När HQ Bank tvingas i likvidation på grund av oredovisade optionsförluster är det inte konstigt om revisorerna hamnar i blickpunkten. Svenska Dagbladets granskning av börsrevisorerna är därför fullt naturlig. Artikelserien har därtill varit överraskande informativ, även för mig som levt med ena foten i revisions- och rådgivningsbranschen de senaste 25 åren. Särskilt informationen om revisorernas toppinkomster är uppseendeväckande. När de bäst betalda revisorerna lyfter en årsinkomst på 16 miljoner kronor speglar det en överlönsamhet i sektorn, som i förhållande till affärsrisken är den mest extrema jag upplevt.

Härigenom kliver revisorskåren in på samma exklusiva arena som finansbranschen. Där har jag haft min andra fot de senaste 25 åren. Där har fantasilöner förekommit under lång tid, inte minst bland vd:arna på HQ Bank. När även revisorskåren lyfter löner i samhällets absoluta toppskikt, tio-femton gånger exempelvis cheferna för Finansinspektionen och Riksskatteverket, kommer bevakningen av branschen att ta en helt annan vändning den blir känslostyrd.

När HQ Bank tvingas i likvidation och den ansvariga revisionsbyrån hävdar att deras arbete följt vad som är normalt i dessa sammanhang, vidgas därtill gapet mellan revisorer och placerare. Vad gör egentligen revisorerna? Katalogföretaget Eniro är ett annat exempel. Sex månader efter senaste bokslut skrev bolagets nytillträdde vd ner goodwill på 4,3 miljarder kronor, varvid nästan hela Eniros egna kapital försvann. Kreditgivarna tvingade samtidigt fram en nyemission, varvid börskursen rasade. Swedbank är ett tredje exempel. I 2009 års balansräkning redovisades en goodwillpost på 11,1 miljarder kronor hänförlig till den baltiska verksamheten, trots förluster på 11,8 miljarder kronor i Baltikum under 2009/2010.

Vid kritik påpekar revisorskåren ständigt att uppdraget är att säkerställa att bolagets räkenskaper följer lagar och regler. Placerarna förväntar sig däremot att revisorerna ska säkerställa att räkenskaperna är ”rätt”. Eftersom ”rätt” är svårt att definiera, syftar stora delar av IFRS till att få företagen att lämna kompletterande information om faktorer som påverkar räkenskaperna, inte minst risker. I fallet HQ Bank är det uppenbart att det fanns väsentlig information som lämnats utanför. I fallet Eniro är det likaledes uppenbart att goodwillposten inte var ”rätt” redovisad, eftersom den skrevs ner bara sex månader senare utan att affärsförutsättningarna ändrats. I fallet Swedbank tvingade de gigantiska rörelseförlusterna i Baltikum moderbanken att genomföra dubbla nyemissioner, vilket naturligtvis tydligt visade att inte heller den goodwillposten var ”rätt” redovisad. Något övervärde i Baltikum kunde ju inte finnas kvar, när verksamheten tvingade fram en dramatisk räddningsaktion.

Den fråga som många placerare ställer sig är: Om nu företagen själva inte vill anpassa redovisningen, varför beskrivs inte problemen i revisionsberättelserna? Aktiekurserna i både Eniro och Swedbank var tidiga indikatorer på att placerarna misstrodde värdet på bolagens förvärvade dotterbolag. Ganska snabbt efter förvärven började aktiekurserna att släpa efter index. I HQ Bank är det likaledes tydligt att värderingsproblemen kring optionerna funnits under flera år. Det räcker inte med att revisorerna granskar kalkylräntor, prognosperioder och långsiktiga vinster i bolagens tekniska värderingsmodeller. I dagens miljö av värdestyrd redovisning måste granskningen lyfta in observationer från marknaden, antingen från den aktuella marknaden eller från andra näraliggande.

Revisorerna måste också börja använda revisionsberättelsen för kommunikation med placerarna. Om det finns viktiga värderingsproblem, som i fallen ovan, måste revisionsberättelsen ge en bild av dessa. I kritiska lägen uppkommer alltid skillnader mellan långsiktiga värden och värden baserade på marknadsobservationer. Om dessa skillnader är väsentliga måste revisorerna kommentera dem. Dagens standardiserade revisionsberättelser kanske fungerade i den miljö som fanns innan IFRS, men de fungerar definitivt inte i den värld vi har nu.

När jag tar upp detta med erfarna börsrevisorer, slår samtliga ifrån sig med alla tillgängliga medel. Att revisionsberättelsen skulle behandla faktorer, som styrelsen inte själva beskriver i årsredovisningen är otänkbart. Det skulle spegla en allvarlig konflikt mellan revisorer och styrelse. Med största sannolikhet skulle det leda till byte av revisor. Redan för betydligt mindre pengar än 16 miljoner kronor, framstår naturligtvis denna konflikt som affärsmässigt riskfylld. Samtidigt är detta vad kärnan i kritiken mot revisorerna handlar om motkrafter. Kan en ”snäll” granskning öka lönsamheten i affärsförhållandet?

Revisorskåren kan hantera kritiken på två sätt. Antingen framhärdar de att riskerna för en medgörlig granskning är obefintlig och att det i dag finns kvalitetskontroller som minimerar den risken. Alternativet är att hålla med om att risken föreligger och föreslå åtgärder för att minska problemet. I dag finns visserligen interna branschregler för kvalitetsgranskning av uppdrag. För en utomstående är dessa synnerligen diffusa. Därtill finns regler för revisorsrotation, men fortfarande får uppdraget stanna inom samma byrå.

Det är dags att gå ett steg längre och införa byrårotation i börsnoterade bolag, lämpligen efter fem år. Den huvudsakliga invändningen är att det tar tid att lära sig ett uppdrag och att kontinuerliga byten skulle fördyra revisionen. Den viktiga förtjänsten skulle dock vara att en ny byrå, med ett tidsbegränsat perspektiv och nya kritiska ögon har lättare att ta en diskussion kring informations- och värderingsprinciper, än den byrå som hoppas få ha uppdraget på obestämd tid. Ett tidsbegränsat uppdrag skulle också fungera som en periodvis återkommande kvalitetskontroll. Den avgående revisionsbyrån är sannolikt mycket benägen att se till att det inte föreligger väsentliga värderingsproblem eller informationsglapp, när uppdraget lämnas över till nästa.

Peter Malmqvist är ordförande i Sveriges Finansanalytikers Förening (SFS)

peter.malmqvist@eqr.se