Balans nr 5 2005

Det som göms i snö ... Pensionsåtaganden kraftigt undervärderade

Numera görs en marknadsvärdering av pensionsåtaganden i koncernredovisningen. Men sådana beräkningar ger inte uttryck för företagets faktiska pensionsskuld, skriver Anders Palm. Han har ingen bestämd uppfattning om hur situationen bäst ska lösas. Men föreslår att möjligen kan en stegvis anpassning till en lägre ränta göras genom att mellanskillnaden, med tillägg för framtida löneskatt, under tiden noteras som ansvarsförbindelse.

Företagens pensionsåtaganden är under debatt. Och kartan för värdering av s.k. förmånsbestämda och lönerelaterade pensioner har ritats om efter tillkomsten av IAS 19 och RR 29 (Ersättningar till anställda).

I koncernredovisningen görs numera en marknadsvärdering av åtagandena och härför allokerade tillgångar. Därigenom får vi bättre internationell jämförbarhet, mer rättvisande resultatbelastning över åren (periodisering) i ett going-concernperspektiv och ökat fokus på finansieringen. Genom en anpassad tillgångsallokering kan avkastningen öka och pensionskostnaderna sänkas, samtidigt som en strategisk tillgångsallokering kan möta och reducera de finansiella riskerna.

De medel vid aktuariell beräkning av upplupen del av åtagandena som gäller för detta är bl.a. anpassning till marknadsränteutsikter, anpassade livslängdsantaganden och prognoser över pris- och löneutveckling samt över sjuklighet och avgång.

Det är dock viktigt att inse att sådana beräkningar inte ger uttryck för den aktuella faktiska pensionsskulden. Faktisk skuld är, vill jag hävda, lägst vad ett företag måste betala vid inlösen i pensionsförsäkringar. Den skulden är långt, långt högre än traditionella kapitalvärdesberäkningar idag visar och i många fall också högre än vad IAS 19-beräkningar resulterar i. [1]

För alla pensionsåtaganden i företagens egen regi, dvs. för alla pensionsåtaganden som inte är finansierande genom pensionsförsäkringar (försäkringar som tillhör skattekategori p), gäller lag (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m., ”tryggandelagen” (TrL). Notera alltså att direktpension, både som begrepp och företeelse, är väsentligt vidare än det som försäkringskonsulter brukar avse, dvs. inte enbart pensionsåtaganden som är säkerställda med panträtt i företagsägd kapitalförsäkring.

TrL gäller för alla direktpensionsåtaganden oberoende av om de tryggats i någon av de tryggandeformer som 1 § TrL anvisar, dvs. oberoende av om – med citat från den nämnda paragrafen – ”särskild redovisning av pensionsskuld” finns i balansräkningen eller om det finns medel i pensionsstiftelse. Vid verksam hetsnedläggning ska även åtaganden som redovisats som ansvarsförbindelse ”inom linjen”, eller rent av förtigits, beaktas och har precis samma rätt som övriga pensionslöften att bli tillgodosedda.

Låt vara att de åtaganden som omfattas av kreditförsäkring, annan pantsäkerhet eller omfattas (inte utesluts) av ändamålsbestämmelse för pensionsstiftelse, genom dessa säkerhetsanordningar naturligtvis får sin rätt bättre uppfylld i händelse av obestånd. I en sådan situation får de andra nöja sig med att konkurrera med övriga oprioriterade borgenärer och åsamkas därmed vanligen förlust.

Men, som vi ska se är även en pensionsstiftelse som har en förmögenhet som fullt – men inte mer – täcker värdet av åtagandena, beräknade med tillämpning av nu gällande anvisningar, otillräcklig säkerhet. Det är konsekvenserna av dessa beräkningsanvisningar som är budskapet för denna artikel.

TrL anser inte ”antastbara” åtaganden, dvs. pension som är villkorad av fortsatt tjänst, vara ”god sed” och de omfattas inte av TrL (se 1 § st. 3). I övrigt behandlar TrL alla pensionslöften lika. Detta uttrycktes klart i det regeringsprotokoll 31 mars 1967 där beslutet att framlägga propositionen till TrL togs. Där står att ”det skulle innebära en olycklig begränsning i den föreslagna lagens tillämpning, om de föreslagna reglerna i 23–25 §§ till pensionsborgenärernas skydd för det fallet att arbetsgivaren upphör med sin näringsverksamhet, inte ansågs tillämpliga också på andra pensionsutfästelser än sådana som tryggats i någon av de i lagen angivna formerna” (prop. 1967:83, sid. 286).

