Balans nr 3 2013

Fördjupning: Ersättningsfrågor i börsbolag – del 3

Regler om ersättning till ledande befattningshavare i såväl finansiella som övriga företag har fått ny aktualitet i finanskrisernas kölvatten. I de två föregående artiklarna i serien om tre i Balans behandlades reglerna i stort respektive bestämmelserna om ersättningsutskott. I denna tredje artikel kommenterar Carl Svernlöv och Anders Hult gällande regler och pekar på vissa viktiga frågeställningar.

ABL – Aktiebolagslagen

ISA – International Standard On Auditing

ÅRL – Årsredovisningslagen

Reglerna om ersättning till ledande befattningshavare så som de uttrycks i aktiebolagslagen kan sägas syfta till att aktieägarna ska få tydlig och lättöverskådlig information om de huvudsakliga komponenterna i bolagens ersättningspolitik. Därtill får de kännedom om vad ersättning till ledande befattningshavare högst kan komma att kosta bolaget. Aktieägarna ska på detta sätt även få en reell möjlighet att påverka ersättningspolitikens allmänna utformning. Ett annat syfte kan antas vara transparens gentemot marknaden på ett mer övergripande plan avseende dessa frågor. Det kan ifrågasättas om dessa syften har uppnåtts fullt ut. Och har reglerna om ersättning till ledande befattningshavare verkligen ökat aktieägarvärdet?

Det är i och för sig så att transparensen gentemot aktieägarna och marknaden har ökat på senare år. Inte minst är det fallet vad gäller VD-löner (som i och för sig blev transparenta innan reglerna om riktlinjer tillkom). Det är dock inte klarlagt att denna ökade transparens verkligen gagnat aktieägarna. Det är knappast en slump att lönerna ökade kraftigt i mitten av 1990-talet när ersättningsrelaterad information började redovisas öppet, framför allt för högsta chefen (VD). Detta gäller i stort sett samtliga ersättningskomponenter inklusive grundlön, kontantbaserade och aktiebaserade incitamentsersättningar och pension. Från 1997 och till nu handlar det om flera hundra procent i ökning. En bidragande förklaring är naturligtvis globaliseringen av verksamheter och den internationella utvecklingen av löner till ledande befattningshavare, men det går inte att bortse från att ökad information om deras ersättningar har en lönedrivande verkan.

Vad gäller aktieägarnas verkliga inflytande över ersättningsnivåer och riktlinjer i de noterade bolagen anser vi att det till stora delar inte når så långt som det är tänkt. De riktlinjer som mer eller mindre rutinmässigt röstas igenom på stämmorna är tämligen likartade i flera noterade bolag oberoende av bransch. I många fall kan det vara svårt för aktieägarna att ta till sig information om riktlinjer samt komplicerade och omfattande ersättningspaket och att på en och samma bolagsstämma fatta beslut om dessas genomförande. Beslutsförslagen på bolagsstämmorna kan därför uppfattas som oklara för dem som röstar om dem. Dessutom kan man ifrågasätta hur relevanta dessa riktlinjer är för att stödja aktieägarvärdet. Det finns enligt vår mening beslut som påverkar bolagets värde betydligt mer än ersättningen till ledande befattningshavare. Detta kan exempelvis vara val av strategi, relationen till större leverantörer och viktiga marknadssatsningar. Sådana beslut fattas dock (givetvis) helt naturligt av styrelsen – utan inblandning av stämman. Vår uppfattning är därför att frågor om ersättning till ledande befattningshavare bättre lämpar sig för självreglering i Koden [1] , varigenom företag som önskar större flexibilitet vad gäller dessa frågor har möjlighet att anpassa dem till det enskilda bolagets behov.

Visserligen kan riktlinjerna i sig anpassas till det enskilda företaget, men som lagen är formulerad kommer man inte undan att besluta om dem på stämman.

Mot den bakgrunden har vi inga större invändningar mot regleringen av ersättning till ledande befattningshavare i Koden. Reglerna kan alltid göras bättre och mer tydliga men överlag lämnar möjligheten att ”följa eller förklara” en betydligt större flexibilitet för företagen vad gäller dessa regler.

