Balans nr 11 2009

Debatt: Är revisorn som rådgivare kundens vän eller fiende?

Bör man ställa samma stränga krav på kunden vid reklamation av rådgivning som av varor?

Absolut inte, menar professor Christina Ramberg.

Hon anser att det är orimligt att kräva ett sådant agerande av en kund som i förtroende har vänt sig till sin revisor för rådgivning.

Vissa relationer är anonyma, andra är intima. När man släpper någon inpå sig och delar med sig av hemligheter och när man är beroende av någon annans kompetens så är man sårbar. När en företagare ber sin revisor om råd lägger han eller hon sina problem i revisorns knä – i förtroende. Det är en intim relation.

Rådgivaren har ett stort ansvar. För revisorer, liksom för andra typer av rådgivare, händer det att rådet inte blir bra. Det kan vara slarvigt utfört grundarbete eller så kan rådet ha kommunicerats otydligt till kunden. Om man har lämnat vårdslösa råd blir man ansvarig gentemot kunden och den rättsliga utgångspunkten är att rådgivarens skadeståndsansvar är obegränsat.

Ett uppdrag som inbringat runt 100 000 kronor kan resultera i skadestånd på flera miljoner kronor. Därför är det vanligt, och också rimligt, att rådgivare begränsar sitt skadestånd i skriftliga avtal med uppdragsgivaren. Precis på samma sätt som leverantörer av varor ofta begränsar sitt ansvar i förhållande till köpare.

Vid köp av varor gäller en sträng reklamationsplikt. Enligt lag och många avtal måste köpare snabbt tala om för säljaren att han inte är nöjd med varan och att han exemplelvis vill ha skadestånd eller prisavdrag. Om köparen inte reklamerar i tid, så förlorar han eller hon rätten till påföljder. Bör samma stränga reklamationsplikt gälla i förhållande till revisorer som agerat rådgivare? Jag anser inte det.

Man kan inte ställa krav på rådgivarens kund att han eller hon aktivt undersöker om rådet varit dåligt. Det rimliga är att kunden kan lita på att rådgivningen skett med omsorg. Kunder bör inte ha skyldighet att undersöka rådets kvalitet med hjälp av en second opinion.

När en kund börjar ana att ett råd varit vårdslöst, bör man enligt min mening inte heller ställa stora krav på att han eller hon snabbt agerar aggressivt mot sin rådgivare. Det tar emot att anklaga en betrodd rådgivare för dåliga råd, särskilt om man inte är bombsäker på att rådgivningen varit vårdslös. Kunder hoppas in i det längsta att rådgivaren, som man varit förtrolig med, inte misskött sig. Det naturliga är att kunden ser rådgivaren som sin samarbetspartner och ber denne om hjälp när problem uppstår. Det är inte naturligt att vända sig mot rådgivaren med krav på skadestånd.

När kunden är säker på att rådgivaren lämnat ett dåligt råd och misskött sig bör man inte heller ställa för stora krav på att kunden reklamerar snabbt. I det läget har kunden oftast fullt sjå med att minska skadeverkningarna av rådet (i förhållande till exempelvis skattemyndigheter, säljare av företag eller kreditgivare). Det är först när dessa problem hanterats och slutkonskevenserna av det dåliga rådet kan överblickas som det är rimligt att kräva att kunden riktar ett formellt anspråk mot sin rådgivare.

Jag anser sammanfattningsvis att revisorer som lämnat råd inte ska ställa krav på sina kunder att de reklamerar snabbt. Sådana villkor bör inte finnas i avtalen. Revisorer bör inte kunna invända mot ett anspråk att det inkommit för sent (naturligtvis kan revisorn invända att rådet varit omdömesgillt – det jag vänder mig mot är invändningen att kunden inte klagat tillräckligt snabbt).

Jag skulle vilja ta del av revisorers åsikter i denna fråga.

Anser du att det är rimligt att ställa krav på att en kund, som vänt sig till dig i förtroende för din kompetens och problemlösningsförmåga, agerar aggressivt mot dig med en snabb reklamation?

Eller anser du, liksom jag, att det är rimligare och mer civiliserat att rådgivaren aktivt frågar kunden om han har några krav när rådgivaren själv anar att rådet inte varit perfekt (och i det sammanhanget informerar sitt försäkringsbolag om att det kan bli aktuellt med ersättning enligt ansvarsförsäkring)?

Christina Ramberg är professor i handelsrätt vid Göteborgs universitet samt verksam vid advokatfirman Vinge.

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2017 2018 2019
Prisbasbelopp 44 800 45 500 46 500
Förhöjt pbb. 45 700 46 500 47 400
Inkomstbasbelopp 61 500 62 500  
Utdelning fåmansföretag
År 2017 2018 2019
Schablonbelopp 163 075 169 125 171 875

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2016 2017 2018
Räntesats 0,47 0,36* 0,36

* 0,19 om räkenskapsåret börjar 2016 och avslutas 2017.

Referensränta
År 2016 2017 2018
Räntesats -0,5 -0,5 -0,5
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2016 2017 2018
Positiv 6,65 6,27 6,49
Negativ 1,65 1,50 1,50
Statslåneränta
År 2016 2017 2018
31 maj 0,57 0,34 0,49
30 nov 0,27 0,49  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2016 2017 2018
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 9,50
Förmånsbil, bensin 6,50 6,50 9,50
Kostförmån
År 2017 2018 2019
Frukost, lunch och middag 225 235 245
Lunch eller middag 90 94 98
Frukost 45 47 49
Skattefria gåvor
År 2016 2017 2018
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2016 2017 2018
Skattesats 22% 22% 22%
Mervärdesskatt
År 2016 2017 2018
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1939 - 1952 1953 -
Arb. avgifter 6,15% 16,36% 31,42%
Egenavgifter 6,15% 16,36% 28,97%