1962 väcktes intresset för miljöfrågor genom boken ”Silent spring”. Det är nu över 40 år sedan. Lars-Olle Larsson och Marie Norregårdh går här igenom vad som hänt under dessa 40 år. De beskriver också kortfattat vägledningen för översiktlig granskning av hållbarhetsredovisningar, som är framtagen av en projektgrupp inom FARs samrådsgrupp för miljöfrågor, socialt ansvar och hållbar utveckling.

Vägen hit har varit lång. Eller har den inte det? Är det bara för att vi lever i nuet som vi upplever att förändringar och utveckling tar sådan tid? Låt oss göra en historisk exposé.

Tyst vår, 1962

När Rachel Carson 1962 kom ut med sin bok ”Silent spring” blev den en väckarklocka för intresset för miljöfrågorna och därmed människans relation till och inverkan på naturen i vid bemärkelse. Detta är alltså drygt fyrtio år sedan. I stort sett den tid det tar för en människa, att från födsel nå en slags middagshöjd i livet. En lång tid för individen men kort i ett historiskt, bakåtblickande perspektiv. Vår relation till tiden är alltså verkligen relativ. Utvecklingen går långsamt tycker vi, förändringar kryper fram. Men livet går fort.

Vad har nu hänt under dessa fyrtio år avseende människans relation till naturen och sina medmänniskor i termer av, i första hand, företags och andra verksamheters agerande?

Mediaintresset vaknar

Miljöfrågorna kom snabbt upp på medias dagordning efter Carsons bok. ngo:s (ideella intresseorganisationer) av olika slag bildades och förespråkare för olika partier talade om och profilerade sig med miljö som honnörsord. Centerpartiet tog miljö på entreprenad. Och det fick 1981, politisk konkurrens, när Miljöpartiet de gröna bildades.

Människans påverkan på miljön fokuserades genom farliga utsläpp som förorsakar koralldöd runt om i världen. Här hemma visar undersökningar att bottendöden breder ut sig i Östersjön.

Sura nedfall från Mellaneuropa orsakar skogsdöd i framför allt södra Sverige. Larmklockorna startas av Naturvårdsverket, Naturskyddsföreningen och Greenpeace. Miljöpartiet når 1988 riksdagsstatus. (Säldöden!)

Internationell överenskommelse

Riokonferensen 1992, med deltagare på ministernivå från praktiskt taget hela världen och med det signerade slutdokumentet Agenda 21, betydde ett genombrott för insikten om att samspelet människa och natur är avgörande för kommande generationers situation på det här klotet. ”Vi förvaltar för våra barn och barnbarn.”

Miljöredovisning aktualiseras

Frågorna kring företags exploatering av naturen ökar. Marknaden, företagens intressenter, börjar långsamt, men dock accelererande, fråga efter redovisning av deras agerande – såväl avseende råvaruuttag som tillverkningsprocesser och omhändertagande av restprodukter.

Avfallshantering blir över huvudtaget en angelägenhet för varje individ och därmed en fråga för företagen. Återanvändning och återvinning blir en möjlighet att såväl spara resurser, som att få tillbaka pengar.

Separata miljöredovisningar från företag blir allt vanligare och utvecklas från glättiga reklamtrycksaker till relativt sakliga och överskådliga informationsskrifter. Stora presenterade med sin miljöredovisning 1995 den första miljöredovisningen i Sverige som innehöll en oberoende granskningsberättelse. Nästan alla större företag, framför allt börsnoterade sådana, redovisar sitt miljöarbete. Dock inte alltid såsom certifierade enligt ISO 14001. Miljöledningssystem garanterar ju inga förbättrade prestanda. Företagen väljer därför i allt högre utsträckning att demonstrera sina förbättringar avseende miljöarbetet just relaterat till förbättrade prestanda – gärna i jämförelse med marknadens krav och konkurrenternas situation. Eller som en demonstration av följsamhet till krav på enskilda, för marknaden, avgörande insatser.

Ett numera klassiskt exempel på det senare är Shells beslut att inte dumpa oljeplattformen Brent Spar i Nordsjön som en följd av en, i det närmaste, världsomfattande negativ opinion.

