För drygt ett år sedan gav Akutgruppen ut ett uttalande, URA 41, Upplysningar om aktierelaterade ersättningar till anställda. Uttalandet behandlar bland annat vilka åtgärder som företag vidtagit för att säkra betalningar som exempelvis personaloptioner kan ge upphov till. Vidare konstateras att även om inte någon av Rådets rekommendationer anger vilka villkor som måste vara uppfyllda för att säkringsredovisning skall vara tillåten, finns sådana villkor i den internationella rekommendationen IAS 39, Financial Instruments. Allmänt gäller ju att i den mån en redovisningsfråga inte behandlas i det svenska regelverket skall man söka vägledning i de rekommendationer som IASB gett ut. Bland de villkor som anges i IAS 39 är att säkringen måste förväntas vara effektiv. Om detta sägs: ”En säkring anses normalt vara mycket effektiv om, när säkringen ingås och under hela dess löptid, företaget kan förvänta att förändringar i det verkliga värdet av den säkrade tillgången eller den säkrade transaktionens kassaflöden så gott som fullständigt balanseras av förändringar av säkringsinstrumentets verkliga värde eller kassaflöden”.
Ticket
Ett av de företag som inte verkar ha tillämpat URA 41 är Ticket. Av dess bokslutskommuniké framgår följande: Styrelsen i Ticket har beslutat utfärda 250000 syntetiska optioner till koncernchefen. Priset per option är 1:30. För att gardera sig mot de eventuella ekonomiska effekterna av de syntetiska optionerna har Ticket hedgat denna risk genom att parallellt teckna ett aktieswapavtal med samma löptid som optionsprogrammet. Avtalet innebär att Ticket säkrar risken vid en kursuppgång på Ticket-aktien men inte vid en nedgång. Värdeförändringen av optionerna och aktieswappen bokas kvartalsvis som en justering av gjorda avsättningar och som en personalkostnad. Under perioden har resultatet belastats med 0,2 MSEK avseende optionsprogrammet.
Den beskrivning som Ticket lämnar är acceptabel när det gäller att beskriva vad som gjorts. Möjligen kan man sätta ett frågetecken vad gäller användningen av begreppet ”aktieswap”. Det är en term vars innebörd torde vara oklar för de flesta. Det större problemet är dock att Ticket anser att förutsättningarna för säkringsredovisning är uppfyllda. Detta trots att man tydligt skriver att säkringen bara fungerar i ena riktningen. Därtill kommer att vad Ticket uppenbarligen tänkt sig är att tillämpa reglerna för ”verkligt värde”-säkring, det vill säga att redovisa både optionsåtagandet och aktieswapen till verkliga värden. Det senare är inte förenligt med ÅRL, i vart fall inte för 2003. Efter den lagändring som beslutats är det visserligen möjligt att värdera derivat till verkligt värde 2004 men endast om så sker för samtliga derivat.
SEB
Även SEB meddelar i sin kommuniké att de har för avsikt att ställa ut ytterligare optioner till de anställda. Beskrivningen är kortfattad men innebörden är att programmet skall utformas på samma sätt som motsvarande program tidigare år. Av årsredovisningen för 2002 framgår att det rör sig om optioner som ges ut vederlagsfritt och som förutsätter att den anställde kvarstår i tjänst under minst tre år. Programmet säkras dels genom återköp av egna aktier, dels genom aktieswapavtal.
De återköpta egna aktierna är uppenbarligen avsedda att användas när optionerna löses in. Att tala om säkring är dock missvisande. Att optioner kan lösas in är inte en risk som man kan skydda sig emot. Det vill säga att om SEB ser det som en risk att aktierna kan stiga i kurs så borde aktieägarna fråga sig vad verksamheten går ut på. Inte heller är egna aktier ett säkringsinstrument. Återköpta egna aktier är inte en tillgång som har ett värde. Det som SEB och några andra företag uppfattar som en risk och det man vill undvika genom sin så kallade säkring är, efter vad jag förstår, att undvika en utspädningseffekt. Inte heller detta uppnår man dock. Ökningen av antalet aktier är exakt lika stor om man väljer att emittera nya aktier eller använda de aktier som ligger i lager.
Aktieswapen däremot skyddar mot en verklig risk, nämligen risken att SEB måste erlägga sociala avgifter om optionerna löses in. SEB skriver att säkringsarrangemanget leder till att det egna kapitalet kompenseras fullt ut och förblir intakt. Det skall förmodligen förstås som att när SEB säljer de aktier som omfattas av swapavtalet så skall vinsten redovisas mot eget kapital. Kostnaden för de sociala avgifterna redovisas däremot över resultaträkningen. Även här är emellertid skrivningen ofullständig så till vida att man bara tar upp det ena fallet, nämligen att aktierna stiger i värde. Skulle de falla i värde kommer det egna kapitalet att minska. Så genom att skydda sig mot en risk tar man på sig en annan. Klokheten i det kan ifrågasättas.
