Balans nr 10 2006

Säkringsredovisning enligt IAS 39

Kan vi förvänta oss enklare internationella regler?

Bestämmelserna i IAS 39 om säkringsredovisning är i många avseende krångliga och skiljer sig ibland från hur man ser på frågorna i den praktiska hanteringen av finansiell risk. Att en förändring av redovisningsregelverket är nödvändig förefaller de flesta vara eniga om. Frågan är bara vilken typ av förändringar som ska genomföras. Anders Torgander listar här en del av de praktiska problem som uppstått vid tillämpningen av IAS 39.

För flera svenska företag som anpassat sin redovisning till redovisning enligt IFRS (International Financial Reporting Standards), är det IAS 39 Finansiella instrument: redovisning och värdering, som fått störst påverkan på redovisning, processer och rutiner. En del av denna förklaring är att IAS 39 var en av de få standarder från IASB som inte redan helt eller delvis införts genom Redovisningsrådets rekommendationer. Utöver de företag som gett ut noterade aktier och som från och med 2005 måste tillämpa IAS/IFRS i sin koncernredovisning, förbereder sig för närvarande de företag som gett ut noterade skuldebrev på en tillämpning från och med 2007. Till detta kommer att samtliga svenska finansiella företag från och med räkenskapsåret 2007 måste tillämpa det som Finansinspektionen benämner ”laganpassad” tillämpning av IFRS i såväl juridisk person som i koncernredovisningen. Det sistnämnda gäller om företaget inte tillämpar IAS-förordningen för koncernredovisningen.

Detalj inriktad regelgivning om finansiella instrument

IAS 39 är ett resultat av många års arbete från IASB:s (International Accounting Standards Board) sida där standarden fyllts på med nya områden efter hand. Arbetet inleddes redan 1984 med Exposure draft E26, Accounting for investments. Reglerna i IAS 39 om redovisning av derivat och säkringsredovisning är på många sätt ett resultat av ett ”klipp-och-klistra” -arbete med det amerikanska regelverket FAS 133 Accounting for Derivative Instruments and Hedging Activities som förlaga. Kraven är därigenom präglade av en kokboks-baserad normgivning av traditionellt amerikanskt snitt.

Ekonomisk säkring

= åtgärd som företaget vidtagit i sin riskhantering för att reducera eller eliminera finansiell risk.

Säkringsredovisning

= att partiellt justera det upplupna anskaffningsvärdet på en post som ingår i en säkring av verkligt värde, eller att redovisa förändringar i verkligt värde på säkringsinstrument helt eller delvis mot eget kapital vid kassaflödessäkringar för att motverka den asymmetri i resultatredovisningen som annars uppstår.

Effektivitet

= ett mått på i vilken utsträckning som förändringar i verkligt värde eller kassaflöden i den säkrade posten som är hänförliga till den säkrade risken har motverkats av förändringar i verkligt värde eller kassaflöden av säkringsinstrumentet (redovisningsdefinition). Ska ligga inom 80–125 % enligt IAS 39.

Fair value option

= en valmöjlighet att enligt IAS 39 värdera finansiella tillgångar och skulder till verkligt värde med värdeförändringarna redovisade över resultaträkningen även för andra instrument än sådana som innehas för handelsändamål. Valet görs post för post i samband med att tillgången skaffas eller skulden ges ut och gäller till dess att tillgången eller skulden inte längre redovisas. Fair value option kan användas som alternativ till säkringsredovisning och har den fördel att man slipper IAS 39:s omfattande krav på effektivitetstest och dokumentation. Nackdelen är att värderingen påverkas av förändringar i kreditspread.

Reglerna om säkringsredovisning kan påverka riskhantering

Säkringsredovisning utgör undantagsregler från huvudregler i IAS 39, och för att få tillämpa undantagsreglerna måste man uppfylla en rad krav som i detalj reglerar hur en viss transaktion måste vara säkrad för att säkringsredovisning ska få tillämpas. Reglerna är utformade på ett sätt som i praktiken gör att ett företag i sin ekonomiska säkring av finansiella risker (t.ex. ränterisk och valutakursrisk) i vissa fall måste välja att genomföra transaktionerna i enlighet med de instruktioner som finns i IAS 39 för att säkringsredovisning ska kunna tillämpas.

