Balans nr 4 2007

Svag analys ger allt för långtgående konsekvenser

Del 2: Fortsatt prövning av argumentationen i IASB:s diskussionsrapport

I IASB:s diskussionsrapport [1] om möjliga värderingsgrunder vid första redovisningstillfället föreslås att tillgångar och skulder värderas till verkligt värde. I Balans nr 3/2007 redogjorde Frank Thinggaard och Sven-Arne Nilsson för kriterierna och tillvägagångssättet vid prövningen av relevans. I denna artikel summerar de relevansanalysen och fokuserar på reliabilitetsanalysen. Med utgångspunkt i värderingsgrundshierarkin återges vad som anses galet med anskaffningsvärde. Slutligen presenterar de ett alternativt tillvägagångssätt.

Det centrala spörsmålet i relevansanalysen slutar med frågan: Om en företagsberoende värdering och en marknadsvärdering samtidigt är tillgängliga är det då mer relevant för en rapportanvändare att få tillgångar och skulder värderade utifrån ledningens intentioner och förväntningar än utifrån marknadens förväntningar, uttryckta i det verkliga värdet (diskussionsrapport; DP p.128)? Utfallet av analysen i DP:n är till fördel för marknadsvärdering. Den helt avgörande implikationen är att värderingar generellt bör sikta mot marknadsvärdering, dvs. så långt som möjligt avspegla det sätt på vilket marknadskrafterna fungerar, på en effektiv marknad.

Vår åsikt om relevansanalysen

DP:ns centrala relevansanalys är ett rent laboratorieexperiment, som förutsätter att det samtidigt finns en marknadsvärdering och en företagsberoende värdering, utan problem med reliabilitet eller med att resonera utifrån en effektiv (kapital-) marknad. På denna grund frågas: Vad är mest relevant? DP:ns val har avgörande betydelse för vad företagen bör sträva efter utanför laboratoriet, dvs. när experimentets förutsättningar inte föreligger. Normalt anser man väl att en ny situation uppstår när ett laboratorium lämnas. De företagsberoende värderingsgrunderna avvisas förvisso inte som irrelevanta (exempelvis DP p. 123), men eftersom DP:n ställer upp valet som ett ”antingen eller” får den en vridning från företagsberoende värdering mot marknadsvärdering redan i analysens första steg. I samband med det kategoriska valet ska man dessutom komma ihåg att de företagsberoende värderingsgrunderna omfattar andra än anskaffningsvärde. Anskaffningsvärde kännetecknas av att företaget genom att betala visar att det är villigt att uppoffra så mycket. Det är möjligt att DP:ns betänkligheter mot beroendet av ledningens subjektiva förväntningar och förutsättningar inte skulle vara så stora om valet stod mellan verkligt värde och detta konkreta företagsberoende värde. Sammantaget verkar det som om DP:n drar för våldsamma slutsatser av en verklighetsfrämmande och förhållandevis svag analys.

Betydelsen av reliabilitet

Begreppet reliabilitet innehåller följande komponenter, enligt föreställningsramen [2] (p. 31–38): trovärdigt återgivande, innebörd och form, neutralitet, bedömningar med viss försiktighet och fullständighet. Verifierbarhet ingår också, dock endast implicit. Ingen av komponenterna ges företräde framför de andra – de presenteras som likvärdiga. I motsats till detta bildas i DP:n ett slags hierarki, där trovärdigt återgivande placeras överst med neutralitet och verifierbarhet på nästa nivå, på vilken de närmast fungerar som stödegenskaper. Innebörd framför form, försiktighet och fullständighet nämns knappast. Trovärdigt återgivande handlar om att skapa överensstämmelse mellan relevanta ekonomiska fenomen och deras avbildning, enligt ramrapporten [3] (QC44). Redovisningsinformation ska trovärdigt avspegla de underliggande ekonomiska förhållandena. Överfört till värdering handlar trovärdigt återgivande om i vilken grad en värdering avspeglar det som den ger sig ut för att värdera.

Sättet att pröva värderingsgrunders reliabilitet

Enligt DP:n är trovärdigt återgivande den helt avgörande komponenten, och man bör därför börja en reliabilitetsanalys med att undersöka vad en viss värderingsgrund anger att avbilda. Neutralitet föreligger då om värderingsgrunden är fri från snedvridningar i samband med denna representation, och verifierbarhet avser graden av enighet mellan kunniga värderare, när de använder värderingsgrunden (DPp.203).

