Balans nr 11 2006

Ny företagsform utan personligt ägaransvar?

Den nya regeringen vill att det ska bli lättare att vara företagare

Det ska bli lättare att bli företagare, skriver regeringen i den nyligen framlagda budgetpropositionen. En ny företagsform med ett enkelt regelverk och ett begränsat ansvar för ägare ska ses över. Detsamma gäller minimikapitalkravet. Rolf Skog, som var sekreterare i Aktiebolagskommittén och för närvarande är gästprofessor vid Columbia University, New York, ger här en kommentar.

Den som vill bedriva näringsverksamhet i bolagsform i Sverige utan personligt ägaransvar är hänvisad till bolagsformen aktiebolag. Det finns inte någon annan i lag eller rättspraxis erkänd bolagsform som fråntar samtliga ägare ansvar för bolagets förpliktelser och det är inte möjligt att på egen hand skapa en ny bolagsform. Sådana godtas inte av rättssystemet.

Aktiebolagsformen har långa historiska rötter och har successivt utvecklats i ett samspel mellan näringsliv och lagstiftare. Bolagsformen användes ursprungligen uteslutande av mycket stora företag och staten hade noggrann kontroll över bolagsbildningen genom att varje bolagsbildning krävde statens tillstånd.

I slutet av 1800-talet, när industrialiseringen nått full styrka, övergavs det gamla koncessionssystemet till förmån för dagens system där rätten att bilda aktiebolag är knuten till att lagens regier om bolagsbildning respekteras och att bolaget vinner registrering i ett offentligt register. I Tyskland, som ledde rättsutvecklingen på området och vars aktiebolagsrättsliga reglering varit av avgörande betydelse för den svenska rättsutvecklingen, resulterade den nyvunna friheten i ett kraftigt ökat antal bolagsbildningar. En stor del av dessa var seriösa men bolagsformen Aktiengesellschaft, AG, lockade också till sig oseriösa bolagsbildare, vilkas enda syfte var att lura allmänheten på pengar. En från början relativt liberal reglering ersattes därför snart av en sträng, formalistisk och i många hänseenden tvingande aktiebolagslag med syftet att skydda dels aktieägare, dels fordringsägare.

Den nya regleringen satte stopp för missbruket men gav i sig upphov till problem. Möjligheten att bedriva verksamhet utan personligt ägaransvar attraherade också mindre och medelstora företag med ett fåtal ägare men för dessa framstod det nya regelverket som alldeles för betungande. De krävde en särskild reglering anpassad till just deras behov och strax före det förra sekelskiftet skapade den tyska lagstiftaren bolagsformen Geselhchaft mit beschränkter Haftung, GmbH, avsedd för i första hand mindre företag med ett begränsat antal ägare.

I likhet med vad som är fallet i ett AG gäller i ett GmbH att ägarna inte har något personligt ansvar för bolagets förpliktelser. GmbH-lagen bärs också upp av samma skyddssyften som aktiebolagslagen. Den väsentligaste skillnaden mellan bolagsformerna är, förutom ett lägre minimikapitalkrav i GmbH, att ägarna i ett GmbH har frihet att själva utforma bolagets organisation; de stränga regler om bolagsstämma, styrelse och ledning som finns i aktiebolagslagen har ingen omedelbar motsvarighet i GmbH-lagen. En annan och viktig skillnad ligger i möjligheten att begränsa överlåtbarheten på andelarna i bolaget, något som i stor utsträckning låter sig göras i ett GmbH men inte i ett AG.

Den nya bolagsformen blev snabbt en succé i Tyskland och spred sig över Europa. I så gott som varje kontinentaleuropeiskt land kompletterades det traditionella aktiebolaget med en särskild bolagsform utan personligt ägaransvar för typiskt sett mindre företag med ett begränsat antal ägare. Storbritannien valde en annan väg och delade upp aktiebolaget, the limited liability Company, Ltd, i två kategorier, private och public Ltd, men uppnådde i praktiken samma resultat.

I Sverige och övriga nordiska länder motsatte sig lagstiftaren länge en uppdelning i två bolagsformer eller två bolagskategorier. Den svenska aktiebolagslagen och motsvarande lagar i de övriga länderna ansågs vara så flexibel att den passade såväl små bolag med en eller ett fåtal ägare som stora bolag med aktier spridda bland allmänheten.

