Vem är intresserad av en årsredovisning och vem använder sig av den? Debatten om årsredovisningarnas nytta har åter blossat upp.

Att årsredovisningarna för noterade företag har blivit baktunga, på grund av all tilläggsinformation, håller nog alla med om. Jag skulle vilja säga att de blivit blytunga. De är dessutom svårtillgängliga för den stora grupp aktieägare som inte är investmentföretag eller institutionella ägare. Informationsgivningen är enorm. Enkelt uttryckt; det finns tilläggsinformation till nästan allt. Varför – jo, har det sagts mig, för att tillgodose marknadens behov.

Vilka är då intressenterna i ett företag som inte är noterat? Och vilken information måste en årsredovisning innehålla för att ge intressenterna ett bra beslutsunderlag? Bör det inte vara så att ju fler intressenter ett företag har, desto mer information bör årsredovisningen innehålla? En potentiell kreditgivare ska väl inte behöva begära ytterligare information från företaget för att kunna fatta ett kreditbeslut? Å andra sidan, behöver verkligen ett företag som kanske inte har fler än ägaren, tillika företagsledaren, samt Skatteverket som intressenter ha en fyllig årsredovisning? Jag anser att det inte behövs en fullödig årsredovisning i detta fall. Årsredovisningen upprättas då enkom för att lagen föreskriver det och för att årsredovisningen ska fastställas på en årsstämma. Sedan arkiveras den i sju år! Att tillämpa K2 vid upprättandet av en årsredovisning för ett företag med så få intressenter anser jag är en bra förenkling, inte minst ur ett informationsperspektiv. Den absolut största fördelen med K2 är att regelverket flyttar informationslämnandet från företaget till intressenten, det vill säga att han eller hon själv aktivt måste skaffa sig information och i praktiken veta vad K2 är. Även banker kanske skulle kunna nöja sig med en årsredovisning enligt K2? De tar ju i alla fall skötselborgen av aktieägaren/företagsledaren.

Ska K2, som framförts i debatten, vara huvudregelverket för alla företag som inte följer IFRS medan K3 är ett frivilligt regelverk för dem som vill ha en mer förfinad redovisning? Jag håller inte med om det. Min uppfattning är, med tanke på intressenterna, att årsredovisningen fyller en funktion ur ett informationsperspektiv. Om jag vore kreditgivare skulle jag vilja veta vilka förpliktelser ett företag har, inklusive åtaganden som leasing och hyra som kan uppgå till stora belopp. Det är väl självklart att jag som intressent ska kunna fatta beslut utifrån en offentlig handling! Med andra ord, om intressentgruppen ökar måste årsredovisningens informationsgivning öka antalet intressenter.

Om nu K3 kommer att kräva att upplysning lämnas om all leasing (inklusive hyresavtal), bör då inte kreditupplysningsföretagen göra om sina nyckeltal? De åtaganden som företaget har är betydligt större än vad som visas i balansräkningen. Effekterna av denna typ av upplysning bör synas i nyckeltalen, antar jag. Jag tror att debatten om nyckeltal kommer att återkomma. Jag minns exempelvis vilken diskussion det blev om nyckeltal när Fars redovisningskommitté skrev i sin RedR 1 att checkräkningskrediten skulle redovisas som kortfristig i stället för som långfristig. Att det sedan tyvärr är vanligt att mindre företag använder sig av (läs är tvungna att använda) checkräkningskrediten för att finansiera delar av sina anläggningstillgångar är en skam. Det är en onödigt dyr finansiering framtvingad av bankerna.

Så var det detta med offentliga dokument. Årsredovisningen som är upprättad enligt årsredovisningslagen är ett sådant. Är det vettigt att gå in och ändra i en offentliggjord årsredovisning? Detta är en fråga som debatteras. Det som slår mig är att årsredovisningslagen inte talar om årsredovisningen som ett dokument som kan ändras. I så fall hade lagen talat om årsredovisning ett, två och så vidare. Enligt min uppfattning är det årsredovisning i singularis som avses. Att det sedan skulle visa sig att den är felaktig ändrar inte dess offentlighet. En intressent måste kunna lita på att den årsredovisning som beställts från Bolagsverket är den som gäller. Att ändra en årsredovisning i efterhand innebär att tilltron till redovisningen kommer att minska. Jag anser att det förslag som Bokföringsnämnden hade för ett antal år sedan var bra – att man skulle kunna skicka in ett brev till Bolagsverket där man redogör för vad som är fel samt hur årsredovisningen borde ha sett ut. Och att man sedan kan rätta i kommande årsredovisning. För det är väl endast fel som rättas, eller?

Det vore strålande om justitiedepartementet sätter ner foten så att vi vet vad som gäller. Både utifrån årsredovisningslagens och aktiebolagslagens perspektiv. Det räcker inte att frågan behandlats i propositionen om transparensdirektivet (prop 2006/07:65). Gör vårt liv lite enklare – lagstifta!

Caisa Drefeldt är auktoriserad revisor och redovisningsspecialist på KPMG i Göteborg.

caisa.drefeldt@kpmg.se