Balans nr 5 2005

”Räntebeläggningen” av periodiseringsfonderna

– en obeskattad reservs vara eller inte vara

Genom de nya bestämmelserna har regeringen och riksdagen undanröjt incitamenten för de företag som har en god likviditet, att använda sig av periodiseringsfonden, eftersom kostnaden för användandet normalt överstiger de intäkter som likviditetsförstärkningen medför. Stefan Engström pekar i denna artikel på effekterna av den nya lagen ”Räntebeläggning av periodiseringsfonderna”.

Den 16 december 2004 beslutade riksdagen att förslaget i regeringens proposition 2004/2005:38 ”Räntebeläggning av periodiseringsfonderna” skulle bli lag. Förvånansvärt få reaktioner har kunnat märkas på en åtgärd som kan medföra vittgående konsekvenser för företagen men också en oanad källa till välbehövliga skatteintäkter för regeringen att disponera under ett valår. Det går också att skönja ett framtida hypotetiskt redovisningsproblem som kan komma att uppstå genom riksdagens beslut.

Som bekant innebär lagstiftningen att beräkningsunderlaget för skatt i juridiska personer [1] ska öka med 72 procent av summan av samtliga periodiseringsfonder som fanns vid beskattningsårets ingång multiplicerat med statslåneräntan den 30 november två år innan taxeringsåret. Att ”endast” 72 procent av periodiseringsfonderna ska ingå i beräkningsunderlaget beror på att ”räntebeläggningen” inte är avdragsgill. Att ”räntebeläggningen” införts innebär att t.ex. ett aktiebolag måste mer noggrant se över sin bokslutspolitik från och med bokslutet per 31 december 2004 då utnyttjandet av periodiseringsfonder medför skattekonsekvenser efterföljande år.

Ovanstående innebär att ett aktiebolag som den 31 december 2004 redovisar periodiseringsfonder på beloppet 1.000.000 kronor, efterföljande år – dvs. vid bokslutet den 31 december 2005 – måste öka sitt beräkningsunderlag för skatt med (1.000.000 × 0,72 × 0,0395 =) 28.440 kronor där faktorn 0,0395 utgör statslåneräntan den 30 november 2004. Då skattesatsen är 28 procent medför detta att skatten i bolaget ökar med (28.440 × 0,28 =) 7.963 kronor. Denna merkostnad är ej avdragsgill men om man räknar om kostnaden så att den blir jämförbar med avdragsgilla kostnader, så motsvarar den ökade skattebelastningen en avdragsgill kostnad om (7.963/0,72 =) 11.060 kronor. De uppbokade periodiseringsfonderna på 1.000.000 kronor innebär i sin tur en skattekredit på (1.000.000 × 0,28 =) 280.000 kronor. Därmed kan konstateras att kostnaden för denna skattekredit är (11.060/280.000 =) 3,95 procent, vilket i sin tur är samma räntesats som statslåneräntan den 30 november 2004.

I och med att beräkningsunderlaget för skatt ökar med 28.440 kronor så ökar också beräkningsunderlaget för nästa års periodiseringsfond. Om avsättning till periodiseringsfond görs efterföljande år med maximalt belopp, innebär detta att ovannämnda merkostnad, som uppstår vid utnyttjande av periodiseringsfondssystemet, reduceras med 25 procent. Det medför att kostnaden för att ha periodiseringsfonder i bolagets balansräkning den 31 december 2004 inte blir 3,95 procent utan i så fall kan kostnaden sägas bli 75 procent av detta belopp, eller ”endast” (0,75 × 0,0395 =) 2,9625 procent.

Denna skillnad kan ge en sorglustig effekt för ett vinstgivande företag som har en marginell kapitalanskaffningsränta på t.ex. 3,5 procent när bokslutet per 31 december 2004 upprättas. Företaget räknar med vinst även under år 2005. Vid bokslutet för 2004 väljer styrelsen att maximera avsättningen till periodiseringsfonden eftersom den marginella kapitalanskaffningsräntan på 3,5 procent överstiger nämnda 2,9625 procent. Under 2005 blir den ekonomiska utvecklingen sämre än vad styrelsen räknat med och bolaget visar endast en liten vinst som kan täckas in med en mindre periodiseringsfondsavsättning eller med en avskrivning över plan. Detta medför att kostnaden för periodiseringsfonden år 2004 inte blir tänkta 2,9625 procent utan istället 3,95 procent, vilket är högre än den marginella kapitalanskaffningsräntan!

Syftet med ”räntebeläggningen”, som i verkligheten inte är någon ränta utan istället en extraskatt som uppstår genom att beräkningsunderlaget för nästa års skatt ökar, är enligt förarbetena att borttagandet av arvs- och gåvoskatterna samt lättnaderna av förmögenhetsskatten måste finansieras. Då dessa lättnader ”till en inte oväsentlig del kommer företagssektorn tillgodo genom att ägarkollektivet gynnas” så måste, enligt regeringens mening, detta ”balanseras genom vissa förändringar av skattereglerna för företag [2] ”.

