Hört talas om CBV? Nej, det är inte troligt. Förkortningen förekommer i IASB:s diskussioner kring ett av deras megaprojekt, nämligen Intäktsredovisning. Det står för Customer-Based Value och syftar på den nytta som kunder har när de erhåller olika förmåner. Vid septembermötet användes följande exempel för att illustrera begreppet.

DMD-företaget säljer televisionsapparater och annan elektronik till allmänheten genom en kedja av butiker och via e-handel. DMD tillverkar inga egna produkter. DMD har verkat i cirka 10 år och har under tiden samlat på sig många uppgifter om hur kunder reagerar på olika erbjudanden och program som syftar till att stärka köptroheten.

Den 2 januari 20x6 köper kunden A en ny LCD teve-apparat för 6.000 monetära enheter (ME). DMD erbjuder gratis leverans och installation för alla köp som överstiger 4.000 ME. På årets första dag ges dessutom extra erbjudanden i form av en utvidgad garanti på tre år utan extra kostnad. Det normala är att en sådan förlängning kan köpas men då mot en extra betalning. DMD har som policy att ta tillbaka sålda varor inom 60 dagar utan att kunden behöver ange något särskilt skäl. DMD erbjuder också kunderna ett köptrohetsprogram där de erhåller en poäng för varje ME; dessa poäng kan lösas in mot produkter som finns i DMD:s lager (men alltså inte för produkter som måste beställas). Poängen kan inte lösas in mot kontanter. Om A skulle köpa någon ytterligare produkt inom 120 dagar erhåller han dessutom en rabatt på 25 procent.

Hur skulle detta redovisas enligt IAS 18, Intäktsredovisning? Enligt min bedömning (frågan diskuteras inte av IASB) ska DMD redovisa en intäkt på 6.000 ME. Jag utgår då ifrån att risken för att kunden ska lämna tillbaka sin apparat inom 60 dagar är liten. Vidare ska DMD redovisa en avsättning baserad på vad garantikostnaderna erfarenhetsmässigt kan väntas uppgå till.

Så kommer det med stor sannolikhet inte att redovisas 2007–8 (något datum för när en standard ska ges ut har ännu inte fastställts). Det som både IASB och FASB är överens om är nämligen att en intäkt ska redovisas när prestationer utförs. Det som exemplet ovan visar är att försäljningen av teve-apparaten bara är en av ett antal prestationer. Garantin, returrätten, köptrohetsprogrammet och erbjudandet om rabatt vid ytterligare köp är andra prestationer eller erbjudanden som kan ses som åtaganden för DMD respektive rättigheter för kunden. Och det är detta som är det centrala i det nya tänkandet om intäktsredovisning. Snarare än att fokusera på realisationsprincipen som hittills ska den kommande standarden utgå från tillgångar och skulder. Frågan som ska ställas i samband med en försäljning, tecknandet av ett servicekontrakt eller liknande är om vilken typ av tillgångar och skulder som uppkommer.

Vilka dessa är i exemplet ovan är ganska tydligt. Vad som däremot inte är lika tydligt är hur de ska värderas. Det som uppfattades som svaret fram till för något år sedan var verkligt värde. Under senare tid verkar dock entusiasmen för detta har svalnat, särskilt inom FASB. Och det är här som CBV kommer in. CBV kan definieras som värdet av den nytta som varje prestation har rensat från sidoavtal i form av garantier m.m. Att CBV förts fram som ett förslag beror på insikten att det ofta är svårt att fastställa ett verkligt värde på olika slag av prestationer. En klar majoritet inom IASB anser dock att verkligt värde är en bättre princip. I en omröstning förklarade dock 13 mot 1 att de åtminstone var beredda att acceptera att sekretariatet fortsatte sitt utredningsarbete utifrån en CBV-ansats. Det är intressant att notera att ledamöterna inom IASB framstår som starkare anhängare till verkliga värden än kollegorna inom FASB.

Verkliga värden

CBV

Realisation

Vad ger upphov till en intäkt?

Ökning av nettotillgångar när företaget ingår ett avtal med kund.

Ökning av nettotillgångar när företaget ingår ett avtal med kund.

Realiserade intäkter.

Värderingsprincip

Verkligt värde.

Nytta för kunden, dvs. vad prestationen kan säljas för om den säljs separat.

Nytta för kunden, dvs. vad prestationen kan säljas för om den säljs separat.

Omvärdering

Ja

Nej

Nej

När ska en intäkt redovisas?

När avtalet ingås om nettotillgångar ökar. Därefter när det verkliga värdet ökar respektive när åtaganden upphör.

När åtaganden upphör.

När intäkten är realiserad.

