Balans nr 5 2010

Fördjupning: Hur ska vi värdera skulder?

Till hösten planerar IASB att ersätta IAS 37, Avsättningar, eventualförpliktelser och eventualtillgångar med en IFRS om redovisning av skulder. Den nya standarden kommer att bygga på ett ändringsförslag som remitterades 2005. I januari publicerade IASB dock ett reviderat avsnitt om värdering för kommentarer senast 19 maj [1] . I denna artikel diskuterar Anja Hjelström värderingsprinciper för skulder.

Ändringsförslaget som remitterades 2005 fick mycket kritik. Många menade att det skulle leda till mindre tillförlitlig, mindre relevant, samt mer kostsam redovisning. Reaktionerna på IASB:s planer och årets utkast har också varit negativa. Diskussionerna visar på två saker: innebörden av den föreslagna värderingsprincipen är inte tydlig och värderingsprincipen saknar allmänt stöd.

Syftet med denna artikel är att stimulera till debatt om hur IASB bör arbeta vidare med detta projekt genom att visa hur val av värderingsprincip kan påverka ställningstaganden för och emot fyra detaljförslag:

  1. att ta bort kravet på sannolikt utflöde.
  2. att inte tillåta värdering till mest sannolikt utfall.
  3. att (vid fullgörande genom tjänster) kräva värdering till marknadspriser.
  4. att kräva riskjustering.

Olika värderingsprinciper

Fyra olika värderingsprinciper förekommer i diskussioner kring redovisning av skulder:

För icke-finansiella skulder diskuteras värdering till verkligt värde (det belopp till vilken en skuld skulle kunna regleras mellan kunniga parter som är oberoende av varandra och som har ett intresse av att transaktionen genomförs) relativt sällan.

Enligt IAS 37 ska avsättningar värderas till det som krävs för att reglera en förpliktelse på balansdagen.

Vägledning i IAS 37 anger att detta belopp ska antas motsvaras av det belopp som ett företag rationellt sett skulle betala för att reglera/överföra förpliktelsen på balansdagen. I årets utkast föreslås följande variant som grundläggande värderingsprincip: det belopp ett företag rationellt sett skulle betala för att befrias från förpliktelsen på balansdagen. Enligt utkastet utgörs detta av värdet av de resurser som krävs för att fullgöra förpliktelsen i framtiden, såvida det inte finns indikationer på att företaget kan utsläcka eller överföra förpliktelsen till ett lägre belopp på balansdagen.

Många argumenterar för att icke-finansiella skulder borde redovisas till förväntade framtida kassaflöden.

1) Förslaget att ta bort kravet på sannolikt utflöde för redovisning av en skuld

Enligt IAS 37 ska en avsättning redovisas i balansräkningen när ett företag (I) har en befintlig förpliktelse som följd av en inträffad händelse, (II) det är mer sannolikt än inte att ett utflöde av resurser kommer att krävas för att reglera denna förpliktelse och (III) en tillförlitlig uppskattning av beloppet kan göras.

Det mest uppmärksammade förslaget 2005 var att stryka kravet på ett sannolikt utflöde. Förslaget väckte stark kritik då och fortsätter att ge upphov till kritik. Kritiker menar att förslaget innebär att många fler åtaganden ska redovisas i balansräkningen, exempelvis tvister som företagen tror att de kommer att vinna. Eftersom det handlar om förpliktelser med en låg sannolikhet för utflöde, ifrågasätts nyttan av att redovisa dem i balansräkningen.

Utifrån principen att redovisningen ska spegla framtida kassaflöden kan dessa synpunkter förefalla rimliga. Det gäller framför allt i de fall sannolikheten för ett framtida utflöde är mycket låg (exempel IA). Dagens gräns innebär dock att även förpliktelser där sannolikheten för utflöde närmar sig 50% inte ska redovisas i balansräkningen (exempel IB), medan snarlika förpliktelser ska tas med (exempel IC).