Om nu regeringen anser att reformerna ska finansieras av företagssektorn och dessutom genom att försämra villkoren för periodiseringsfonderna, så kunde man ha valt andra vägar som varit enklare; nämligen att antingen minska de 25 procent som beräkningsunderlaget ska multipliceras med till en lägre procentsats eller att förkorta periodiseringsfondernas nuvarande maximala ”livslängd” som idag är sex år till en kortare period.

Problemen har flyttats

Regeringens resonemang och det åtföljande riksdagsbeslutet medför tre saker, nämligen dels att de problem som tidigare fanns inom privatsfären genom arvs- och gåvoskatterna har flyttats till företagssektorn och skapat ett nytt problem där. Dels innebär det att regeringen sätter likhetstecken mellan företag och ”ägarkollektivet”, vilket visar en brist på insikt i hur företagandet och dess relation till ägandet är uppbyggt. Dels – och det är troligtvis det minst uppmärksammade men för regeringen det viktigaste – att förändringen kan komma att innebära ett stort inflöde av skatt till staten under valåret 2006, vilket inte hade blivit följden om man istället valt att minska procentsatsen från 25 procent till ett lägre tal alternativt förkortat ”livslängden” på fonderna.

Enligt regeringen innebär ”räntebeläggningen” att denna kommer att likställas med extern kapitalförsörjning och att ”nuvarande systematik för riskkapitalförsörjning bibehålls”. Problemet är dock att långt ifrån alla företag som använder en periodiseringsfond lånar upp kapital på kapitalmarknaden för att finansiera sin tillgångsmassa. Istället använder de företag som har en god likviditet, där erhållen ränta på de likvida tillgångarna är marginell om ens någon, primärt periodiseringsfondssystemet som en ”buffert” för att kunna kvitta mot framtida eventuella förluster. Det är bl.a. detta som systemet med obeskattade reserver syftar till; att kunna fungera som ett resultatutjämnande instrument mellan åren och för att kunna kvitta framtida förluster mot tidigare gjorda avsättningar till bl.a. periodiseringsfonderna. Detta är särskilt viktigt i ett land som Sverige som inte tillämpar ett ”carry back-system”, med vilket avses att uppkomna förluster under ett räkenskapsår medför en motsvarande återbetalning av tidigare års inbetald vinstskatt.

Regeringen och riksdagen har genom de nya bestämmelserna undanröjt incitamenten hos de företag som har en god likviditet, att använda sig av periodiseringsfondssystemet eftersom kostnaden för användandet av detta system normalt överstiger de intäkter som likviditetsförstärkningen medför. Regeringen berör inte detta problem med ett ord i förarbetena, vilket kan visa att den ej förfogar över tillräckliga kunskaper som rör företagandets villkor. Men mer troligt är det motsatta; att regeringen mycket väl vet att många företag inte är beroende av den skattekredit som periodiseringsfonderna medför utan räknar med att dessa kommer att återföras till beskattning inom det närmaste året. Detta kommer i så fall lägligt under ett valår då ökade skatteinkomster behövs för att finansiera nya vallöften. Och det är mycket pengar det handlar om: enligt regeringens egna beräkningar kommer 233 miljarder kronor vara avsatta till periodiseringsfonder per 31 december 2004 vilket innebär hela 65 miljarder kronor i uppskjuten skatteskuld!

Om antagandet görs att 50 procent av de periodiseringsfonder som förekom den 31 december 2004 fanns i företag som ej behöver dessa för sin finansiering, kan man räkna med att övervägande delen av dessa företag kommer lösa upp sina periodiseringsfonder under år 2005 vilket i så fall medför den gigantiska merintäkten i statskassan om kanske 30 miljarder kronor och som kan komma att utgöra en finansieringskälla för många röstvinnande reformer under år 2006.

Ett tänkbart scenario efter att ”räntebeläggningen” nu har införts, är alltså att periodiseringsfonderna kommer att lösas upp i många aktiebolag. Särskilt gäller det företag där kostnaderna för den uppkomna ”räntebeläggningen” av periodiseringsfonderna överstiger avkastningen på den skattekredit som periodiseringsfonderna medför.

För denna kategori företag uppstår ett behov av att även i fortsättningen ha ett instrument som verkar resultatutjämnande mellan åren. För att även i fortsättningen ha en sådan möjlighet kan man tänka sig att aktiebolag, som i sin redovisning traditionellt levt med nyttjandetidsantaganden om fem år för sina maskiner och inventarier etc., kommer att argumentera för en längre avskrivningstid. Därmed skapas utrymme för en avskrivning över plan enligt reglerna för räkenskapsenlig avskrivning (de s.k. ”30- och 20-reglerna”). På så sätt kan de ackumulerade avskrivningarna över plan bli det avgiftsfria resultatutjämningsinstrument som ersätter periodiseringsfonderna i de företag som har likviditetsöverskott. En sådan utveckling är mycket olycklig och kan vara olaglig då principerna för värdering av tillgångsmassan ändras och också kan medföra att nyttjandetidsantagandena blir orealistiskt långa; allt dessutom genom en inte helt övertygande argumentation.