Detta eftersträvade skydd kommer till uttryck genom skyldigheten enligt 25 § TRL för arbetsgivare, som upphör med näringsverksamhet, att köpa pensionsförsäkringar motsvarande upplupen del av utfäst pension. Det gäller i den mån åtagandena inte blivit täckta vid likvidation av pensionsstiftelse. Likvidation av pensionsstiftelse genom att den köper försäkringar för sina medel är lagstadgad när näringsverksamhet upphör. Det sker genom proportionell fördelning på all pensionsrätt som inte utesluts genom stiftelsens ändamålsbeskrivning och måste göras först för att få underlag för vad som återstår för arbetsgivaren att lösa in genom eget inköp av pensionsförsäkringar. Med iakttagande av gällande regler för gäldenärsbyte, finns dock också möjlighet att låta annan arbetsgivare överta pensionsansvaret men det finns det emellertid både civil- och skatterättliga begränsningar för (se min artikel i SkatteNytt nr 10/2004).

Håll löpande koll!

Arbetsgivaren kan också när som helst frivilligt lösa in sina åtaganden eller delar av dem, även de som tryggas i pensionsstiftelse. För ett företag med kreditförsäkrade åtaganden i Försäkringbolaget Pensionsgaranti (FPG) [2] finns också risken att företaget, vid kraftigt försämrad kreditvärdighet, av FPG tvingas amortera eller i extremfall helt lösa in pensionsåtagandena genom inköp av pensionsförsäkringar. Jag tar längre fram upp de begränsningar som härför finns inom skatterätten och vad gäller möjlighet till gottgörelse ur pensionsstiftelse.

Det finns därför tungt vägande skäl för ett företag att löpande hålla koll på vad inlösen skulle kosta och att på lämpligt sätt beakta detta.

Och för att de ovannämnda reglerna ska vara effektiva och tvinga företagen att vara beredda på inlösen finns krav på värdering. I 3 § TrL anges att ”beräkning av kapitalvärde sker med ledning av försäkringstekniska grunder som fastställes av regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer”. Den myndigheten är idag Finansinspektionen och de nu gällande värderingsparametrarna finns i Finansinspektionens författningssamling FFFS 2001:13 av den 23 november 2001.

Genom de skatterättsliga reserveringsreglernas koppling till TrL blir de parametrarna också styrande vid kvantifiering av avdragsrätt för tryggande (därutöver har skattelagstiftningen som bekant egna inskränkningar) utan pensionsförsäkring. För försäkring styrs avdragsrätten för inköp av förmånsbestämd pension enligt skatterättens s.k. kompletteringsregel (”ta ikapp”-regeln) av de grunder enskilda försäkringsbolag tillämpar, vari en kalkylränta ingår, som enligt Finansinspektionen för närvarande får vara högst 2,75 procent (FFFS 2005:2).

Så var det tidigare

Utifrån ovan redovisade trygghets- och beredskapsaspekter är det en, för mig, självklar tolkning av TrL 3 § att grunderna måste sättas så att inköp av försäkring ska kunna göras inom ramen för denna värdering. Så var det också alltid tills för mindre än 10 år sedan, åtminstone vid inlösen i dåvarande SPP.

Något problem är det egentligen inte om gällande värderingsgrunder för direktpension ger ett något högre värde än vad inköp av försäkring betingar. Det blir då visserligen en ökad reservering i bokföringen, men inga medel lämnar företaget och i förlängningen kommer en sådan ”överreservering” att lösas upp och behållas inom företaget. Detta gäller i princip också direktpensions tryggande genom pensionsstiftelse. I det fallet avskiljs visserligen reala tillgångar till stiftelsen, men uppkommande överskott återgår som gottgörelse för pensionskostnader eller resulterar i minskade avsättningsbehov framöver.

Detta är inte rimligt!