Om redovisningen ska spegla vad som krävs, eller vad ett företag rationellt sett skulle betala, för att befrias från en förpliktelse på balansdagen, förefaller dock IASB:s förslag som logiskt. Det är osannolikt att en motpart skulle gå med på att utsläcka förpliktelserna IA respektive IB helt vederlagsfritt på balansdagen. Det framstår också som att ett företag rationellt sett skulle betala något för att befrias från dessa förpliktelser.

2) Förslaget att inte tillåta värdering till mest sannolikt utfall

Enligt IAS 37 ska en avsättning göras med det belopp som motsvarar den bästa uppskattningen av det som krävs för att reglera/överföra förpliktelsen på balansdagen. Befintlig vägledning klargör att, i fall med en stor mängd liknande transaktioner, ska alla tänkbara utfall vägas samman med deras sannolikheter (väntevärde). För övriga fall anges att det enskilt mest sannolika utfallet (typvärdet) kan utgöra den bästa uppskattningen.

Vid värdering av enskilda förpliktelser såsom i exempel 1 och 2 lär det vanligaste vara att använda typvärden. Det är därmed inte särskilt förvånande att förslaget att kräva värdering till väntevärde väckte starka reaktioner 2005 och fortsätter att göra så i år.

Kritiker framför ofta en rad praktiska argument. Många menar exempelvis att väntevärden förutsätter en precision vid skattningar av potentiella utfall och relaterade sannolikheter som ofta inte är möjlig vid enstaka förpliktelser samt att skattning av väntevärden förutsätter framtagande av mer (och dyr) information. IASB svarar dock att väntevärden varken är mindre tillförlitliga eller mer kostsamma eftersom de bygger på samma beslutsunderlag (indata och modeller) som företagen använder för affärsmässiga beslut. Kritiker har även framfört att redovisning av väntevärden kan skada företagens förhandlingsposition vid tvister. IASB menar dock att det kan vara tvärtom och påpekar att det inte finns krav på specifikation av individuella förpliktelser.

Ibland framförs även att väntevärden inte utgör ett relevant mått vid värdering av enstaka förpliktelser. Anledningen är att det i många fall är näst intill säkert att det faktiska utflödet inte kommer att motsvara väntevärdet (exempel 1). IASB svarar dock att väntevärden innehåller relevant information när användare av finansiell information vill bedöma värdet av deras anspråk på företagets resurser.

IASB skulle också kunna argumentera att endast väntevärden är förenliga med värderingen till vad som krävs för, alternativt vad ett företag rationellt skulle betala för, att befrias från en förpliktelse. Resonemanget liknar det som fördes ovan. Det är exempelvis osannolikt att ett företag rationellt sett skulle betala en summa motsvarande typvärdet för att befrias från en förpliktelse om lägre utfall också är möjliga (exempel IC).

(3) Förslaget att kräva värdering till marknadspriset av relevanta tjänster

Enligt årets utkast ska det belopp ett företag rationellt sett skulle betala för att befrias från förpliktelsen på balansdagen i regel anses vara nuvärdet av de resurser som krävs för att fullgöra förpliktelsen. När det gäller förpliktelser som fullgörs genom utförande av någon tjänst – såsom exempelvis vid en del omstruktureringsåtgärder och återställandeförpliktelser (exempel 2) – ska detta belopp bestämmas som nuvärdet av vad företaget rationellt sett skulle betala en tredje part i framtiden för att utföra dessa tjänster. Om det finns en marknad för tjänsterna, ska företagen uppskatta framtida priser. Om det inte finns en marknad, ska företagen uppskatta vad de skulle kräva för att utföra tjänsterna åt en tredje part vid det framtida datumet.

