte att få kapitalkostnader för befintliga maskiner, som ger konkurrensjämvikt i förhållande till företag med nya maskiner. Det är ju förvisso ingen ny tanke att vid värdering av en befintlig maskin göra en jämförelse med en ny maskin och dess driftsmässiga fördelar. I FARs utkast till rekommendation om nukostnadsredovisning (1980) anvisas en metod för att beakta sådana fördelar vid beräkning av anläggningars nukostnad. En befintlig maskins ”operating inferiority” i förhållande till en ny maskin är en viktig värderingskomponent. Erfarna praktiker kan gissningsvis ofta bedöma om en oväntad teknisk utveckling el. dyl. medfört att bokföringsvärdet för en befintlig anläggning påtagligt överstiger det utbytespris som gör omedelbart byte och fortsatt användning/senare byte till likvärdiga alternativ och skapar konkurrensneutralitet mellan ”gammalt och nytt”. Det kan vara viktigare att förevisa syftet med mätningar och vad som skall mätas än att rekommendera preciserade normer för värderingsteknik.

Det är anmärkningsvärt att normgivningen för nedskrivning av anläggningstillgångar inte beaktar teorin för värdering av tillgångar, som återanskaffas och därmed möjligheten till mindre omfattande värderingsobjekt än kassagenererande enheter. I IAS 16, ”Property, Plant and Equipment” hänvisas till IAS 36 för bedömning av ”Impairment losses”. Omvärderingar skall emellertid baseras på ”depreciated replacement cost”, om möjlighet till marknadsvärdering saknas. Tillämpning av teorin kan leda till att en maskin behöver nedskrivas, medan värdering av den kassagenererande enhet, i vilken maskinen ingår, ej visar behov av nedskrivning av enhetens totala bokföringsvärde och därmed ej heller av dess delkomponenter. Och vice versa. Indikationer på när nedskrivningsbehov skall prövas kan avse oväntad teknisk utveckling och andra avvikelser från förväntningar, som legat till grund för bedömning av ekonomisk livslängd för tillgångar, som förväntas bli återanskaffade. Sådana händelser kan ha liten effekt på den kassagenererande enhetens totala kassaflöde men stor effekt på värdet av en individuell maskin.

Kassaflöden före skatt

Nyttjandevärdet beräknas på basis av förväntat kassaflöde före skatt. Jämförelse görs med bokfört värde för kassagenererande tillgångar utan avdrag för redovisade uppskjutna skatteskulder.

Följande konsekvenser bör observeras:

  1. Goodwillavskrivningar är skattemässigt ej avdragsgilla. Detta kan påverka förvärvspriset. I förvärvsbalansen upptas ingen till koncerngoodwill hänförlig uppskjuten skatteskuld. Goodwill kan därför sägas vara redovisat ”netto” efter skatt. En jämförelse med nuvärdet av kassaflödet före skatt kan halta.
  2. Skatteskuld hänförlig till i förvärvsanalysen identifierade tillgångar upptas i förvärvsbalansen till odiskonterat värde, även om förvärvspriset påverkats av diskonterade skattekonsekvenser och det ej är fråga om ”rena substansförvärv” enligt punkt 44 i RR 9. Följden blir en motsvarande övervärdering av tillgångar i förvärvsbalansen, som utlöser ett omedelbart nedskrivningsbehov.
  3. Nyttjandevärdet blir opåverkat av om en nedskrivning är skattemässigt avdragsgill eller ej. En intern bedömning av minimipris vid en försäljning skulle påverkas härav.
  4. RR 17 gäller även för aktier i dotterbolag, vars värde är beroende av bolagets totala kassaflöden inklusive såväl skatter som finansiella betalningar.

Även om ovannämnda konsekvenser är värda att uppmärksamma, motiverar de inte att som norm utgå ifrån kassaflöde efter skatt. Detta skulle skapa än större tillämpningsproblem, bl.a. till följd av samband mellan avkastningskrav efter skatt och skattemässiga vinstbegrepp såsom framgår av min doktorsavhandling. Nyllinge och Winkvist synes ha viss preferens för en efter-skatt-ansats.

Jämförelse mellan RR 17 och FAS 144

Båda rekommendationerna söker ge vägledning för nedskrivningsbeslut i följande trestegsprocess:

  1. Vägledning för när prövning av nedskrivningsbehov skall göras.
  2. Vägledning för hur prövningen skall ske.
  3. Vägledning för hur erforderlig nedskrivning skall beräknas.

En avgörande skillnad är att FASB anvisar olika mätmetoder i steg 2 och 3 medan enligt RR samma mätmetoder skall användas.

I steg 2 skall enligt FASB ett ”recoverability test” genomföras. Detta sker genom att bokföringsvärdet för en tillgång (grupp av tillgångar) jämförs med odiskonterat värde av förväntat kassaflöde från fortsatt användning av tillgången. Om det senare värdet är högre än bokföringsvärdet skall ingen nedskrivning ske (steg 3 bortfaller). När odiskonterat kassaflöde är lägre än bokfört värde, skall detta nedskrivas om det är högre än tillgångens ”fair value”, dvs. verkligt värde = marknadsvärde.

