Balans nr 12 2008

Finansvikingar förde islänningar bakom ljuset, och nu...?

Dagarna då de isländska bankerna brakade ihop befann jag mig i Nya Island i Kanada. Dit flydde var femte islänning på grund av naturkatastrofer och ekonomisk kris för 130 år sedan. Fragmentariska nyheter från Island nådde oss via mobil och internet. Jag kände lättnad när jag kom hem igen. Det var bättre att vara hemma – även om nyheterna fortfarande var fragmentariska.

Kris innebär slutet på en räkenskapsperiod och början på en ny. Nu pågår bokslut och upprättande av nya planer och alla sitter och svettas över dem. Vi kan inte slösa bort vår dyrbara tid, säger regeringen, när man frågar varför den inte har tid att tala med folket. Sanningen är att regeringen inte har den ringaste aning om vad man ska ta sig till. Bankernas kollaps kom som en total överraskning för både regering och allmänhet ty ingen visste annat än att de gick med vinst och att tillgångarna var större än skulderna. Men det räcker inte till för en bankverksamhet om det inte finns möjligheter att låna pengar. De isländska bankerna hade blivit förhållandevis jättelika och deras totala omsättning tio gånger större än Islands BNP. Det kunde möjligen förutses att Sedlabankinn, den isländska centralbanken, inte skulle mäkta med att gripa in.

Just nu ligger Centralbankens styrränta på 18%. Inflationen är cirka 23%, bostadspriserna beräknas sjunka med 46%, lönerna kommer att sjunka med 20% och matpriserna stiga med 20%. Arbetslösheten beräknas bli minst 10% men inte på en gång eftersom de allra flesta har en tremånaders uppsägningstid. Kronans kurs faller men ingen vet hur mycket förrän utrikeshandeln åter normaliserats. Kronans ras gör att importerade varor stiger i pris och ökar därmed inflationstrycket vilket höjer alla prisindex och därmed ökar skuldsättningen för såväl hushållen som företagen, eftersom skulderna är indexreglerade och länkade till valutakurserna. Det kommer ständigt nya nyhetsrapporter och ingenting förblir oförändrat.

För ett decennium sedan sålde den isländska staten de banker som den ägde. De nya ägarna var inte sena att ta sikte mot nya höjder. De hämtade pengar varhelst det gick att hitta dem och använde dem för investeringar och de lånade upp pengar för investeringar såväl på Island som utomlands. Såväl hushåll som företag hade en tämligen obehindrad tillgång till lånemöjligheter. Det dök upp en ny typ av människor, rika och mäktiga unga män. Med bankernas stöd gav de sig iväg, i likhet med dåtidens vikingar, till främmande länder för att söka framgång och rikedom. Det finansiella isländska vikingatåget hade börjat. Vi kallade dessa män för finansvikingar. Så småningom blev de ett sammansvetsat gäng som ägare till majoritetsposter i alla finansbolag och massmediaföretag med undantag av det statliga Ríkisútvarpid (isländska radio- och tv-bolaget).

En stark krona och hög räntenivå formligen sög utländsk valuta in i landet. Folk och företag lånade upp dessa pengar och köpte större bostäder eller investerade i byggnader för näringsverksamhet, maskiner och utrustning. Många köpte bilar och sommarstugor och till och med aktier, allting för lånade pengar från utlandet. Både myndigheter och allmänheten trodde att pengarna emanerade från vinster från finansvikingarnas företag, vinster från isländska affärer i utlandet. Islands president reste runt i världen i sällskap med finansvikingarna som köpte och sålde företag och fastigheter och deras media distribuerade dagligen nyheter om deras framgångar. Ingen förstod riktigt varifrån alla pengarna kom. Till exempel funderade danskarna intensivt över saken, vilket inte var så konstigt, ty finansvikingarna hade redan köpt upp flygbolaget Sterling, Bang & Olufsen och halva Köpenhamn, däribland självaste Hotel D'Angleterre. Danskarna ansåg det vara säkert att den ryska maffian låg bakom alla dessa investeringar eftersom några finansvikingar hade tjänat pengar på att sälja öl i Ryssland och det hade de aldrig fått göra om inte den ryska maffian tillåtit det.