Enligt befintlig praxis är det vanligt att redovisa avsättningar till (nuvärdet) av förväntade framtida kassaflöden vid framtida reglering. Arets förslag skulle därmed innebära en viktig principiell förändring för de fall ett företag förväntar sig att fullgöra en förpliktelse i egen regi. Effekten blir oftast att företaget inledningsvis kommer att redovisa kostnader som överstiger nuvärdet av förväntade kassaflöden och, i de perioder förpliktelserna regleras, att de kommer att redovisa en vinst motsvarande vad de slipper betala genom att utföra tjänsten i egen regi.

Många motsätter sig redovisningen av en sådan vinst med hänvisning till att den inte motsvaras av något reellt inflöde. Ytterligare ett argument är att den i många fall kommer att vara hypotetisk eftersom det saknas en marknad för de tjänster som avses.

IASB motiverar förslaget i termer av relevans: det är värdet av (det vill säga alternativkostnaden vid full kapacitetsutnyttjande) de resurser som ett företag behöver ge upp för att fullgöra en förpliktelse som är relevant för en användare av finansiell information. Underförstått finns också ett antagande att ett företag rationellt sett skulle betala upp till detta belopp för att befrias från en förpliktelse på balansdagen. Förslaget kan också förstås utifrån principen om att värdera skulder till vad som skulle krävas för att befrias från en förpliktelse på balansdagen.

IASB framför även en rad praktiska argument för sitt förslag: en redovisning som bygger på marknadspriser är mindre subjektivt och mer jämförbar och det är enklare att föreskriva, verifiera och kontrollera värdering på basis av marknadspriser. Värdering till marknadspris ställer heller, enligt IASB, inte mer krav på information än vad företagen ändå behöver för att göra välgrundade affärsmässiga beslut om hur de ska fullgöra sina förpliktelser.

(4) Förslaget att kräva riskjustering

Enligt IAS 37 ska värderingen av en avsättning beakta osäkerheter i utfall. Standarden beskriver inte hur en riskjustering ska göras, men noterar att den kan öka avsättningsbeloppet. Enligt årets utkast ska en riskjustering göras med det belopp som företaget rationellt skulle betala för att slippa osäkerheten i utfallet (se exempel 2).

Vid värdering till vad som krävs, alternativt till vad ett företag rationellt sett skulle betala, för att befrias från en förpliktelse är en riskjustering motiverad. Detsamma gäller dock inte vid en värdering som syftar till att spegla förväntade kassaflöden. Det senare innebär dock att förpliktelserna med vitt skilda utfallsrisker kan komma att redovisas till samma belopp (väntevärdet).

Diskussioner av årets utkast har visat att många antagit att någon riskjustering inte behövs vid värdering till väntevärden. Att så inte är fallet har uppmärksammats genom det illustrativa exempel som finns i årets utkast och som ligger till grund för exempel 2. Därmed har också frågan om hur en lämplig riskjustering ska skattas aktualiserats.

I princip finns det två sätt att justera för utfallsrisk. Ett sätt är att, vid diskontering, använda en riskjusterad diskonteringsränta. Det är det vanligaste sättet vid värdering av tillgångar. Eftersom det är oklart hur man bör skatta en riskjusterad ränta för värdering av förpliktelser, anses dock denna ansats vara svårframkomlig.

Det andra sättet är att justera väntevärden såsom i exempel 2. Eftersom det även förefaller saknas vedertagna praktiskt applicerbara modeller för att skatta värdet av att slippa en utfallssäkerhet, finns det de som anser att IASB borde stryka kravet på riskjustering, det vill säga att det teoretiskt rätta ska få ge vika för det praktiska.

Detta argument kan även vara relevant på de övriga frågeställningarna. IASB:s förslag förefaller förutsätta att beslut fattas på basis av information och modeller som i realiteten, av olika skäl, inte alltid är realistiska. En intressant fråga är vilken information som är mest användbar för externa intressenter vid sådana situationer: värdering enligt förslaget utan förankring i den affärsmässiga verkligheten eller ledningens bästa uppskattning baserat exempelvis på erfarenhetsmässig magkänsla?