En opinion som snabbt fick fäste för att kommunikationsmöjligheterna i vår tid är sekundsnabba. (På 1700-talet kunde man maximalt förmedla nyheter lika snabbt som en häst kunde springa eller ett skepp segla. Nu når budskap runt världen via Internet med ett klick på musen.)

Därför är de stora företagen – och därmed deras leverantörer – i denna globaliseringens och kommunikationens tidsålder – angelägna om sina varumärkens utseende från dag till dag.

Kraven ökar. Nu gäller genomsynlighet i alla avseenden.

Kraven på företagens genomsynlighet och öppenhet, startade alltså med ”Vad gör ni med vår miljö?”.

Nu är ledordet ”sustainability”, hållbart företagande – inom vilket begrepp även miljöarbetet har inordnats.

Hållbart företagande

Vi vill påstå att utvecklingen av marknadens, företagens intressenters intresse (!) för vad de företag som de arbetar i, handlar med, köper av och inte minst satsar pengar i, – det intresset har sedan boken ”Tyst Vår” kom ut utvecklats enligt en accelererande, logaritmisk kurva. Långsamt inledningsvis, allt snabbare nu.

Några osorterade nedslag i närtidens händelser

I mattfabriken går barndomen förlorad.” En kvällstidningsrubrik som tog tag i det västerländska företagets utnyttjande av barnarbete i Afghanistan. ”Lungsjuka syr kläder åt modejätten” exponerade hur underleverantörer till ett svenskt företag utnyttjade arbetskraft i Kambodja. ”Barnslavar skördar kakaobönor” är ytterligare exempel på hur svenska media synar, inte bara moderföretagen utan även dess leverantörer och dessas underleverantörer och så vidare.

Men det har inte stannat vid kontroll av leverantörer. Två stora svenska industriföretag fick klä skott för – inte i första hand för hur varorna tillverkades, utan vilka köpare de säljande företagen var villiga att acceptera. Enligt media borde den grova exploatering av mark och människor som kundföretaget ägnat sig åt (och fortfarande påstås göra) ha kontrollerats och avstyrts av de säljande svenska företagen. Eller så skulle man inte ha accepterat dem som köpare.

Man avkrävde alltså företagen att ta ansvar bortom beställningen. Ett ansvar för kundernas beteende: och detta i grunden för att skydda det egna varumärket.

IKEA tog tidigt till sig den stora opinionens, och därmed sin egen globala marknads, påpekande och önskemål om ett allt igenom i hela produktionskedjan ansvarsfullt företagande. Interna kontroller liksom externa oberoende kontroller genomförs hos leverantörer över hela världen.

Särintressen påverkar

Arla Foods exporterade billig torrmjölk till Dominikanska Republiken som har en egen mjölkproduktion. Lutherhjälpen (bland andra) protesterade högljutt eftersom exporten bidragit till att slå ut många småproducenter i den karibiska östaten och Arla kände sig tvingade till en ursäkt och avbön. I ATL, Lantbrukets Affärstidning, under rubriken ”Arla ber om ursäkt för export” citerades Arlas information i frågan; ”Frågor kopplade till global handel är alltid komplexa. För oss är ansvarstagande ett långsiktigt arbete på de marknader vi är idag och kommer att finnas i framtiden.

Låt oss i eftertanke ställa frågan: Varför ändrade Arla sin policy? Av omsorg om Dominikanska Republikens mjölkbönder eller om sitt varumärke? Vad svaret än blir, kvarstår faktum. Arla backade. Och vann förmodligen poäng hos de av sina intressentgrupper de värderar har betydelse för Arlas varumärke. (Men de svenska mjölkbönderna då? Ja, se det är en annan historia. En annan intressant parentes är, att juridiskt handlade Arla alls inte fel, men uppenbarligen omoraliskt. Alltfler företag får nu hårdhänt lära att det inte finns en moral. Det finns flera!)

