Balans nr 6–7 2004

Goodwill skall kanske uppskrivas och inte avskrivas

På frågan om goodwill skall eller icke skall avskrivas svarar FAS 142 och IFRS 3 att goodwill inte skall avskrivas men vid behov nedskrivas. Sannolikt är detta ett bättre svar än att föreskriva planmässiga avskrivningar, skriver Sven-Erik Johansson och redogör för sina nya värderings experiment.

Att avskriva eller icke avskriva goodwill är en fråga som debatterats under mer än ett sekel. Frågan är fortfarande i högsta grad levande.

Detta illustreras av tillkomsten av FASB:s goodwillrekommendation, FAS 142. Enligt det första utkastet 1999 skall goodwill avskrivas systematiskt. Det slutliga ställningstagandet 2001 är att goodwill inte skall avskrivas systematiskt (planenligt) men löpande bli föremål för ”impairment tests” för kontroll av nedskrivningsbehov.

Goodwillfrågan har ökat i betydelse i takt med att kassagenererande men ej balansgilla investeringar i immateriella tillgångar ökat i betydelse i förhållande till investeringar i materiella tillgångar. I många företag är investeringar i FOU, varumärken, marknadsföring, systemutveckling, omstruktureringar etc. helt dominerande. Goodwillposterna vid företagsförvärv blir alltmer betydande. Gapet mellan börsvärde och bokvärde för eget kapital betraktas ibland som ett goodwillmått. Gapet kan vara stort. Börskursen för Astra Zeneca var i februari 2004 mer än 6 gånger redovisat eget kapital. 1987 var börsvärdet för Astra drygt 3 gånger bokvärdet. Jag initierade då i egenskap av lekmannarevisor i Astra ett värderingsexperiment. FOU-investeringar aktiverades och avskrevs under 10 år, obeskattade reserver inräknades i eget kapital utan avdrag för latent skatteskuld och eget kapital justerades för penningvärdeförändringar. Experimentet presenterades i Astras årsredovisning för 1987 och avsåg perioden 1978-1987. Resultatet blev att relationen mellan börsvärde och bokvärde mer än halverades för samtliga år.

I en vänbok till kollegan Lars Östman med anledning av hans 60-årsdag har jag gjort ett likartat skrivbordsexperiment i ett försök att från en förvärvskalkyl härleda en plan för goodwillvärdering under olika antaganden om bl.a. redovisning av FOU och skattekrediter. Jag vill i denna artikel ge en kortfattad beskrivning av värderingsexperimenten och resultaten därav. Jag börjar med resultaten.

Goodwill har flera komponenter

Vid förvärv av dotterbolag, som kostnadsför investeringar i FOU och värderar skattekrediter utan diskontering, kan goodwill ha två positiva komponenter om inga nya marknadsvärdejusteringar görs i förvärvsbalansen.

(1) En ”mätfelskomponent” beroende på att FOU-investeringar ej aktiverats och skattekrediter ej diskonterats.

(2) En klassisk övervinstkomponent.

Om exempelvis materiella anläggningstillgångar i förvärvsbalansen värderas till marknadsvärde överstigande bokvärdet blir redovisat goodwillvärde lägre. Denna minskning behandlas av analystekniska skäl som en tredje komponent som är negativ.

Frågan om goodwill skall eller icke skall avskrivas kan inte besvaras utan att beakta goodwillvärdets olika komponenter, som kan ha olika värdeförlopp. Den andra komponenten skall avskrivas systematiskt och minska goodwillvärdet. De övriga komponenterna kan ha sådan värdeutveckling att det totala goodwillvärdet ökar. Artikelrubriken syftar på ett sådant förhållande.

I det följande skall slutsatserna ovan underbyggas.

Kassaflödesbaserad förvärvskalkyl

Jag utgår från att en förvärvskalkyl innebär

  1. antingen direkt beräkning av det ekonomiska värdet av förvärvsobjektets egna kapital genom diskontering av förväntade framtida utdelningar och andra kassaflöden mellan objektet och dess ägare
  2. eller beräkning av det ekonomiska värdet av dotterbolagets sysselsatta kapital genom diskontering av förväntade framtida s.k. fria kassaflöden; efter avdrag för skuldernas ekonomiska värde erhålles det ekonomiska värdet av eget kapital.