Nyckeltalen kan påverkas

Konsekvensen av om företagen börjar göra nya och längre nyttjandetidsantaganden för sina maskiner och inventarier är att nyckeltal påverkas som t.ex. räntabilitet (lönsamhet) och soliditet. Men även om företagen inte ändrar avskrivningstiderna så kommer nyckeltalen ändå att påverkas av att regering och riksdag låter ”räntebeläggningen” medföra en ökad skattebelastning och inte utgöra en räntekostnad då skattekostnader ej påverkar resultatet efter finansiella poster. Det innebär ytterligare ett mätproblem för analytiker då de ”räntekostnader” som uppstår genom lagändringen, kommer att ”döljas” som skattekostnader varvid många nyckeltal kommer att bli missvisande. Det kan därför vara lämpligt att Bokföringsnämnden klargör hur de merkostnader som ”räntebeläggningen” medför ska redovisas i resultaträkningen.

De borgerliga partierna i riksdagen motsatte sig införandet av ”räntebeläggningen” av periodiseringsfonderna. Detta medför att det vid en borgerlig valseger 2006 är att vänta att reglerna kommer att ändras, kanske tillbaka till det system som fanns innan ”räntebeläggningen”. De berörda företagare som tycker att de nya reglerna är både krångliga och kostsamma har allt att vinna på ett regeringsskifte vid nästa val. Och kanske blir de då ”på köpet” av med ”krångliga och kostsamma revisorer” också, eftersom de borgerliga partierna vill se över nuvarande regler rörande lagstadgad revision i de mindre aktiebolagen.

Frågor att besvara rörande periodiseringsfonderna inför kommande bokslutsarbete

1. Överstiger den marginella kapitalanskaffningsräntan i företaget statslåneräntan två år innan taxeringsåret?

Ja. Utnyttja periodiseringsfondssystemet optimalt med hänsyn till kapitalbehovet.

Nej. Gå till fråga 2.

2. Kan den likviditetsförstärkning som ett uppskjutande av bolagsskatten medför genom periodiseringsfondsavsättningarna, investeras så att avkastningen på denna investering överstiger statslåneräntan två år innan taxeringsåret?

Ja. Utnyttja periodiseringsfondssystemet optimalt med hänsyn till investeringsplanerna.

Nej. Gå till fråga 3.

3. Bedömer företagsledningen det som sannolikt att företagets verksamhet under de närmaste åren kan bli förlustbringande och därmed framkalla taxeringsmässiga under skott?

Ja. Utnyttja periodiseringsfondssystemet optimalt med hänsyn till förväntade förluster.

Nej. Gå till fråga 4.

4. Om förluster trots företagsledningens sannolikhetsbedömningar ändå skulle uppstå, är det i så fall troligt att ägarförändringar kommer att ske i så stor utsträckning att reglerna i IL 40 kap. 9 § f.f. blir tillämpliga och företaget därigenom tappar rätten till framtida möjlighet att ut nyttja förlusterna?

Ja. Överväg noga om periodiseringsfondssystemet kanske ändå bör användas, åtminstone till delar där ”räntebeläggningen” i så fall blir premiekostnaden för en ”försäkring” som eliminerar risken att tappa framtida förlustutjämningsmöjlighet.

Nej. Gå till fråga 5.

5. Finns i företaget tillräckligt med likvida medel att betala den skatt som en upplösning av periodiseringsfonderna medför?

Ja. Återför samtliga periodiseringsfonder till beskattning.

Nej. Behåll periodiseringsfonderna helt eller delvis tills vidare beroende på de likvida förutsättningarna.

Notera: I fråga 1 och 2 har ”räntekostnaden” för periodiseringsfonderna förutsatts vara identisk med statslåneräntan. I de fall företaget kommer att maximalt utnyttja periodiseringsfonderna nästa år, reduceras ”räntekostnaden” i praktiken till 75 procent av statslåneräntan vilket också framgår av artikeln.

Auktor revisor Stefan Engström är verksam vid Sonora Revision AB. Han medverkade senast i Balans nr 12/2004.

  • [1]

    De nya bestämmelserna gäller inte enskilda näringsidkare och fysiska personer som är delägare i handelsbolag. I propositionen motiveras undan taget på följande sätt: ”Med hänsyn till att räntebeläggningen ytterligare skulle komplicera reglerna särskilt för enskilda näringsidkare och fysiska personer som är handelsbolagsdelägare uttalades det i budgetpropositionen att dessa inte ska omfattas av ändringen. Ytterligare komplicerade regler står i strid med regeringens ambitioner att förenkla för dessa företag”. Genom denna motivering kan slutsatsen dras att regeringen inte har ambitionen att förenkla för personer som valt att driva sin näringsverksamhet i ett aktiebolag.

  • [2]

    ”Räntebeläggningen” av periodiseringsfonderna beräknas år 2005 tillföra statskassan 1,5 miljarder kronor medan kostnaderna för den slopade arvs- och gåvoskatten beräknas till 2,6 miljarder kronor och lättnaderna i förmögenhetsbeskattningen till 1,1 miljarder kronor.

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800  
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%