Trovärdigt återgivande överst med neutralitet och verifierbarhet som stödegenskaper överensstämmer med ramrapporten (IASB, 20O6. BC 2.26–28). Detta är också ett av de avgörande valen i DP:n. Det är alltså skillnad mellan att pröva olika värderingsgrunder utifrån hur verifierbara de är och att pröva hur god överensstämmelse som finns mellan en värderingsgrund och det som den utger sig för att avbilda. I det senare fallet blir reliabilitetsprövning delvis en förlängning av relevansprövningen (exempelvis IASB, 2006.QC44). Relevansprövningen identifierar ju vad som ska avbildas i redovisningen, för att ge nyttig information. Trovärdigt återgivande undersöker hur bra värderingsgrunderna avbildar det som relevansprövningen säger ska avbildas.

I DP:n (bl.a. p. 418f) prövas de olika värderingsgrundernas reliabilitet genom att undersöka:

  1. Vad utger de olika värderingsgrunderna sig för att representera? (Exempelvis verkligt värde representerar för en tillgång värdet av det som anskaffats men anskaffningsvärde (endast?) värdet av vederlaget för det anskaffade.)
  2. Hur väl uppfyller de olika värderingsgrunderna sitt eget syfte – dvs. hur väl avspeglar värderingsgrunderna det som de anger att de representerar?
  3. Vilken eller vilka värderingsgrunder representerar mest – dvs. har störst informationsvärde och nytta för beslut (relevans)?
  4. Hur väl avspeglar de olika värderingsgrunderna det mest omfattande informationsinnehåll som en av värderingsgrunderna utger sig för att representera?

Svaren på 1 och 2 fastslår om en värderingsgrund överhuvudtaget är tillförlitlig. Verkligt värde återger exempelvis inte trovärdigt det belopp som ett företag erlagt för en tillgång – det gör däremot anskaffningsvärde. Tvärtom kan verkligt värde trovärdigt återge värdet av det mottagna – något som anskaffningsvärde har svårt att göra. Svaren på 1 och 2 avgör alltså om man på det hela taget kan använda en värderingsgrund till något. Frågorna 3 och 4 är förlängningen av relevansprövningen, som avgör om man kan använda värderingsgrunden till det ”riktiga”. Som synes blir relevansprövningen också styrande för bedömningen av reliabiliteten: ”[...] when more than one alternative measurement basis achieves an acceptable level of reliability, the most relevant of these bases should be selected” [4] .

Den konkreta reliabilitetsanalysen

Som nämndes i första delen av artikeln är inställningen i DP:n: ”If there can be agreement on the most relevant measurement basis on initial recognition> the question then becomes whether it can pass a reasonable reliability test; it does not have to be the most reliable measurement basis.” (DP p. 202) Och relevansanalysen i DP:n ledde ju till att värderingsgrunden, så vitt möjligt, bör vara verkligt värde framför något företagsberoende värde. I DP:n ges därför en hierarki som primärt baseras på hur god överensstämmelsen är mellan de olika värderingsgrunderna och syftet marknadsvärdering – dvs. i vilken utsträckning värderingsgrunderna baseras på indata från en marknad, avspeglar förhållanden som marknadsdeltagare baserar sin prissättning på, och därmed i vilken utsträckning värderingsgrunderna är fria från företagsberoende förhållanden.

Hierarkin av värderingsgrunder

Härigenom framkommer en hierarki av värderingsgrunder vid första redovisningstillfället (DP p. 422ff):

Nivå 1: Mark-to-market: observerbara marknadspriser för identiska tillgångar eller skulder, eller för liknande tillgångar eller skulder, där tillförlitliga justeringar kan göras för skillnader mellan de tillgångar respektive skulder som handlas på marknaden och den tillgång eller skuld som ska värderas.

Nivå 2: Mark-to-model: uppskattning av marknadspriset för tillgången eller skulden med accepterade värderingsmodeller eller – tekniker, där alla väsentliga indata till modellen avspeglar observerbara marknadspriser eller fenomen som kan mätas tillförlitligt, och som det kan antas att marknadsdeltagare baserar sin prissättning på.

Nivå 3: Uppskattningar av nuanskaffningsvärde (current cost) (DP p. 32off och 431ff) – förutsatt att värdet kan återvinnas – i följande ordning:

Ersättningsvärde (replacement cost): det aktuella beloppet för att ersätta en tillgång med en tillgång med motsvarande produktionskapacitet eller servicepotential på det mest ekonomiska sättet,

Återtillverkningsvärde (reproduction cost): det aktuella beloppet för att ersätta en tillgång med en identisk tillgång.