Uppsvinget i den isländska ekonomin under åren 2005 och 2006 grundades helt och hållet på en ökad skuldsättning. Det vet vi nu. Bankerna tog utländska lån i parti och lånade ut i minut. De stora expansionsföretagen tog lån och köpte företag och tillgångar i utlandet och kunde avsluta affärerna, bland annat i Köpenhamn, genom att betala överpris för tillgångarna.

Bankerna har gått omkull. Först gick Glitnir, sedan Landsbanki och till slut Kaupping. Den isländska centralbanken, Sedlabankinn, och regeringen började genast med en räddningsaktion för att kunna upprätthålla den finansiella sektorns funktioner. Alltinget antog en nödlag som beviljade regeringen möjligheten att ta över banker. Finansinspektionen har övertagit driften av de tre gamla bankerna och intar en roll som motsvarar en bolagsstämmas, den har utsett nya styrelser för de gamla bankerna och kallar dessa för överlåtelsedelegationer.

Överlåtelsedelegationernas uppgifter består i att överföra tillgångar, som balanseras av inlåning, till de nya bankaktiebolagen som ägs av staten. Dessa banker har fått namnen: Nýi Glitnir hf., NBI hf. och Nýja Kaupping hf. Regeringen har lugnat allmänheten genom att försäkra att den garanterar de skulder som bankerna har gentemot isländska kontoinnehavare. Regeringen har också deklarerat att alla kommer att behandlas lika när det gäller fordringar på de gamla bankerna, men överlåtelsedelegationerna kan inte undvika att hamna i situationer där de antingen måste acceptera eller avslå ställda krav.

Gradvis uppvaknande

Gradvis inser alla att uppsvinget inte var baserat på att det hade skapats reella tillgångar utan på skuldsättning och nu försöker myndigheterna återuppnå balans när pappersförmögenheterna har försvunnit.

När de isländska bankerna inte längre hade tillgång till något lånekapital utomlands sökte de efter inlåning via utländska sparkapitalägare och Landsbanki var särskilt framgångsrik härvidlag i Storbritannien och Nederländerna genom att skaffa inlåning på så kallade Icesave-konton. Landsbanki hade filialer i dessa länder, men inte självständiga dotterbolag, och därför kommer det upp en fråga om huruvida den isländska staten skulle stå för garantier gentemot holländska och brittiska kontohavare som i sina respektive hemländer hade satt in pengar i en bank med isländska rötter.

Är vi terrorister?

På Island finns, i likhet med vad det gör i andra länder, en garantifond för bankernas inlåning men den ersätter bara en viss bråkdel av eventuella förluster.

Den isländske riksbankschefen framförde, i en tv-intervju, sina funderingar om att det kanske inte vore rätt att staten, eller den isländska allmänheten för den delen, skulle stå som ansvarig för de skulder som isländska spekulanter åstadkommit utomlands. Han hade knappt avslutat meningen när premiärminister Brown, den brittiska stormaktens ledare, förklarade islänningarna vara terrorister och i klass med al-Qaida. Genom att utnyttja den brittiska terroristlagen, frös han alla Landsbankis tillgångar i Storbritannien.

När den nyheten kom ut föll det största islandsägda företaget, Kaupthing. Island vill försöka lösa konflikten med Storbritannien och Nederländerna med hjälp av domstolar. IMF har beviljat Island stöd, men har satt som villkor att Island först måste komma överens med Storbritannien och Nederländerna. Detta kallar vi för ekonomisk utpressning. Det tycks vara ett olösligt problem.

Företagsägarna och hushållen funderar över sina problem medan regeringen ägnar sig åt att lösa de statliga finanserna och valutafrågorna genom att söka lån hos utländska stater och hos IMF. Företagen är skuldsatta och neddragningar är ofrånkomliga.

