Balans nr 4 2012

Debatt: Redovisningen kan bli fel trots att revisorer gör rätt

Precisionen i redovisningen är för låg för att inga väsentliga fel ska kunna uppstå i börsföretagens årsredovisningar. Det skriver Thomas Carrington, lektor i företagsekonomi vid Uppsala Universitet, i en kommentar till händelserna efter HQ-bank.

Väsentlighet är ett centralt begrepp för redovisare så väl som revisorer. För den som kommer ny till redovisningens värld är det emellertid inte alltid självklart vad som menas med väsentlighet. Dessutom tillkommer problemet att så som väsentlighet är definierat är det så gott som omöjligt att i praktiken fastställa om en fråga om ett belopp eller händelse med relevans för redovisningsrapporten är väsentlig eller ej (se till exempel Ohlsson och Öhman i Balans nr 6–7/2003). Väsentlighet definieras nämligen så att ”felaktigheter, även utelämnanden, betraktas som väsentliga om de enskilt eller tillsammans rimligen kan förväntas påverka de ekonomiska beslut som användare fattar med grund i de finansiella rapporterna” (ISA 320 punkt 2). Därmed är det ofrånkomligt att denna teoretiskt tämligen oklanderliga definition i praktiken måste översättas till tumregler av olika slag. I USA säger till exempel Securities and Exchange Commission (SEC) och Public Company Accounting Oversight Board (PCAOB) att väsentlighet i normalfallet motsvarar ett belopp om 5 procent av företagets resultat före skatt. En kommande artikel av Christensen, Glover och Wood i American Accounting Associations tidskrift Auditing: A Journal of Practice & Theory aktualiserar emellertid frågan om nuvarande redovisnings- och revisionsregler klarar av att leverera rapporter med denna säkerhet. Och om så inte är fallet, är då väsentlighet i alla situationer verkligen ett väsentligt begrepp?

Det som sätter frågan om väsentlighetsbegreppets relevans och tillämpning på agendan är den utveckling mot allt komplexare redovisning vi ser i framför allt de börsnoterade företagen. När International Financial Reporting Standards (IFRS) infördes i Europa 2005 innebar det en avsevärd ökning av bedömningar som av nödvändighet är tvungna att göras med hög grad av osäkerhet. Det på svenska olyckligt benämnda begreppet verkligt värde (fair value) är ett exempel på en värderingsprincip som orsakar ökad osäkerhet i redovisningen. Detta gäller förvisso inte tillgångar som handlas på en aktiv marknad (kategori 1) men väl tillgångar vars värdering baseras på observerbara marknadsdata men inte på noterade priser på en aktiv marknad (kategori 2) och framför allt de tillgångar som värderas enligt en modell (kategori 3).

Värdet på tillgångar i kategori 3 är extremt känsligt för manipulering av båda de variabler som utgör stommen i de flesta värderingsmodeller som tillämpas för att applicera principen om verkligt värde: framtida kassaflöden och vald diskonteringsränta. Problemet är att framtida kassaflöden är just framtida och att det vi kan säga om framtiden med bestämdhet vanligen är ganska begränsat. Diskonteringsräntan kan ur detta perspektiv tyckas något lättare att bestämma men förekomsten av riskpremier vid fastställandet av företagets kapitalkostnad visar att det finns bedömningar som introducerar osäkerhet även i detta led. Därutöver påverkar förstås även val av värderingsmodell som sådan det värde som bedömningen av framtida kassaflöden och vald diskonteringsränta ger upphov till. Slutligen tillkommer ytterligare lager av osäkerhet när till exempel kassagenererande enheter ska definieras i samband med nedskrivningsprövningar av goodwill.

Det Christensen med kollegor med hjälp av några räkneexempel visar är att en balans- och resultaträkning upprättad enligt United States Generally Accepted Accounting Principles (US GAAP) eller IFRS ibland har en inneboende osäkerhet som flera gånger om motsvarar de väsentlighetsbelopp en revisor förväntas arbeta med. För USAs revisorer är det här förstås problematiskt. För vad spelar det för roll om PCAOBs uppskattning om hur stora avvikelser som skulle få en investerare att fatta ett annat investeringsbeslut är rimliga eller ej om den inneboende osäkerheten i redovisningen ändå är större än dessa avvikelser? Här finns således grogrund för en debatt, dels om vilka krav som kan och bör ställas på revisorn (med vilken precision och säkerhet bör revisorn uttala sig i de fall där det råder extrem osäkerhet kring företagets bedömningar?) och dels om hur redovisningsstandarderna kan förändras (så att den inneboende osäkerheten i redovisningen kan hållas inom ramen för nuvarande använda definition av väsentlighet).