Båda ansatserna leder till samma ekonomiska värde på eget kapital om konsistenta värderingsförutsättningar tillämpas.

Kriterier på rättvisande goodwillvärdering

Förvärvskalkylen antas innehålla belopps- och tidsmässigt preciserade förväntningar om framtida kassaflöden. Diskontering av samtliga kassaflöden fr.o.m. år 1 ger det ekonomiska värdet vid förvärvstidpunkten. Diskontering av kassaflödena fr.o.m. år 2 ger det ekonomiska värdet i början av år 2 o.s.v. Huvudtesen är att goodwill skall värderas så att till dotterbolaget i koncernbalansen hänförligt eget kapital – dvs. det koncernmässiga värdet av tillgångarna inklusive goodwill minus skulder – vid varje bokslut motsvarar det egna kapitalets ekonomiska värde, förutsatt att förväntade kassaflöden realiseras och förräntningskravet är oförändrat. En sådan värdering leder till att räntabiliteten (efter skatt) på eget kapital, mätt som relationen mellan dotterbolagets koncernmässiga resultat efter goodwillavskrivningar och dess koncernmässiga egna kapital sammanfaller med i förvärvskalkylen använd diskonteringsränta. Kriteriet på rättvisande goodwillvärdering kan då formuleras såsom den värdering, som leder till att koncernredovisningen ger en rättvisande bild av lönsamheten av dotterbolagsförvärv.

Experimentförutsättningar

Jag begränsar mig i det följande till den direkta beräkningen av ekonomiskt värde för eget kapital och antar att värderingen baseras enbart på förväntade utdelningar. Dessa bygger på prognoser om framtida räntabilitet på eget kapital och andelen utdelad vinst enligt modeller, som är välbekanta för HHS-studenterna i varje fall sedan början av 70-talet.

I experiment 1 antas FOU-investeringar kostnadsföras och upplupna skatter värderas utan diskontering såväl på dotterbolagsnivå (dotterbolagets egen balansräkning) som koncernnivå (koncernbalansen). I experiment 2 aktiveras och avskrivs FOU-investeringar och upplupna skatter diskonteras på båda nivåerna och ökar dotterbolagets egna kapital med 50%. Skattemässigt kostnadsförs FOU i båda experimenten.

År 2–5 antas utdelningar, liksom dotterbolagets vinst och eget kapital växa med 5% per år och därefter med 4% per år i båda experimenten. Mätfelet antas således växa i samma takt som dotterbolagets egna kapital i experiment 1 och konstant motsvarar 50% därav. (Av utrymmesskäl redovisas ej bakomliggande resultat- och balansräkningar.) Vid dessa förutsättningar blir skillnaden i RE mellan de två experimenten – 50% av tillväxttakten för eget kapital dvs. 0,5 x 5% år 1–5 och 0,5 x 4% fr.o.m. år 6.

Vid ovan givna förutsättningar kan utdelningar, vinst och eget kapital vid varje framtida bokslut prognostiseras i båda experimenten. Således blir för år 6:

Det diskonterade värdet per 1/1 år 6 av framtida utdelningar, som för år 6 är 15.316 och årligen växer med 4% under obegränsad tid, kan beräknas enligt den s.k. Gordonformeln

där k – avkastningskravet, g = tillväxttakt för utdelningar, som initialt = U.

Vi utgår ifrån att k = 8%. Det diskonterade värdet av framtida utdelningar benämnes det ekonomiska värdet av eget kapital (EE). Det ekonomiska värdet i början av år t, betecknas EE(t-1). Således är (efter justering för avrundningsfel)

Detta värde ökar fr.o.m år 6 med 4% per år dvs i samma takt som bokvärdet för eget kapital i experimenten 1 och 2. Goodwillvärdet (GW), definierat som skillnaden mellan det ekonomiska värdet och bokvärdet för eget kapital, är i början av år 6:

Experiment 1

GW(5) = 382.884 – 255.256 = 127.628

Experiment 2

GW(5) = 382.884 – 382.884 = 0

Goodwillvärdet i experiment 1 kan också definieras som det diskonterade värdet av övernormala vinster under obegränsad tid fr.o.m. år 6.