Dra lärdom av historien

Det är mycket som behöver ägnas en tanke. Till exempel följande: året 1988 var fiskeribranschen konkursmässig. Ett sätt att lösa problemet var att de statliga bankerna och alltingets ledamöter bestämde vilka företag som skulle få överleva och vilka som inte skulle få det, och sedan avskriva skulderna för de företag som skulle få överleva. Alla andra skulle gå i konkurs. Den väg man valde var att staten försåg rederierna med eget kapital och övertog skulderna. Några år senare sålde staten sin andel i företagen och det hela slutade med en vinst för staten.

Nu är en stor del av näringslivet konkursmässigt, liksom situationen var för fiskeribranschen tidigare. Valutasäkrade lån och den isländska kronans kursfall har förorsakat det. Ett alternativt sätt att lösa problemen är att de gamla bankernas överlåtelsedelegationer bestämmer vem som får eller inte får leva och sedan ge ut avlatsbrev med syndernas förlåtelse, liksom påven i Rom gjorde. Ytterligare en lösning vore om bankerna temporärt blev ägare till andelar i företagen men att de senare sålde av dessa. Troligen kommer den slutligen utformade lösningen att bestå av en blandning av dessa olika vägar.

Ekonomernas tvetydiga roll

En civilingenjör vet hur man bygger ett hus så att det inte rasar ihop, och jag vet att det inte spelar någon roll vilken civilingenjör jag pratar med, deras svar kommer att bli likartade. På samma sätt trodde jag att alla ekonomer skulle ha likartade åsikter om hur man skulle agera när ett ekonomiskt system rasar ihop, men så är icke fallet. Få saker har överraskat mig så mycket på sistone som olika ekonomiska teorier. En av tidningarna citerar nobelpristagaren Krugman som säger att det vi gör är det rätta, medan professor Aliber från Chicago skriver i Morgunbladid att den isländska regeringen och centralbanken inte är mera kompetenta att styra ett modernt ekonomiskt system än vore de astrologer och han anser det osannolikt att ett slumpvis urval av personer från telefonkatalogen skulle kunna åstadkomma lika stor oreda. Här om dagen skrev två ekonomer en gemensam artikel för Morgunbladid. Dagen därpå var de oeniga om det vore bättre eller sämre, just den dagen, om centralbanken höjde eller sänkte räntan. I dag redovisar de gemensamma idéer.

Island – ett slags kasino

Det som har hänt är ju rent otroligt. Världen är full av högutbildat folk och många påstår att de har förutsett hela händelseutvecklingen, men att ingen har tagit varningarna på allvar. Island har råkat ut för en svår smäll och är skakat efter denna skräckdans.

Island har varit ett slags kasino under de senaste åren, världens minsta ekonomiska system har varit föremål för risktagande spelare. Kronan har varit för högt värderad, räntan för hög och valutan har kunnat köpas till reapris. Allmänheten som hade sina löner i isländska kronor tog utländska lån med låg ränta och kunde köpa allt som de längtade efter. Folk trodde helt enkelt att detta saliga tillstånd skulle vara för evigt och när räkenskapens tider var inne skulle det inte saknas medel att reglera skulderna.

På ett sätt kan man säga att hela världen har omvandlats till ett totalkasino. Det satsas på allehanda finansiella marknader. Pengarna flyttas fram och tillbaka, mellan de olika världsdelarna, utan att några egentliga värden skapas. Vanliga människor förstår inte vad som menas med finansiella derivat, konvertibla skuldebrev och blankning. Det går ett starkt rykte om att ett finansföretag ägnade sig åt valutaspekulation mot den isländska kronan, världens minsta valuta, och satsade stora belopp på att den skulle falla, precis som Soros gjorde mot det engelska pundet i september 1992. Vilken tjänst ville alla dessa godhjärtade människor göra oss? Kan det finnas någon som förstår det? Utan förändringar kan det moderna ekonomiska systemet inte bli en jordmån för den isländska allmänhetens själsliv.

Vem är ansvarig?