Vi anser dock att reglerna och även den publika debatten om ersättningar fått ett alltför starkt fokus på ”bonusar”, det vill säga de rörliga delarna av lönesystemen. Inledningsvis kan konstateras att den del av en ledande befattningshavares ersättning som är rörlig eller resultatbaserad typiskt sett är mycket liten i förhållande till helheten, alltså fasta lönedelar, andra förmåner och inte minst pension. Vidare leder enligt vår erfarenhet en övergång från ersättning med en rörlig lönekomponent till helt fast lön ofta till att den nya fasta lönen närmar sig summan av den förra fasta lönen plus full rörlig lön enligt tidigare beslutade kriterier. Många, inte minst statliga företag, har emellertid på ägarnas begäran valt att gå över till helt fast ersättning. Men frågan är då om aktieägarna har vunnit något på övergången till fast ersättning? Att ha avtal om rörlig ersättning med ledande befattningshavare är enligt vår mening ett relativt effektivt sätt att ge dem ersättning. Rätt utformat ger ett sådant program utdelning bara när de ledande befattningshavarna har presterat enligt kraven vilket utgör inte bara en ensning av aktieägarnas och ledande befattningshavares intresse utan även ett mått av riskdelning dem emellan. Dessutom kan det i vissa fall vara så att den rörliga ersättningen inte är pensionsgrundande. Det vill säga det är ett relativt sett billigare sätt för bolaget att betala ersättning jämfört med en motsvarande fast lön.

Ersättningsutskott

Vad gäller ersättningsutskott kan det ifrågasättas om de verkligen fyller en funktion i svenska styrelser. Bestämmelserna om utskott kommer från det anglosaxiska bolagsrättsliga systemet (typiskt för USA och Storbritannien), där styrelserna normalt består av ett antal personer från bolagsledningen och ett antal ”externa” ledamöter, traditionellt med övervikt för dem från företagsledningen. Det är denna situation som man i de anglosaxiska länderna hanterat genom att tillsätta utskott av oberoende ledamöter för att hantera frågor där ledamöterna ur bolagsledningen i viss mening kan anses vara jäviga. Synsättet har sedan i sin tur, genom den anglosaxiska kapitalmarknadens internationella dominans, lett till att detta koncept blivit accepterat som god sed inom bolagsstyrning. Såsom många riktlinjer är utformade så anges att en ”marknadsmässig ersättning skall utgå”. I det avseendet så är ju en viktig roll som ersättningsutskottet har att bedöma att den beslutade ersättningen de facto är marknadsmässig vad gäller fast, rörlig del, incitamentsprogram, pensioner etcetera, och man kan tycka att det är bättre att en sådan fråga bereds i utskott innan styrelsen fattar beslut. Men som vi framhållit i andra sammanhang är frågan om revisionsutskott i svenska bolag egentligen endast en effektivitetsfråga i den mening att om styrelsen i sin helhet lika enkelt kan hantera de frågor som utskottet enligt Koden ansvarar för, är det ofta bättre att hela styrelsen gör det. Då undviks problematiken med att inte hela styrelsen är delaktig i besluten och eventuella diskussioner om så kallade A- och B-lag i styrelsen.

Revisorns granskning av riktlinjer för lön och annan ersättning till ledande befattningshavare

Enligt 8 kapitlet 54 § ABL ska ”[b]olagets revisor ... senast tre veckor före årsstämman lämna ett skriftligt undertecknat yttrande till styrelsen om huruvida de riktlinjer som avses i 51 § och som har gällt sedan föregående årsstämma har följts. Om riktlinjerna enligt revisorns mening inte har följts, ska skälen för denna bedömning framgå.” Av detta följer att revisorns granskningsuppgift inte innefattar att bedöma om riktlinjerna i sig är i överensstämmelse med ABL. Omfattningen av granskningen får avgöras inom ramen för god revisionssed.

Hur revisorns granskning och rapportering ska gå till i enlighet med god revisionssed beskrivs i FARs rekommendation RevR 8. Där sägs att revisorn i tillämpliga delar ska beakta ISA under sin granskning bland annat i fråga om planering, väsentlighet, risk, dokumentation och rapportering. Här uttrycks att granskningen syftar till att kunna göra ett uttalande med hög men inte absolut säkerhet, alltså samma nivå som vid en revision. Yttrandet görs därför i positiv form. Revisorn uttalar sin uppfattning om huruvida styrelsen och verkställande direktören följt årsstämmans riktlinjer.

I revisorns uttalande enligt RevR 8 behöver han eller hon säga bland annat att den granskning som har utförts är sådan att den ger en rimlig grund för uttalandet, och därefter att revisorn anser att styrelsen och den verkställande direktören för bolaget under räkenskapsåret följt de riktlinjer för ersättningar till ledande befattningshavare som fastställdes på de senaste två årsstämmorna. De aktuella delarna av ABL och ÅRL i fråga om ledande befattningshavares ersättningar är ämnade att stärka och tydliggöra ägarnas inflytande i ersättningsfrågor samt att öka öppenheten och förbättra informationen.

