Balans nr 3 2011

God sed, kris och stålbad

Rapport från Norra Bantorget, del II.

I slutet av april lämnar Urban Engerstedt sin anställning som chefsjurist hos Far för att gå i pension efter mer än 30 års arbete med revisorsjuridiska spörsmål. Här kommer den andra (av tre) personligt präglade rapporter från denna tid.

Diskussionen om revisorer och ekonomisk brottslighet medförde att far fick anledning att överväga behovet av en mer utåtriktad verksamhet. En organisationsutredning tillsattes i början av 1980-talet under ledning av dåvarande ordföranden Bertil Edlund. Utredningen resulterade bland annat i att FAR:s kansliledning förstärktes med en heltidsanställd generalsekreterare med god förankring i revisorsyrket. Till kansliet rekryterades även en jurist. 1 maj 1985 trädde den nya organisationen i kraft. Auktoriserade revisorn Björn Markland utsågs till generalsekreterare och före detta auktoriserade revisorn Margareta Damberg, som arbetat på far sedan 1977, blev biträdande generalsekreterare. Själv blev jag utsedd till FAR:s första föreningsjurist. Redan ett drygt år tidigare hade jag anställts med huvudsaklig uppgift att biträda FAR:s regelkommitté med utredningar i olika regelärenden, inte minst så kallade reklamärenden. Vid denna tidpunkt fick FAR:s ledamöter nämligen inte göra någon reklam för sina tjänster. Reklamförbudet som stod inskrivet i stadgarna upphävdes dock några år senare men ända fram till 1993 var så kallad direktackvisition förbjuden, det vill säga man fick inte söka nya uppdrag genom att vända sig direkt till presumtiva klienter och erbjuda sina tjänster. Numera har revisorer och revisionsföretag naturligt nog samma möjligheter som andra professionsutövare och företag att marknadsföra sig själva och sina tjänster så länge aktiviteterna inte strider mot marknadsföringslagen eller mot Fars etikregel 8 -Förhållandet till kolleger.

Mitt arbete som föreningsjurist i far bestod vid den här tiden främst i att biträda styrelsen, kommittéerna och generalsekreteraren med utredningar och juridisk rådgivning. Direkt rådgivning till enskilda ledamöter förekom vid denna tid till skillnad från i dag endast i begränsad utsträckning. En orsak till detta är sannolikt att revisorsyrket inte var lika utsatt då som nu. Antalet skadeståndsmål mot revisorer var litet. Inte heller förekomsten av disciplinärenden hos tillsynsmyndigheten var särskilt stor jämfört med i dag. Bilden skulle dock snart bli en annan till följd av finans- och fastighetskrisen i början av 1990-talet.

Jag var sekreterare i både regelkommittén och revisionskommittén, men också i den disciplinnämnd som tillkommit som ett resultat av organisationsutredningen. Jag fick dessutom under ett par år tjänstgöra som kanslichef i Stiftelsen för insamlingskontroll, SFI (numera Svensk Insamlingskontroll), vars kansli var inrymt i far:s lokaler på Norrtullsgatan 6. far var dä som nu en av huvudmännen i SFI.

Arbetet i regelkommittén handlade som sagt till en början mycket om att ”tillrättaföra” de ledamöter som överträdde stadgarnas reklamförbud. Efter tillkomsten av disciplinnämnden i slutet av 1985 överfördes dock alla frågor om regelöverträdelser dit och regelkommittén kunde i stället ägna sig åt att utveckla den goda revisorsseden. 1977 hade far fått sin första etiska kod men den behövde då, liksom nu, hela tiden anpassas till utvecklingen inom yrket. En stor fråga var revisorns oberoende. Känns det igen?

Konsultverksamheten på revisionsbyråerna hade antagit större proportioner. Jag minns till exempel hur vd:n för en av de större revisionsbyråerna framhöll att byråerna måste kunna fungera som ”handelshus i ekonomiska tjänster”. Röster höjdes för att vissa begränsningar måste införas för att inte revisorernas oberoende skulle komma att ifrågasättas. Kommerskollegium genomförde i slutet av 1980-talet en enkätundersökning för att få en bild av omfattningen av konsultverksamheten och far tillsatte en projektgrupp (”konsultgruppen”) under ledning av Göran Tidström, dåvarande vice ordförande i far. Jag utsågs till sekreterare.