Ansvarsfullt företagande värnar varumärket

Ansvarsfullt företagande baserat i etiska principer har vuxit fram ur miljörörelsernas trevande inledningsaktiviteter och trädkramande på sextiotalet till något som kan kallas ett paradigmskifte. Eller i varje fall en början till ett sådant.

Transparency”, genomsynlighet, total öppenhet är ledord som i en snar framtid inget företag kan negligera.

Henry Mintzberg, sedan sextiotalet känd managementskribent och tänkare säger under rubriken ”In search of a balanced society” i en artikel i Financial Times i september i år att han vill ändra på det anglosaxiska sättet att se företags primära uppgift ”as serving the shareholders”. Företag ska – och ytterst den ansvariga ledningen – ta ett totalt övergripande ansvar för sitt handlande och därmed tjäna alla sina intressenter. ”Change is necessary.

Genom att lyssna till sina olika intressenter och förstå att balansera de skilda värderingar som ska tillfredsställas, säkras också företagets varumärke för framtiden.

The Body Shops Values Report, en milstolpe

Tiden är relativ. ”Tiden” i någon bemärkelse går långsammare för en astronaut som befinner sig utanför jordens dragningskraft. Men även, här på klotet, kan upplevelsen av samma tidsrymd vara olika vid olika tillfällen.

I ett historiskt tillbakablickande perspektiv är därför, tycker vi, tiden mellan ”Silent Spring”, väckarklockan, och The Body Shops Values Report 1997 kort. Det har tagit mindre än trettiofem år för oss att nå från praktiskt taget ingen kunskap till insikten om att ett företag inte ”bara” är en pengamaskin utan i allra högsta grad en del av samhället. Och på vilket ställs krav på genomsynlighet.

The Body Shop, var först med en tydlig och allt omfattande rapport efter vilka principer man arbetade, sociala såväl som i relation till djur. Och man redovisade såväl sina framgångar som sina misslyckanden.

Och slag i slag följde andra företag. Bland dessa Novo Nordisk, British Telecom med flera. Den sociala redovisningen hade därmed fått ett ansikte. Och fram till i skrivande stund kan läggas ytterligare ”Sustainability Reports”. Anglo-American, Atlas Copco, Philips, för att nämna några.

Den finansiella sektorns påverkan

De stora internationella placerarna, t.ex. AP-fonderna, låg länge lågt, följde genom egna analyser och genom bland annat Dow Jones Sustainability Indexes, DJSI, med tilltagande intresse hur opinionens krav på genomsynlighet hos företagen ökade. Och när media började syna först de stora företagen och sedan ägarstrukturen förändrades ett intresserat iakttagande till handling.

Rubriker i pressen av typen ”AP-fond har amerikansk vapenjätte i portföljen” och andra liknande väckte de som förvaltar våra pensionspengar. ”Coca Cola och Nestlé åkte ut när AP-fond följde etikregler” och ”Fondbolag enas om etiska riktlinjer” blev en ny typ av medianyheter.

Ett studium av marknadens, ytterst konsumenternas, krav på företagen, deras genomsynlighet och redovisningar förankrat i egna analyser och DJSI gav vid handen att företag med redovisat hållbarhetsprogram klarade sig bättre på börsen – 28 procentenheter bättre i juli 2003, enligt just DJSI.Det är intressant att notera hur företag med stora konsumentgrupper, som Body Shop, IKEA, British Telecom och Philips, är bland de första som tycks inse värdet av att skydda varumärket genom att tillmötesgå konsumenternas krav. Liksom det är att se hur de stora penningförvaltarna, aktieägarna, följer efter. Och hur de små ägarna kommer att dras med när aktiens värde ökar.

En ny trend tar form

Fram till att de första hållbarhetsredovisningarna presenterades 2002, avseende aktiviteter och förhållningssätt under 2001, har de varit från den vanliga finansiella årsredovisningen separerade trycksaker.