I samband med anpassningen till EG:s krav stod det klart att den dittillsvarande inställningen måste omprövas. EG kräver inte att det i medlemsstaterna finns två bolagsformer eller kategorier men bolagsdirektiven utgår från att så är fallet. I Danmark kompletterades bolagsformen aktieselskab, AS, med bolagsformen anpartsselskab, Aps, i början av 1970-talet. I övriga nordiska länder gjordes motsvarande reform tjugo år senare.

Reformer i vår omvärld

I många europeiska länder pågår nu mer eller mindre omfattande reformer av aktiebolagslagstiftningen. Reformerna har flera bevekelsegrunder och tar, enkelt uttryckt, sikte på olika segment av bolagen.

Det mest påtagliga reformarbetet rör stora, börsnoterade bolag. Den corporate governance-diskussion som nu pågått under mer än ett decennium har föranlett en rad reformer i syfte att stärka aktieägarnas kontroll och inflytande över företagsledningen. För samma grupp av bolag genomförs också reformer med hänvisning till bolagens behov av ökade frihetsgrader framför allt i finansieringshänseende. Bakom de senare reformerna finns ofta en ökad tilltro till marknadens förmåga att, med hänsyn till alltmer långtgående krav på bolagens informationsgivning, prissätta olika finansiella instrument.

En annan och i förevarande sammanhang mer intressant typ av reformer tar sikte på små och medelstora företag med ett begränsat antal ägare, företag som drivs i motsvarigheten till vårt privata aktiebolag. Karakteristiskt för den existerande regleringen av dessa bolag är att den i mindre utsträckning än regleringen av stora bolag är tvingande. Den lämnar ett större utrymme för ägarna att själva bestämma om t.ex. bolagets organisation, inte med hänvisning till att marknaden prissätter aktierna i bolaget utan med hänvisning till att ägarkretsen är så begränsad att ägarna själva kan utforma det för dem bästa kontraktet. Regleringen är däremot inte på något systematiskt och avgörande sätt mindre sträng än regleringen för stora bolag såvitt avser skyddet för bolagets fordringsägare. På denna punkt har emellertid EG-domstolen under senare år skapat en ny situation.

Genom ett par uppmärksammade avgöranden från EG-domstolen står det klart att etableringsfriheten inom EU innebär en rätt att starta ett bolag i vilken medlemsstat som helst och att bedriva verksamheten genom en filial i en annan medlemsstat. En tysk företagare som överväger att starta ett GmbH, men tvekar inför exempelvis den tyska lagens relativt höga krav på aktiekapitalets minsta storlek, kan i stället sätta upp ett private Ltd i Storbritannien, där ägarna helt och hållet själva får bestämma hur stort aktiekapitalet ska vara. Verksamheten kan sedan bedrivas genom en filial i Tyskland. – Varje år bildas det tusentals tyska, franska, holländska etc bolag i Storbritannien men i syfte att bedriva verksamhet i ”hemlandet” genom en filial. Det finns även ett par hundra svenska bolag av det slaget i det brittiska aktiebolagsregistret.

EG-domstolens tolkning av fördraget och det ökande antalet bolagsbildningar i Storbritannien har skapat en konkurrenssituation på aktiebolagsrättens område och föranlett lagstiftaren i flera europeiska länder att se över reglerna rörande privata aktiebolag. I flera kontinentaleuropeiska länder har minimikapitalkravet slopats eller sänkts och andra lättnader genomförts i regelverket. I andra länder har minimikapitalkravet behållits men regelverket i övrigt setts över.

En annan grupp av reformer och reformförslag syftar till etablerandet av helt nya bolagsformer för typiskt sett små bolag med få ägare. Här kan först erinras om den amerikanska bolagsformen Limited Liability Corporation (LLC) – en hybrid mellan handelsbolaget och aktiebolaget, som efter det att de amerikanska skattemyndigheterna i slutet av 1980-talet beslutade att behandla bolagsformen som ett handelsbolag fått en stor utbredning i vissa delar av näringslivet. En senare utvecklad variant är Limited Liability Partnership (LLP).

