Ett av de mera uppmärksammade skadeståndsmålen rörande revisorer i Sverige under senare år har nu fått sin upplösning i första instans. Stockholms tingsrätt har nämligen ogillat Banka Baltijas skadeståndstalan mot Öhrlings PricewaterhouseCoopers (dom 2004-09-01; mål nr T 6-444-97). Bakgrunden är följande.
Dåvarande Coopers & Lybrand AB (i fortsättningen benämnd Öhrlings) och den lettiska Banka Baltija ingick 1993 ett avtal om revision av banken. I avtalet ingick bl.a. annat att Öhrlings skulle granska och lämna en revisionsberättelse avseende bankens balansräkning per den 31 december 1993. Det överenskoms vidare att revisionen skulle utföras enligt internationella revisionsstandarder (ISA). Revisionsberättelsen lämnades den 31 augusti 1994 och innehöll inte några anmärkningar mot det i bokslutet redovisade resultatet. Efter det att Banka Baltijas ekonomiska ställning försämrats allt mer under 1994 och 1995 övertogs ledningen av Banka Baltija av den lettiska centralbanken och ett år senare försattes Banka Baltija i konkurs.
I augusti 1997 väckte Banka Baltijas konkursbo skadeståndstalan mot Öhrlings vid Stockholms tingsrätt med yrkande om att Öhrlings skulle förpliktigas att utge knappt 140 miljoner USD samt en summa i lettisk valuta för ett antal lån som banken beviljat några kredittagare efter det att Öhrlings lämnat den rena revisionsberättelsen.
År 2001 dömdes två personer ur bankens ledning av en domstol i Riga till nio respektive sex års fängelse för förskingring, bedrägeri och svindleri. Domen har sedermera undanröjts på grund av att den ansetts strida mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
Tingsrättens dom
I domen, som är på 315 sidor, konstaterar tingsrätten, sammanfattningsvis, att det i målet inte framkommit annat än att Öhrlings genomfört sitt revisionsuppdrag med den omsorg som med hänsyn till omständigheterna kunnat krävas och att det därför saknas förutsättningar för bifall till Banka Baltijas skadeståndstalan.
Tingsrätten gör i sin ytterst välskrivna dom på några punkter uttalanden som är mycket intressanta och enligt min mening också kan komma att få betydelse i kommande skadeståndsmål rörande revisorer trots det begränsade prejudikatvärde som följer med en underrättsdom. Bl.a. beskriver tingsrätten vilket predikament domstolarna befinner sig i när det gäller att bedöma komplicerade revisions- och redovisningsfrågor.
Exempel på sådana uttalanden:
1. Lån som ingick i Banka Baltijas balansräkning per den 31 december 1993
Under denna punkt har Banka Baltija gjort gällande att Öhrlings brustit i sin revision genom avsaknaden av ett särskilt granskningsprogram avseende låneportföljen samt underlåtenhet att ompröva nödvändiga granskningsåtgärder. Banka Baltija har vidare hävdat att granskningen av de i portföljen ingående lånen innefattat brister i fråga om insamling av revisionsbevis och om kvalitetskontroll, exempelvis genom en fördjupad granskning av lånen och en utökning av antalet stickprov. Bristerna har enligt Banka Baltija lett Öhrlings till en felaktig bedömning av reserveringsbehovet. Till stöd för sin uppfattning om Öhrlings felaktiga bedömning av reserveringsbehovet har Banka Baltija hänvisat till uttalanden från två sakkunniga, en finanskonsult och en auktoriserad revisor, vilka granskat ett flertal av lånen. De båda sakkunniga har kommit fram till likartade synpunkter men har redovisat olika åsikter om hur stor del av vissa lån som borde ha reserverats.
Öhrlings har bestritt Banka Baltijas påståenden på alla punkter men på direkt fråga av rätten om reserveringsbehovet deklarerat att den bedömning som redovisats inte behöver vara den riktiga men att det är vad revisorerna efter bästa förmåga och med iakttagande av då gällande ISA-anvisningar kommit fram till.
Tingsrätten har sammantaget funnit att det på de punkter som vid första påseende verkar uppseendeväckande och uppenbara framkommit utredning och lämnats upplysningar från de inblandade revisorerna hos Öhrlings som varit övertygande. Något som i sammanhanget enligt tingsrätten bör beaktas är ”att under tiden fram till revisionsberättelsens avlämnande revisorerna inte kunnat agera med den insikt som brottmålsdomen och utvecklingen under våren 1995 medfört.” Tingsrätten poängterar vidare att svårigheten att vid kreditbedömningen nå ett enhetligt resultat understryks av det förhållande att inte heller de sakkunniga kommit fram till samma reserveringsbehov. Mot denna bakgrund menar tingsrätten att det inte finns anledning att anse att granskningen och bedömningen av reserveringsbehovet av de lån som ingick i balansräkningen per den 31 december 1993 som bristfällig eller vårdslöst utförd.
2. Redovisningen av den s.k. Finholdaffären
För att rädda balansräkningen 1993 ingick Banka Baltija i juni 1994 ett avtal med Finhold Ltd, ett företag hemmahörande på Isle of Man men administrerat från Holland, som innebar att Finhold – med betalning i slutet av juli 1994 – överlät värdelösa fordringar till Banka Baltija i form av kapital- och räntefordringar.
Sättet att redovisa Finhold-affären har varit föremål för olika uppfattningar mellan parterna. Banka Baltija å sin sida har gjort gällande att Finholdaffären skulle ha bokförts, inte som skedde i balansräkningen per den 31 december 1993, utan 1994 antingen som en intäkt vid försäljning av redan föregående år nedskrivna lån eller som ett tillskott från ägare. Öhrlings å sin sida har bestritt att affären skulle ha redovisats som en förlust i balansräkningen 1993 med en upplysning att förlusten täckts av ett tillskott efter balansdagen.