Visserligen gör Christensen med flera sina beräkningar i en amerikansk kontext men det finns inget som tyder på att samma resultat inte skulle komma att upprepas i Europa. Ur de här aktuella perspektiven är redovisnings- och revisionsregler i huvudsak harmoniserade. Faktum är att den fråga och debatt som här redogjorts för kan läsas in i en av senare tids mest uppmärksammade redovisningshändelser i Sverige, nämligen turerna kring HQ Bank. Det faktum att händelserna relaterade till HQ Banks redovisning föranledde Finansinspektionen att dra in HQ Banks tillstånd får tas som en stark indikation på att de belopp som diskuteras i detta fall måste anses vara kvantitativt väsentliga. Om en investerare i slutet av 2010 hade känt till hur stor osäkerheten var i HQ Banks värdering av sina tillgångar hade den vetskapen rimligen påverkat hans eller hennes bedömning av företaget. Samtidigt har Revisorsnämnden godkänt revisorns rapporter om samma redovisning trots att revisorn i dessa tillstyrker resultat- och balansräkning.

I efterhand är det uppenbart att revisorn hade fel när han i revisionsberättelsen beskrev att HQ Banks finansiella rapporter gav ”en rättvisande bild av koncernens resultat och ställning”. Viktigt att notera är dock att det inte behöver betyda att revisorn gjorde fel som tillstyrkte resultat- och balansräkning efter att ha ”planerat och genomfört revisionen för att med hög men inte absolut säkerhet försäkra [sig] om att årsredovisningen och koncernredovisningen inte innehåller väsentliga felaktigheter”. Om hans arbete utfördes enligt International Standards on Auditing (ISA) och denna granskning inte gav honom anledning att inte tillstyrka de finansiella rapporterna – vilket Revisorsnämndens granskning kommer fram till – kan revisorn rimligen inte heller klandras. Detta kan man tycka vad man vill om men hårdraget kan sägas att ISA definierar vad revisorn måste göra för att göra ett uttalande ”med hög men inte absolut säkerhet” (och i Sverige är Revisorsnämnden första instans för att avgöra om revisorn följt ISA) eller ”med rimlig säkerhet” som det enligt RevR 709 Revisionsberättelsens standardutformning, numer heter. Medan International Accounting Standards Board (IASB) definierar vad företaget måste göra för att de finansiella rapporterna ska ge ”en rättvisande bild”.

Om både Finansinspektionen och Revisorsnämnden har rätt (om de uttalanden de gör inom sina respektive jurisdiktioner), vilket är något som kan, bör och har debatterats, bör det rimligen tolkas som att den inneboende osäkerheten i HQ Banks redovisning omöjliggjorde ett uttalande med hög men inte absolut säkerhet om att inga väsentliga fel förelåg i bankens finansiella rapporter. Precisionen i begreppet ”hög men inte absolut säkerhet”, definierad av ISA, är helt enkelt för låg för den inneboende osäkerheten i redovisningen, definierad av IFRS, för att väsentliga fel inte ska kunna uppstå i börsnoterade företags årsredovisningar. Dessa förhållanden tydliggör de frågor som introducerades ovan: Om inte enligt gällande definition av väsentlighet, med vilken precision bör revisorn planera sin granskning? Med vilken precision och säkerhet bör revisorn uttala sig? Och vad kan göras för att minska osäkerheten i företagens redovisningsbedömningar? För som det är nu går det inte att undgå en undran om väsentlighet alltid är väsentligt?

Thomas Carrington är ekonomie doktor och forskare vid Uppsala universitet

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2017 2018 2019
Prisbasbelopp 44 800 45 500 46 500
Förhöjt pbb. 45 700 46 500 47 400
Inkomstbasbelopp 61 500 62 500  
Utdelning fåmansföretag
År 2017 2018 2019
Schablonbelopp 163 075 169 125 171 875

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2016 2017 2018
Räntesats 0,47 0,36* 0,36

* 0,19 om räkenskapsåret börjar 2016 och avslutas 2017.

Referensränta
År 2016 2017 2018
Räntesats -0,5 -0,5 -0,5
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2016 2017 2018
Positiv 6,65 6,27 6,49
Negativ 1,65 1,50 1,50
Statslåneränta
År 2016 2017 2018
31 maj 0,57 0,34 0,49
30 nov 0,27 0,49  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2016 2017 2018
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 9,50
Förmånsbil, bensin 6,50 6,50 9,50
Kostförmån
År 2017 2018 2019
Frukost, lunch och middag 225 235 245
Lunch eller middag 90 94 98
Frukost 45 47 49
Skattefria gåvor
År 2016 2017 2018
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2016 2017 2018
Skattesats 22% 22% 22%
Mervärdesskatt
År 2016 2017 2018
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1939 - 1952 1953 -
Arb. avgifter 6,15% 16,36% 31,42%
Egenavgifter 6,15% 16,36% 28,97%