Det är osannolikt att ett företag har övernormala vinster under obegränsad tid. Det är sannolikt att den övernormala räntabiliteten beror på mätfel. Jag har valt att förutsätta att mätfelet motsvarar 50% av eget kapital i experiment 1 så att räntabilitet på eget kapital i experiment 2 fr.o.m. år 6 blir 0,5 x 4 = 2% lägre än i experiment 1 och sammanfaller med avkastningskravet 8%, dvs att ingen övernormal vinst förväntas och inget goodwillvärde finns i början av år 6. Detta är samma ansats som Kenth Skogsvik har i den värderingsmodell, som presenterats i Balans nr 5/1994.

Det ekonomiska värdet av eget kapital vid förvärvstidpunkten i början av år 1 beräknas som:

a) Diskonterat värde av förväntade utdelningar år 1–5 med en tillväxttakt av 5% per år 65.692

b) Diskonterat värde av förväntade utdelningar fr.o.m år 6 som förväntas växa med 4% under obegränsad tid och i början av år 6 har ett ekonomiskt värde av 382.884 260.585

EE(o) = 326.277

Detta innebär att goodwillvärdet, (GW(o)) är 326.277 – 200.000 = 126.277 i experiment 1

och

326.277 – 300.000 = 26.277 i experiment 2.

Experiment 2

Då det andra goodwillvärdet ingår i det första goodwillvärdet är det lämpligt att först analysera goodwillvärdet i experiment 2. Analysen presenteras i tabell 1 (ovan), div följande nya förkortningar användes:

Först några kommentarer till innebörden av raden a). Den kan ses som förväntad värdeökning på en aktieplacering som tillsammans med utdelning skall ge marknadsmässig avkastning. Utdelningen år 1, 15.000 + värdestegringen 11.102 ger en vinst av 26.102 och en förräntning av 8%. Värdet i början av år 2 är nuvärdet vid denna tidpunkt av framtida förväntade utdelningar fr.o.m. år 2. Det kan tolkas som anskaffningsvärdet i början av år 2 för förväntade utdelningar efter denna tidpunkt och ingår efter ränteavdrag i anskaffningsvärdet vid förvärvstidpunkten. Ett företagsförvärv i början av år 2 med identiska utdelningsförväntningar redovisar 337.379 som anskaffningsvärde. EE efter förvärvstidpunkten representerar också det lägsta pris till vilket aktierna i dotterbolaget vore till salu.

I tabell 1 har vi ”klassisk goodwill” beroende på övernormal vinst och räntabilitet, som är tidsbegränsad. Goodwill skall avskrivas under perioden med övernormala vinster. Goodwill representerar nuvärdet av de övernormala vinsterna, som ökar i absoluta tal och medför s.k. progressiv avskrivning. Hade experimentförutsättningarna ändrats så att man antagit att övernormal räntabilitet successivt sjunkit hade detta medfört degressiva (eller linjära) avskrivningar.

Experiment 1

Utan diskontering av skatteskuld och aktivering/avskrivning av FOU-investeringar redovisas i förvärvsbalansen ett goodwillvärde av 126.277. Det har två komponenter:

  1. Skillnaden mellan aktiverad och ej aktiverad FOU + skillnaden mellan odiskonterad och diskonterad skatteskuld. Komponenten benämnes mätfelskomponenten, betecknad MFK, och uppgår till 100.000 i förvärvsbalansen.
  2. Goodwill i experiment 2 enligt tabell 1.

MFK uppskrivs med 5% år 1–5 och därefter med 4%. Förändringen av goodwillvärdet i detta experiment blir skillnaden mellan uppskrivningarna av MFK och avskrivningarna enligt tabell 1. Tabell 2 visar goodwillvärdet och dess förändringar år 1–6. (längst ned på sidan)

Det är således goodwillvärdering enligt tabell 1 som i experiment 1 ger en rättvisande bild (KRE = 8%) av dotterbolagförvärvets lönsamhet. Det är uppenbarligen inte lätt att i en årsredovisning beskriva principerna för värdering av goodwill som innefattar MFK. Värderingen är förvisso i konflikt med gällande normer för goodwillvärdering.

