I punkt 19 i IAS 1 Uppställning av finansiella rapporter står att företaget ska avvika från de krav i IFRS som uppfattas som missvisande. Visserligen sägs att det handlar om ”ytterst sällsynta fall”. Men var verkligen tanken den att fallen skulle vara så sällsynta att avvikelser i praktiken är förbjudna? EU har låtit genomföra mycket omfattande genomgångar av årsredovisningar för 2005 och 2006. Urvalet omfattar knappt 300 företag med ett börsvärde motsvarande knappt hälften av det sammanlagda börsvärdet i Europa. Inget exempel på avvikelser konstaterades.

I Sverige finns ett exempel från 2005. Det gäller Digital Vision som valde att redovisa en nedskrivning av goodwill som en finansiell post i stället för i rörelseresultatet. Självklart finns i verkligheten många exempel på avvikelser från regelverket. Gemensamt för dem är dock att inte betecknas som tillåtna avvikelser. Tilltron till IFRS skulle vinna på om företag tydligt anger att de valt att redovisa på ett sätt som avviker från en standard för att inte ge en missvisande bild.

Ett ganska vanligt exempel på en avvikelse som jag tycker är motiverad gäller redovisningen av uppskjutna skattefordringar hänförliga till underskottsavdrag. Enligt IAS 1:34 ska sådana redovisas när det är sannolikt att de kan utnyttjas mot framtida överskott. Det vi ser i årsredovisningar är att företag ofta begränsar fordran till vad som kan utnyttjas under de närmsta 3–5 åren. Jag tror inte att företag som räknar med vinster de närmsta åren efter detta bedömer det som mer sannolikt att det därefter inte blir några vinster. Standarden har ingen tidsbegränsning. Normalt ska man redovisa antingen hela fordran eller ingen alls. Eftersom standarden bortser från tidsvärdet medför en tillämpning av den att fordran överskattas. Beroende på valet av ränta kan ett belopp motsvarande vad som förväntas utnyttjas de närmsta 3–5 åren framstå som rimligt.

Ett mindre vanligt problem gäller redovisning av goodwill i fastighetsföretag. I Sverige handlar det om två företag, Vasakronan och Atrium Ljungberg, vilka båda förvärvat andra fastighetsföretag. Att goodwill uppkommer är även här en följd av redovisningen av skatt. Vid köp av företag ska köparen, i motsats till vad som gäller vid köp av enstaka fastigheter, redovisa en uppskjuten skatt på 26 procent på skillnaden mellan köpeskillingen och det skattemässiga värdet. Eftersom förvärvskalkylen utgår från att den effektiva skatten sällan överstiger 10 procent måste köparen redovisa en större skuld än den han eller hon räknar med att få betala. För att få balansen att gå ihop lägger han eller hon därför till ett lika stort belopp i form av goodwill. I balansräkningen finns alltså två poster som inte borde finnas där; en skatteskuld som inte kommer att leda till betalningar och goodwill som inte köparen betalt för. Här kan man lägga till att IASB är medvetna om problemet. Nyligen publicerades ett förslag till ändring av IAS 12 som kan göra det lättare att värdera den uppskjutna skatteskulden till vad som faktiskt kommer att betalas när tillgången avyttras.

IAS 19 anger vilken räntesats som ska användas när ett företag med förmånsbestämda pensionsplaner beräknar storleken av sin pensionsskuld. I redogörelsen för styrelsens överväganden, BC 26–34, anges två alternativ. Bäst är räntan på företagsobligationer med

hög kreditvärdighet. Denna sägs ge uttryck för pengars tidsvärde utan hänsyn till ett enskilt företags finansiella ställning. I avsaknad av en likvid marknad för sådana obligationer ska räntan på statsobligationer användas.

Bland andra har Rådet för finansiell rapportering (Rådet) i ett yttrande till IASb sagt att Sverige saknar en fungerande obligationsmarknad. Följaktligen ska vi använda en statsobligationsränta, knappt 3 procent, vilket Rådet betecknar som ohållbart. I en granskning av företagens årsredovisningar för 2008 kom jag fram till att inget företag hade valt en så låg ränta. Genomsnittet torde ha legat kring 4,5 procent. Med andra ord har samtliga dessa företag valt att avvika från standarden, dock utan att nämna ordet avvikelse.

Inte bara Sverige har problem. Jag har varit i kontakt med kollegor i Portugal och Irland. Där är problemet det omvända. Den finansiella krisen har medfört att marknaden för företagsobligationer inte existerar. Räntan på statsobligationer har åtminstone tidvis närmat sig tio procent. Vad de säger är att man skulle kunna utgå från marknaden för euronominerade företagsobligationer, det vill säga i praktiken tyska och franska obligationer. Detta trots att Angela Merkel understrukit att det inte finns en gemensam euroränta.

En möjlig svensk lösning som kanske inte är en avvikelse är att hänvisa till räntan på bostadsobligationer. Enligt KPA Pension ligger räntan för närvarande strax under fem procent. Fast glöm inte att redovisa valet av ränta öppet.

Rolf Rundfelt är professor i redovisning vid Linköpings universitet.

rolf.rundfelt@telia.com