Det finns ingen frihet utan ansvar. Man skulle kunna skriva en hel bok om bristen på ansvarstagande på Island, den har en större andel i krisen än vad man kan redogöra för i en kort tidningsartikel. Bankdirektörerna för de gamla bankerna har gått hem, alla andra sitter i orubbat bo! Man förstår inte att det inte räcker med att vara ansvarig, man måste också ge sken av att vara ansvarig. Jag vet inte, och det helt bortsett från om någon är skyldig eller oskyldig, hur det ser ut med en upplyst afrikans ögon att ingen har avgått på Island, men jag vet hur det skulle ses med isländska ögon om ingen hade avgått i Afrika om liknande saker hade inträffat där. Kontrollmyndigheterna är dåligt organiserade och otillräckligt bemannade. De åtnjuter inte tillräcklig respekt och isländska ungdomar drömmer definitivt inte om att börja jobba hos Finansinspektionen (Eftirlitsstofnun) när de blir vuxna. När jag funderar på hur vi ska lyckas med att ta oss ur denna katastrofala situation så kommer jag att tänka på ett kapitel i Sockenkrönika av Halldór Laxness:

”Det har gjorts gällande att islänningar inte gärna böjer sig för förnuftsskäl, knappast heller för ekonomiska argument, och ännu mindre för religiösa skäl, utan löser sina problem med att idka hårklyveri och tvista om struntsaker som inte kommer frågan vid; men drabbas av förfäran och slås med stumhet när man kommer till sakens kärna. Däremot klättrar de upp för en tvärbrant klippa på femti meter för att göra vänner och fränder till viljes; säkert skulle också Island ha avfolkats för många sekler sedan ifall det inte vore så.”

(Översättning av Peter Hallberg)

Förmögenhet är Inte ett mål...

Det är lördagsmorgon och jag vandrar omkring i huset och ordnar böcker. Under tiden funderar jag på vad jag ska skriva i min artikel om Islandskrisen för Balans.

Jag tänker på depressionen, men också på mina vänner i Sverige. Jag tittar på bokryggarna. Där står Sturlingasagan i vilken man kan läsa om hur islänningarna förlorade sin självständighet på tolvhundratalet. Hela tiden efter det har den politiska kampen i landet handlat om att återvinna självständigheten.

Jag funderar över om friheten och självständigheten har gått oss ur händerna precis som pengarna vi tjänade i fjol eller året dessförinnan. Jag sträcker mig efter Neisti (Gnistan) av Björn Sigfússon och läser i inledningen: ”Förmögenhet är inte ett mål utan ett medel var det budskap som framfördes i Hávamál...” Då skäms jag som ett litet barn, som tycker att det har åstadkommit en obotlig skada.

Kommer islänningarna att lyckas med att klättra uppför den tvärbranta höga klippan ännu en gång?

Thorsteinn Haraldsson är auktor revisor och tidigare ordförande i FLE – isländska FAR SRS. Sedan 2006 arbetar han på den isländska taxeringsrevisionsmyndigheten (SRS). Översättning från isländska: Gunnar Benediktsson

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2017 2018 2019
Prisbasbelopp 44 800 45 500 46 500
Förhöjt pbb. 45 700 46 500 47 400
Inkomstbasbelopp 61 500 62 500  
Utdelning fåmansföretag
År 2017 2018 2019
Schablonbelopp 163 075 169 125 171 875

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2016 2017 2018
Räntesats 0,47 0,36* 0,36

* 0,19 om räkenskapsåret börjar 2016 och avslutas 2017.

Referensränta
År 2016 2017 2018
Räntesats -0,5 -0,5 -0,5
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2016 2017 2018
Positiv 6,65 6,27 6,49
Negativ 1,65 1,50 1,50
Statslåneränta
År 2016 2017 2018
31 maj 0,57 0,34 0,49
30 nov 0,27 0,49  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2016 2017 2018
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 9,50
Förmånsbil, bensin 6,50 6,50 9,50
Kostförmån
År 2017 2018 2019
Frukost, lunch och middag 225 235 245
Lunch eller middag 90 94 98
Frukost 45 47 49
Skattefria gåvor
År 2016 2017 2018
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2016 2017 2018
Skattesats 22% 22% 22%
Mervärdesskatt
År 2016 2017 2018
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1939 - 1952 1953 -
Arb. avgifter 6,15% 16,36% 31,42%
Egenavgifter 6,15% 16,36% 28,97%