Om villkoren för värdering inte uppfylls av något av de två nu anskaffningsvärdena är anskaffningsvärde ett acceptabelt substitut. Vidare kan anskaffningsvärde, som en praktisk regel, accepteras i stället för nuanskaffningsvärde, alltså utgöra nivå 3, om allt tyder på att det inte är praktiskt möjligt att finna ett nuanskaffningsvärde som väsentligt avviker från anskaffningsvärde. (DP p. 432)

Nivå 4: Modeller eller tekniker som i väsentlig utsträckning beror på företagsberoende förväntningar, där de företagsberoende data inte kan visas vara i strid med observerbara marknadsförväntningar.

Denna hierarki fungerar således så att värderingsgrunder på en lägre nivå först kommer i fråga när grunder på en högre nivå inte bedöms vara tillräckligt pålitliga – dvs. i stånd att trovärdigt återge värderingar utifrån de parametrar som marknadsvärdering baseras på.

Endast värderingsgrunderna på nivå 1 och 2 betecknas som uppskattningar av verkligt värde, medan nivå 3 och 4 är substitut. Verkligt värde strävar ju efter att avspegla marknadsvärdet vid värderingstidpunkten, och reliabilitet ska därför prövas utifrån om den värderingen trovärdigt återger marknadsvärdens essentiella karaktäristika (värderingen på marknaden av förväntade framtida betalningsflöden, diskonterade med en riskjusterad marknadsränta). I en rad vanliga fall – till exempel köp av en specialbyggd maskin – finns inte sådana verkliga värden baserade på marknadsdata, och det slutar därför i en konklusion att den mest relevanta värderingsgrunden inte kan användas tillräckligt reliabelt. I dessa fall kommer de andra, företagsberoende värderingsgrunderna, på nivå 3, ut på banan som substitut för verkligt värde. DP:n ger uttryck för att reliabilitet hos substituten ska bedömas utifrån vad de representerar (frågorna 1 och 2 ovan) (DP p. 418), men i DP:n glöms aldrig att det är frågan om substitut för verkligt värde (frågorna 3 och 4). Därför fästs vikt vid att substituten så långt som möjligt är i konsekvens med det som värdering till verkligt värde syftar till – t.ex. att transaktionskostnader inte ingår, eftersom de inte gör det i marknadspriset, och att marknadsdata används där de finns (exempelvis hellre en marknadsränta för diskontering än en företagsberoende ränta).

Vår åsikt om reliabilitetsanalysen

I DP:n görs ett avgörande val genom att se reliabilitetsprövningen som hur väl de enskilda värderingsgrunderna uppfyller marknadsvärderingssyftet. Denna prövning, som en förlängning av relevansprövningen, finner vi problematisk – särskilt då relevansprövningen görs som ett mycket kontrollerat laboratorieexperiment, långt från praktiken. Egenskapen verifierbarhet får härigenom en alltför underordnad status.

Vad är egentligen galet med anskaffningsvärde?

Det bör ha framgått att anskaffningsvärde betraktas på ett helt annat sätt i DP:n än i praktiken i dag. I DP:n är anskaffningsvärde reducerat till ett substitut för ett substitut, nämligen på nivå 3 i hierarki med värderingsgrunder. I den är anskaffningsvärde substitut för de två nuanskaffningsvärdena, som i sig är ett substitut för verkligt värde (DP p. 432). DP:n identifierar följande svagheter hos anskaffningsvärde:

Det visar inte värdet av det mottagna (om en tillgång) eftersom det inte är nära baserat på de framtida betalningar som tillgången kan generera (DP p. 282). Anskaffningsvärde är därför mindre relevant än verkligt värde (DP p. 291). Det är också mindre relevant än återanskaffningsvärde, eftersom det senare ger sig ut för att värdera mer än anskaffningsvärdet (DP p. 351).

Det utger sig för att visa värdet av det som betalats för en tillgång, men i många situationer är det nödvändigt med omkostnadsfördelningar, exempelvis tillverkningsomkostnader, vilket reducerar den trovärdiga återgivningen (DP p. 309). Ett annat exempel är utgifter innan aktivering är möjlig – exempelvis ett utvecklingsprojekt som började som ett forskningsprojekt. I tillgången ingår bara utgifter som aktiveras från det att projektet uppfyller villkoren för aktivering. Anskaffningsvärde återger här inte trovärdigt vederlaget för det som erlagts för tillgången (DP p. 311).