Swapavtalet innebär att SEB ingår ett avtal med en bank. Om kostnaden för arrangemanget sägs att den beräknas som skillnaden mellan SEB-aktiens utdelning och räntan på det kapital som använts för att köpa upp aktier. SEB:s direktavkastning har åtminstone tidvis legat över 4 procent. Det är därför fullt möjligt att man får den paradoxala situationen att kostnaden är negativ, det vill säga att man får en intäkt. Det understryker att den här typen av avtal, enligt min uppfattning, borde redovisas på samma sätt som ett återköp av egna aktier. Den uppfattningen väger dock lätt mot vad IASB anser. I den reviderade versionen av IAS 39, som vi väntar skall godkännas av EU, framgår att aktieswap-avtal är finansiella instrument och följaktligen att vinster och förluster skall redovisas över resultaträkningen.
En intressant detalj i SEB:s kommuniké är att man föreslår ett tak för den potentiella vinsten för optionsinnehavarna. Det här är en nyhet och naturligtvis en följd av diskussionen om Skandias förmånliga bonusavtal. Principiellt tycker jag dock begränsningen är konstig. Det betonas att de optioner som delas ut inte är ”gratis” utan att optionsinnehavarna avstått från löneökningar eller sänkt sin lön för att få delta i programmen. Vad man vill ha sagt är att optionerna skall jämställas med vanliga teckningsoptioner för vilka de anställda betalt ett marknadsmässigt pris. När så är fallet kan det inte vara rätt att begränsa värdestegringen till exempelvis 50 procent. Om jag skulle tvingas acceptera en sådan restriktion skulle jag kräva att få en kompensation också i det fall som optionerna inte löses in på grund av att aktiekursen sjunker.
Remissynpunkter på URA 43
I januari skickade Akutgruppen ut ett utkast till uttalande om redovisning av särskild löneskatt och avkastningsskatt hänförliga till pensionsavsättningar. I uttalandet föreslogs att om RR 29 leder till en högre (lägre) avsättning för pensioner än tryggandelagen, skall företag redovisa en avsättning (fordran) för löneskatt baserad på mellanskillnaden. Vidare föreslogs att ingen avsättning skulle göras för avkastningsskatt.
Åtta remissvar har inkommit. Även om antalet är litet har svaren visat att frågan är mer komplicerad än vad jag trodde från början. Oenigheten är inte så stor beträffande den särskilda löneskatten. Alla utom en stöder förslaget i utkastet. Det problem som kommit fram gäller bland annat om redovisningen enligt RR 29 leder fram till att ett företag redovisar en tillgång, dvs. att förvaltningstillgångarna överstiger pensionsskulden. En tillämpning av utkastet skulle i det läget leda till att företaget redovisar en fordran på löneskatt eftersom något överskott inte redovisas i den juridiska enheten. Därför behöver uppenbarligen en justering göras så att överskottet beaktas också i den juridiska enheten.
När det gäller avkastningsskatt har fem svar kommit in varav bara ett stöder Akutgruppens förslag. De övriga fyra förordar att en avsättning skall göras. Gemensamt för dessa synes vara att de anser att ett företag som gör en avsättning för pensioner också tar på sig ett åtagande att betala avkastningsskatt. Det belopp som skall sättas av föreslås beräknas på endera av två sätt. Det enklaste är att justera diskonteringsräntan på samma sätt som sker när pensionsskulden fastställs i den juridiska enheten. Enligt Finansinspektionens anvisningar görs ett avdrag från den normala diskonteringsräntan med en halv procentenhet. Den huvudsakliga invändningen mot den här metoden är att åtagandet att betala avkastningsskatt, enligt min uppfattning, inte kan ses som en del av pensionskostnaden. Basen utgörs visserligen av pensionsavsättningen men vad vi talar om är en avsättning för en årlig skattebetalning. Därför blir beräkningen mer komplicerad. Den måste baseras på en prognos över utvecklingen av pensionsskulden och statslåneräntan. För varje år fastställs sedan en skatt som därefter nuvärdeberäknas.
Invändningen mot detta synsätt är att avkastningsskatten är en skatt som tas ut på den årliga tillväxten av pensionsskulden. När skatten infördes uppfattades det nämligen som nödvändigt att beskatta tillväxten för att uppnå neutralitet med andra sparformer, sett ur den anställdes synvinkel. Egentligen borde alltså skatten erläggas av den anställde. Av praktiska skäl lade man emellertid betalningsskyldigheten på företaget.
När detta skrivs har Akutgruppen ännu inte fattat något beslut om hur det slutliga uttalandet kommer att formuleras. Förhoppningsvis kan det ske i samband med gruppens nästa möte som äger rum den 30 mars.
Docent
Rolf Rundfelt
publicerade under 13 år boken ”Tendenser i börsbolagens årsredovisningar” tillsammans med Stockholmsbörsen och Bokföringsnämnden. Boken ges inte ut längre, men Rolf Rundfelt, som också är ledamot i Redovisningsrådet, fortsätter att studera börsbolagens årsredovisningar.