Konsultgruppen fann att det inte förelåg någon påtaglig risk för att konsultverksamheten i dess dåvarande omfattning skulle inverka negativt på samhällets uppfattning om revisorer och revisorsrollen. För att motverka att en kraftig tillväxt av konsultverksamheten efter internationell förebild skulle ske till priset av en nedtonad profil för revisionsverksamheten menade konsultgruppen att revisorskåren likväl borde överväga att ålägga sig vissa restriktioner. Som exempel på sådana restriktioner angavs att regler för god sed vid tillhandahållandet av konsulttjänster (även innefattande kvalitetskontroll) skulle utvecklas, att den arvodesvolym som konsultverksamheten fick generera i förhållande till revision skulle begränsas och att möjlighet till delägande för icke-revisorer inte borde gå längre än till minoritetsägande.

Under 1980-talet bestod far:s regelverk på området för ”god revisionssed” av ett antal olika rekommendationer utan något större inbördes sammanhang. Inom revisionskommittén diskuterades därför behovet av en omstrukturering och komplettering av det svenska regelverket efter mönster av ifac:s internationella revisionsrekommendationer (ISA). Detta omfattande arbete, som leddes av kommitténs dåvarande ordförande Bo Ribers, ledde så småningom till tillkomsten av Revisionsprocessen 1990, som jag tror att de allra flesta revisorer vid denna tidpunkt uppfattade som ett stort steg framåt i utvecklingen av god revisionssed.

Jag hade förmånen att som sekreterare i revisionskommittén vara delaktig i detta projekt där frågorna om revisorns rapportering föll på auktoriserade revisorn Håkan Thörnholms och min lott. En viktig fråga handlade förstås om revisionsberättelsens innehåll och utseende. Genom åren hade det framförts kritiska synpunkter mot den, även internationellt, förekommande mycket korta och standardiserade berättelsen.

Kritiken gick ut på att revisionsberättelsen inte utnyttjades efter sina förutsättningar och att den innehöll för få konkreta upplysningar om årsredovisningen. Vissa menade också att revisionsberättelsen lämnade ofullständig information om vad revisorn hade för ansvar och uppgifter i förhållande till styrelse och vd. Men kritiken fanns inte bara i vårt land utan på flera andra håll, bland annat i USA. Som ett led i att minska förväntningsgapet beslöt AICPA, den amerikanska motsvarigheten till far, att utöka den tidigare standardiserade ”rena” revisionsberättelsen med ett stycke om ansvarsfördelningen mellan kund och revisor samt en beskrivning av vad som normalt ingår i en revision. Den nya berättelsen skulle användas från och med 1989.

AICOA:s exempel skulle så småningom få efterföljd i Sverige. På försommaren 1989 gav far:s styrelse revisionskommittén i uppdrag att se över rekommendationen om revisionsberättelse i aktiebolag och särskilt avsnittet om innehållet i revisionsberättelsen. Den tillsatta projektgruppen (Håkan Thörnholm och jag) började arbetet med en direkt översättning av den amerikanska förlagan. Därefter gjordes en försvenskning då bland annat hänsyn togs till det svenska kravet på förvaltningsrevision. Efter viss ytterligare bearbetning i kommittén presenterades en första idéskiss till ny revisionsberättelse vid far-dagen i november 1989. Mottagandet blev blandat. De kritiska rösterna menade att den nya revisionsberättelsens omfattande textmassa skulle kunna medföra att en avvikelse från den ”rena” formen inte skulle uppmärksammas av läsaren lika lätt som i en kort och standardiserad berättelse. Vidare framfördes att den gamla versionen fungerat mycket väl och att sakliga skäl till ändringar således saknades.

Trots de delvis kritiska synpunkterna på förslaget arbetade revisionskommittén vidare med detta. Tiden skulle också komma att ge nyordnarna rätt. Efter flera års diskussioner och omarbetningar införde således far den nya, utvidgade revisionsberättelsen 1998. Men då hade jag för länge sedan lämnat far och revisionskommittén.