Anja Hjelström är ekonomie doktor samt redovisningsspecialist på PricewaterhouseCoopers. anja.hjelstroem@se.pwc.com

Exempel

Exempel 1 – Rättstvist

Ett företag är involverat i en tvist och gör följande bedömningar om de olika utfallen och deras konsekvenser.

Exempel 2 – Nedmontering av anläggningstillgång

Ett företag förvärvar 31 december 2010 en anläggningstillgång som är förknippad med vissa restriktioner. Enligt avtal/lag är företaget förpliktigat att senast 31 december 2020 montera ner tillgången och återställa marken som den står på. Företaget kan inte utsläcka förpliktelsen och företaget får inte överföra den på någon annan.

Ett fast pris för att få tillgången nedmonterad och marken återställd på det sätt som krävs av en fristående entreprenör per 31 december 2010 uppskattas till 1 228 500 kronor. Detta pris är 25% högre än väntevärdet av företagets utgifter för att utföra dessa tjänster i egen regi vid samma datum (982 800 kronor). Skillnaden förklaras framför allt av entreprenörens vinstmarginal (20%).

Företaget är i dag övertygat om att de kommer att utnyttja tillgången under de kommande tio åren. Det finns med andra ord, enligt deras bedömning, ingen osäkerhet om nyttjandeperioden.

På basis av bedömningar om pris- och teknikutveckling på tio års sikt, skattar företaget att en extern leverantörs pris för att reglera åtagandet om tio år till någonstans mellan 2 000 000 kronor och 2 650 000 kronor, med ett väntevärde på 2 315 000 kronor.

För att slippa utfallsosäkerheten som beror på osäkerhet kring pris- och teknikutvecklingen under de kommande tio åren skulle företaget betala 5% mer än väntevärdet. (Ersättning för osäkerheter i vilka resurser som faktiskt krävs för att få jobbet gjort antas vara beaktade i det fasta priset för att få jobbet gjort i dag som beräkningarna baseras på.) Vid en riskfri ränta (tio år) på 6% ger detta ett nuvärde om 1 357 353 kronor. Detta är den skuld som företaget ska redovisa i balansräkningen. Motsvarande belopp ökar anskaffningsvärdet för tillgången.

Företaget ska därefter redovisa denna skuld med tillämpning av effektivräntemetoden. Detta betyder att företaget under de följande tio åren ska räkna upp skulden motsvarande den implicita räntan. Varken årets utkast eller befintlig standard är helt tydlig på vad som ska anses vara den implicita räntan. Det förefaller dock mest troligt att IASB menar att det är den ränta som exakt diskonterar väntevärdet till nuvärdet, det vill säga den riskjusterade räntan. [3] I detta fall är den 5,48% (se tabell på föregående sida).

Tidsserien förutsätter att företagets uppskattningar och förväntningar inte förändras under de tio åren. Enligt förslaget ska dock företaget vid varje balansdag värdera förpliktelsen till vad som krävs för att fullgöra den i framtiden. Detta betyder att bokfört värde vid tidpunkt för reglering torde spegla faktiska utgifter rätt väl, givet att företaget väljer att anlita en fristående entreprenör.

Om företaget däremot avser att montera ner tillgången och återställa marken i egen regi, kommer företaget troligtvis att redovisa en vinst motsvarande skillnaden mellan en extern leverantörs pris och företagets utgifter. Anta exempelvis att bokfört värde på skulden 31/12 2020 uppgår till 2 200 000 kronor (efter löpande justeringar under årens lopp) och att företagets utgifter fortfarande ligger 20% under marknadspriset, det vill säga 1 760 000 kronor. Företaget kommer då att redovisa en vinst om 440 000 kronor, motsvarande den marginal som företaget slipper betala genom att utföra tjänsten i egen regi. Företaget kommer även löpande ha redovisat viss vinst [4] allt eftersom osäkerheten i utfallet reducerats.