Att tvärtom, som nu, ha grunder för värdering av direktpensionsåtaganden, som ger undervärdering i förhållande till aktuell kostnad för inlösen i pensionsförsäkring, är enligt min mening inte rimligt. Medan kalkylräntan vid värdering av direktpensionsåtaganden legat fast på 3,50 procent för flertalet utfästelsetyper sedan FFFS 2001:13 (egentligen sedan FFFS 2000:19), har den kalkylränta som försäkringsbolagen högst får tillämpa på nya försäkringar successivt skruvats ner till dagens 2,75 procent.

För FPG/PRI-pensionerna, som är den volymmässigt största delen av direktpensionsåtagandena i det privata näringslivet, är det än värre. Sedan ett antal år tillbaka tillämpar Pensionsregistreringsinstitutet (PRI), som beräknar och värderar de ålderspensionsåtaganden inom ITP som tryggas genom FPG/PRI-systemet, en beräkningsränta så hög som 4 procent. Som motiv för detta har jag hört företrädare för PRI åberopa reglerna för allmän pensionsplan i 4 § TrL och att de skulle ge planförvaltare frihet att själva bestämma beräkningsantaganden. Låt vara att den låga värderingen sedan modifieras en del genom de medel för pensionstillägg och särskilda värdesäkringsmedel som läggs på. Men totalen motsvarar ändå inte på långa vägar priset för inlösen i Alecta. Och jag kan inte se att det finns någon grund i 4 § TrL för att egen-regi-åtaganden inom allmän pensionsplan, skulle få värderas på annat sätt än övriga direktpensionsåtaganden. På grund av den för PRI-pensioner ofrånkomliga kreditförsäkringen i FPG, riskerar de pensionsberättigade trots allt ingenting och FPG är naturligtvis fullt medvetet om att dess försäkringsansvar är långt större än vad PRI:s beräkningar ger vid handen.

Talande exempel

I fråga om området utanför PRI har jag ett exempel från sommaren 2004.

Ett statligt verk hade knoppat av en verksamhet till ett aktiebolag som sedermera såldes. Dramatiska omständigheter i omvärlden gjorde att verksamheten senare fick svårigheter och bolaget begärde sig i likvidation. På grund av historiken administrerades bolagets pensionsåtaganden av Statens Pensionsverk (SPV) i samverkan med Skandia, som svarade för försäkringstekniska beräkningar. När likvidationen av bolaget aktualiserade inlösen av pensionsåtaganden i pensionsförsäkringar var det naturligtvis mest praktiskt att Skandia också ombads offerera inlösen. Offerten visade på ett pris om 30 procent utöver det värde som beräknats som skuld för avsättning i balansräkningen. Till den diskrepansen kom dessutom särskild löneskatt, varför den faktiska skillnaden var drygt 37 procent högre än vad bolaget redovisat. Inget fanns att invända mot vare sig beräkning för avsättning eller priset för inlösen, för vilka Skandia använt sig av gällande anvisningar. Ett bryskt uppvaknande för företaget, dess borgenärer och intressenter, men någon fara för pensionerna var det dessbättre inte eftersom åtagandena hade kreditförsäkrats.

Detta var alltså innan försäkringsbolagen gått ner till högst 2,75 procents kalkylränta. Vid inlösen idag hade merkostnaden varit ännu högre. Och alla pensioner är inte säkerställda.

Detta är problemen

Utan anspråk på fullständighet listar jag nu konsekvenser och problem till följd av att högre kalkylränta gäller för beräkning av värde av företags pensionsåtaganden än vad som gäller för inköp av försäkring.

