Riksdagens beslut om ändringar i ellagen innebär att elnätsföretagens avgifter ska granskas i förväg, baserat på en fyraårig intäktsram. Den nya regleringsmodellen skapar frågor om hur redovisningen ska hanteras, skriver Pär Falkman, Magnus Fredmer och Mikael Sjölander.

IASB – International Accounting Standards Board

IFRS – International Financial Reporting Standards

En ny regleringsmodell för avgiftsuttag från elnätsföretag har införts från staten från och med år 2012. Baserat på den nya regleringsmodellens utformning ifrågasätter vi om tidigare redovisningsprinciper för redovisning av intäkter i elnätsföretag är tillämpliga från och med år 2012.

Beslut om intäktsramar för landets elnätsföretag, år 2012–2015

Energimarknadsinspektionen (EI) har bland annat till uppgift att bedriva tillsyn av de avgifter som tas ut av elnätsföretagen. Eftersom elnätverksamheterna bedrivs som monopolverksamheter är myndighetens uppgift att kontrollera att de avgifter som tas ut av kollektivet är skäliga. Tillsynen har historiskt utförts på olika sätt och i enlighet med olika modeller.

16 juni 2009 beslutade riksdagen om ändringar i ellagen (1997:857) som innebär att avgifternas skälighet ska granskas på förhand i stället för i efterhand. Det innebär att EI från och med år 2012 beslutar om hur stora intäkter elnätsföretagen får debitera sina kunder, baserat på en fyraårig intäktsram. När myndigheten beslutar om ramens storlek tas hänsyn till kvaliteten i nätföretagets sätt att bedriva verksamheten, omfattning av investeringar, etcetera. Beroende på hur nätföretagens kvalitet, investeringar, etcetera utvecklas under tillsynsperioden kommer tillägg eller avdrag att göras av intäktsramen. Ett elnätsföretag som av EI bedöms ha onödigt höga kostnader på grund av att de inte bedriver verksamheten effektivt ska inte kunna föra över denna ”ineffektivitetskostnad” på kunden.

Den intäktsram som beslutas av EI avser att täcka skäliga kostnader för att bedriva nätverksamhet under tillsynsperioden samt ge möjlighet till rimlig avkastning (baserat på Weighted Average Cost of Capital (WACC)) på det kapital som krävs för att bedriva verksamheten.

För att i förväg kunna besluta om en intäktsram för de aktuella företagen är det nödvändigt för EI att analysera vilka kostnader som kan bedömas som nödvändiga eller påverkbara med avseende på den faktiska leveransen. Av denna anledning lämnade elnätsföretagen i mars 2011, tillsammans med uppgifter om kapitalbas med mera, in sina förslag till intäktsram för tillsynsperioden 2012–2015. EIs beslut om intäktsramar för den kommande fyraårsperioden meddelades 31 oktober 2011.

För att EI ska kunna ta beslut behöver samtliga företag i sin ansökan beskriva vilka kostnader som är påverkbara och vilka som inte är påverkbara. För påverkbara kostnader ställs ett effektiviseringskrav upp. Ersättning för opåverkbara kostnader baseras i princip på verkliga kostnader för elnätsföretagen. Vidare tar modellen hänsyn till verksamhetens kapitalbas och planerade investeringar. Om det visar sig att inlämnade uppgifter inte stämmer, det vill säga att investeringar inte sker i den takt och omfattning som framgått av ansökan eller att bolaget på annat sätt inte anses bedriva sin verksamhet på ett effektivt sätt kan det bli aktuellt att ersättningen för kommande perioder justeras.

De beslut om intäktsramar som EI fattade innebar att merparten av företagen inte fick sin ansökan om intäktsram godkänd, utan EI har i flera fall justerat beloppen. Företagens ansökta belopp uppgår till totalt 183 miljarder kronor för fyraårsperioden 2012–2015 medan EIs beslut begränsar intäktsramarna till 150 miljarder kronor för alla företag sammanlagt. Konsekvensen för många elnätsföretag är att de beslutade avgiftsnivåerna för 2012 kommer att behöva sänkas under åren 2013–2015 för att klara den intäktsram som myndigheten har beslutat för den första fyraårsperioden.

Redovisningsmässig hantering

Den grundläggande frågeställningen är hur intäkten ska beräknas och redovisas för respektive räkenskapsperiod under fyraårsperioden. Frågan är om intäkten ska kopplas till de priser som elnätsföretaget fastställer för varje period eller om intäkten i stället tydligare ska kopplas till den totala intäktsram som gäller för fyraårsperioden. Om det senare gäller, vilket vi förespråkar, kommer följande situation att uppstå:

  • Löpande bedömning av skillnad mellan fakturerade avgifter enligt fastställda nivåer och periodiserad intäktsram för fyraårsperioden behöver redovisas som fordran/skuld.