Experiment 3

Här ändras förutsättningarna så att justering för mätfel endast görs i förvärvsbalansen, där således FOU-investeringar upptas till anskaffningsvärde minus ackumulerade avskrivningar och uppskjutna skatter till diskonterat värde. Goodwillvärdet i förvärvsbalansen blir 26.277 liksom i experiment 2. Efter förvärvstidpunkten kostnadsförs emellertid nya FOU-investeringar och ökningar av uppskjutna skatter värderas utan diskontering. Detta innebär att en successivt växande mätfelskomponent uppkommer efter förvärvstidpunkten. Koncernresultatet belastas såväl med avskrivningar på i förvärvsbalansen aktiverade FOU-investeringar och efter förvärvstidpunkten kostnadsförda investeringar. Detta måste korrigeras genom goodwillvärderingen för att erhålla en rättvisande bild av lönsamheten av dotterbolagsförvärvet (KRE = 8%). Goodwill kommer således att ha en successivt växande mätfelskomponent plus goodwillkomponenten enligt tabell 1, som avskrivs under fem år. Svårigheterna att praktiskt tillämpa och förklara en sådan goodwillvärdering är uppenbara. Mätfelsjustering enbart i förvärvsbalansen kan således leda till rättvisande goodwillvärde i förvärvsbalansen men svårförklarade förändringar av detta värde, om ambitionerna är att ge en rättvisande lönsamhetsbild av ett förvärv.

Experiment 4

Riktlinjen för en förvärvsanalys är att identifierade tillgångar och skulder skall upptas till marknadsvärde. I experiment 4 antas att materiella anläggningstillgångar i förvärvsbalansen upptas till ett marknadsvärde som överstiger bokvärdet med 90.000 och avskrivs linjärt under 10 år. Samtidigt ökar uppskjutna skatter med 30.000 (skattesatsen antas vara 33 1/3 %) i förvärvsbalansen och minskar sedan med 3.000 per år i takt med den årliga avskrivningen med 9.000. Kassaflöden och ekonomiskt värde påverkas ej. Marknadsvärdejusteringen, betecknad M-just., i förvärvsbalansen minskar goodwillvärdet i experiment 1 med 60.000 från 126.277 till 66.277. M-just, kan ses som en negativ tredje goodwillkomponent. Experimenten 1+4 sammanfattas i tabell 3 (nedan).

Goodwill måste årligen uppskrivas för att koncernredovisningen skall kunna ge en rättvisande lönsamhetsbild av dotterbolagsförvärvet. Återigen blir slutsatsen att de praktiska förutsättningarna att tillämpa och beskriva en sådan modell för goodwillvärdering torde vara obefintliga. Likväl kan den vara nyttig vid utvärdering av existerande normer och deras tillämpning. Men innan en sådan utvärdering görs, syns det lämpligt att mera generellt kommentera de olika komponenterna.

Mätfelskomponenten

Uttrycket ”mätfel” skall inte tolkas så att dotterbolagets värdering av tillgångar och skulder i experiment 1 är felaktig i den meningen den ej är förenlig med gällande normer. Kostnadsföring av FOU-investeringar och värdering av uppskjutna skatter utan diskontering förutsätts överensstämma med gällande normer. Även om aktivering respektive diskontering bättre tillgodoser krav på relevans anses de ej förenliga med normgivningens krav på tillförlitlighet (verifierbarhet/objektivitet) [1] . När det senare kravet får dominera över det första kravet får erhållna balansvärden bristande relevans. ”Mätfel” skall här närmast tolkas som ”bristande relevans” som mått på ekonomiskt värde. Det är uppenbart inte möjligt att erhålla tillförlitliga mått på ”mätfelen”. Men det är möjligt att exempelvis uppskatta ett mera relevant FOU-värde än noll även om uppskattningen måste bli osäker. Det är rimligt att utgå ifrån antagandet att företag som gör ej balansgilla investeringar i immateriella tillgångar förväntar sig att de kommer att generera kassaflöden (öka eller förhindra minskning av kassaflöden), som gör att investeringsbeloppet kan återvinnas jämte marknadsmässig ränta. Värdering till anskaffningsvärde återspeglar en sådan förväntan, även om den är osäker, subjektiv och svår att verifiera. Förväntade kassaflöden enligt en förvärvskalkyl inkluderar dels kassaflöden från ej balansgilla investeringar före förvärvet dels framtida investeringar och deras kassaflödeskonsekvenser, även om de är osäkra och svåra att identifiera. Investeringarna skulle ej göras om det bedöms som mera sannolikt att ingen del av investeringsbeloppet skulle kunna återvinnas än att hela beloppet jämte ränta skulle kunna återvinnas. Det är därför sannolikt att aktivering av ifrågavarande investeringar ger ett mer relevant balansvärde än nollvärdering även om osäkerheten är stor vid val av avskrivningsplan. Om enligt gjorda kassaflödesprognoser FOU-investeringar förväntas växa är det sannolikt att ett hypotetiskt balansvärde för aktiverade FOU-investeringar växer oberoende av om de avskrivs under säg, fem år eller tio år. Balansvärdet ökar varje år då investeringarna är större än avskrivningarna.