  1. Underdimensionerade reserveringar i pensionsstiftelse och vid kontoavsättning i bokföringen.
  2. Med koppling till detta uppstår skattemässig diskriminering jämfört med alternativet pensionsförsäkring vid tryggande inom skatterättens s.k. kompletteringsregel av förmånsbestämda pensioner. Detta till följd av skattelagstiftningens koppling till TrL och därmed till de enligt TrL gällande försäkringstekniska grunderna.
  3. Till följd härav finns risk för underskattning av ansvar med risk för att pension utfästs utöver ekonomisk förmåga.
  4. Risk för övervärdering av företag och för höga aktieutdelningar till möjligt förfång för såväl pensionsberättigade som övriga borgenärer och intressenter.
  5. Restriktionerna i 7–8 §§ TrL vad gäller minskning av pensionsavsättningar och reglerna i 14–15 §§ TrL för arbetsgivares gottgörelse ur pensionsstiftelse – vad gäller båda tryggandeformerna, även med hänsyn till pensionsåtaganden som inte redovisats enligt dessa båda former, dvs. ansvarsförbindelser etc – undermineras.
  6. Till trots mot att pensionsåtaganden kan ha blivit tryggade med avdragsrätt genom pensionsstiftelse kan enligt 28 kap. 17 § inkomstskattelagen inte avdrag vid övergång till försäkring ges med mer än vad som motsvarar den ersättning (gottgörelse) för kostnaderna som företaget får från stiftelsen. När kalkylräntan för stiftelsetryggade utfästelser är högre än vid inköp av försäkring blir följden för låg kapitaluppbyggnad och för låg möjlig gottgörelse vid byte av tryggande till försäkring och definitiv förlust av avdragsrätten för delar av pension som ändå principiellt ligger inom området för avdragsgillt tryggande. Detta gäller också PRI-pensioner som, utöver säkerheten genom den för sådana pensioner ofrånkomliga kreditförsäkringen i FPG, tryggats i stiftelse.
  7. Vid byte av skatterättligt tryggande från ”konto” till försäkring finns däremot inte någon motsvarande begränsning. Kringgående genom att flyttning från stiftelse först sker till ”konto” är p.g.a. TrL och allmänna stiftelserättliga principer inte civilrättsligt lagligt om än i praktiken förekommande (se min artikel i SkatteNytt nr 10/2004, sid 621–622).

  8. I den mån stiftelsetryggade utfästelser inte också kreditförsäkrats eller säkerställts på annat sätt, kommer inköp av pensionsförsäkringar p.g.a. att näringsverksamhet upphör – däribland specialfallet konkurs – vanligtvis inte att kunna täckas fullt ut av stiftelseförmögenheten. Ett tragiskt resultat för den som trott pensionen vara fullt säkerställd när stiftelseförmögenheten är i paritet med kapitalvärdet, beräknat enligt 3 § TrL, av alla de utfästelser som passar in på (inte utesluts av) stiftelsens ändamålsbestämning. Något att tänka på i dessa dagar när pensionsstiftelser blivit à la mode.

Det är givet att situationen skulle förbättras om läget blev sådant att livförsäkringsbolagen tilläts höja sina kalkylräntor. I dagsläget framstår dock sänkning av den ränta som Finansinspektionen meddelar för tillämpning inom 3 § TrL som en lösning som ligger närmare till hands. Sådan anpassning till försäkringsbolagens sänkta kalkylräntor borde redan ha skett genom sänkning av tryggandelagsräntan i samma takt.

Gömma verkligheten i snö

Att nu på en gång låta en sådan anpassning slå igenom i företagens redovisning skulle ge stora problem. Hur situationen bäst ska lösas har jag ingen bestämd uppfattning om. Möjligen skulle beräkning enligt 2,75 procents ränteantagande tvingas fram och en anpassning över viss tid från nuvarande ränteberäkningar med 3,50 eller 4 procents kalkylränta därefter ske genom att mellanskillnaden, med tillägg för framtida löneskatt, under tiden noterades som ansvarsförbindelse. Då skulle nog kårerna av revisorer och finansanalytiker ropa ”usch!” och ”fy!”. Men är det då bättre att, som idag, bildlikt gömma verkligheten i snö?

Anders Palm är pensionskonsult vid Aon Consulting i Malmö. Han medverkade senast i Balans nr 8–9/2001.

  • [1]

    IAS 19-beräkningar samt bedömning av dess företräden och användning av dem ligger utanför mitt arbetsområde. Min son, aktuarien Fredrik Palm, arbetar med det och i det jag skrivit ovan har därför synpunkter från honom beaktats.

  • [2]

    FPG är Försäkringsbolaget Pensionsgaranti, ömsesidigt, som enligt ITP-planen är kreditförsäkringsgivare för alla åtaganden inom PRI-systemet och även i övrigt är ensamt i Sverige om att kreditförsäkra pensionsåtaganden.

Sifferkollen

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800 68 200
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%

 

Visa mer...