Mitt arbete i far medförde att jag fick många och goda kontakter med ledande företrädare för flera byråer. Det ena ledde till det andra och 1 maj 1989 började jag som bolagsjurist hos Bohlins Revisionsbyrå. Min främsta uppgift blev till att börja med att administrera Bohlins interna kvalitetsutvecklingsprogram. Jag tjänstgjorde vidare som sekreterare i bolagets styrelse, vars ordförande vid denna tidpunkt var auktoriserade revisorn Bo Fridman, som jag kände från hans tid som ordförande i far:s regelkommitté. Bland mina övriga uppgifter kan nämnas ansvars- och försäkringsärenden samt rådgivning till revisionsbyråns revisorer i bolagsrättsliga och revisorsjuridiska frågor. Särskilt de sistnämnda uppgifterna blev mycket betydelsefulla ett par år in på 1990-talet till följd av den fastighets- och finanskris som då drog fram efter de goda åren 1985–1990. Frågor kring insufficiens och insolvens, förbjudna lån och olovliga vinstutdelningar liksom orena revisionsberättelser med mera blev närmast vardagsmat. Samtidigt ökade revisorernas och revisionsbyråernas egen riskexponering. Fram till slutet av 1980-talet hade antalet ansvarsärenden rörande revisorer varit lågt. Jag minns den närmast chockartade reaktionen inom Bohlins när en av dess auktoriserade revisorer fick en varning av Kommerskollegiet för bristfällig revision. Det hade aldrig hänt tidigare inom Bohlins och ställde nya krav på det interna kvalitetsarbetet. En annan händelse som också påverkade verksamheten mycket var den så kallade Gusum-affären i vilken en annan auktoriserad revisor hos Bohlins dömdes av Stockholms tingsrätt att betala ut ett stort skadestånd till ett antal aktieägare i Gusum eftersom han i sin revision inte hade upptäckt att ekonomichefen fifflat med redovisningen och på det sättet dolt förlustbringande affärer på metallbörsen i London. Innan målet skulle upp i hovrätten förlikades dock parterna.

Åren i början av 1990-talet blev något av ett stålbad för revisionsbranschen. 1990 gjorde Bohlins ett större strategiskt förvärv, revisionskoncernen Conceptor med cirka 500 anställda. Tajmingen hade kunnat vara bättre. Antalet uppsägningar ökade och nyrekryteringen låg nere vilket var till nackdel för verksamheten när konjunkturen så småningom förbättrades. 1993 ändrade Bohlins Revisionsbyrå namn till KPMG Bohlins för att markera tillhörigheten till det internationella nätverket inom KPMG. De följande åren blev händelserika. En förändringsprocess startades som ledde fram till att KPMG Bohlins blev ”The advisory firm”, det vill säga konsultverksamheterna flyttade fram sina positioner inom byrån. Det fördes även diskussioner om ett samgående med Ernst & Young, vilka hade startat på internationell nivå. Något samgående blev dock aldrig av. En avdelning (”legal department”) för affärsjuridiska tjänster åt kunder inrättades. Efterfrågan på dessa tjänster blev dock inte riktigt som förväntat, varför denna avdelning så småningom avvecklades.

Under 1990-talet gjorde sig globaliserings- och harmoniseringssträvandena alltmer gällande inom revisionsbranschen och samhället i stort. För svenskt vidkommande blev EU en realitet, först genom inträdet i det europeiska ekonomiska samarbetet (EES), sedan genom medlemskapet i EU. 1990 tillkallade regeringen en kommitté för att göra en översyn av aktiebolagslagen. Kommitténs uppdrag omfattade två delar. Till att börja med att lämna förslag till de lagändringar som var nödvändiga med hänsyn till den pågående europeiska integrationen. Detta arbete omfattade en anpassning av aktiebolagslagen till EG:s bolagsrättsliga direktiv. [Anpassningen till det så kallade revisorsdirektivet kom dock att utredas i en annan ordning genom den så kallade Revisorsutredningen.] Den andra delen av kommitténs uppdrag avsåg frågor som inte hade något omedelbart samband med EG-anpassningen. I direktiven angavs dessa uppgifter under rubrikerna Aktiebolagets kapital och finansiella instrument, Minoritetsskyddet m.m. samt Andra aktiebolagsrättsligafrågor. Kommitténs arbete kom att spänna över mer än tio år och avslutades först i januari 2001 med slutbetänkandet Ny aktiebolagslag. För en bolagsjurist i ett revisionsföretag var det spännande att följa aktiebolagskommitténs arbete. Eftersom en av kommitténs sakkunniga var auktoriserade revisorn Sten Lundvall hos KPMG hade jag också förmånen att hållas informerad om kommitténs arbete.