Gapet mellan odiskonterat och diskonterat värde av upplupna skatter kan förväntas öka om odiskonterat värde av upplupna skatter förväntas öka enligt de resultatprognoser, som ligger till grund för kassaflödesprognoserna. Mätfelskomponenten kan givetvis innehålla flera delkomponenter än FOU och upplupna skatter.[ [2] ] Exempelvis kan det ekonomiska värdet av förväntade kassaflöden från intressebolag avvika från balansvärdet för intressebolag. Goodwillkomponent 1 kan således innefatta ett flertal delkomponenter vars värde och värdeutveckling karakteriseras av betydande osäkerhet. Delkomponenterna kan dessutom ha olika värdeutveckling.

I värderingsexperimentet antas dotterbolaget efter fem år ha konstant räntabilitet på eget kapital under obegränsad tid. Det är orealistiskt att föreställa sig att ett bolag har evig övernormal räntabilitet och eviga övernormala vinster bortom den värderingshorisont där framtidsprognoserna ofta förenklas och schabloniseras. Om en sådan situation uppkommer utan mätfelsjustering är det därför rimligt att anta att den övernormala räntabiliteten beror på mätfel. Så sker i experiment 2, där mätfelet antas konstant vara 50% av dotterbolagets eget kapital och växa med 4% per år så att ingen övernormal räntabilitet (och inget goodwillvärde) finns bortom värderingshorisonten. Vid kvantifierade antaganden om konstant räntabilitet efter skatt på eget kapital och konstant tillväxttakt för utdelningar, vinster och eget kapital bortom horisonten kan man beräkna den relation mellan mätfel och redovisat eget kapital som eliminerar övernormala vinster och goodwill.

Den relativa storleken av mätfelet kan förväntas vara betydande i tillväxtföretag vars investeringar domineras av ej balansgilla investeringar i immateriella tillgångar. Det finns en påtaglig ambition hos normgivande organ att tillåta eller anbefalla aktivering av investeringar i immateriella tillgångar så att kraven på relevans och tillförlitlighet blir förenliga och värdet på immateriella tillgångar kan särskiljas från goodwill. Av Stefan Engströms artikel i Balans nr 6–7/2000 framgår emellertid att villkoren för aktiverbarhet enligt IAS 38 och RR 15 (identifierbarhet, avskilj barhet, kontrollerbarhet m.m.) kan vara svårtolkade och innebära praktiska tillämpningsproblem. Förvisso kommer ej alla investeringar av immateriell karaktär att uppfylla villkoren för aktiverbarhet, och förvisso finns det skatteincitament att kostnadsföra ifrågavarande investeringar. De har säkerligen varit en bidragande orsak till de stora goodwillvärden som skapat många problem till följd av normerna för goodwillavskrivningar. Under 80-talet uppkom nästan kaotiska förhållanden till följd av bristande efterlevnad av FARs rekommendationer om goodwillvärdering. Detta bidrog till tillkomsten av Redovisningsrådet och dess första rekommendation om koncernredovisning RR 1991:01 med 20 år som maximal avskrivningsperiod för goodwill, som också gäller i den nu gällande rekommendationen RR 1:00. Även om inga större efterlevnadsproblem uppkommit finns det flera indikationer på kritisk inställning till normerna för goodwillavskrivningar exempelvis följande:

  1. Svenska företag anser sig ha haft en konkurrensnackdel gentemot amerikanska företag, som kunnat skriva av goodwill under 40 år och som konkurrerar om samma förvärvsobjekt som svenska företag.
  2. Finansiella nyckeltal grundas på vinst före goodwillavskrivningar.
  3. Börsanalytiker väljer att bortse ifrån goodwillavskrivningar/goodwillvärden i sin strävan att få så goda jämförelsemöjligheter som möjligt mellan olika företag.