Några exempel på skillnader mellan säkringsredovisningsregler och riskhantering i praktiken

IAS 39 innehåller bl.a. regler om vad som för säkringsredovisningsändamål får vara säkrad post och säkringsinstrument samt hur säkringens effektivitet ska utvärderas. I de fall som man i den ekonomiska riskhanteringen tidigare sett på dessa frågor på ett annat sätt uppstår ibland problem eftersom säkringsredovisning då inte kan tillämpas.

Otillåtna säkringsinstrument

Att ge ut en aktieindexobligation (eller att inneha den) innebär en exponering för både ränterisk och marknadsprisrisk i det index som aktieindexoptionen är kopplad till. IAS 39 kräver att aktieindexoptionen separeras i redovisningen från värdkontraktet, eftersom aktieindexoptionen inte är nära relaterad till värdkontraktet, och värderas till verkligt värde över resultaträkningen. Värdkontraktet, som är en nollkupongsobligation, värderas enligt grundkraven till upplupet anskaffningsvärde. I de fall när säkringsinstrumentet utgör en ekonomisk säkring av såväl marknadsprisrisk i visst aktieindex och av verkligt värde ränterisk, kan verkligt värde på säkringsinstrumentet och på det separerade inbäddade derivatet skilja sig åt väsentligt om marknadsräntan förändras. Den naturliga åtgärden för säkringsredovisning skulle man kunna tro är att använda det köpta derivatet som säkrar både marknadsprisrisk och ränterisk i det separerade inbäddade derivatet som ett gemensamt säkringsinstrument av ränterisken i värdkontraktet, eftersom de två optionerna (dels den option som man ställt ut i det inbäddade derivatet och dels den option som finns i det köpta säkringsinstrumentet) tar ut varandra. Detta är dock märkligt nog inte tillåtet enligt IAS 39 trots att det inte används någon netto utställd option som säkringsinstrument.

Även i andra fall när man använder derivat som säkrar mer än en risk (t.ex. räntekomponent och flera olika valutakurskomponenter) kan det bli krångligt med säkringsredovisning. IAS 39 kräver att hela derivatet ingår i en säkringsredovisningsrelation, förutom när det gäller tidsvärdet i optioner och ränteelementet i terminer, för att säkringsredovisning ska kunna tillämpas. I normalfallet ingår samtliga riskkomponenter i derivatet i en ekonomisk säkring. Annars har företaget tagit på sig risk vilket inte är syftet med en säkring. Det finns emellertid ibland praktiska skäl som talar för att inte inkludera samtliga riskkomponenter i derivatet för säkringsredovisningsändamål i synnerhet i de fall då utfallet med säkringsredovisning inte skiljer sig markant från om komponenten inte används för säkringsredovisning. IASB utgår emellertid ifrån att det är praktiskt omöjligt att mäta verkligt värdeförändringarna på de olika riskkomponenterna på ett oberoende sätt, förutom när det gäller optioner och terminer. Detta upplevs i praktiken emellanåt som orimligt i de fall företaget anser sig kunna värdera riskkomponenter i kombinerade derivat som inte bara avser optioner och terminer.

Begränsningar av vad som får vara säkrad post

IAS 39 ställer upp krav för vad som får vara en säkrad post. T.ex. får ett finansiellt instrument som klassificerats som en tillgång som hålls till förfall (held to maturity) inte vara en säkrad post när det gäller ränterisk. I praktiken förekommer det att dessa tillgångar är föremål för ekonomisk säkring, och då kan säkringsredovisning inte tillämpas.

Enligt IAS 39 ska en säkringsrelation avseende ränterisk definieras antingen som verklig värdesäkring eller kassaflödessäkring. I bankverksamhet kan detta förefalla som att man tvingas ljuga i sin säkringsdokumentation, eftersom man i sin riskhantering ofta snarare anser sig säkra en räntemarginal (se figur 1).

