Balans nr 6-7 2012

Fördjupning: Hur bestäms lösenbelopp vid tvångsinlösen?

Ändringar i regeringsformen och expropriationslagen kan komma att påverka hur bestämmelserna i aktiebolagslagen om lösenbeloppets storlek vid inlösen av minoritetsaktier tolkas och tillämpas av domstolarna. I denna artikel diskuterar Henrik Karlström några aktuella frågeställningar.

Som bekant finns det bestämmelser om inlösen av minoritetsaktier i aktiebolagslagen (SFS 2005:551, ABL). Enligt 22:1 ABL har en aktieägare som innehar mer än nio tiondelar av aktierna i ett aktiebolag rätt att av de övriga aktieägarna i bolaget lösa in återstående aktier. Enligt samma lagrum har den vars aktier kan lösas in rätt att få sina aktier inlösta av majoritetsaktieägaren. I 22:2 ABL finns bestämmelser om hur lösenbeloppets storlek ska bestämmas. I paragrafens andra stycke, första meningen, återfinns huvudregeln: ”Lösenbeloppet för en aktie skall bestämmas så att det motsvarar det pris för aktien som kan påräknas vid en försäljning under normala förhållanden.”

Häromåret genomfördes en del ändringar i regeringsformen och expropriationslagstiftningen. Avsikten med denna artikel är att diskutera några frågeställningar som uppkommer vid tolkningen och tillämpningen av den lagstadgade huvudregeln enligt 22:2 ABL i ljuset av dessa ändringar.

För perspektivets skull kan det vara lämpligt att helt kort beröra hur frågan om lösenbeloppets storlek hanterats tidigare. Regler om inlösen av minoritetsaktier infördes genom 1944 års aktiebolagslag. Där angavs att lösenbeloppet skulle motsvara aktiens ”verkliga värde”. Men vad avsågs, närmare bestämt, med aktiens ”verkliga värde”? Svårigheten att uttrycka vad som egentligen avsågs med det ”verkliga värdet” i lagtext gjorde att man i 1975 års aktiebolagslag avstod från att ta med någon allmän anvisning om hur lösenbeloppet skulle bestämmas. För det praktiskt inte oväsentliga fallet att det lämnats ett offentligt uppköpserbjudande intogs dock en särskild bestämmelse (den så kallade särregeln), men i övrigt lämnades frågan till doktrin och rättspraxis. På en punkt ville dock föredragande statsråd vara tydlig: ”Jag vill dock framhålla att aktiernas värdering skall ske utan hänsyn till deras egenskap av minoritetsaktier (se NJA 1975 s. 1)” (prop. 1975:103 s. 533).

Frågan om hur lösenbeloppet skulle bestämmas var omdiskuterad och ledde till en svåröverskådlig skiljedomspraxis. Förenklat kunde man urskilja två olika principiella utgångspunkter för att identifiera det ”verkliga värdet” och därmed lösenbeloppets storlek. Enligt den ena utgångspunkten skulle man närma sig frågan utifrån en bolagsvärdering. Enligt den andra utgångspunkten skulle man närma sig frågan utifrån ett bedömt marknadsvärde på den enskilda aktien.

Genom den så kallade Balken-domen (NJA 1996 s. 293) kan man säga att frågan om hur lösenbeloppet ska bestämmas i allt väsentligt kom att avgöras, i varje fall så vitt avser noterade aktier. ”De överväganden rörande innebörden av gällande rätt som nu har gjorts kan sammanfattas så att vid tvångsinlösen av minoritetsaktier aktiernas verkliga värde skall ersättas. Med verkliga värdet förstås att värderingen skall grundas på marknadspriset om aktien är noterad på börs eller föremål för liknande notering och i annat fall på bolagets förmögenhetsställning och avkastningsförmåga (NJA 1996 s. 293 på s. 303).” Högsta domstolens (HD) formulering följer nästan ordagrant lagrådets uttalande i prop. 1992/93:245 om lagreglering av det statliga stödet till banker och andra kreditinstitut med mera och en hänvisning till det uttalandet görs även i domen (s. 302).

HDs sammanfattande formulering i Balken-domen skulle kunna tolkas så att man för aktier som inte är föremål för en organiserad handel ska närma sig frågan om hur lösenbeloppet ska bestämmas utifrån en slags bolagsvärdering snarare än en bedömning av den enskilda aktiens beräknade försäljningsvärde. Tidigare i domskälen förs dock ett resonemang där HD menar, under hänvisning till vad som gäller för expropriation, att värderingen ska ta sikte på att bestämma aktiernas marknadsvärde samt att en ”tvångsinlösen skall så långt möjligt ge samma ekonomiska resultat för minoritetsaktieägarna som en frivillig försäljning av aktierna” (s. 299).