Men nu 2003, framtonar ett nytt sätt att presentera hållbarhetsredovisning. Man levererar sin ordinarie årsredovisning med hållbarhetsredovisningen i samma trycksak. Visserligen separerade, men i en trycksak. Och hållbarhetsredovisningen får sin egen granskning och sin egen granskningsberättelse. Ett exempel är skf vars årsredovisning har titeln ”Annual Report 2002 including Sustainability Report”. Kemira och Novozymes är andra nordiska exempel på företag som valt att göra på samma sätt.

Vi konstaterar att ett brohuvud har skapats. Och att vi har nått långt på kort tid. Andra företag följer exemplet.

Från vildvuxet till riktlinjer

Låt oss konstatera två saker.

Pro primo: När miljöredovisningarna började komma och under slutet av nittiotalet utvecklades till hållbarhetsredovisningar var de praktiskt taget omöjliga att jämföra med varandra, företag och företag emellan och naturligtvis gällde detta även mellan branscher. Det krävdes ett omfattande analysarbete för att förstå likheter och olikheter.

Pro secundo: Vi menar att ISO 14000-standarderna, som påbörjades 1997, aldrig nått över systemtänkandenivån och därför inte har bäring på företagens redovisningar. Certifiering av administrativa system redovisar inte prestanda och prestandaförbättringar. En reflexion, som kan göras, är att ingen efterfrågar certifierade ekonomisystem!

De flesta branscher har successivt skapat vägledningar för redovisning avseende hållbart företagande. Ett utmärkt exempel är kemibranschens ”Responsible Care. Health, safety and Environmental reporting guidelines” som utkom i november 1998.

Den engelska regeringen lanserade under rubriken ”Sustainable Development” generella riktlinjer för ”Environmental Reporting” (november 2001). Men det stora steget mot riktlinjer som möjliggör jämförelser, dels från år till år inom ett företag, dels jämförelser mellan företag, innebar de riktlinjer för separata hållbarhetsredovisningar, som utarbetats av Global Reporting Initiative (GRI, http://www.globalreporting.org).

GRI och dess riktlinjer för redovisning

I en tidigare artikel i Balans (nr 8–9/2003) beskrivs såväl GRI, som utvecklingen av GRI:s riktlinjer som nu får global spridning och acceptans – till fromma för företagen och dess intressenter. GRI:s riktlinjer är utmärkta men är dels inte tvingande, dels en meny av ansvarsområden och sakförhållanden att redovisa ur vilken företagen väljer vad man ska och vad man inte ska redovisa. Detta ställer krav på enhetliga, tydliga standarder för oberoende granskning och bestyrkande av det redovisade – och även det inte redovisade.

Vi citerar GRI: ”GRI encourages the independant assurance of sustainability reports and the development of standards and guidelines for the assurance process.

Oberoende granskning och bestyrkande

I den tidigare nämnda artikeln i Balans beskrevs gransknings- och bestyrkandeområdets utveckling från IFAC/IAASB:s ”International Standard on Assurance Engagements, ISAE 100” genom FEE Discussion Paper, Providing Assurance on Sustainability Reports till Institute of Social and ethical accountabilitys AA1000 Assurance Standard. Artikeln tog också upp de tre huvudprinciperna i AA1000AS nämligen Materiality, Completeness och Responsiveness och betonade i detta sammanhang den tidigare nämnda intressentdialogens avgörande betydelse för identifiering av de ansvarsområden som ska betonas, arbetas med och redovisas.

Också hur arbetet med AA1000AS nu fortsätter med utveckling av så kallade Guidance Notes (detaljerade anvisningar) togs upp i nämnda artikel.

Australien först med ett nationellt dokument

Standardiseringsinstitutet i Australien var först med ett utkast ”Draft for Public Comment Austrialian Standard” med underrubriken ”General guidelines on the verification, validation and assurance of Environmental and Sustainability Reports” utfärdat den 19 augusti 2003 och stängningsdatum för kommentarer den 21 oktober 2003.

Långt tidigare (1997) lanserade IDW, (den tyska föreningen för revisionsbyråbranschen) den första nationella standarden för granskning av miljöredovisningar.

