Vad är egentligen likheten mellan Madonna och redovisning av finansiella instrument? 1985 hade Madonna flera hitlåtar. 2012 är hon fortfarande aktiv, sjunger på Super Bowl och ger ut nya låtar. 1985 startade amerikanska FASB ett projekt om redovisning av finansiella instrument. Sedan dess har både FASB och IASB diskuterat hur redovisningen ska gå till, och 2012 är diskussionen mer aktuell än någonsin. Vad är då svårigheten med detta område?

Å ena sidan finns investerare i banker, både aktieägare och obligationsinnehavare. De önskar, i likhet med investerare i andra typer av företag, att erhålla en optimal avvägning mellan avkastning och risk. En viktig aspekt är att investerare är beredda att acceptera en viss risk, eftersom det kan uppvägas med högre avkastning och/eller investering i andra instrument. För en investerare är en bankkonkurs inte nödvändigtvis ett stort problem, så länge investerarens hela portfölj ger en rimlig avkastning.

Å andra sidan finns statens intressen. För staten innebär en bankkonkurs en mycket stor kostnad, särskilt med avseende på stora (systemviktiga) banker. Om en stor bank närmar sig konkurs har staten två alternativ. 1) Ta över banken, och täcka dess förluster, eller 2) Riskera betydande störningar i det finansiella systemet, i värsta fall i hela betalningssystemet. Båda alternativen kan vara mycket kostsamma (jfr Irland med avseende på alternativ 1, och Lehman Brothers med avseende på alternativ 2). Ur statens perspektiv har alltså banker en särskild betydelse i ekonomin, som andra företag inte har.

Den enskilda faktor som oftast leder till svårigheter för banker är stora och oväntade kreditförluster. För att belysa problematiken med redovisning av finansiella instrument är det därför lämpligt att titta närmare på denna post, något som också IASB för närvarande diskuterar.

IAS 39 bygger på den så kallade incurred loss model för redovisning av kreditförluster. Den innebär att en händelse måste ha skett hos motparten för att en kreditförlust ska redovisas. Det gör att kreditförluster redovisas senare än om de bedömningsmässigt skulle ha anteciperats av banker. Den stora fördelen med incurred loss model är att den är objektiv, och att investerare därmed kan lita mer på informationen. Dessutom följer den IASBs grundsyn att händelser inte ska redovisas förrän något faktiskt har hänt, något som framkommer i exempelvis IAS 10, Händelser efter balansdagen och IAS 37, Avsättningar. Denna grundsyn kan antas leda till bra redovisning ur investerares perspektiv, eftersom de vill få information om ekonomiska händelser i den period de faktiskt sker.

Det stora problemet med incurred loss model ur statens perspektiv är att den tenderar att göra redovisningen procyklisk. Det innebär att när ekonomin viker och kreditförlusterna ökar så förstärks nedgången genom redovisningen. Det beror på att många kreditförluster dyker upp i redovisningen i samma period som ekonomin vänder nedåt, vilket tvingar banker att dra ner på utlåningen.

Ur statens perspektiv är det önskvärt med en redovisning där kreditförluster gradvis byggs upp som en buffert under goda tider, för att sedan endast ha en svag påverkan på bankerna under dåliga tider. Detta synsätt är i linje med det som IASB föreslår i sitt utkast till IFRS 9 angående nedskrivning av finansiella tillgångar, där den så kallade expected loss model föreslås. Det går dock delvis emot grundprinciperna i IFRS för övrigt. För att kombinera staternas behov och generella principer i redovisningen tog IASB fram ett förslag som skulle blivit mycket krångligt att implementera. Man har därefter ändrat i förslaget, men det är fortfarande relativt komplext.

Att försöka ta fram redovisning som både uppfyller kraven från investerare på kapitalmarknader och mycket starka politiska intressen i bankerna är en stor utmaning för redovisningens normsättare. Redovisning av finansiella instrument kommer därför sannolikt att diskuteras även efter att Madonna har slutat som artist.

Jan Marton är ekonomie doktor och verksam vid Handelshögskolan i Göteborg.

jan.marton@handels.gu.se.