I aktiebolagskommitténs delbetänkande SOU 1997:22 (s. 281f) anges dels att kommittén inte funnit anledning att frångå den ståndpunkt som HD på utförliga skäl intagit i sin dom i Balken-målet, dels att detta för onoterade aktier innebär att lösenbeloppet ska grundas på det pris som kan påräknas vid en under normala förhållanden skedd försäljning med tillägget att detta pris får beräknas på grundval av bolagets resultat eller ställning om ett marknadspris inte kan fastställas.

Kommitténs resonemang anammades och utvecklades under departementsbehandlingen inför avlämnandet av regeringsförslaget i prop. 2004/05:85 (se särskilt s. 447ff och s. 811ff). ”När det gäller aktier som inte är noterade på börs eller annan marknadsplats kan det vara svårt att fastställa ett marknadsvärde. Den principiella utgångspunkten för hur lösenbeloppet skall bestämmas bör emellertid enligt vår uppfattning vara densamma i dessa fall som när det är fråga om noterade aktier. Lösenbeloppet bör med andra ord bestämmas utifrån aktiernas verkliga eller beräknade försäljningsvärde” (a. prop. s. 451) ”Om någon handel av detta slag inte förekommer, får värderingen ta sin utgångspunkt i vedertagna principer för beräkning av värdet av en andel i ett bolag. En sådan värdering torde normalt få grundas på bolagets resultat eller ställning men även jämförelser med aktier av liknande slag kan komma till användning. Värderingar av det sistnämnda slaget skall dock endast utgöra medel för att bestämma det pris som aktie kan antas betinga vid en tänkt försäljning. Som framgår av uttrycket ’under normala förhållanden’ skall bortses från faktorer som mera tillfälligt påverkat aktiens värde” (a. prop. s. 812).

Anvisningen i förarbetena om hur lösenbeloppet ska bestämmas kan i ett konkret fall där aktierna inte är föremål för organiserad handel medföra en hel del tillämpningssvårigheter. Det kan då vara meningsfullt att fråga sig om den senaste rättsutvecklingen inom det konstitutionella egendomsskyddet liksom expropriationslagstiftningen har någon relevans vid prövningen av en konkret tolknings- eller tillämpningsfråga i ett sådant fall.

Det principiella anslaget i förarbetena inför 2005 års aktiebolagslag i denna fråga var dels behovet av få till stånd en klar och tydlig regel om hur lösenbeloppet ska bestämmas, dels att frågan även av konstitutionella skäl borde regleras eftersom inlösenförfarandet liknar expropriation (a. prop. s. 449). Enligt regeringsförslaget är inlösenförfarandet så likt expropriation att det är ”rimligt att låta expropriationsrättsliga principer ligga till grund för reglerna om hur lösenbeloppet skall bestämmas” (a.st.). Härefter fördes ett resonemang som hänvisar till de regler som då gällde inom expropriationsrätten och som utmynnar i regeringens förslag att lösenbeloppet som huvudregel ska bestämmas så att det motsvarar det pris för aktien som kan påräknas vid en försäljning under normala förhållanden.

Regeringsformen (RF) är svensk grundlag och därmed överordnad ”vanlig” lag och andra författningar. Enligt 2:18 RF i den lydelse som var gällande då 2005 års aktiebolagslag antogs stadgades bland annat följande: ”Den som genom expropriation eller annat sådant förfogande tvingas avstå sin egendom skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten. ... Ersättningen skall bestämmas enligt grunder som anges i lag.”

Genom ändringar i RF som trätt i kraft 1 januari 2011 har i motsvarande lagrum (RF 2:15 andra stycket, första meningen) ordet full infogats mellan orden tillförsäkrad och ersättning. Enligt förarbetsuttalanden avser ändringen att tydliggöra huvudprincipen om full ersättning vid expropriativa ingrepp. ”Utgångspunkten i förslaget är att ersättningsrätten enligt de lagar som för närvarande reglerar expropriativa ingrepp kan förenas med den föreslagna huvudprincipen. Det kan dock inte uteslutas att förtydligandet av huvudprincipen om full ersättning kan ha viss betydelse vid tolkningen och tillämpningen av ersättningsbestämmelserna i vanlig lag” (prop. 2009/10:80 s. 168).

I sammanhanget kan nämnas att domstolarnas lagprövningsrätt samtidigt stärkts genom ändringar i 11:14 RF. Bestämmelsen innehåller även en uttrycklig hänvisning till att det vid lagprövningen särskilt ska beaktas att grundlag går före lag och att riksdagen är grundlagens främsta uttolkare.

Samtidigt med dessa ändringar i regeringsformen har även ändringar genomförts i expropriationslagen (SFS 1972:719, ExprL). Ändringarna, som trätt i kraft 1 augusti 2010, syftar till att stärka egendomsskyddet och innebär bland annat att den så kallade presumtionsregeln i 4:3 ExprL slopats (vilket innebär att även så kallade förväntningsvärden ska ersättas) samt att utöver marknadsvärdet ytterligare löseskilling ska erläggas motsvarande 25 procent av marknadsvärdet (4:1 ExprL). Tillägget har tillkommit i syfte att beakta det faktum att ägaren avstår egendomen till följd av ett tvångsförfarande och inte frivilligt (jfr prop. 2009/10:162 s. 65ff). Lagstiftaren har medvetet valt att inte definiera vad som ska avses med marknadsvärde i lagen utan överlämnat denna fråga till rättstillämpningen (a. prop. s. 50ff).