IFAC/IAASB:s roll

IFAC, International Auditing and Assurance Standards Board, utkom i mars 2003 med förslag om ett nytt ramverk för ”Assurance Engagements” och en ny allmän standard ISAE 2000 för ”Assurance Engagements” avseende andra sakförhållanden än historisk ekonomisk information som föreslås ersätta ISAE 100. Vare sig ISAE 100 eller ISAE 2000 ger specifik vägledning om granskning av hållbarhetsredovisning. Det har från IAASB varit tyst kring frågan om granskning av hållbarhetsredovisningar. Dock! Enligt nu gällande arbetsplan ska ett ”Issues Paper” om ”Assurance” i samband med ”Sustainability Reporting” behandlas i april 2004.

Nationella revisorsföreningar trycker på

Då IAASB inte initierat någon standard på detta området ännu har svenska FAR och den holländska motsvarigheten NIVRA nu ungefär samtidigt framtagit vägledningar för översiktlig granskning av hållbarhetsredovisning. Och andra länder följer efter. Det är vår förhoppning att dessa nationella initiativ, inklusive det australiensiska, ska inspirera IAASB till framtagning av en internationell standard.

En internationell harmonisering med AA1000AS som bas är då önskvärd.

The Global Compact

Som en avslutning till denna historiska exposé är det viktigt att framhålla det etiska regelverk som är grunden för hållbarhetsarbetet. fn:s ”Global Compact” och dess nio principer, framtagna i samförstånd med GRI (http://www.unglobalcompact.org).

Vi, som initierat arbetet med framtagningen av ”Vägledning för översiktlig granskning av hållbarhetsredovisningar”, är övertygade om att den kommer att vara det stöd som granskare och bestyrkare behöver för att kunna uppnå samstämmighet och säkrad kvalitet inom företag och mellan företag och branscher och därmed bidra också till att möta intressenternas krav på genomsynlighet.

Auktor revisor

Marie Norregårdh , Öhrlings PricewaterhouseCoopers. Medlem i FARs Samrådsgrupp för miljöfrågor, socialt ansvar och hållbar utveckling. Hon medverkade senast i Balans nr 4/2001.

Lars-Olle Larsson , KPMG, är specialistledamot i FAR, medlem i FARs Samrådsgrupp för miljöfrågor, socialt ansvar och hållbar utveckling. Han är bl.a. ordförande i FEE Sustainability Assurance Subgroup och vice ordförande i FEE Sustainability Working Party. Han medverkade senast i Balans nr 8–9/2003.

Vägledning för översiktlig granskning av hållbarhetsredovisning

Under de senaste åren har, som vi redogjort för i artikeln, hållbarhetsredovisningar blivit allt vanligare. Med hållbarhetsredovisningar avser vi frivilliga separata redovisningar av företagens miljörelaterade, etiska och sociala förhållanden samt den ekonomiska utvecklingen knuten till dessa förhållanden. En del hållbarhetsredovisningar har någon form av bestyrkande i form av en granskningsberättelse, andra har inte alls granskats. Vi inom FAR anser att en oberoende granskning och ett bestyrkande av dessa hållbarhetsredovisningar höjer kvaliteten och trovärdigheten både för utgivare och läsare.

På uppdrag av Revisionskommittén bildade Samrådsgruppen för miljöfrågor, socialt ansvar och hållbar utveckling en projektgrupp hösten 2002. Projektgruppen fick i uppdrag att ta fram en vägledning för svenska revisorer och specialister som arbetar med denna typ av granskning. Syftet med ”Vägledning för översiktlig granskning av hållbarhetsredovisning” är att lämna riktlinjer för hur denna typ av granskning ska genomföras. Målgruppen för den framtagna vägledningen är revisorer och specialister som är ledamöter i FAR och som avser att utföra denna typ av oberoende granskning i syfte att avge en granskningsberättelse.

Utgångspunkten för vägledningen har varit det internationella regelverk som ges ut av IFAC/IAASB, riktlinjer utgivna av GRI och AccountAbility samt dokument utgivna av FEE och olika standardiseringsinstitut. Till detta har projektgruppen lagt de stora byråernas samlade kompetens och erfarenhet från denna typ av granskning. Projektgruppen kom fram till att översiktlig granskning är den granskningsform som är möjlig för denna typ av granskning, vilket leder till ett bestyrkande från granskaren i form av ett uttalande i negativ form.