Praktiska konsekvenser

Lönsamheten av olika delar av ett avtal tydliggörs. Före­tagets effek­tivitet kan jäm­föras med marknaden.

Lönsamheten av olika delar av ett avtal tydliggörs. Lön­samheten kommer till uttryck genom en jämförelse med företagets kostnader.

Beroende på hur principen tillämpas kan resultatet bli likartat det som gäller för CBV.

Hur mäter man CBV?

Hur ska man praktiskt mäta CBV? Sekretariatet har tagit fram en hierarki av mätmetoder liknande den som gäller för fastställande av verkligt värde. Den ideala metoden utgår ifrån marknadspriser. I exemplet ovan finns ett sådant exempel, nämligen värdet av treårsgarantin. Genom att den kan köpas separat har den ett marknadsvärde. I avsaknad av sådan information får man använda liknande prisuppgifter på prestationer som erbjuds av konkurrenter eller på noteringar från en marknad som inte är fullt effektiv. Skulle inte heller den möjligheten stå till buds kvarstår att företaget självt får göra en bedömning som då sannolikt utgår från de egna kostnaderna plus ett normalt vinstpåslag.

Intäktsredovisning diskuterades också vid junisammanträdet. Då jämfördes tre alternativ, verkliga värden, CBV och realisationsprincipen. När det gäller det senare utgår det alltså från att varje enskild prestation ska ge upphov till en intäkt på det sätt som beskrevs inledningsvis. Och då ser man av tabellen att skillnaden mot CBV-alternativet inte är så stor. Den skillnad som finns handlar mer om hur man beskriver den process som leder fram till en intäkt. Det första alternativet, verkliga värden, avviker mer påtagligt genom sitt krav att löpande bedöma verkliga värden. Alternativet framstår dock för närvarande inte som ett förstahandsval.

Och vad händer med CBV? Det är inte en förkortning som vi behöver lägga på minnet. Styrelsen är enig om att de måste komma fram med en bättre beteckning.

Utsläppsrättigheter

För knappt ett år sedan publicerade IFRIC ett uttalande som gällde redovisning av utsläppsrättigheter. Enligt uttalandet skulle rättigheterna ses som en immateriell tillgång som enligt IAS 38 får redovisas till verkligt värde. För den del som erhålls utan kostnad från staten gäller verkligt värde. Denna del ansågs utgöra ett statligt stöd som ska redovisas enligt IAS 20, det vill säga som en förutbetald intäkt som resultatförs successivt som utsläppen uppkommer. Utsläppen redovisas som en avsättning enligt IAS 37. Uttalandet möttes av en kraftig kritik, särskilt från EFRAG. Det ansågs missvisande att redovisa utsläppsrättigheterna till verklig värde när värdeförändringar enligt IAS 38 ska redovisas mot eget kapital samtidigt som avsättningen för utsläppen går mot resultatet. I stället föreslog EFRAG att man skulle tillåta att utsläppsrättigheterna betraktades som ett säkringsinstrument och att värdet på dem skulle redovisas över eget kapital fram till den tidpunkt då de utnyttjades som betalning för utsläppen.

Frågan överlämnades till IASB som i juni beslöt att EFRAG:s förslag var orealistiskt mot bakgrund av de starka begränsningar på rätten till säkringsredovisning som finns i IAS 39. Lösningen enligt IASB måste i stället utgöras av en ändring av standarden om statliga stöd, i första hand då bestämmelsen om att vissa stöd ska redovisas som förutbetald intäkt. Samtidigt konstaterades att behovet av ett uttalande inte framstod som lika akut som tidigare. Det program som nu är infört uppfattas som en provperiod och det viktigaste är att få fram en bra lösning till 2008 då programmet blir mer allmänt tillämpat. IASB valde därför att dra tillbaka IFRIC:s uttalande. Vid septembermötet diskuterades frågan på nytt. Då bekräftades beslutet att IASB skulle arbeta på en ny version av standarden om statliga stöd och att med denna som utgångspunkt, ett nytt uttalande om hur utsläppsrättigheterna ska redovisas. Arbetet ska vara klart under 2007.

Fram till dess får man anta att företag som erhåller utsläppsrätter utan kostnad kommer att redovisa dessa till verkligt värde i samband med utdelningen enligt IAS 38. Beloppet utgör ett statligt stöd som ska redovisas som förutbetald intäkt och resultatredovisas på ett systematiskt sätt under året. Väljer företagen att löpande omvärdera rätterna till verkligt värde ska värdeförändringarna redovisas över eget kapital. Avsättning för utsläppen ska redovisas i takt med att utsläppen sker.

Rolf Rundfelt