En likartad bolagsform finner man i Storbritannien. Starkt pressad av framför allt revisionsföretag som inför riskerna att utsättas för enorma skadeståndskrav sökte en ny associationsform utan personligt ägaransvar, lade den brittiska regeringen i slutet av 1990-talet fram ett förslag om att introducera bolagsformen Limited Liability Partnership (LLP) för s.k. professional firms. Parlamentet slopade emellertid begränsningen i fråga om tillämpningsområdet och plötsligt hade även Storbritannien, by accident rather than design, en hybrid mellan handelsbolag och aktiebolag tillgänglig för i princip varje slag av företag.

I Kontinentaleuropa har flera länder under senare tid övervägt att införa en ny bolagsform utan personligt ägaransvar för typiskt sett små, fåmansägda bolag men genomgående stannat för att i stället förenkla den befintliga regleringen för dessa bolag. Det gäller t.ex. Italien, Spanien och Nederländerna.

En svensk reform?

Det är inte svårt att ansluta sig till en strävan att stimulera företagande och entreprenörskap. Om detta kräver nya associationsformer, bör sådana införas. Här liksom i andra sammanhang gäller emellertid att komma ihåg varifrån man kommer och var man är för att kunna komma vidare. Det gäller också att ha en någorlunda klar bild av vad som sker i vår omvärld och varför det sker.

Flera av de reformer som nu genomförs i andra länder har sin upprinnelse i annat än aktiebolagsrättsliga överväganden. Det gäller som ovan framgått t.ex. etablerandet av nya bolagsformer i Förenta staterna, där skatteregler varit en viktig orsak till reformerna. I Storbritannien drevs motsvarande reform fram av revisionsföretagens särskilda problem med ohanterliga hot om skadestånd i kombination med ett personligt ägaransvar och också där är bolagsformen i fråga i praktiken starkt förknippad med en gynnsam skattesits.

En lämplig bakgrundsläsning inför en svensk diskussion om en ny företagsform är den omfattande och allmänt lovordade genomgång av aktiebolagslagstiftningen som nu under snart två decennier har pågått i Storbritannien och sannolikt resulterar i en ny brittisk aktiebolagslag under nästa år. Reformarbetet har bedrivits med ungefär samma förtecken som i Sverige; det handlade om att skapa ”A Modern Company Law for a Competitive Economy”. En viktig utgångspunkt var också att förenkla reglerna för privata aktiebolag och de ansvariga övervägde noga om en särskild bolagsform för enmans- eller fåmansägda bolag skulle införas. Slutsatsen blev att så inte borde ske. Resultatet blev ett förslag till ny lag med en bolagsform men två kategorier, precis som tidigare. Lagen blev lång, nästan 1300 paragrafer, men omfånget anses nödvändigt för att kunna erbjuda företagen flexibilitet, och stor vikt har lagts vid den redaktionella utformningen för att underlätta för framför allt mindre företag.

Aktiebolagskommittén övervägde i samband med EG-anpassningen i början av 1990-talet om Sverige borde välja den kontinentaleuropeiska modellen med två bolagsformer eller den brittiska med två kategorier. En granskning av den kontinentaleuropeiska modellen visade att vad som i slutet av 1800-talet hade varit en relativt enkel reglering för de typiskt sett mindre bolagen, hundra år senare vuxit till förhållandevis omfattande lagar, som tenderade att bli allt mer lika lagarna rörande stora bolag och i flera fall kompletterades bolagsformerna av omfattande regler rörande övergång från den ena bolagsformen till den andra. I Storbritannien är gränsen mellan bolagskategorierna klar och logisk: publika men inte privata bolag får vända sig till allmänheten för kapitalanskaffning, och reglerna om kategoribyte är enkla.

Kommittén tog också del av de danska erfarenheterna. Danmark hade med bolagsformen anpartsselskab följt den kontinentaleuropeiska modellen men gav sig i början av 1990-talet in på en omfattande avreglering av den nya bolagsformen. Var det en väg att gå? Nej, avregleringen verkade skapa fler problem än den löste genom att lämna en rad frågor om vad som hädanefter gäller i fråga om anpartsselskab obesvarade. Reformen kom också att kritiseras från flera håll.