Sammanfattning av ”Vägledning för översiktlig granskning av hållbarhetsredovisning”

1. Inledning

I inledningen redogörs för syftet med dokumentet och målgruppen för vägledningen.

2. Granskningsuppdraget

Ett granskningsuppdrag, i detta fall i form av en oberoende översiktlig granskning av information som presenteras i en frivillig separat hållbarhetsredovisning, innebär att en granskare uttalar en slutsats om den redovisade informationen överensstämmer med de kriterier utifrån vilka hållbarhetsredovisningen upprättats. Syftet med granskningsuppdraget är att öka användarnas förtroende för att den redovisade informationen är upprättad i enlighet med de angivna kriterierna. Den slutsats som granskaren lämnar i sin granskningsberättelse är ett uttalande i negativ form.

Ett granskningsuppdrag som avser en frivillig separat hållbarhetsredovisning skall alltid karaktäriseras av följande element:

  1. Ett trepartsförhållande; en granskare, en part ansvarig för redovisad information samt användaren av redovisad information.

  2. Ett sakförhållande, d.v.s. de förhållanden redovisningen avser

  3. Identifierbara och ändamålsenliga kriterier

  4. Tillräckliga och ändamålsenliga granskningsbevis

  5. En granskningsberättelse med ett negativt uttalande

I avsnitt 2 följer därefter en närmare beskrivning av vad som avses med ”sakförhållande” (2.2) och ”kriterier” (2.3).

3. Ansvarsfördelning

Det är företagets/organisationens ledning som svarar för att lagar och regler efterlevs. Ledningens ansvar omfattar även organisation, förvaltning och redovisning av hållbarhetsrelaterad information. Granskaren ansvarar för att uttala sig om huruvida han/hon funnit omständigheter som tyder på att redovisningen inte är upprättad enligt angivna kriterier.

4. Granskarens acceptans

Under detta avsnitt behandlas villkor för uppdraget, kriterier samt granskningsteamets specialistkunskaper. Villkoren för uppdraget bör dokumenteras i ett uppdragsbrev som bl. a. bekräftar att granskaren åtar sig uppdraget samt granskningens syfte och omfattning, granskarens ansvar gentemot uppdragsgivaren och formen för den rapportering som kan förekomma.

5. Granskningsprocessen

Under avsnittet ”5.1 Planering av arbetet” framgår att målet med den översiktliga granskningen är att granskaren ska kunna uttala en välgrundad uppfattning om huruvida han/hon funnit några omständigheter som tyder på att redovisningen inte är upprättad enligt angivna kriterier. För att kunna uppnå detta skall ett antal granskningsaktiviteter genomföras vilka framgår av ”5.2 Genomförande av granskningen”.

De kan sammanfattas i följande punkter:

  • Intervjuer med representanter för företagsledningen.

  • Kontroll av tillförlitligheten i systemen för insamling av hållbarhetsinformation.

  • Kontroll av att hållbarhetsdata följer angivna beräknings- och redovisningsprinciper.

  • Besök på utvalda enheter.

  • Granskning av kvalitativ information och uttalanden i redovisningen.

  • Granskning av en eventuell systematiskt dokumenterad intressentdialog.

  • Helhetsbedömning av information och data som lämnas i hållbarhetsredovisningen.

  • Kontroll av att information i hållbarhetsredovisningen inte strider mot information som lämnas i den finansiella årsredovisningen.

  • Inhämta ledningens skriftliga bekräftelse avseende sakförhållandena i hållbarhetsredovisningen.

Avsnitt 5.3 behandlar rapporteringen av den översiktliga granskningen och avsnitt 5.4 behandlar granskningsberättelsens innehåll och utformning. I vägledningen finns även under avsnitt 5.5 ett exempel på en granskningsberättelse och i avsnitt 5.6 granskningsberättelse med avvikelse.

Av Lars-Olle Larsson och Marie Norregårdh