Den kritiska inställningen är lätt att förstå i situationer där mätfelskomponenten är en betydande andel av redovisat goodwillvärde och snarare förväntas öka än minska i värde. FASB diskuterar ej explicit mätfel och dess värdeutveckling som goodwillkomponent vid sitt ställningstagande i avskrivningsfrågan. Argumenten mot systematisk avskrivning av goodwill var:[ [3] ]

  1. Många analytiker bortser ifrån goodwillavskrivningar i sina analyser.
  2. Goodwillavskrivningar ignoreras i många företags interna rapportering i syfte att mäta ”operating performance”.
  3. Koncernvinsten förbättras ofta när goodwillavskrivningar upphör, vilket kan bero på att ”doubling-up” upphör, dvs att koncernresultat belastas såväl med avskrivningar på goodwill och med utgifter för att internt generera ny goodwill.[ [4] ]

Jag gör reflektionen att dessa argument borde varit välkända redan när FASB gjorde sitt första utkast till FAS 142.

Övervinstkomponenten

I värderingsexperiment 2 har denna komponent beskrivits såsom klassisk goodwill, dvs diskonterat värde av övernormala men tidsbegränsade vinster som i experimentet justerats för mätfel. I kassaflödestermer förklaras komponenten av högre tillväxttakt för utdelningar under de första fem åren än under efterföljande år. Det ekonomiska värdet av det egna kapitalet växer därför i långsammare takt än bokvärdet år 1–5. Avtagande tillväxttakt för förväntat kassaflöde leder till fallande värde för goodwillkomponent 2. Osäkerheten i värderingen blir densamma som för mätfelskomponenten.

Den negativa komponenten

I värderingsexperimentet förutsätts att den enda skillnaden mellan värdering på koncernnivå och bolagsnivå i förvärvsanalysen/förvärvsbalansen avser anläggningstillgångar, vars marknadsvärde överstiger bokvärdet. Den följande diskussionen bygger på samma förenklade förutsättning och bortser dessutom från konsekvenserna på värderingen av uppskjutna skatter.

Skillnaden mellan avskrivningarna på koncern- och bolagsnivå medför att komponenten successivt elimineras så att till slut endast de två positiva goodwillkomponenterna kvarstår. Stor osäkerhet karaktäriserade värderingen av de positiva komponenterna. Detta gäller ej den negativa komponenten eftersom osäkerheten här begränsas till bedömningen av resterande ekonomisk livslängd för ifrågavarande anläggningstillgångar. Denna osäkerhet är uppenbarligen mindre i en intern än en extern analys, där information saknas om skillnader mellan värdering på koncern- och bolagsnivå. Komponent 3 kan bestå av flera delkomponenter p.g.a. flera marknadsvärdejusteringar. De kan ha olika värdeförlopp. Exempelvis kan en uppvärdering av en tomt i en förvärvsbalans bli en permanent negativ delkomponent.

Tillämpning av RR 1:00 och FAS 142 [5]

I experimenten har den ”teoretiskt riktiga” goodwillvärderingen jämförts med de värderingar som erhålls vid tillämpning av RR 1:00 (maximal avskrivningstid av 20 år) och FAS 142.

I experiment 2 vore det förenligt med RR 1:00 att systematiskt avskriva goodwill under fem år, ehuru progressiv avskrivning ej är tillåten. FAS 142 tillåter ej företag att tillämpa planenliga goodwillavskrivningar och därmed undvika krav på årliga (och dyrbara) ”impairment tests”. ”The board was doubtful that it could develop operational criteria to identify the circumstances in which goodwill should be amortized” (punkt 93, s. 55). FASB har uppenbarligen bristande tillit till företagens egen bedömningsförmåga.

I experiment 2 skulle reglerna för ”impairment tests” bli tillämpliga och leda till en rättvisande goodwillvärdering. Det innebär således att nedskrivning p.g.a. ”impairment” inte bara återspeglar oväntat värdefall utan även förväntad värdeminskning.