Av bakgrundsbeskrivningen till FAS 144 framgår klart att marknadsvärdet antas bli bestämt genom en jämförelse ”with or without” värderingsobjektet (dvs. utan beaktande av valsituationen i återanskaffningsfallet). Det framgår också att ombedömningar av ekonomisk livslängd ses som ”depreciation issues”, som behandlas i en annan rekommendation.

Testet med odiskonterade kassaflöden skapar ett nedskrivningsskydd, som saknas i IAS 36 och därmed i RR17. Konsekvensen kan bli att europeiska företag, vilkas årsredovisningar fortfarande innehåller s.k. ”US GAAP-not”, får återföra nedskrivningar enligt europeisk normgivning. Framtida samordning mellan IASB och FASB beträffande nedskrivningar av materiella anläggningstillgångar sker förhoppningsvis med IAS/IFRS som riktmärke. FASB:s återvinningstest bär tydlig prägel av pragmatism. För goodwill används ett annat test som framgår av nästa avsnitt.

Nedskrivning av goodwill enligt FAS 142

1999 gjordes ett utkast till FAS 142. Där förordades att förvärvsgoodwill skulle avskrivas under högst 20 år, vilket kunde tolkas som en välkommen anpassning till IAS. 2001 gör FASB en anmärkningsvärd – för att inte säga historisk – tvärvändning. Goodwill skall ej avskrivas men varje år (ibland t.o.m. oftare) underkastas ”impairment tests”. Synergieffekter och andra kassaflödeskonsekvenser av ett dotterbolags förvärv kan återspeglas inte enbart (eller huvudsakligen) i dotterbolagets redovisning utan även inom andra delar av förvärvande koncern. Goodwill skall därför vid förvärvet fördelas på ”reporting units”, som antas ha nytta av förvärvet. Nedskrivningstestet avser till rapporteringsenheten allokerat goodwillvärde. Det sker i två steg.

  1. Marknadsvärdet för enheten uppskattas. Om detta överstiger enhetens bokförda värde, inklusive goodwill, erfordras ingen nedskrivning. Om bokföringsvärdet är högre, tas det andra steget i testet.
  2. I detta steg beräknas ”the implied fair value of goodwill”. Detta sker genom att marknadsvärdet i steg 1 ses som ett hypotetiskt förvärvspris, som i en hypotetisk förvärvsanalys fördelas på identifierade tillgångar och skulder jämte ”unrecognized intangibles assets”. Skillnaden mellan marknadsvärdet och värdet enligt ”förvärvsanalysen” blir enhetens implicita marknadsvärde för goodwill. Om det är lägre än bokfört goodwillvärde skall detta nedskrivas med skillnadsbeloppet.

Nedskrivningstestet innehåller inga jämförelser med odiskonterade kassaflöden. FASB torde knappast vara stolt över att i FAS 142 underkänna en testmetod som rekommenderas i FAS 144 (och tidigare i FAS 121).

En utmärkt beskrivning och analys av FAS 142 och jämförelse med IAS återfinns i artikeln ”Redovisning av goodwill, en utmaning?” av Christine Rankin Johansson (Balans nr 10/2001). Jag skall bara komplettera med följande reflektioner.