Det är vår uppfattning att den granskning och rapportering som görs av de noterade bolagens revisorer, generellt sett stödjer det syfte som uttrycks i ABL och ÅRL. Bland annat har vi noterat att kvaliteten i det beredande arbetet hos bolagen har höjts sedan kraven infördes. Revisorns granskning innebär ett extra incitament för bolagens styrelser att här göra ett gediget och väl dokumenterat arbete. Till detta kommer en väl utbredd praxis bland bolagen att ta hjälp av externa specialister på området. Utformning av incitamentsprogram kan vara mycket komplicerat och utöver detta är det en krävande uppgift att åstadkomma en tydlig och pedagogisk kommunikation till ägare och i viss mån tredje man. Till de svåra delarna i arbetet hör att kunna utforma modeller för incitament som ger de effekter på företagets utveckling och resultat som är efterfrågade. Det måste också finnas en balans mellan de uppoffringar ägarna blir tvungna att göra för att kunna betala för incitamentsprogrammen och den kursstegring eller förbättrade utdelning de ska kunna vänta sig som effekt av att incitamentsprogrammen införs.

I revisorns granskning gäller det att uppmärksamma dessa frågor för att kunna tillföra värde i underhandsrapporteringen till bolagets styrelse.

Något om den framtida utvecklingen

Europeiska kommissionen antog 12 december 2012 en handlingsplan som beskriver 16 framtida initiativ inom bolagsrätt och bolagsstyrning. [2] Vad gäller ägarengagemang anser kommissionen att företag kan dra nytta av ersättningsprinciper som stimulerar långsiktigt värdeskapande och verkligen kopplar ersättning till prestanda. Dåliga ersättningsprinciper eller incitamentsstrukturer kan enligt kommissionen leda till omotiverade värdeöverföringar till ledande befattningshavare. Därför menar kommissionen att aktieägare bör ges ännu större möjlighet att utöva tillsyn av ersättningsprinciperna som gäller för ledande befattningshavare i börsnoterade bolag och tillämpningen av dessa principer. Mot bakgrund av detta anser kommissionen att aktieägare behöver tydlig, omfattande och jämförbar information om ersättningsprinciper och individuell ersättning till ledande befattningshavare. Detta kan uppnås genom grundläggande harmonisering av upplysningskraven. Dessutom bör aktieägare kunna få uttrycka sina åsikter i frågan genom ett obligatoriskt förfarande för aktieägare att rösta på bolagets ersättningspolicy och en särskild ersättningsrapport, som ger en översikt av hur ersättningspolicyn har tillämpats i bolaget.

Kommissionen konstaterar avslutningsvis att inte alla medlemsstater ger aktieägarna rätt att rösta om ersättningspolicy och/eller den rapportering och information som lämnas av bolagen i de olika medlemsstaterna. Kommissionen kommer därför att under 2013 föreslå ett direktiv, eventuellt genom en ändring av direktivet om aktieägarnas rättigheter, för att förbättra insynen i ersättningspolicyer och individuella ersättningar till ledande befattningshavare, samt att bevilja aktieägarna rätt att rösta om ersättningspolicyn samt ersättningsrapporten. Det förefaller således som om dessa regler är här för att stanna, vilket i Sveriges fall innebär en mycket liten skillnad mot hur det fungerar i dagsläget.

Sammanfattning och kommentar

Sammanfattningsvis har regler om ersättning till ledande befattningshavare enligt vår uppfattning visat sig vara ett kraftigt slag i luften. Informationsgivning och transparens har visserligen ökat, ersättningsfrågor uppmärksammas mycket mer än tidigare och aktieägarna har mycket större möjlighet att sätta sig in i dessa frågor. Vår slutsats är dock att aktieägarna i första hand borde måna om helt andra förhållanden i bolaget, om man är ute efter att aktie-ägarna ska ha en reell möjlighet att påverka hur bolaget använder sina resurser för att skapa aktieägarvärde. Självklart är det så att ersättningsfrågorna har ett populistiskt värde. Det sticker i ögonen på folk när höga ersättningar diskuteras, vare sig det är på tidningarnas löpsedlar eller på årsstämmorna. Då gäller det för lagstiftarna och regelskaparna att göra en bedömning om var den största prioriteringen ska ligga.

Anders Hult är specialist inom riskhantering på Deloitte samt ordförande i arbetsgruppen Intern styrning och kontroll, ett samarbete mellan FAR och IIA.

Carl Svernlöv är advokat på Baker & McKenzie Advokatbyrå och adjungerad professor i associationsrätt vid Uppsala universitet.