Särskilt ett av aktiebolagskommitténs förslag blev mycket omdebatterat, nämligen det om revisorns skyldighet att anmäla misstanke om brott, som infördes i aktiebolagslagen med verkan från och med 1 januari 1999. Från revisionsbranschens sida hävdades att en omfattande skyldighet för revisorn att anmäla brott skulle leda till ett minskat förtroende mellan bolagsledningen och revisorn och därigenom leda till en försämrad revision, vilket i sin tur snarast borde öka förekomsten av ekonomisk brottslighet i bolagen. Så här mer än tio år senare tror jag dock att man kan slå fast att denna farhåga var något överdriven.

En annan händelse av betydelse för revisionsbranschen under 1990-talet var tillkomsten av Revisorsnämnden 1 juli 1995. Sedan 1973 hade ansvaret för revisorstillsynen legat hos Kommerskollegium men nu önskade statsmakterna att kollegiet skulle renodlas som handelspolitisk myndighet, varför den mer udda verksamheten som tillsynen över revisorer hade utgjort överfördes till den nyinrättade expertmyndigheten Revisorsnämnden. Samtidigt infördes en ny revisorslagstiftning som bland annat innebar att reglerna i EG:s åttonde bolagsdirektiv från 1984 (det så kallade revisorsdirektivet) införlivades i svensk rätt.

Under hela tiden hos KPMG höll jag fortsatt nära kontakt med far och arbetet där. Jag fick också rycka in vid ett par tillfällen och hjälpa till i olika projekt när far:s dåvarande föreningsjurist Anders Strömqvist hade förhinder. Det kom likväl som en överraskning när jag en aprildag 2001 fick en förfrågan från far om jag ville komma tillbaka och efterträda Anders som blivit erbjuden en tjänst som bolagsjurist hos Öhrlings PricewaterhouseCoopers. Jag behövde inte lång betänketid för att tacka ja och 1 september samma år återvände jag till FAR. Jag hade haft tolv mycket intressanta, utvecklande och arbetsfyllda år på KPMG, men kände nu att det kunde vara dags att gå vidare. FAR var inte samma förening som jag lämnade 1989. Det hade hänt mycket under dessa år. Bland annat hade FAR öppnat upp för godkända revisorer och specialister att bli ledamöter. Man hade även infört ett system med föreningsbaserad kvalitetskontroll.

I min nästa rapport från Norra Bantorget ska jag berätta om min andra period hos far samt de stora förändringar som revisions- och rådgivningsbranschen samt far genomgått under denna tid.

Urban Engerstedt arbetar som chefsjurist på Far fram till 30 april.

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2018 2019 2020
Prisbasbelopp 45 500 46 500 47 300
Förhöjt pbb. 46 500 47 400 48 300
Inkomstbasbelopp 62 500 64 400  
Utdelning fåmansföretag
År 2017 2018 2019
Schablonbelopp 163 075 169 125 171 875

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2017 2018 2019
Räntesats 0,36* 0,36 0,51

* 0,19 om räkenskapsåret börjar 2016 och avslutas 2017.

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2017 2018 2019
Positiv 6,27 6,49 6,51
Negativ 1,50 1,50 1,51
Statslåneränta
År 2016 2017 2018
31 maj 0,57 0,34 0,49
30 nov 0,27 0,49 0,51

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2017 2018 2019
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2017 2018 2019
Frukost, lunch och middag 225 235 245
Lunch eller middag 90 94 98
Frukost 45 47 49
Skattefria gåvor
År 2017 2018 2019
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2017 2018 2019
Skattesats 22% 22% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2017 2018 2019
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1953 1954 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%