Under de senaste åren har diskonteringsräntan för pensionsskulder i förmånsbestämda planer diskuterats i Sverige. I många svenska företag används räntan på bostadsobligationer för beräkning av skuldernas storlek. Det är svårt att finna stöd i IAS 19 för användning av en sådan ränta.

Bakgrunden till diskussionen om diskontering är att IAS 19 anger att diskonteringsräntan ska baseras på förstklassiga företagsobligationer. Om en fungerande marknad för sådana obligationer saknas (vilket gäller för Sverige), ska statsobligationer användas (IAS 19:78). IAS 19 är varken principbaserad eller tvetydig. Snarare är det här ett exempel inom International Financial Reporting Standards (IFRS) där det finns en klar och tydlig regel.

Problemet för företag med pensionsskulder denominerade i svenska kronor uppstod hösten 2008. Efter Lehman Brothers kollaps ökade räntan på företagsobligationer, samtidigt som den sjönk på statsobligationer. Diskontering fungerar så att en hög ränta ger en låg skuld, och vice versa. Följaktligen sjönk värdet på skulder i dollar, pund och euro (där fungerande marknader för företagsobligationer finns), medan skulder i svenska kronor ökade eftersom räntan på svenska statsobligationer sjönk.

Detta ledde till en brist på jämförbarhet, vilket påtalades för International Accounting Standards Board (IASB). IASB inledde ett projekt där en eventuell förändring av IAS 19 diskuterades. Projektet lades dock ner utan åtgärd, och IASB meddelade följande på sin hemsida:

”This means that entities will still need to refer to a government bond rate when there is no deep market in high-quality corporate bonds.”

I likhet med IAS 19 är IASBs uttalande på hemsidan mycket tydligt, och inte föremål för tolkning. Vad är då motiveringen för att använda bostadsobligationer som underlag i Sverige? En förklaring är helt incitamentsdriven, det vill säga att företagen själva vill använda den räntan. Den leder till lägre skulder, högre soliditet, och förmodligen i de flesta fall något högre resultat i nutid (och lägre i en avlägsen framtid). Ur ett IFRS- och regleringssynsätt är det -argumentet naturligtvis ytterst svagt, eftersom IFRS och regleringen syftar till att skydda intressenter utanför företaget.

Ett starkare argument är att räntan på bostadsobligationer ökar jämförbarheten mellan pensionsskulder i svenska kronor och större valutor, såsom dollar, pund och euro. I den meningen kan redovisningen bli mer relevant, det vill säga IASBs Föreställningsram uppnås i högre utsträckning än om ränta på statsobligationer används.

Problemet med det senare argumentet är att IFRS endast i ytterst begränsad omfattning öppnar för att frångå standarder med hänvisning till relevans. Specifika standarder går före Föreställningsramens principiella resonemang (jfr Föreställningsram, p. 2 och 3). IAS 19 är tydlig, och den ska tillämpas. Den anger företagsobligationer i första hand, och statsobligationer i andra hand. IASB (egentligen IASC) valde att inte skriva ”företagsobligationer eller motsvarande”. Därmed finns inget tolkningsutrymme.

En annan möjlighet är att se bostadsobligationer som en form av företagsobligationer. Det argumentet bygger på att det är banker som ger ut bostadsobligationer, och banker är företag. Svagheten med det argumentet är att bostadsobligationer är kopplade till just bostadsmarknadens utveckling.

Det finns ingen logisk eller ekonomiskt motiverad koppling mellan bostadsmarknaden och pensionsskulder. Eventuell korrelation mellan bostadsräntor och övriga räntor är en sidoeffekt. Det är lätt att föreställa sig ett scenario där den svenska bostadsmarknaden får problem, vilket resulterar i kraftigt höjda räntor på bostadsobligationer. Samtidigt kan (implicita) räntan på företagsobligationer och statsobligationer vara stabil. Vad gör de företag som i dag använder bostadsobligationer då? Ett rimligt minimikrav på en tillämpad redovisningsprincip är att den är robust vid olika framtida ekonomiska scenarier.

Det finns en annan problematisk följdeffekt om bostadsobligationer ses som företags-obligationer. I så fall skulle det finnas en fungerande marknad för förstklassiga företagsobligationer i svenska kronor. Det skulle innebära att de företag som i dag använder räntan på statsobligationer vid beräkning av pensionsskulder inte följer IAS 19. Standarden ger nämligen ingen valmöjlighet. Om en fungerande marknad finns så måste räntan på företagsobligationer användas.

Att svenska finansiella rapporter påstås vara i överensstämmelse med IFRS när räntan på bostadsobligationer används för att beräkna pensionsskulders storlek kan antas förenkla livet för redovisande företag och revisorer. Det är dock ytterst tveksamt om det kan anses överensstämma med IAS 19. Det är förmodligen inte uttryck för en robust redovisnings-princip. Det är dessutom paradoxalt av revisorer att godkänna den räntan i vissa företag, samtidigt som ränta baserad på statsobligationer godkänns i andra företag.

Jan Marton är ekonomie doktor och verksam vid Handelshögskolan i Göteborg.

jan.marton@handels.gu.se