Effektivitet

Om säkring av verkligt värde enligt IAS 39 tillämpas för säkringsrelationen i figur 1, uppstår en ineffektivitet i redovisningen som motsvaras av förändringar i verkligt värde på det rörliga benet i den säkrande ränteswappen. I praktiken är detta dock inte alltid en ekonomisk ineffektivitet eftersom institutet troligen har poster med en räntestruktur som matchar swappens rörliga ben väl.

De flesta företag, i synnerhet de finansiella, har utarbetade rutiner för hur man tar på sig finansiell risk och hur man sedan reducerar eller eliminerar den genom att säkra sig. För denna process har man också utvecklat system som visar när riskhanteringen lyckats eller misslyckats utifrån de mål och policies som man ställt upp. Även här finns ibland betydande skillnader mellan företagens tidigare rutiner och system och de krav för säkringsredovisning som IAS 39 ställer. IAS 39 medför på detta område betydande administrativt merarbete med beräkningar och mätningar som inte ansetts vara nödvändiga eller ens lämpliga för riskhanteringsändamål.

Den enklaste metoden för att retrospektivt avgöra om säkringsrelationen varit tillräckligt effektiv för att säkringsredovisning ska få tillämpas är att helt enkelt jämföra förändringen i verkligt värde på säkringsinstrumentet med förändringen i verkligt värde på den post som säkrats (den s.k. ”dollar offset”-metoden, se figur 2). Denna kan testas antingen på kumulativ basis eller genom en jämförelse av periodförändringar.

När det gäller säkring av verkligt värde ränterisk i t.ex. utlåning eller upplåning kan det uppstå problem med säkringens effektivitet med en kumulativ ”dollar offset”-metod i början och slutet av säkringsrelationen eller i övrigt under säkringsperioden när den aktuella marknadsräntan ligger nära eller är lika med den marknadsränta som gällde när säkringsrelationen inleddes. Då kan förändringen i verkligt värde på ränteswappens s.k. rörliga ben utgöra en oproportionerligt stor del av ränteswappens (kumulativa) totala verkliga värde som kan resultera i en effektivitet som ligger utanför det angivna 80–125 % intervallet även om ineffektiviteten mätt i kronor utgörs av mycket små belopp.

Vanliga åtgärder för att förbättra räntesäkringars möjligheter för en effektivitet inom 80–125 % är att:

  1. se över hur man definierat säkrad post (med eller utan kreditspread i kupong) och säkrad risk (med eller utan kreditspread),
  2. testa effektiviteten med tätare intervall och på basis av periodförändringar,
  3. använda regressionsanalyser för effektivitetstest som leder till en utjämning av orepresentativa extremvärden,
  4. införa nivåer för materialitet, där man bortser från att man hamnat utanför 80–125 % spannet om de belopp som förorsakat detta är små.

Användningen av regressionsanalys eller någon annan metod för test av effektivitet innebär betydande merarbete och kräver en kunskapsnivå i statistiska metoder som i vissa fall saknas på företaget därför att man i verksamheten tidigare inte haft någon nytta av denna typ av kompetens. När det gäller trösklar för vad som ska anses utgöra en otillräcklig effektivitet uppstår tolkningsfrågor om det är möjligt att göra bedömningar utifrån gränser för materialitet utöver de som redan anges genom det explicit angivna 80–125 % intervallet.

Konsekvensen av reglernas utformning är att ett företags säkringsrelation som inte definierats på lämpligt sätt och där ”dollar offset” -metoden” använts, oftare hamnar utanför 80–125 % spannet och säkringsredovisning kan då inte tillämpas för den gångna perioden. Ett annat företag med en identisk säkringsrelation och som definierat säkringsrelationen på ett annat sätt och tillämpar regressionsanalys mer sällan behöver avbryta sin säkringsredovisning. I ena fallet när säkringsredovisning inte kan tillämpas kommer resultaträkningen att innehålla resultatslag från säkringen, medan i det andra fallet när säkringsredovisning kan tillämpas kommer det redovisade resultatet påverkas mindre av marknadsvärdeförändringar. Samma transaktion kommer således att redovisas på olika sätt beroende på hur säkringsrelationen definierats och hur effektivitet testats.

Är säkringsredovisning i realiteten frivillig för företag med stora volymer säkringsinstrument?