Reglerna om ersättning till ledande befattningshavare är i vissa delar svåra att tillämpa i praktiken och präglas av en rad oklarheter. Som ett exempel kan nämnas att det i en fotnot i Koden hävdas att Kodens definition av ”ledande befattningshavare” ansluter till den legaldefinition som återfinns i 5:20 ÅRL. Därmed definieras ”ledande befattningshavare” som ”styrelseledamöter, verkställande direktör och samtliga personer i bolagets ledning.” Det kan inledningsvis noteras att någon legaldefinition av begreppet ”ledande befattningshavare” inte finns – vare sig i 5:20 eller någon annanstans i ÅRL – utan tvärtom har begreppet olika innebörd i olika paragrafer. Under rubriken ”Lån till ledande befattningshavare” avses i 5:12 ÅRL den förbjudna kretsen av låntagare till bolaget, det vill säga ”styrelseledamot, ... verkställande direktör eller ... motsvarande befattningshavare i företaget eller i ett annat koncernföretag... . Med styrelseledamöter jämställs suppleanter för dessa och med verkställande direktör jämställs vice verkställande direktör.” Enligt förarbetena till 5:12 a ÅRL avses med ”ledande befattningshavare” enligt denna paragraf ”detsamma som ’person i företagets ledning’ i 5 kapitlet 18 b § (jfr även 8 kapitlet 51 § ABL). Det handlar alltså främst om personer som ingår i ledningsgrupper eller liknande organ och chefer som är direkt underställda den verkställande direktören” (se proposition 2008/09:71 s. 100). Denna definition omfattar således inte styrelseledamöter. Under rubriken ”Könsfördelningen bland ledande befattningshavare” anges i 5:18 b ÅRL ”styrelseledamöter, verkställande direktör och andra personer i företagets ledning”. Vad som är än mer olyckligt för förståelsen och tillämpningen av reglerna i Kodens kapitel 9 är att Kodens definition skiljer sig från den som följer av 7:61 och 8:51 ABL. Under rubriken ”Riktlinjer för ersättning till ledande befattningshavare i aktiemarknadsbolag” anges i 8:51 ABL ”den verkställande direktören och andra personer i bolagets ledning”. Med ”andra personer i bolagets ledning” avses enligt förarbetena samma krets av befattningshavare som i 4 kapitlet 22 § i 1975 års aktiebolagslag (1975:1385). Sålunda omfattas personer som ingår i ledningsgrupper eller liknande organ och chefer som är direkt underställda den verkställande direktören (jfr proposition 2002/03:56 s. 21). Som exempel på benämningar på befattningshavare som vanligen ingår i den avsedda kretsen kan nämnas ekonomidirektör, finansdirektör, affärsområdeschef och personalchef. Vice verkställande direktör omfattas inte, om inte, som ofta torde vara fallet, han eller hon ingår i bolagets ledning, exempelvis i bolagets direktion. Är bolaget ett moderbolag, är det naturligt att uppgifterna omfattar i vart fall av moderbolaget anställda personer som ingår i koncernledningen. Övriga problem med regelverket som påpekats i andra sammanhang (bland annat i SOU 2009:34) är omfattningen av kretsen ”samtliga personer i bolagets ledning”, behandlingen i rapporteringshänseende av tidigare styrelse och verkställande direktör, styrelsesuppleanter och vice verkställande direktör samt reglernas tillämpning över huvud taget på vice verkställande direktör och styrelsesuppleanter.

  • [1]

    En återgång till självreglering har rekommenderats i SOU 2009:34.

  • [2]

    Action Plan: European company law and corporate governance – a modern legal framework for more engaged shareholders and sustainable companies, 12/12.2012, COM(2012) 740/2.

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2018 2019 2020
Prisbasbelopp 45 500 46 500 47 300
Förhöjt pbb. 46 500 47 400 48 300
Inkomstbasbelopp 62 500 64 400 66 800
Utdelning fåmansföretag
År 2017 2018 2019
Schablonbelopp 163 075 169 125 171 875

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2017 2018 2019
Räntesats 0,36* 0,36 0,51

* 0,19 om räkenskapsåret börjar 2016 och avslutas 2017.

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2017 2018 2019
Positiv 6,27 6,49 6,51
Negativ 1,50 1,50 1,51
Statslåneränta
År 2017 2018 2019
31 maj 0,34 0,49 0,05
30 nov 0,49 0,51 -0,09

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2017 2018 2019
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2017 2018 2019
Frukost, lunch och middag 225 235 245
Lunch eller middag 90 94 98
Frukost 45 47 49
Skattefria gåvor
År 2017 2018 2019
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2017 2018 2019
Skattesats 22% 22% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2017 2018 2019
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1953 1954 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%