I experimenten 1, 3 och 1+4 ger ingen av de två normerna en rättvisande bild av lönsamheten av dotterbolagsförvärvet. FAS 142 ger emellertid mer rättvisande bild än RR 1:00, vars tillämpning innebär avskrivningar på mätfelskomponenten i experiment 1 och 3. Tillämpning av RR 1:00 är snart av endast historiskt intresse sedan IASB valt FASB-modellen såsom förebild för sin nya rekommendation, IFRS 3, ”Business Combinations” som skall tillämpas fr.o.m. 2005.

Slutsatser

Den ”eviga” frågan om goodwill skall eller icke skall avskrivas kan inte besvaras utan beaktande av att ett goodwillvärde kan ha olika komponenter med olika värdeutveckling. Detta är det svar som följer av mina värderingsexperiment. FAS 142 och IFRS 3 svarar att goodwill inte skall avskrivas men vid behov nedskrivas. Sannolikt är detta ett bättre svar än att föreskriva planmässiga avskrivningar. Anledningen är att obligatoriska avskrivningar leder till missvisande koncernresultat när goodwillvärdet innehåller en betydande och växande mätfelskomponent och marknadsvärdejusteringar i förvärvsbalansen belastar framtida koncernresultat. Tillämpning av FAS 142 och IFRS 3 leder till mindre missvisande resultat. Det borde vara angeläget i intern och extern analys att kunna bilda sig en uppfattning om risken för att tillämpning av givna normer för goodwillvärdering leder till koncernresultat som inte ger en rättvisande bild av lönsamheten av företagsförvärv enligt kriterierna för rättvisande goodwillvärdering. Härför erfordras bättre information om dotterbolagsförvärv än vad som vanligtvis lämnas i årsredovisningar.

Vid större förvärv vore det önskvärt att årsredovisningen bl.a. informerade om

  1. köpeskillingens storlek
  2. bokvärdet av dotterbolagets eget kapital vid förvärvstidpunkten
  3. marknadsvärdesjusteringarna i förvärvsbalansen och effekten härav på framtida koncernresultat
  4. totala kostnadsförda investeringar i immateriella tillgångar under de senaste fem åren
  5. bokvärdet av dessa investeringar vid förvärvstidpunkten, om de hade aktiverats och avskrivits under fem år
  6. förväntad tillväxt i dessa investeringar enligt förvärvskalkylen
  7. effekten av att värdera uppskjutna skatter till diskonterat värde
  8. genomsnittlig räntabilitet på dotterbolagets sysselsatta kapital och eget kapital under de senaste fem åren
  9. förväntad räntabilitetsutveckling enligt förvärvskalkylen
  10. förväntad tillväxttakt (stigande eller fallande?) för kassaflöden och vinster enligt förvärvskalkylen
  11. beräknat marknadsvärde vid framtida nedskrivningstest

Om förvärvskalkyl saknas är information härom viktig. Då vet ingen någonting om ett goodwillvärdes olika komponenter och deras värdeutveckling. Då blir denna artikel intresselös.

Referenser

Engström, Stefan (2000), ”Redovisning av organisationskostnader – några reflektioner kring immateriella tillgångar” /Balans nr 6–7, 2000.

Eriksson, Lennart (1974), ”Koncernredovisningens informationsinnehåll”.

Lind, Johnny – Schuster, Walter red. (2004), ”Redovisningens teori, praktik och pedagogik – en vänbok till Lars Östman”, (EFI).

Penman, Stephen H., (2001), ”Financial Statement Analysis. Security Valuation”, International Edition.

Runsten, Mikael (1998), ”The Association between Accounting Information and Stock Prices”.

Skogsvik, Kenth (1994), ”Substansvärde, tillväxt och räntabilitet på eget kapital ger aktievärdet”/Balans nr 5,1994.

  • [1]

    Se RR:s översättning av IASC:s ”Framework for the Preparation and Presentation of Financial Statments”, s. 11.

  • [2]

    I Runsten (1998) systematiseras olika källor för mätfel. Se också Penman (2001, kapitel 17).

  • [3]

    Se punkt B90 och B91 (s. 54) 1 FAS 142.

  • [4]

    Detta argument framförde Lennart Eriksson redan 1974 i sin doktorsavhandling.

  • [5]

    Experimenten genomförda före publiceringen av IFRS 3.

Sifferkollen

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800  
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%

 

Visa mer...