Man kan så klart fråga sig detta – men vilket är problemet? Säkringsredovisning är ju inte obligatoriskt! Det är en frivillig åtgärd som man kan genomföra om man vill avvika från de grundläggande värderings- och redovisningsprinciperna i IAS 39 och ska man avvika från så fundamentala principer så är detta förknippat med ansträngning och ett visst pris. Det är väl bara att låta bli om man inte gillar de praktiska konsekvenserna av kraven i IAS 39!?

Problemet är att många företag (i synnerhet kreditinstitut) inte uppfattar det som ett alternativ att bara tillämpa grundprinciperna för värdering i IAS 39 för sina ekonomiska säkringsrelationer. Har man stora volymer med säkringsinstrument så kommer slagen i resultaträkningen när de verkliga värdena på säkringsinstrumenten förändras att vara stora. Resultatslag indikerar ohanterad riskexponering (vilket ju i realiteten inte är fallet) något som man befarar ska leda till krav om högre riskpremie från investerarnas sida. Många av dessa företag uppfattar således att de då inte skulle redovisa en rättvisande bild av resultat och en ställning. Det är ur detta perspektiv en aning förvånande att reglerna i IAS 39 om säkringsredovisning är frivilliga att använda och att det hypotetiskt står företaget fritt att i resultat- och balansräkning inte redovisa det som de uppfattar vara en rättvisande bild.

Att de finansiella rapporterna ska ge en rättvisande bild är ett övergripande mål enligt IAS 1, som är så högt ställt att det åligger företagsledningen att i ytterst sällsynta fall avvika från tillämpningen av en IFRS om detta krävs för att en rättvisande bild ska uppnås. Tillämpning av IFRS presumeras emellertid av IAS 1 så att praktiskt taget alla fall leder till en rättvisande bild. Det kan dock ifrågasättas om säkringsredovisning inte tillämpas i de fall omfattningen av säkring är stor, eller om säkringsredovisning tillämpas och präglas av de motsägelsefulla aspekterna av IAS 39 som delvis beskrivits ovan. Det är dock ur ett praktiskt perspektiv lätt att förstå att reglerna om säkringsredovisning är frivilliga att tillämpa.

Hur kan det bli bättre? Pågående arbete inom IASB

Om IAS 39 renodlades till att i högre utsträckning bara innehålla grundläggande principer, utan de detaljerade regler som finns i dag som är motstridiga med principerna, skulle detta lösa många av de ovan beskrivna problemen.

IASB:s pågående kartläggning av möjliga förändringar har så här långt en något annan inriktning. På IASB:s möte i april i år diskuterades ett dokument som beskrev IASB:s mål att på sikt förenkla eller eliminera behovet av särskilda regler för säkringsredovisning. Diskussionen hölls med utgångspunkt från de långsiktiga mål som IASB tillsammans med den amerikanske normgivaren FASB (Financial Accounting Standards Board) fastställt under gemensamma möten 2005 (april och oktober). På mötet i april diskuterades om det finns skäl att ta bort eller väsentligen reducera reglerna för säkringsredovisning för säkring av verkligt värde med bakgrund av den s.k. fair-value option kan tillämpas. Under mötet togs inga beslut.

IASB:s långsiktiga mål är att alla finansiella instrument ska värderas till verkligt värde. Detta är dock ingen lösning på den redovisnings- ”mismatch” som uppstår vid kassaflödessäkringar. Kassaflödessäkringar kommer därför att diskuteras mer längre fram. Intrycket av det dokument som IASB:s tekniska personal tagit fram inför mötet, är att man på många sätt betraktar marknadsvärdering av finansiella instrument som en mirakelmedicin utan några väsentliga biverkningar. En stor fördel som beskrivs är att genom en full marknadsvärdering istället för säkringsredovisning för säkringar av verkligt värde är enligt dokumentet att redovisning också kommer att återspegla de risker som inte är säkrade av företaget.

Värdering till verkligt värde av onoterade räntebärande tillgångar som hålls till förfall – relevant och tillförlitligt?

En betydande nackdel med en fullständig marknadsvärdering av samtliga finansiella instrument är den metodproblematik som uppstår vid värdering av finansiella instrument där vare sig instrumentet eller ens liknande instrument har officiellt kvoterade priser och där tillförlitligheten på de genom värderingsmodeller beräknade verkliga värdena ibland kan ifrågasättas (t.ex. in- och utlåning i bank, eller egen upplåning).