Tingsrätten konstaterar på denna punkt att det är tydligt att Finholdaffären såsom utförd per balansdagen kan ifrågasättas. Tingsrätten tillfogar att slutsatserna av det som framkommit i målet angående affärens hantering emellertid inskränker sig till ett konstaterande av att ”redovisning är något som inte erbjuder endast en lösning på en fråga” och att ”den av revisorerna i detta fall valda lösningen har givits en saklig motivering som tingsrätten kan godtaga”. Tingsrätten gör också påpekandet att rättens bedömning påverkas av det förhållande att ”det inte går att bortse från att det är lättare att med facit i hand se samband och dra slutsatser som vid revisionens genomförande inte tedde sig lika uppenbara”.
3. Going concern
Banka Baltija har gjort gällande att om Öhrlings på ett fullgott sätt genomfört sin granskning av förhållandena såväl före som efter balansdagen, vilken hade erfordrats för bedömningen av det s.k. going concern-antagandet om bankens överlevnadsförmåga, skulle en sådan granskning ha fått till följd en anmärkning i revisionsberättelsen om att banken inte var någon going concern, eller att det i vart fall kunde ifrågasättas huruvida banken var en going concern. Till stöd för sin uppfattning har banken bl.a. åberopat utlåtanden från två auktoriserade revisorer.
Öhrlings å sin sida har bestritt påståendet om försumlighet vid going concern-bedömningen och gjort gällande att de med iakttagande av ISA gjort en noggrann bedömning av huruvida Banka Baltija vid revisionstidpunkten var en going concern eller ej. Också Öhrlings har till stöd för sin uppfattning i frågan åberopat expertutlåtanden.
Tingsrätten konstaterar att det synes föreligga enighet mellan dem som uttalat sig i frågan om going concern om det teoretiska tillvägagångssättet men att det skiljer sig avsevärt i fråga om tillämpningen av de riktlinjer som föreligger. Enligt tingsrätten kan man väl förstå att bedömningen i sig skulle vara föremål för olika meningar men torde i vart fall i detta sammanhang inte kunna bli föremål för övervägande eftersom talan går ut på att visa någon form av oaktsamhet. Därmed är frågan enligt tingsrätten begränsad till vilka ytterligare åtgärder som borde ha vidtagits av revisorerna, oavsett vilken slutsats som sedan skulle följa i going concern-bedömningen.
När det sedan gäller frågan om hur ingående granskningen skulle behöva göras utöver det som är normalt vid en going concern-bedömning, landar man enligt tingsrätten åter i en bedömningsfråga. Tingsrätten konstaterar att det för rätten därvid gäller att ”ta ställning till de uppfattningar som revisorer med likvärdig kompetens redovisat.”
Kort sagt, skall den bedömning som revisorerna A och B gjort sättas högre än den som revisorerna C och D sekunderade av revisor E ansett sig kunna försvara? Om man till detta lägger den tillgång till material och kontakter som revisorerna haft och som inte kunnat förmedlas i domen annat än i mycket liten grad, finner sig tingsrätten svårligen kunna godta den kritik som Banka Baltija riktat mot revisorerna.
4. Allmänna synpunkter
I ett avslutande avsnitt om Öhrlings revision av Banka Baltija påpekar tingsrätten att uppgiften att granska revisionen som rätten har tagit på sig har sina begränsningar. Tingsrätten framhåller att det under huvudförhandlingen i målet kommit fram påståenden och synpunkter som rör kvaliteten i de åtgärder som vidtagits av revisorerna. Tingsrätten säger sig i sådana avseenden ”ha intagit en återhållsam attityd och har avstått från bedömningar som närmast ligger på revisorsnämnden eller någon dess motsvarighet att avge.”
Tingsrätten framhåller att det är två förhållanden ”som legat som en underström vid de överväganden som tingsrätten gjort.” Det ena är den faktor som en av de av Öhrlings åberopade experterna anlagt när han granskat Banka Baltijas sakkunnigutlåtanden och som han kallat tidsrelevans, dvs. att situationen vid respektive tidpunkt alltid skall utgöra underlag för värderingar som sker vad gäller både de förhållanden och den information som används för värderingar och slutsatser så att dessa inte påverkas av ex-post information. Tingsrätten understryker här att det varit en disciplinfråga för domstolen att vid bedömningar ”renodla den information som varit tillgänglig innan brottmålsdomen dök upp och bidrog med fakta som varit besvärande ur flera aspekter.”
Det andra förhållandet är dokumentationen av revisionen, där bristen på jämlikhet i bedömningsunderlaget enligt tingsrätten framkommit så uppenbart. Sålunda har det från Banka Baltijas sida riktats kritik mot den bristfälliga dokumentationen i flera avseenden, en kritik som tingsrätten haft förståelse för men inte har ansett sig kunna uttala sig om annat än i allmänna ordalag. En av anledningarna härtill är enligt tingsrätten de uttalanden som gjorts av auktoriserade revisorn E och som bl.a. inneburit att ”den information som revisorns slutsatser grundas på är en färskvara, att dokumentationen med nödvändighet inte fullständigt kan återge samtliga faktorer som ligger till grund för revisorns slutsatser och att syftet bakom revisions dokumenteringen inte är att en annan revisor baserat endast på dokumentationen skall kunna utvärdera huruvida resultatet av den ursprungliga revisionen varit korrekt eller inte.”
Det är i skrivande stund inte känt huruvida Banka Baltija kommer att överklaga tingsrättens dom.
Urban Engerstedt
är FARs föreningsjurist Han medverkade senast i Balans nr 5/2004.