  1. Det teoretiskt ideala testet borde baseras på skillnaden mellan å ena sidan de kassaflöden som förväntades vid förvärvet och låg till grund för köpbeslutet, och å andra sidan utfallet av dessa förväntningar. Förväntningar kan vara oprecisa och utfallsanalys är svår att genomföra. Det är därför lätt att förstå att FASB inte övervägt en sådan ansats.
  2. Testet i steg 1 har flera anmärkningsvärda konsekvenser. Det har påpekats att det kan innebära att nedskrivning undviks till följd av internt genererad goodwill, som därigenom indirekt aktiverats. Gränsdragningen är oklar mellan sådan goodwill och andra immateriella kostnadsförda investeringar. Avgörande är att sådana investeringar påverkar enhetens kassaflöden och marknadsvärde utan att synas i balansräkningen. Konsekvensen kan bli att ingen nedskrivning erfordras enligt det första testet, även om det andra testet, där ifrågavarande investeringar upptas i den hypotetiska förvärvsbalansen, påvisar nedskrivningsbehov. Kostnadsförda investeringar kan sägas bli indirekt aktiverade genom en ”bakdörr”. FASB använder också uttrycket att ”kuddar” för bokfört goodwillvärde skapas. Enhetens marknadsvärde och nedskrivningsbehov kan också påverkas av beslut med svagt eller inget samband med ursprungligt dotterbolagsförvärv. Orealiserade värdestegringar på anläggningstillgångar skapar också ”kuddar”. Det valda tvåstegstestet motiveras i första hand såsom en lämplig balans mellan ”costs and benefits”. Ovannämnda konsekvenser av första teststeget är ofrånkomliga konsekvenser av vald ansats. Det är oklart om de betraktas som önskvärda och hur de beaktats i cost-benefit-analysen. Klart är emellertid att steg 1 är ett mycket ofullständigt test på värdebeständigheten av ursprungligen förvärvad goodwill.
  3. Andra immateriella tillgångar än goodwill skall avskrivas enligt plan, om ekonomisk livslängd kan beräknas på tillfredsställande sätt. Motsvarande regel för goodwill saknas. Tiderna förändras förvisso. Borta är föreställningen om klassisk goodwill baserad på förväntningar om övernormala men av konkurrensskäl tidsbegränsade vinster. Fortfarande betalar förvärvande företag för övernormala men tidsbegränsade vinster och anser det riktigt att avskriva därav betingat goodwillvärde. Det är anmärkningsvärt att företag ej tillåts göra goodwillavskrivningar, även om de anser att goodwill ej är en evig och värdebeständig tillgång utan en tillgång som bör avskrivas enligt plan. FASB hänvisar till att man i sådana fall kan göra successiva nedskrivningar. Men det påpekas inte att ”kuddar” i steg 1 kan vara hinder för sådana nedskrivningar.
  4. Testmetoden är tids- och kostnadskrävande. I steg 1 krävs årligen ”företagsvärderingar” (låt vara att värderingen ett år kan få gälla även nästkommande år om vissa förutsättningar är uppfyllda). Steg 2 innefattar hypotetiska förvärvsanalyser för varje rapporteringsenhet. Detta skall genomföras som ett led i den hektiska process som koncernbokslut innebär. Extra besvärligt blir det för de europeiska företag som – innan konvergeringsproceduren mellan IASB, FASB och SEC är slutförd – måste ha en kompletterande redovisning enligt US GAAP. Testmetoden är empiriskt oprövad även om FASB gör ”field visits” och har ett omfattande remissnät. Man önskar att det vore möjligt att göra småskaliga experiment innan oprövad metodik skall tillämpas i full skala.
  5. IASB har översyn av sin goodwillrekommendation på sin agenda. Jag är allt annat än övertygad om att snar anpassning till FAS 142 är lämplig. Det är ett djärvt och sannolikt dyrbart experiment för att slippa goodwillavskrivningar. IASB bör avvakta erfarenheter av experimentet och beakta att USA har mer utvecklade marknader för värderingsobjekten som värderingsstöd. FASB har tagit ett stort steg från utkastet 1999 med anvisningar för goodwillavskrivningar till slutlig rekommendation om ”impairment tests”. Är det ett steg i rätt riktning?

Sammanfattning

En ofrånkomlig brist på precision karakteriserar underlaget för nedskrivningsbeslut, när tillgångars bokförda värden skall jämföras med kassaflödesbaserade uppskattningar av deras marknadsvärden enligt IASB/RR och FASB. Prognoser om en koncerns framtida kassaflöden är ofrånkomligen osäkra. Fördelning av rörelserelaterade kassaflöden på kassagenererande enheter skapar ytterligare osäkerhet. Samband mellan framtida kassaflöden och goodwill från dotterbolagsförvärv är svårbedömda. Fördelning av sådan goodwill på kassagenererande enheter eller andra värderingsobjekt kan knappast grundas på objektiva kriterier.

IASB/RR och FASB har ej beaktat modeller för värdering av tillgångar, som förväntas bli återanskaffade och därmed ej möjligheten att bedöma nedskrivningsbehov av sådana tillgångar utan fördelning av totala kassaflöden på tillgångarna.

Sådana och andra materiella anläggningstillgångar kan få ett nedskrivningsskydd, när de ingår i en enhet, vars kassaflöde positivt påverkas av kostnadsförda immateriella investeringar och andra former av ”osynliga” tillgångar. Testmetodiken i FAS 144 ger ett anmärkningsvärt skydd mot nedskrivningar, som vore erforderliga enligt IAS 36/RR 17 men kan undvikas genom att bokföringsvärden anses återvinningsbara om de täcks av odiskonterade kassaflöden.

Även testmetodiken i FASB 142 möjliggör ”kuddar” som skydd mot nedskrivning av ”evig” goodwill. Genom att passera ett mättekniskt billigare och mindre krävande (”lägre ribba”) förtest, kan dyrare och strängare sluttest undvikas. Kompromissprocessen i avvägningen mellan kostnader och nytta av olika testmetoder är en ytterligare förklaring till ovannämnda ofrånkomliga brist på precision.

I rekommendationer ska inte god redovisningssed utvecklas; rekommendationer ska bara stadfästa sådant som redan utvecklats i praxis. De bör inte vara föreskrifter dikterade uppifrån. Dessa kloka råd gav i Balans nr 9/85 av f.d. ordföranden i FAR och FARs redovisningskommitté, Bo Fridman. Det är ett stort gap mellan dessa råd och normerna för nedskrivningstest.

Sven-Erik Johansson är professor emeritus vid Handelshögskolan i Stockholm. Han var tidigare ordförande i Redovisningsrådet. Han medverkade senast i Balans nr 11/1998.

Sifferkollen

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800 68 200
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%

 

Visa mer...