  • Bedömning av eventuell fordran/skuld i slutet av regleringsperioden behöver ske.

Bilden kompliceras av att antalet nätkunder och nätets tekniska förmåga och kapacitet kontinuerligt förändras under fyraårsperioden. Situationer kan till exempel uppkomma där enskilda elnätsföretag i början av fyraårsperioden släpar med planerade investeringar enligt ansökan men där dessa förskjuts till kommande år, antingen inom ramen för fyraårsperioden eller delvis efter denna. En helt linjär fördelning av intäkterna över fyraårsperioden är därför knappast möjlig. Vidare behöver bedömningar göras angående inflation och risker för framtida korrigeringar av ramen och framtida ramar utifrån avvikelser under ersättningsperioden.

Regleringen i sig kan medföra att elnätsföretagen under enskilda räkenskapsår fakturerar mer eller mindre än det tillåtna/tilldelade värdet som de kan fakturera i enlighet med regleringen, en situation som ställer höga krav på den finansiella rapporteringen. Det finns emellertid inom ramen för kompletterande normgivning i Sverige ingen reglering som på explicita grunder hanterar den aktuella situationen, det vill säga att ett företag under hela regleringsperioden fakturerar ett belopp som överstiger den beslutade ramen för perioden eller som fakturerar mer än ett års andel av den totala ramen under ett räkenskapsår. Nu har således förutsättningarna för detta eventuellt ändrats och frågan måste hanteras, det vill säga hur denna typ av överskott eller underskott ska hanteras i de finansiella rapporterna.

International Accounting Standards Board (IASB) gav 2009 ut ett exposure draft (ED) som behandlade det redovisningsmässiga fenomenet gällande tillgångar och skulder som eventuellt uppstår som en effekt av att prissättningen regleras i bemärkelsen att priset i någon mån är fast. De flesta svenska bolag som agerar på denna typ av reglerad marknad upprättar emellertid inte sina finansiella rapporter i enlighet med International Financial Reporting Standards (IFRS) utan följer svensk redovisningssed. Ovan nämnda ED har ännu inte givits ut som en IFRS vilket innebär att området alltjämt är oreglerat.

Utgångspunkten i ED för att redovisa eventuella tillgångar och skulder som en följd av att fastställda prisnivåer avviker från en relevant periodisering av fastställd intäktsram är att:

  • Det ska föreligga en myndighet (reglerare) som bestämmer hur mycket som producenten kan fakturera sina kunder.

  • Priset är baserat på förutsättningen att det ska täcka specifika kostnader och ge upphov till en beräknad avkastning. Dessa variabler kan också komma att variera mellan olika aktörer beroende på hur deras separata strukturer ser ut. Det ska finnas en nära relation mellan nedlagda utgifter och det pris som kan tas ut. Utgångspunkten för vilket pris som får tas ut ska emellertid baseras på den enskilda enhetens kostnader och inte någon generell schablon för hela marknaden/branschen.

Om ovanstående förutsättningar föreligger ska tillgångar och skulder redovisas baserat på skillnaden mellan fakturerade avgifter för aktuell period och en relevant periodisering av intäktsramen för fastställd period. Tillgångar avser i det här fallet möjligheten att ta ut högre intäkter under resterande period. Skulder avser i det här fallet skyldigheten att ”återbetala/justera” tidigare fakturerade intäkter.

Sammanfattande kommentarer

Baserat på innehållet i ED Rate regulated activities utgiven av IASB 2009 är det möjligt att argumentera för att aktörer på den aktuella marknaden ska redovisa tillgångar och skulder som är relaterade till skillnaden mellan vad som fakturerats enligt fastställda avgifter i bolaget och det fastställda utrymme som EI har beslutat, i vart fall över beslutsperioden fyra år.

Redovisningen för ett enskilt år är emellertid inte enkel att hantera eftersom återbetalningsskyldigheten inte kommer att inträffa förrän myndigheten konstaterat att företaget har fakturerat mer under hela perioden än vad som framgår av myndighetens beslut. Det finns också en möjlighet för myndigheten att reglera brister under en fyraårsperiod med minskade ramar för kommande fyraårsperiod.

Oaktat de problem som kan uppstå och som beskrivs ovan är vår uppfattning att redovisningen av intäkter i varje redovisningsperiod på något sätt behöver beakta den ram som gäller för fyraårsperioden och att den exposure draft som IASB gav ut 2009 kan vara vägledande för redovisningen. Vilka skattemässiga aspekter som kan uppkomma med en sådan redovisning behöver beaktas särskilt.

Pär Falkman är ekonomie doktor och redovisningsspecialist på Ernst & Young.

Magnus Fredmer är auktoriserad revisor på Ernst & Young.

Mikael Sjölander är auktoriserad revisor på Ernst & Young.