Exempel 1 – Rättstvist

A) Hög sannolikhet att företaget vinner tvisten:

UtfallUppskattad sannolikhetUppskattat beloppSannolikhetsviktat utfall
Vinner90%00
Förlorar10%1 000 000100 000
100%100 000
Typvärde0Väntevärde100 000

B) Mer sannolikt än inte att företaget vinner tvisten:

UtfallUppskattad sannolikhetUppskattat beloppSannolikhetsviktat utfall
Vinner55%00
Förlorar45%1 000 000450 000
100%450 000
Typvärde0Väntevärde450 000

C) Mer sannolikt än inte att företaget förlorar tvisten:

UtfallUppskattad sannolikhetUppskattat beloppSannolikhetsviktat utfall
Vinner45%00
Förlorar55%1 000 000550 000
100%550 000
Typvärde1 000 000Väntevärde550 000

Exempel 2 – Nedmontering av anläggningstillgång

UtfallUppskattad sannolikhetPrisökning per årBeloppSannolikhetsvikta utfall
ρX1 228 500*1.0X∧10ρ* belopp
110%4,99%2 000 000200 000
260%6,00%2 200 0001 320 000
330%7,99%2 650 000795 000
Väntevärde2 315 000
Riskjustering 5%115 750
Riskjusterat väntevärde2 430 750
Diskonteringsfaktor1,06∧10
Nuvärde [2] 1 357 353
Implicit ränta5,48%
31/12–20XXRäntekostnad kronorBokfört värde kronor
5,48%* IB bokfört värde
20101 357 353
201174 4351 431 788
201278 5171 510 304
201382 8221 593 126
201487 3641 680 491
201592 1551 772 645
201697 2091 869 854
2017102 5391 972 393
2018108 1622 080 556
2019114 0942 194 650
2020120 3502 315 000
  • [1]

    ED/2010/01 Measurement of Liabi-lities in IAS 37, Proposedamendments to IAS 37.

  • [2]

    Samma värde erhålls om väntevärdet diskonteras till en riskfri ränta och riskjusteringen sedan görs på detta värde såsom i exemplet i årets utkast.

  • [3]

    Alternativet är att räkna upp skulden med den riskfria räntan. Det skulle innebära att bokfört värde om tio år uppgår till det riskjusterade väntevärdet.

  • [4]

    Den exakta vinsten beror på när sannolikhetsbedömningar och riskjusteringar ändras. Även redovisade räntekostnader kommer att påverkas av dessa förändringar.

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2017 2018 2019
Prisbasbelopp 44 800 45 500 46 500
Förhöjt pbb. 45 700 46 500 47 400
Inkomstbasbelopp 61 500 62 500  
Utdelning fåmansföretag
År 2017 2018 2019
Schablonbelopp 163 075 169 125 171 875

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2016 2017 2018
Räntesats 0,47 0,36* 0,36

* 0,19 om räkenskapsåret börjar 2016 och avslutas 2017.

Referensränta
År 2016 2017 2018
Räntesats -0,5 -0,5 -0,5
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2016 2017 2018
Positiv 6,65 6,27 6,49
Negativ 1,65 1,50 1,50
Statslåneränta
År 2016 2017 2018
31 maj 0,57 0,34 0,49
30 nov 0,27 0,49  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2016 2017 2018
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 9,50
Förmånsbil, bensin 6,50 6,50 9,50
Kostförmån
År 2017 2018 2019
Frukost, lunch och middag 225 235 245
Lunch eller middag 90 94 98
Frukost 45 47 49
Skattefria gåvor
År 2016 2017 2018
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2016 2017 2018
Skattesats 22% 22% 22%
Mervärdesskatt
År 2016 2017 2018
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1939 - 1952 1953 -
Arb. avgifter 6,15% 16,36% 31,42%
Egenavgifter 6,15% 16,36% 28,97%