Under våren 2011 har regeringen tillsatt en utredning som ska föreslå en ordning för vinstfördelning vid expropriation och andra sådana förfoganden. Med vinstfördelning avses en särskild ersättning till den fastighetsägare vars fastighet tas i anspråk för vinstdrivande verksamhet (dir. 2011:20, Ju). Utredningen ska lägga fram sitt förslag senast 1 oktober 2012. En särskild tilläggsersättning avseende vinstfördelning, om den genomförs, kommer att innebära att expropriationsersättningen även skulle omfatta delar av det värde som egendomen kommer att få i den nye ägarens hand.

Förarbetena till 2005 års aktiebolagslag underströk vikten av att de likheter som förelåg mellan inlösenförfarandet och expropriation och la även detta till grund för sitt förslag till hur lösenbeloppet skulle bestämmas. En tolkningsfråga som då inställer sig är om hänvisningen till de expropriationsrättsliga principerna i regeringens förslag i prop. 2004/05:85 så att säga har ”fryst” rättsläget i ett aktiebolagsrättsligt perspektiv till hur dessa principer kom till uttryck i den expropriationsrättsliga lagstiftningen vid den aktuella tidpunkten (2005) eller om hänvisningen till de expropriationsrättsliga principerna är just principiell, det vill säga att den koppling som görs i förarbetena till de expropriationsrättsliga principerna så att säga följer med i rättsutvecklingen av de expropriationsrättsliga principerna.

Om man skulle finna, i det enskilda fallet, att det föreligger en mer märkbar skillnad mellan en tillämpning av de expropriationsrättsliga principer som ligger till grund för bestämmandet av lösenbeloppet vid inlösen av minoritetsaktier och, å andra sidan, de expropriationsrättsliga principer som vid samma tidpunkt ska bestämma lösenskillingen vid expropriation av en fastighet uppkommer frågan om det är rimligt att i rättstillämpningen behandla dessa fall olika. Om man skulle anse att det är rimligt att behandla fallen olika bör man samtidigt, med hänsyn till att lagstiftaren inte rimligen kan tillskrivas två olika synsätt i samma principiella fråga, vara beredd att föra ett resonemang varigenom skillnaderna mellan fallen påvisas. Ett sådant resonemang kan möta svårigheter med hänsyn till den vikt som tillades de expropriationsrättsliga principerna i förarbetena till 2005 års aktiebolagslag.

Sammantaget är det svårt att undvika intrycket av att det kan bli problematiskt att i varje fall helt och fullt bortse från både den konstitutionella rättsutvecklingen och utvecklingen inom expropriationslagstiftningen när man möter tolknings- och tillämpningsproblem i det konkreta enskilda fallet vid inlösen av minoritetsaktier. Detta gäller kanske särskilt i fall som rör onoterade aktier som inte är föremål för en organiserad handel.

I förarbetena till ABL har anmälts att man avser att följa hur reglerna om lösenbelopp tillämpas och vilka effekter de får för olika aktieägargrupper (a. prop. s. 452) och det återstår att se om dessa frågor kommer att tas upp till förnyat övervägande av lagstiftaren. Till dess ligger frågan hos berörda parter, skiljenämnder och domstolar.

Henrik Karlström är advokat verksam vid Gärde Wesslau Advokatbyrå i Stockholm.

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2017 2018 2019
Prisbasbelopp 44 800 45 500 46 500
Förhöjt pbb. 45 700 46 500 47 400
Inkomstbasbelopp 61 500 62 500  
Utdelning fåmansföretag
År 2017 2018 2019
Schablonbelopp 163 075 169 125 171 875

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2016 2017 2018
Räntesats 0,47 0,36* 0,36

* 0,19 om räkenskapsåret börjar 2016 och avslutas 2017.

Referensränta
År 2016 2017 2018
Räntesats -0,5 -0,5 -0,5
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2016 2017 2018
Positiv 6,65 6,27 6,49
Negativ 1,65 1,50 1,50
Statslåneränta
År 2016 2017 2018
31 maj 0,57 0,34 0,49
30 nov 0,27 0,49  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2016 2017 2018
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 9,50
Förmånsbil, bensin 6,50 6,50 9,50
Kostförmån
År 2017 2018 2019
Frukost, lunch och middag 225 235 245
Lunch eller middag 90 94 98
Frukost 45 47 49
Skattefria gåvor
År 2016 2017 2018
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2016 2017 2018
Skattesats 22% 22% 22%
Mervärdesskatt
År 2016 2017 2018
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1939 - 1952 1953 -
Arb. avgifter 6,15% 16,36% 31,42%
Egenavgifter 6,15% 16,36% 28,97%