Sammanfattning

Stöttepelarna för konklusionen i DP:n att tillgångar och skulder så vitt möjligt bör värderas till verkligt värde vid första redovisningstillfället är följande:

En generell analys utan själva värderingsgrunderna sätter dagordningen och fastslår vad valet gäller: bör man sikta mot marknadsvärdering eller mot företagsberoende värdering?

I avvägningen i denna generella analys ges relevans större tyngd än reliabilitet: relevansprövningen görs först och görs helt klar utan att beakta reliabiliteten. Konklusionen av denna prövning går därefter till en reliabilitetsprövning.

I relevansprövningen fokuseras beslutsnyttan framför bedömningen av förvaltningen.

Den relevansprövningen är ett rent laboratorieexperiment som förutsätter att det samtidigt finns ett marknadsvärde och ett företagsberoende värde, utan problem med reliabilitet men med resonemang utifrån en effektiv (kapital-)marknad.

Reliabilitet omdefinieras till trovärdigt återgivande. Prövningen blir därmed till viss del en förlängning av relevansprövningen: hur väl återger de olika värderingsgrunderna det som relevansprövningen anger som mål att sikta mot?

Ett alternativt tillvägagångssätt

Men kanske ska man angripa analysen på ett helt annat sätt. Kritiken av anskaffningsvärde baseras på att marknadsvärden är det riktiga att sikta mot. Denna konklusion nåddes genom att resonera utifrån effektiva (kapital-)marknader utan att beakta reliabilitetsprobiem. DP:ns effektiva marknader är inte helt detsamma som perfekta och kompletta marknader – men bortsett från att informationsasymmetri accepteras kommer de nära detta. Om marknaderna är perfekta och kompletta, vilket bl.a. innebär att alla är fullt informerade, att det finns priser på allt och att synergier inte kan uppnås genom att anskaffa flera tillgångar – alla kan få samma nettoflöde ur en tillgång, så är marknadsvärdet det enda relevanta. En del finansiella instrument (börsnoterade obligationer, valutaderivat och liknande) kommer nära detta. För andra tillgångar – exempelvis maskiner – är värdena inte entydiga, eftersom synergier kan uppstå genom att kombinera vissa tillgångar med företagets övriga produktionsmedel Frågan i denna realistiska situation är om det är mest relevant att sikta mot värden som syftar till marknadsvärdering, eller värden som avspeglar företagets egna förväntningar.

Man kan argumentera för att värden som avspeglar företagets egna förväntningar på tillgången, då den anskaffades, är mer relevanta (innehåller mer information) vid synergier än ett värde baserat på indata utanför företaget (där värdena inte längre är entydiga). Och man kan argumentera för att anskaffningsvärde uttrycker dessa förväntningar i form av ett värde på vad tillgången minst kan generera som ekonomiska fördelar för företaget. Företaget har ju varit berett att betala för dessa förväntningar. Tillsammans med den stora fördelen med anskaffningsvärde – verifierbart och billigt att få fram – ser ”kalkyien” plötsligt ut på ett helt annat sätt. [5]

Stöttepelarna för DP:ns konklusioner är inte givna av naturen utan är ett val i DP:n. Mycket beror på DP:ns inställning: antingen marknadsvärdering eller företagsberoende värdering, och dess laboratorieexperiment. Vår uppfattning är att DP:n är för kategorisk och drar för långtgående konsekvenser av en förhållandevis svag och verklighetsfrämmande analys.

Frank Thinggaard, Ph.d, professor Aalborg Universitet och Sven-Arm Nilsson, ekonomie doktor, Deloitte och Ekonomihögskolan i Lund.

  • [1]

    IASB (2005): Measurement Bases for Financial Accounting – Measurement on Initial Recognition, November.

  • [2]

    IASB (1989) Framework for the Preparation and Presentation of Financial Statements.

  • [3]

    IASB (2006): Discussion Paper, Preliminary Views on an improved Conceptual Framework for Financial Reporting: The Objective of Financial Reporting and Qualitative Characteristics of Decision – useful Financial Reporting Information, July.

  • [4]

    DP p. 202. En illustration av 3 och 4 finner man exempelvis i prövningen av anskaffningsvärde (DP p. 291).

  • [5]

    Ett utförligare resonemang för Michael Bromwich, professor vid London School of Economics i: Bromwich, M. (2007): Fair Values: Imaginary Prices and Mystical Markets. In: P. Walton (Ed.): The Routledge Companion to Fair Value and Financial Reporting, Routledge.

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800  
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%