Aktiebolagskommittén och motsvarande kommittéer i Finland och Norge förordade den brittiska modellen. Det blev också slutresultatet i Sverige och Finland medan Norge, efter politiskt ingripande i Stortinget, landade i en uppdelning med två bolagsformer reglerade i två lagar – mycket lika varandra.

En viktig utgångspunkt i arbetet med den nya aktiebolagslagen var att öka flexibiliteten i regleringen, att erbjuda bolagen och dess ägare större frihetsgrader t.ex. i finansieringshänseende. En annan utgångspunkt var att göra lagen mer lättillgänglig, något som resulterade i en helt ny struktur på lagen med flera men kortare och mer fokuserade kapitel och paragrafer. För att underlätta läsningen placerades bestämmelser som bara gäller för publika aktiebolag under särskild rubrik sist i varje kapitel. Den nya lagen blev drygt en tredjedel längre än den gamla lagen men väsentligt enklare att orientera sig i.

Det finns idag drygt 315 000 aktiebolag i Sverige. Drygt 1 000 av dessa bolag är publika aktiebolag, medan resterande 314 000 är privata aktiebolag. Det torde vidare vara så att en helt övervägande majoritet av de privata bolagen är antingen helägda dotterbolag i koncerner eller privatägda enmans- eller fåmansbolag. Skulle man trots allt inte kunna förenkla regelverket ytterligare för dessa bolag, till form och kanske också till innehåll? Som jag ser det finns det ett par olika alternativ att överväga.

En möjlighet är att i aktiebolagslagen urskilja en särskild kategori bestående av bolag med bara en ägare och på ett pedagogiskt sätt ange vilka bestämmelser i lagen som dessa bolag måste respektera. Det är en relativt begränsad reform, som i grunden bara innebär ett tydliggörande av den redan rådande ordningen att dessa bolag inte behöver beakta regler som bara avser att skydda aktieägarna. Ett sådant redaktionellt grepp är väl värt att överväga. Det skulle också vara till nytta för andra bolag vid beslut i frågor där samtliga aktieägare är överens.

En något mer långtgående reform, som också skulle kunna kombineras med den nyssnämnda, är att genomföra ytterligare lättnader i regelverket för privata aktiebolag. Det finns nog mer att göra här. Kravet på ett minsta tillåtet aktiekapital kan säkert utan större problem tas bort. Vidare skulle en total kontraktsfrihet i fråga om överlåtelsebegränsningar på aktierna kunna övervägas. Man måste emellertid vara klar över att kontraktsfrihet inte alltid är den ekonomiskt sett mest effektiva lösningen. En bättre modell kan vara att tillhandahålla en standardlösning som aktieägarna genom bolagsordningsbestämmelser får avvika från. Kanske är också ytterligare lättnader i fråga om bolagets organisation motiverade men här gäller det att komma ihåg att ett fungerande minoritets skydd ofta är av större vikt i privata än i publika, framför allt aktiemarknadsnoterade, bolag där marknaden kanske erbjuder en väg ut.

En tredje och än mer långtgående reform skulle vara att skapa en ny bolagsform utan personligt ägaransvar. Att införa en sådan bolagsform för enmansbolag förefaller vara att gå över ån efter vatten, förutsatt att det alltjämt ska vara ett bolag med ett aktiekapital till skydd för bolagets fordringsägare. Något liknande finns mig veterligt inte någonstans i världen. Att införa en ny bolagsform för fåmansägda bolag kräver helt andra och mycket noggranna överväganden. Vad är det man vill uppnå, som inte kan uppnås med reformer inom den nuvarande lagens ram? Vad blir förhållandet mellan en sådan bolagsform och privata aktiebolag enligt aktiebolagslagen? Vad skulle krävas i form av regler för övergång från en sådan bolagsform till aktiebolag när bolag växer? Sist, men inte minst, hur skulle en sådan bolagsform passa in i EG:s nuvarande och kommande regelgivning på bolagsrättens område? Jag är inte övertygad om att svaret på de och andra frågor kommer att tala till förmån för en sådan reform.

Rolf Skog var sekreterare i Aktiebolagskommittén och är för närvarande gästprofessor vid Columbia University, New York.

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800  
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%