Relevansen i fluktuerande verkliga värden till följd av svåruppskattade förändringar i kreditspread har ifrågasatts av främst av bankbranschen. Som alternativ till en fullständig marknadsvärdering har därför en metod som gått under benämningen the components approach presenterats för IASB. Enligt denna metod värderas bara vissa på förhand definierade komponenter till verkligt värde (t.ex. marknadsräntekomponenten som exkluderar påslag för motpartsspecifik kreditrisk) medan kreditriskkomponenten redovisas enligt grundprincipen dvs. till upplupet anskaffningsvärde. Genom denna ansats som arbetas fram av de svenska storbankerna i samarbetet inom den europeiska bankfederationen FBE, elimineras de administrativa nackdelarna med säkringsredovisning (bl.a. effektivitetstest och dokumentation) utan nackdelarna med värdering till fullt verkligt värde (godtyckligheten som i vissa fall uppstår när det gäller bedömningen av marknadens riskpremie för kreditrisk). Trots att IASB vid två tidigare möten gjort tummen ner för denna ansats indikerar dokumentet som diskuterades i april att det är den tekniska personalens uppfattning att frågan kan komma att vara lämplig att överväga ännu en gång.

Kan IASB kompromissa och bli mer pragmatiska?

Inom ramen för det pågående förändringsarbetet, gör IASB sin vana trogen en mycket seriös listning av de för- och nackdelar som finns med olika lösningar. Betoningen ligger emellertid på de konceptuella aspekterna snarare än de praktiska för dem som ska följa kraven eller av nyttan för intressenterna av att regelverket i alla avseenden är konceptuellt fulländat. Frågan är emellertid om inte det i den kommande processen kring utvecklingen av IAS 39 borde ges mer tonvikt vid de praktiska aspekternas betydelse för de som ska leva upp till kraven och de som använder de finansiella rapporterna.

Jag tror personligen att man i några fall mycket väl kan göra IAS 39 mer principbaserad och dra ner på detaljreglerna samt att låta de praktiska aspekterna få företräde framför de konceptuella. Detta bör kunna göras utan att redovisningsinformationen blir mindre relevant. Att lätta på eller helt ta bort reglerna för effektivitetstest är ett sådant exempel. En rimlig principiell utgångspunkt bör kunna vara att företagen gör så effektiva ekonomiska säkringar som de uppfattar är möjligt och motiverat att göra, och eftersom all ineffektivitet ändå redovisas i resultaträkningen förr eller senare så kommer läsaren av årsredovisningen att själv kunna dra sina slutsatser kring säkringarnas ineffektivitet på ett bättre sätt åtminstone när det gäller säkring av verkligt värde. Nyttan för användarna skulle bli större, eftersom säkringsredovisning skulle bli lättare att tillämpa, och kostnaden för dem som ska följa kraven skulle minskas.

Förändrade förutsättningar för lobbyverksamhet

De svenska företagens lobbyverksamhet mot redovisningsnormgivare, har blivit mer komplex sedan EU:s IAS-förordning infördes. Det är därför viktigt för de berörda företagen att identifiera sina kritiska frågor och göra sin röst hörd gentemot IASB i den pågående förändringsprocessen genom intresseföreningar eller på egen hand. Det går inte att lita på att dessa frågor löser sig av sig själv i den pågående förändringsprocessen. Vad som är bra och dåligt i sammanhanget tenderar att variera med utifrån vilket perspektiv man tittar på frågan; om man är normgivare, tillämpare, revisor eller användare av finansiella rapporter.

IASB har 2008 som ett mål för att publicera det man kallar för process documents för finansiella instrument. Då har vi fortfarande några år kvar tills en förändring av IAS 39 har trätt i kraft. Svaret på om frågan om vi kan vi förvänta oss enklare internationella regler för säkringsredovisning måste därför bli – ja troligen, men det dröjer ganska längre.

Anders Torgander är verksam vid KPMG som specialist på internationella och nationella regler om redovisning av finansiella instrument och försäkringsavtal.

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800  
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%